Juridiska frågor vid Nordiska rådets nionde session
Nordiska rådet samlades till sin nionde session i Köpenhamn under dagarna d. 18—24 febr. 1961. Som vanligt mötte ett stort antal deltagare upp. Bland regeringsrepresentanterna märktes Danmarks, Finlands, Norges och Sveriges justitieministrar. Åtskilliga allmänt juridiska frågor behandlades vid sessionen. Rådet antog dock vid denna endast en ny rekommendation inom det centralare nordiska lagstiftningsområdet. Trots detta begränsade utbyte saknade sessionen icke sitt intresse ur juridisk synpunkt.
I främsta rummet förtjänar nämnas rådets behandling av frågan om det nordiska lagstiftningssamarbetets organisation. I ett till rådets session år 1959 väckt förslag hade bl. a. landshövdingen Olov Rylander hemställt, att rådet måtte rekommendera regeringarna att närmare undersöka, hur det nordiska lagstiftningsarbetet mest effektivt kunde organiseras. Med hänsyn till att åtgärder redan vidtagits för att koordinera lagstiftningssamarbetet mellan justitiedepartementen/ministerierna i de olika länderna, hade rådets juridiska niomannakommitté, som förberett ärendet, för sin del begränsat sig till frågan om Nordiska rådets medverkan i lagstiftningssamarbetet och lagt fram förslag om antagande av en rekommendation till regeringarna om att beträffande viktigare lagstiftningsförslag, som tillkommit eller kan komma att utarbetas efter nordiskt samarbete, låta efterhöra rådets mening eller något dess organs, innan de nationella lagstiftande instanserna fatta beslut i saken.
Vid sakens behandling i rådets juridiska utskott under sessionen deltogo de fyra justitieministrarna, vilka där — på svenskt initiativ — lade fram förslag om införande av en sådan ordning för handläggning av viktigare nordiska lagstiftningsförslag, att rådets möjligheter att följa lagstiftningssamarbetet inom Norden skulle förbättras. Enligt den tänkta ordningen skulle tillgå så att, då arbetet med ett nordiskt lagstiftningsärende fortskridit så långt, att inom departementet/ministeriet överblick vunnits över de med saken förenade rättsliga problemen, vederbörande lands ledamöter i rådets juridiska niomannakommitté genom departementet/ministeriet orienterades om sakens läge. Utskottet ansåg, att rådet med tacksamhet borde mottaga detta erbjudande från justitieministrarnas sida om ökad kontakt mellan dem och niomannakommittén samt träffa anordningar för den föreslagna ordningens realiserande. Det syntes utskottet lämpligt att avvakta erfarenheterna av denna, innan ytterligare åtgärder ifrågakommo. På förslag av utskottet beslöt rådet härefter att icke företaga sig något i anledning av Rylanders m. fl. förslag.
Avsevärd uppmärksamhet tilldrog sig även frågan om den nordiska namnrätten. Mot bakgrund av att under 1960 de nationella kommittéer, som arbetat med saken i Danmark, Norge och Sverige, lagt fram sina
förslag, hade i rådet väckts ett förslag, vari helt allmänt ett samarbete på detta område påyrkades i syfte att möjliggöra en fortsatt samverkan i frågan på parlamentsstadiet.
Juridiska niomannakommittén, som förberett förslagets behandling i rådet, hade låtit uppgöra en översikt över de tre nationella namnrättskommittéernas förslag om förvärv av släktnamn vid födsel och genom äktenskap, nu gällande bestämmelser härom samt remissyttrandena över förslagen. Härjämte återgav kommittén vissa i denna uttalade synpunkter huvudsakligen till förmån för en fastare utformning av reglerna än kommittéerna tänkt sig och med betonande av namnets funktion att utmärka blodsbanden. Under sakens behandling i juridiska utskottet under sessionen befanns motståndet mot att ingå på en sakbehandling av förslaget vara starkt. Rådet beslöt också därför, att förslaget icke skulle föranleda någon rådets åtgärd. Två av utskottets svenska medlemmar, herrar Sandler och Helén, anmälde i ett särskilt yttrande en särmening, i det de funne utskottets motivering icke giva tillfredsställande uttryck för medlemsförslagets tanke att vid en reformering av namnrätten taga berättigad hänsyn till individens intressen och principen om könens likställighet.
I den omstridda frågan om utformningen av lagregler om det allmännas skyldighet att ersätta skada, föranledd av fel och försummelse från statens eller kommuns sida, kunde icke heller vid denna session enighet uppnås om att rikta en rekommendation till regeringarna. Frågan uppsköts ånyo i avvaktan på de överläggningar mellan justitiedepartementen som beramats i denna fråga.
Rådet hade vidare till behandling ett av Rylander redan 1958 väckt förslag om åtgärder för att skapa ökad likformighet med avseende å den associationsrättsliga lagstiftningen i Norden. Beträffande det av regeringarna under 1959 inledda samarbetet beträffande aktiebolagsrätten kunde konstateras, att det vid tiden för sessionen ännu icke kommit riktigt i gång, vilket juridiska niomannakommittén i sitt förberedande yttrande beklagade. Kommittén ansåg, att rådet borde antaga en rekommendation i fråga om aktiebolagsrätten, medan spörsmålen om gemensam lagstiftning beträffande andra associationsformer än aktiebolag kunde anstå tills vidare. Rådets under sessionen arbetande juridiska utskott delade i stort sett niomannakommitténs uppfattning. Rådet följde juridiska utskottets förslag och uppmanade regeringarna i en rekommendation (rek. nr 12/1961) att, med hänsyn till de till följd av de europeiska marknadsblocken ändrade ekonomiska och handelspolitiska förhållandena, undersöka möjligheterna för att dels genomföra en mera gemensam nordisk lagstiftning beträffande aktiebolag, dels åvägabringa rättslig likställighet för nordiska medborgare med avseende å möjligheterna att vara stiftare, styrelsemedlem, direktör m. m. i aktiebolag.
I visst sammanhang med nyssnämnda fråga stod ett annat förslag, som syftade till att i varje lands rätt införa bestämmelser om etableringsfrihet inom handel och hantverk för fysiska personer, hemmahörande i något av de nordiska länderna. Då saken kom före i juridiska utskottet, fann detta att förslaget berörde så vittgående principiella spörsmål, att utskottet icke kunde på nuvarande tidpunkt taga någon
ställning. I enlighet med utskottets förslag beslöt rådet därför att uppskjuta vidare behandling av det nämnda förslaget till nästa session.
Ett förslag, emanerande från danskt och norskt håll, som gick ut på att göra de nationella lagreglerna om konkurrensbegränsning och monopol mera likartade vann icke rådets gehör. Juridiska utskottet fann med hänsyn till det svaga stöd, som förslaget erhållit vad anginge frågan om lagändringar från hörda myndigheter och näringsorganisationer — att det för närvarande icke kunde biträda denna del av förslaget. Däremot skulle det enligt utskottets mening vara önskvärt, att det sedan någon tid tillbaka upprättade informella samarbetet mellan respektive länders monopolmyndigheter vidareutvecklades. På grundval av dessa överväganden antog rådet — på juridiska utskottets förslag — en rekommendation (rek. nr 14/1961), vari hemställes till regeringarna att vidareutveckla det bestående samarbetet mellan fackmyndigheterna på konkurrensregleringens område i respektive länder.
Ett spörsmål, som väckt uppmärksamhet före sessionen, gällde rätten att köpa fast egendom. I ett förslag yrkade herrar Ahlkvist och Rvlander, att rådet skulle hemställa till Danmarks regering att ändra den där gällande lagen om förvärv av fast egendom på sådant sätt, att de, som äro bosatta i andra nordiska länder, skulle jämställas med i Danmark bosatta i fråga om rätt att förvärva fast egendom för bostadsändamål, eller i vart fall tillämpa lagens regler på sådant sätt, att en dylik ordning komme till stånd. Bakgrunden till förslaget var vissa år 1960 införda regler i Danmark, i vilket land tidigare envar fritt kunnat köpa fast egendom. Enligt dessa måste den, som icke är bosatt i Danmark, ha justitieministerns tillstånd för att förvärva fast egendom. Med stöd av denna lag, som egentligen var riktad mot tyska köp av sommarvillor på Jyllands västkust, hade i en rad uppmärksammade fall även svenskar vägrats rätt att köpa sommarvillor på Bornholm och längs Öresund. Juridiska utskottet förordade, att rådet skulle fasthålla vid den av rådet i en rekommendation 1958 uttalade principen om likställighet nordiska medborgare emellan vad beträffar förvärv av fast egendom för bostadsändamål. Emellertid ville utskottet icke föreslå att rådet nu företoge sig något i saken. Det blev också rådets beslut.
Det kan tilläggas, att rådet även behandlade vissa andra lagstiftningsfrågor, avseende t. ex. skatterätten, lagstiftningen rörande sjöfolkets arbetsmarknad, folkpensionslagstiftningen, tillämpningen av de nordiska luftfartslagarna samt trafiklagstiftningen. I sistnämnda hänseende kan märkas, att nu ett lagstiftningsarbete inletts för att åstadkomma i huvudsak likartade trafikregler i hela Norden.
Juridiska utskottet uttalade sig bestämt för att regeringarna nu skulle skrida till handling beträffande rådets rekommendation nr 9/1959 angående upprättande av ett nordiskt sjörättsinstitut och framskaffa de för institutets drift nödvändiga medlen. Upprättandet av ett nordiskt sjörättsinstitut i Oslo borde kunna ske genom en utbyggnad av det därstädes redan belägna norska institutet. Enligt utskottets uppfattning kunde under sådana omständigheter det nordiska institutet komma till stånd utan dröjsmål. Som riktpunkt angavs i utskottsförslaget d. 1 jan. 1962.
Slutligen kan nämnas, att man under den allmänna debatten vid råds-
sessionens början diskuterade frågan om i vad mån en medlem av rådet, som där röstat för en rekommendation, är bunden att stödja saken även i sitt hemlands parlament, då den kommer upp där. Man enades att här ej förelåg ett rättsligt spörsmål utan ett moraliskt.
Gustaf Petrén