Nordisk kriminalistisk årsbok 1958. De nordiska kriminalistföreningarnas årsbok. Sthm 1960. Hæggströms. XLIV + 143 s. Kr. 15,00.

    Förevarande årgång av Nordisk kriminalistisk årsbok avspeglar i viss mån den ökade enighet och minskade hetsighet som präglat den kriminalpolitiska diskussionen under de senaste åren. Ett karakteristiskt drag i dagens kriminalpolitiska debatt är ju, att man allmänt börjar inse, att förhoppningarna om att den kriminologiska forskningen inom en nära framtid skulle kunna ge rön, som omedelbart kunde utnyttjas för utformningen av en effektiv kriminalpolitik, varit alltför optimistiska. I samband härmed står förmodligen, att man även från kriminologiskt och sociologiskt håll vid dryftandet av åtgärder mot brottsligheten använder en spekulativ psykologisktresonerande metod, till stor del baserad på common-sense-synpunkter, av samma typ som jurister sedan länge använt sig av när de uttalat sig i kriminalpolitiska spörsmål (varvid dock bör anmärkas, att man numera ofta baserar sina uttalanden på ett bättre och mera omfattande empiriskt material än förr). Vidare gör sig en viss besvikelse gällande över att de senaste decenniernas enastående insatser för att skapa en humanitär och tillika verkningsfull behandling i synnerhet av unga lagöverträdare och över huvud taget goda uppväxtförhållanden för ungdomen åtföljts av en fortgående stegring av kriminaliteten speciellt i de yngsta årgångarna. Så småningom synes den tanken tränga sig fram, att ungdomens bristande anpassning till samhällets normer rent kvantitativt fått en sådan omfattning, att det icke är möjligt att råda bot därpå med individuella uppfostrande och vårdande åtgärder mot dem som redan begått brott, utan att brottsprofylaxen måste sätta in tidigare och med alla tänkbara medel — även genom påverkan på den allmänna normbildningen i samhället.
    I Finland, där man länge menat att den finska lagstiftningens avvaktande inställning till det ivriga kriminalpolitiska reformarbetet västerut motverkat brottslighetens ökning, har man nödgats konstatera, att brottsligheten bland de unga, särskilt i gruppen under 18 år, stigit under senare år. Huvuddelen av dessa brott äro förmögenhetsbrott, i första hand stöld. Bland dessa brott intog motorfordonstillgreppen en stor plats. Under perioden 1 jan. 1955—30 nov. 1957 hade dessa tillgrepp stigit med 91 %, medan antalet

 

motorfordon ökat med blott 36 %. Dessa uppgifter lämnades av prof. BRUNO SALMIALA, som vid den finska kriminalistföreningens årsmöte 1958 inledde en diskussion om ämnet »Vilka åtgärder borde vidtagas i anledning av det allt mera tilltagande antalet av unga personer förövade motorfordonstillgrepp?» Som medel mot dessa tillgrepp rekommenderade inl. i första hand skyldighet att använda effektiva låsanordningar på bilar. Därnäst ansåg han att samhället borde tillgripa skärpt straff och hot om straff.
    Lås på bilar rekommenderades också på den norska föreningens årsmöte 1958. Doc. NILS CHRISTIE och förstesekretær I. C. MÖGLESTUE inledde en diskussion om kriminalitetsutvecklingen i Norge efter kriget — särskilt med tanke på ungdomskriminaliteten, varvid Möglestue presenterade ett statistiskt material och Christie gjorde ett försök att förklara de sociala fenomen, som de statistiska uppgifterna kunde anses avspegla. Kriminalitetsutvecklingen i Norge efter andra världskriget, sådan den framgår av statistiken över domar och åtalseftergifter, visade beträffande »forbrytelser» en sjunkande tendens under de första efterkrigsåren fram till 1953—1954, varefter den ökade så att den 1957 låg över 1948 års nivå. I fråga om »förseelser» visar samma statistik en minskning fram till 1951 och därefter en moderat stegring. Särskilt i de yngsta årsklasserna har det varit en nästan explosiv utveckling; sålunda har från 1954 till 1957 antalet domar och åtalseftergifter för brott begångna av ungdomar i åldern 14—17 år fördubblats. Polisstatistiken för 1957 visar att 27 % av de registrerade lagöverträdarna var under 14 år och 25 % i åldern 14—20 år. Därtill framgår att antalet registrerade lagöverträdare per 1 000 invånare i samma åldersgrupp var högst bland 13—14- åringarna. — I sitt försök att förklara denna utveckling gav Christie en synnerligen intressant bild av den sociala kontrollens försvagning under övergången från bondesamhälle till industrisamhälle och satte denna jämte andra faktorer, såsom påverkan av press, ökad tillgång på föremål ägnade för tillgrepp m. m., i relation till den ökade brottsligheten. Han antydde också vissa möjligheter att motverka utvecklingen, t. ex. utökning av patrullerande polis, bättre samarbete mellan olika socialvårdande organ, effektivering av åtalseftergifter genom ökad användning av tillsyn, skadeståndsbetalning m. m.
    Den norska föreningen beslöt dels att verka för bestämmelser om rattlås på bilar, dels att antaga en resolution, i vilken underströks önskvärdheten att kriminalitetsutvecklingen i de olika nordiska länderna, särskilt i de unga årsklasserna, blir föremål för ingående komparativa undersökningar med sikte på att i möjligaste mån klargöra de tendenser och orsaksmekanismer som gör sig gällande.
    På den svenska kriminalistföreningens årsmöte 1958 dryftades frågan om barnavårdsnämnd eller ungdomsdomstol med inledningsanföranden av generaldirektören ERNST BEXELIUS och stadsfiskalen STEN MATTSSON. Denna debatt kan betraktas som en förövning till diskussionen på den femte internationella socialskyddskongressen i Stockholm i aug. 1958, vid vilken det svenska systemet från många håll betraktades med en viss känsla av främlingskap.
    Den danska kriminalistföreningen, slutligen, ägnade sitt årsmöte 1958 åt en diskussion om »Den særlige Klageret», den 1939 inrättade speciella domstol bestående av tre domare, en advokat och en representant för den juridiska vetenskapen, som har att behandla ansökningar om resning samt utöva viss disciplinärmyndighet över domare. F. d. retspræsident C. BANG gav

 

en ingående redogörelse för denna domstols verksamhet under åren 1949— 1958. Av diskussionen synes framgå, att systemet med en utanför det ordinarie domstolssystemet stående domstol för resningsfrågor fungerat väl; det har inte som man befarat inverkat oförmånligt på domstolarnas arbete, och det har socialpsykologiskt sett varit en fördel att avslag på resningsansökningar givits av en annan än en ordinarie domstol. Som hovrättspresidenten BJÖRN KJELLIN uttalade i ett inlägg i diskussionen, kunde det för Sveriges del vara anledning att diskutera frågan om icke allmänheten lättare skulle ha accepterat avgöranden av en speciell resningsdomstol än av HD i de resningsmål, som väckt uppseende i vårt land.
    Årsboken inledes som vanligt med utmärkta sammanfattningar på engelska och franska av lagbyråchefen CARL HOLMBERG.

H. T.