Ny norsk lag om ersättning för skada av motorfordon

 

    Som bekant avgåvo år 1957 kommittéer i Danmark, Finland, Norge och Sverige efter samråd förslag till ny lagstiftning angående ersättning för skada genom bruk av motorfordon. Det svenska förslaget (SOU 1957:36, se därom SvJT 1957 s. 666) har varit utremitterat för inhämtande av yttranden men har icke avancerat längre. Det finska förslaget har däremot, såsom omtalats i SvJT 1960 s. 368 f, föranlett lagstiftning, och nu har även det norska förslaget föranlett ny lag: »Lov om ansvar for skade som motorvogner gjer (Bil-ansvarslova)» av den 3 februari 1961.
    Den nya norska lagen är liksom den finska och den föreslagna svenska en lag om trafikförsäkring. Den grundläggande bestämmelsen innehåller, att om motorfordon orsakat skada, den skadelidande har rätt till ersättning från en försäkringsinrättning. Motorfordonsägare äro med vissa undantag, framför allt avseende statens fordon, enligt lagen skyldiga att hålla sina fordon trafikförsäkrade i försäkringsinrättning som Konungen godkänt. Försäkringen är icke, såsom den nuvarande svenska trafikförsäkringen, en ansvarsförsäkring utan en försäkring för den skadelidande mot sådan skada som lagen omfattar. Försäkringen är därför fristående i förhållande till skadeståndsrätten, och det ges inga särskilda bestämmelser om utsträckt skadeståndsansvar för motorfordons ägare eller förare. Är försäkringspliktigt fordon icke trafikförsäkrat, svara trafikförsäkringsinrättningarna, bolagen, gemensamt för skadan.
    Ersättning från trafikförsäkringen utgår liksom enligt den finska lagen och det svenska förslaget även för rent kasuell skada. Varken

 

styrkt eller presumerad culpa kräves för att ersättningsrätt skall föreligga. Denna ståndpunkt intog norsk rätt redan förut. Undantag gäller emellertid för kollisionsfall, varom nedan.
    Ersättningarna från trafikförsäkringen äro maximerade till högst 200.000 norska kr. för varje skadad eller dödad person och till högst 100.000 norska kr. för egendomsskada vid varje skadetillfälle.
    Beloppet av försäkringsersättningen kan, liksom skadestånd enligt allmänna skadeståndsregler, bli att reducera på grund av förhållande å den skadelidandes sida. Om den skadelidande medverkat till skadan med vilja eller oaktsamhet, må försäkringsersättningen nedsättas eller helt bortfalla, dock icke om endast föga kan läggas den skadelidande till last. Reduktionen skall ske med beaktande av beteendet å ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Stod fordonet stilla, må ersättningen nedsättas eller helt bortfalla även om endast föga kan läggas den skadelidande till last. Passagerare, som av fri vilja medföljde fordonet, äger icke utan att särskilda skäl föranleda därtill erhålla försäkringsersättning, om han visste eller måste ha förstått att fordonet var fråntaget rätte innehavaren genom förbrytelse (brotsverk) eller att det användes i samband med sådan handling eller att föraren var påverkad av alkohol eller dylikt.
    Ehuru lagen, som sagt, väsentligen är en lag om trafikförsäkring, innehåller den vissa bestämmelser angående skadeståndsskyldighet med anledning av sådan skada som lagen omfattar. Dessa bestämmelser avse att upphäva eller begränsa den skadeståndsskyldighet som enligt allmänna skadeståndsregler kan uppkomma för fordonets ägare, brukare, förare eller passagerare och alltså att skydda dessa mot risken att drabbas av skadeståndsskyldighet.
    Försäkringsgivaren, vilken i första hand svarar för skadan, har sålunda endast under vissa förutsättningar regressrätt mot de nämnda. Enligt lagen föreligger regressrätt mot någon av dessa endast om denne orsakat skadan med vilja eller grov oaktsamhet eller om han tagit fordonet genom förbrytelse eller medverkat till att fordonet brukades fastän han visste eller måste ha förstått att det fråntagits rätte innehavaren genom sådan handling eller om han förde påverkad av alkohol eller dylikt eller medverkade till att fordonet brukades fastän han visste eller måste ha förstått att föraren var så påverkad. Är skadan icke gjord med vilja, må emellertid den skadeståndsskyldiges betalningsskyldighet gentemot försäkringsgivaren nedsättas eller helt bortfalla, om den eljest skulle bli oskäligt betungande. Mot regress enligt lagen får man icke försäkra sig, och försäkringsgivaren får icke frånskriva sig sin regressrätt. Å andra sidan är försäkringsgivarens möjlighet att förbehålla sig längre gående regressrätt begränsad.
    Om skadan överstiger maximigränserna, äger den skadelidande i princip göra den skadeståndsrätt, som han må ha enligt allmänna skadeståndsregler, gällande mot fordonets ägare, brukare, förare eller passagerare i vad avser det överskjutande beloppet. Även beträffande detta belopp ger emellertid lagen ett visst skydd åt dessa. Det stadgas nämligen, att om skadeståndet är så stort att det skulle bli oskäligt betungande, betalningsskyldigheten må nedsättas så långt det finnes försvarligt med hänsyn tagen till den skadelidande och omständigheterna i övrigt.

 

    För skada, som motorfordon gör på annat motorfordon eller på tåg eller spårvagn eller på folk eller gods i det andra fordonet eller fortskaffningsmedlet, gälla särskilda regler dels om förutsättningarna för att försäkringsersättning skall utgå, dels om jämkning av ersättningens belopp. Förutsättning för ersättning från förstnämnda fordons försäkring är sålunda, att detta fordons ägare, brukare, förare eller passagerare begått fel eller ock att fordonet var behäftat med bristfällighet, och ersättningen är underkastad jämkning om på det andra fordonets eller fortskaffningsmedlets sida förelåg sådan omständighet. Jämkningen sker efter vad som ligger ömse sidor till last och omständigheterna i övrigt. Att märka är emellertid, att passagerare i ett motorfordon har rätt till ersättning från detta fordons trafikförsäkring oberoende av dessa regler. Däremot begränsa reglerna avsevärt ersättningarna för skada å de i kollisionen inblandade motorfordonen och för personskada på förarna av fordonen.
    Detta sammanhänger med de gränser som dragits för trafikförsäkringens omfattning med avseende å de personer och objekt vars skadande skall föranleda ersättning. Trafikförsäkring omfattar sålunda icke skada som tillfogas föraren eller honom tillhörig egendom medan han för. Ej heller täcker försäkringen skada på det försäkrade fordonet självt eller på annan egendom som tillhör ägaren eller brukaren. Vidare undantages skada på egendom som forslas i fordonet, frånsett gångkläder och andra vanliga personliga bruksföremål som någon har på sig eller med sig i fordonet och som skadas i samband med att en människa eller ett fordon skadas. Undantag göres också enligt bestämmelser, som i huvudsak innebära att, om någon upplåtit garageplats mot vederlag eller mot vederlag åtagit sig reparationsarbete, han och hans folk icke erhålla ersättning för skada som icke grundar rätt till skadestånd enligt allmänna skadeståndsregler. För skada å hund som går lös ges icke heller ersättning, om icke skadeståndsrätt föreligger.
    Slutligen märkes den ganska viktiga avvikelsen från såväl den gällande svenska lagen som det svenska förslaget, att försäkringsersättning utgår endast för ekonomisk skada. För sveda och värk utgår alltså icke ersättning, ej heller för lidande genom lyte. Den norska trafikförsäkringen är därmed fri från en utgiftspost som är ganska tyngande i den svenska trafikförsäkringens budget. Enligt beräkningarna i det svenska kommittéförslaget belöper ungefär 45 % av trafikförsäkringens utgifter för ersättningar på ersättningar för personskada och därav cirka 15 % på ersättningar för icke ekonomisk skada.
    Den norska lagen bygger som nämnt på ett kommittéförslag, vilket utarbetats i samråd med kommittéer i de andra nordiska länderna utom Island. Lagen företer därför i väsentliga hänseenden överensstämmelser med det svenska kommittéförslaget.
    Också enligt detta och även enligt den finska lagen frigöres trafikförsäkringen från sammankopplingen med skadeståndsansvaret. Därmed vinnes bl. a., att det icke blir behov av några särregler om utsträckt skadeståndsansvar för ägare och förare av motorfordon. Trafikförsäkringen kan, utan sådana manipulationer beträffande skadeståndsansvaret, formas som ett medel att genom avgifter, vilka åläggas motorismen, sörja för ersättning åt motorismens offer. Betänkligheter, som man må hysa mot att göra den enskilde motorfordonsägaren eller föra- 

 

ren ansvarig för skada oberoende av culpa, göra sig icke gällande, om rätten till ersättning icke riktar sig mot denne. Frågan, huruvida ersättning skall ges för skada som ej kan läggas ägaren eller föraren till last, blir i stället en fråga om vilken avgiftsskyldighet som bör uppställas såsom villkor för rätten att ha motorfordon.
    Behovet av ersättningar är därvid att väga mot vad det kostar motorismen att tillgodose detta. Behovet av ersättning är emellertid oberoende av om något i det särskilda fallet kan läggas motorfordonets ägare eller förare till last. Det är därför motiverat att, om kostnaden icke avskräcker, låta trafikförsäkringen bereda ersättning oavsett om fordonet förts aktsamt eller oaktsamt.
    Det föreligger emellertid särskilda skäl att för kollisionsfall göra undantag från denna strikta ansvarighet, och sådana undantag göras också i de finska och norska lagarna och det svenska förslaget. En regel, enligt vilken skada på annat motorfordon skulle ersättas oberoende av culpa eller bristfällighet på det försäkrade fordonets sida, skulle i sak innebära, att ägarna av motorfordon ålades att hålla sina fordon försäkrade mot skada av annat motorfordon. Det kan göras gällande, att det bör ankomma på ägarna själva att avgöra om de skola skaffa sig sådan försäkring.
    Genom trafikförsäkringens frikoppling från skadeståndsansvaret vinnes vidare frihet att, i den mån hänsyn till kostnaderna och till preventionen anses tillåta det, göra reglerna om reduktion av ersättningen på grund av culpa hos den skadelidande mera liberala mot denne än skadeståndsrättens motsvarande regler äro och därmed göra försäkringsskyddet mera effektivt. Såväl de finska och norska lagarna som det svenska förslaget utnyttjar denna möjlighet genom att, i något olika utsträckning, bibehålla den skadelidande vid full ersättningsrätt i fall där hans oaktsamhet är endast ringa.
    När trafikförsäkringen icke längre uppfattas som en försäkring som skall fullgöra motorfordonsägares och förares skadeståndsskyldighet, måste det också ligga nära till hands att tillse att den skapar trygghet för dessa mot att drabbas av skadeståndsskyldighet icke blott i vad avser belopp som täckas av försäkringen utan även beträffande den del av dem åliggande skadeståndsskyldighet som till äventyrs överstiger maximum för försäkringsersättningen. Trafikförsäkringens möjlighet att skapa trygghet utnyttjas icke till fullo, om ägare och förare äro utsatta för risken att bli ruinerade genom skyldighet att betala ett sådant överskjutande skadeståndsbelopp. Den norska lagen och det svenska förslaget medge därför jämkning av denna överskjutande skadeståndsskyldighet; den finska lagen har inga maximigränser för försäkringsersättningarna. Att jämkningen går ut över den skadelidande synes ej behöva inge större betänkligheter, ty man bör betänka att hela anordningen, införandet av trafikförsäkring, på det hela taget är mycket förmånlig för de skadelidande: risken att gå miste om ett skadeståndsbelopp uppväges säkerligen många gånger om av den ökade möjligheten att över huvud få ersättning.
    Huruvida vårt land kommer att följa Finlands och Norges föredöme anses ovisst. Undertecknad hoppas, att Sverige kommer att göra det, och tror, att en reform i denna riktning i längden blir svår att tillbaka

 

visa. Det avgörande steget från en skadeståndsrättslig reglering av frågan om ersättning för skada av motorfordon till en försäkringsrättslig har redan tagits, när obligatorisk trafikförsäkring infördes. Men det man då åstadkom var en halvmesyr, som i det långa loppet icke torde te sig tillfredsställande.
    De som mena, att motorfordonsägarna icke skäligen böra betungas med kostnaden för ersättningar för skada som orsakats utan att fel på fordonets sida kan styrkas eller presumeras, få allt svårare att göra sin synpunkt gällande ju talrikare motorfordonen bli. Desto mindre fog blir det nämligen för föreställningen, att avgifterna till trafikförsäkringen äro lagda på en grupp av befolkningen till förmån för en annan. Vi bidraga i själva verket redan nu alla till avgifterna, bl. a. såsom köpare av varor som fraktas med bilarna, och vi åtnjuta alla skydd av försäkringen. Det må vara sant, att kostnaden icke är fördelad i proportion till skyddet, men i samma mån som motorfordonen öka i antal, blir kostnadsbördan alltmera spridd. Att de genom avgifterna hopbragta medlen skola fördelas enligt skadeståndsrättsliga regler måste under sådana förhållanden bli allt svårare att försvara. Allt flera måste fråga sig, om icke trafikförsäkringen bör radikalt inriktas på att ge försäkringsskydd och i så måtto vara likställd med sociala försäkringsanordningar sådana som sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen och folkpensioneringen med den därtill knutna tilläggspensioneringen. Dessa anordningar ha visserligen gjort trafikförsäkringen mindre angelägen från de skadelidandes synpunkt sett, men de ha icke gjort den överflödig, och det vore orealistiskt att tänka sig att man skulle avstå från det medel för finansiering av ersättningar som avgifter till en trafikförsäkring utgöra.

Ivar Strahl