Polisens brottsbekämpande verksamhet. Polisverksamhetsutredningen (ordförande f. d. justitierådet Gunnar Dahlman) har avlämnat sitt slutbetänkande, benämnt »Polisens brottsbekämpande verksamhet» (SOU 1961:15). De förslag, som framlägges i betänkandet, avser i första hand att få till stånd en mera aktiv och effektiv bevakningstjänst.
    Utredningen ger sålunda anvisningar om de metoder, som lämpligen bör tillämpas, då det gäller att fördela den patrullerande personalen efter det behov av bevakning, som föreligger på skilda platser, under olika veckodagar och vid olika tidpunkter på dygnet. Vidare redovisar utredningen sina synpunkter på patrulleringens fullgörande och föreslår, att det genom inrikesdepartementets försorg utarbetas en minnesbok, innehållande anvisningar om vad polismannen skall ägna uppmärksamhet åt under patrulleringen. Utredningen beskriver också olika bevakningsmetoder och förordar, att tyngdpunkten i bevakningen lägges vid bilpatrullering. Polismän i bil skall dock patrullera till fots i erforderlig utsträckning. I fråga om patrullbilarnas bemanning förordar utredningen, att bilpatrullering i viss omfattning sker med enmansbemannade bilar. De bilar, som användes i bevakningstjänsten, bör enligt utredningens uppfattning utmärkas på ett i ögonen fallande sätt. Den egentliga fotpatrulleringen, som i de flesta polisdistrikt inte kan undvaras, bör bedrivas som s. k. kvarterspolisverksamhet.
    Polisen bör enligt utredningens mening i väsentligt högre grad än vad som nu är fallet, vara verksam för att lämna allmänheten råd och upplysningar om vad man har att iakttaga för att skydda sig mot brott. Utredningen föreslår, att en eller flera polismän i varje distrikt helt eller delvis ägnar sig åt sådan brottsförhindrande verksamhet. Statens kriminaltekniska anstalt skall enligt förslaget utgöra ett stödjande och ledande organ i denna verksamhet.
    På grund av den ökade motoriseringen har det blivit allt vanligare, att brottslingar utsträcker sin verksamhet över stora delar av landet. Utredningen har övertygats om nödvändigheten av en mera effektiv spaning i fråga om sådan brottslighet och föreslår, att det vid statspolisens kriminalavdelning i Stockholm inrättas en sektion med huvudsaklig uppgift att samordna spaningen beträffande den mobila brottsligheten.
    Utredningen framlägger åtskilliga förslag till åtgärder för att tränga bilbrottsligheten tillbaka. Bl. a. föreslås, att specialrotlar för bilbrottsligheten inrättas i alla polisdistrikt, där tillgrepp av bilar förekommer i större omfattning.
    Enligt utredningens mening bör det utges en facktidskrift för polismän. Tillkomsten av en sådan tidskrift skulle höja kunskapsnivån hos polismännen och stimulera deras intresse för tjänsten.

K. L.

 

    Kriminalvård i frihet är namnet på det nya delbetänkande (SOU 1961:16) som d. 6 april 1961 avgivits av 1956 års eftervårdsutredning. Utredningen föreslår däri åtgärder till förbättrande i olika avseenden av eftervården och övrig kriminalvård i frihet m. m. Bl. a. förordas en överflyttning från fångvårdsanstalternas styresmän till skyddskonsulentorganisationen av huvudansvaret för det direkta förberedelsearbetet för frigivningen. Vidare framlägges förslag om anordnande av frigångshem och inackorderingshem samt om en begränsad utvidgning av permissionsinstitutet i syfte att främja en ökad användning av den fakultativa villkorliga frigivningen.
    Betänkandet innehåller också — med utgångspunkt från de lagregler, som upptages i förslaget till brottsbalk — förslag till indelning av riket i distrikt

 

för skyddskonsulenter och övervakningsnämnder. Förslaget innebär i jämförelse med de förhållanden som kommer att råda från d. 1 juli 1961 en ökning av antalet konsulentdistrikt från 22 till 40 samt av antalet skyddskonsulenter från 26 till 40 och av antalet skyddsassistenter från 36 till 81. 63 övervakningsnämnder eller avdelningar av sådana nämnder föreslås inrättade, varvid verksamhetsområdet för övervakningsnämnd i flertalet fall motsvarar ett skyddskonsulentdistrikt. Utvidgningen av skyddskonsulentorganisationen föreslås, främst med hänsyn till rekryteringen, skola genomföras successivt i fem etapper.
    Beträffande de frivilliga skyddsföreningarnas framtida ställning föreslås, att skyddsvärnen i Stockholm och Göteborg anförtros eftervården av vissa klientelgrupper. I samband därmed bör de båda skyddsvärnens byråföreståndare erhålla samma befogenheter och skyldigheter som tillkommer skyddskonsulent samt ändrade statsbidragsgrunder genomföras. I fråga om övriga frivilliga skyddsföreningar anser utredningen i princip, att hittillsvarande statsbidrag ej längre skall utgå.
    Personundersökning bör enligt utredningen i regel företagas på ett tidigare stadium än nu, och viss utvidgning bör ske av det område, inom vilket sådan undersökning är obligatorisk. Liksom hittills hör domstolen i princip äga full frihet vid valet av personundersökare. Domstolen skall dock kunna i stället för att förordna viss person till personundersökare överlämna till vederbörande övervakningsnämnd eller skyddskonsulent att föranstalta om personundersökning. Genom underrättelse om de förordnanden som utfärdas angående personundersökning skall konsulenten beredas tillfälle att från början komma i kontakt med personundersökaren och följa dennes arbete liksom att på ett tidigt stadium hjälpa och stödja den misstänkte.

O. M.