Birger Ekebergs fond. Fondens tillgångar har under år 1960 ökat med 2 725: 18 och utgjorde vid utgången av året 45 028:24. Fondens ändamål är att främja rättsvetenskaplig forskning, särskilt sådan som kan lända till gagn för nordisk samverkan på rättslivets område.
S. R.
Professuren i allmän rättslära vid Lunds universitet har, såsom framgått av tidigare notis i SvJT (s. 414), lockat endast en sökande, preceptorn Tore Strömberg. De sakkunniga i tillsättningsärendet, professorerna Ivar Agge, Karl Olivecrona och Ivar Strahl, har samtliga funnit att Strömberg väl styrkt sin kompetens till ämbetet.1
Av de sakkunniga uppehåller sig Agge och Olivecrona inledningsvis vid professurens ämnesområde och de kompetenskrav som skäligen bör ställas på dess innehavare. Efter en redogörelse för tillkomsthistorien för ifrågavarande professurer vid de juridiska fakulteterna uttalar Agge, att professurens ämnesområde är av juridisk karaktär och att de med tjänsten förenade undervisningsuppgifterna främst avser den grundläggande undervisningen i ett med andra examensämnen likställt ämne i juris kandidatexamen och, i förekommande fall, juris licentiatexamen nämligen allmän rättslära. Av handlingarna finner Agge också framgå att den allmänna rättslärans funktion för juris kandidatexamen är att skänka en sådan belysning åt de redan studerade positivrättsliga ämnena, att de studerande genom studiet av allmän rättslära bibringas en något djupare insikt i juridisk metod samt i det gemensamma och det olikartade hos skilda delar av rättsordningen och därigenom erhålla en bättre förståelse för dennas uppgift, möjligheter och sätt att fungera. Ämnets tyngdpunkt skall vara förlagd till de för alla rättsområden gemensamma metodfrågorna, såsom frågor om lagskrivnings- och lagtolkningsteknik. Skall undervisningen kunna fylla denna uppgift, måste professurens innehavare först och främst besitta en dokumenterad vetenskaplig skicklighet på något eller några av den positiva rättens områden. motsvarande professorskompetens ehuru icke nödvändigtvis i visst ämne. Emellertid synes man knappast kunna nöja sig med en vetenskaplig kompetens på den positiva rättens område. Ämnet allmän rättslära skiljer sig ju från övriga juridiska discipliner därutinnan, att dess centrala forskningsuppgifter röra rättsvetenskapens mera allmänna frågeställningar, t. ex. begreppsbildningens och begreppsanalysens problematik, lagtolkningens och rättstillämpningens metodik samt spörsmålen om rättens sociala funktion. Då åtminstone under nuvarande förhållanden i vårt land de tänkbara kandidaterna till ifrågavarande professurer endast undantagsvis torde kunna. uppvisa någon mera omfattande specimination inom ämnet allmän rättslära i nu angivna trängre bemärkelse, förefaller det Agge som om kraven på kompetens i detta hänseende ej rimligtvis bör sättas alltför högt. Vederbörandes kvalifikationer inom de positivrättsliga ämnena måste därför trots allt träda i förgrunden. Man torde sålunda vid sidan av professorskompetensen i något eller några positivrättsliga ämnen icke kunna kräva mera än att sökandens speciminering, åtminstone till någon del, faller inom den allmänna rättsläran i trängre mening. Utöver sådan speciminering inom positiv rätt och rättslära som angivits bör en sökande till professur i allmän rättslära också få räkna sig till godo vetenskaplig produktion i rättsfilosofi och rättssociologi.
Beträffande kompetensfordringarna anför Olivecrona:
Av professurens tillkomsthistoria framgår först och främst, att full juridiskt vetenskaplig kompetens angivits såsom ett oundgängligt krav. Rent filosofisk specimination skall icke vara tillräcklig. I kravet på »full juridiskt vetenskaplig kompetens» synes icke kunna inläggas, att professorskompetens i ett juridiskt specialämne ovillkorligen skall fordras. Den allmänna rättsläran är ett ämne för sig. Man kan mycket väl tänka sig, att någon under sin verksamhet på detta område — t. ex. vid en undersökning angående prejudikatens betydelse — på ett vetenskapligt sätt diskuterat problem inom civilrätt, straffrätt och processrätt utan att hans sammanlagda arbete inom något av dessa ämnen kan sägas ha medfört professorskompetens. Man får därför stanna vid att produktionen skall innefatta undersökningar av juridiskt relevanta problem som, kvantitativt och kvalitativt, fylla måttet för en professorskompetens.
Givetvis är styrkt professorskompetens inom ett juridiskt specialämne en betydande merit. Alltid måste emellertid fordras speciminering inom den allmänna rättslärans eget område. Kring detta böra icke några snäva gränser dragas. Skarpa skillnader gentemot rättsfilosofi, rättshistoria och rättssociologi existera icke. Tvärtom medför vetenskapens utveckling en tendens till utsuddande av traditionella skiljelinjer. Utrymme bör lämnas för olika begåvningstyper och intresseriktningar. Föreligger blott erforderlig juridisk kompetens — gärna i form av professorskompetens i ett specialämne — bör all specimination, som kan sägas falla inom den allmänna rättsläran i vidsträckt bemärkelse, i lika mån räknas till godo och endast bedömas efter sedvanliga vetenskapliga grunder.
Ett av Strömberg såsom specimen ingivet maskinskrivet arbete med titeln »Rättens kriterier. En översikt», avsett att ingå i en planerad bok, ger Strahl anledning bl. a. till att något utveckla sin syn på uttrycket »gällande rätt». I likhet med Strömberg vill Strahl icke ansluta sig till uppfattningen att rättsreglernas giltighet icke är något annat än att de tillämpas (slagordsmässigt uttryckt så, att en rättsregel icke tillämpas emedan den gäller utan gäller emedan den tillämpas). Strömbergs uppfattning att begreppet gällande rätt är ett konventionellt begrepp — en (gällande) rättsregel är en regel som anses vara (gällande) rättsregel — diskuteras av Strahl:
Jag skulle vilja taga fasta på något som författaren framhåller i detta sammanhang, nämligen att en gällande rättsregel aldrig är, såsom han säger, en gällande rättsregel rätt och slätt utan alltid har den ytterligare bestämningen att den är gällande för ett visst land eller folk. När man i Sverige talar om gällande rätt, menar man den svenska gällande rätten. Såsom författaren, enligt min mening riktigt, visar, är den anknytning till en viss nation, som ligger däri, en bestämning som innesluter en hänvisning till gällande rätt. Bestämningen svensk tillagd gällande rätt hjälper oss därför icke att finna det för gällande rätt karakteristiska. Men så vitt jag förstår individualiserar bestämningen undersökningsobjektet gällande rätt, så att man kan liksom utpeka vad det är man talar om och finna detta, alltså finna gällande svensk rätt.
Att definiera vad det är hos gällande svensk rätt som gör, att den kan anses såsom gällande rätt, torde, därom är jag ense med författaren, icke låta sig göra; själva giltigheten hos den gällande rättens regler torde man icke kunna härleda från någonting. I olikhet mot författaren tror jag, att man icke heller kan grunda begreppet gällande rätt på en ideologi eller en allmän uppfattning i samhället, ehuru jag naturligtvis medger att ideologier och uppfattningar ha betydelse för rättsreglers tillkomst och verkningar. Men jag menar, att man kan med tämlig säkerhet taga reda på vad som är gällande svensk rätt. Beviset härför är, att man gör det. Sedermera kan man beskriva den gällande svenska rätten, jämföra den med gällande rätt i andra länder och om man så vill inordna den i en kategori omfattande gällande rätt på andra håll. Att en sådan kategori, kallad gällande rätt, får flytande och i viss mån godtyckliga gränser är naturligt, eftersom rättssystemen äro olika och gränsfall måste uppträda.
Själva enkelheten i denna uppfattning, vilken än mera radikalt än författarens tager avstånd från försök att bestämma giltigheten, gör den i någon mån svår att framställa. Den innebär, att man, i viss mån lika med författaren, resignerar inför uppgiften att finna några egenskaper hos gällande rätt som skulle göra, att den vore gällande och gällande just såsom rätt, och att man nöjer sig med att utpeka vad som är gällande svensk rätt. Att man måste resignera inför denna uppgift är emellertid intet märkvärdigt— — — Tillägnar man sig denna syn, försvinner problemet om rättens natur och rättens giltighet. Gällande svensk rätt är vad vi kunna utpeka såsom gällande svensk rätt, och dennas giltighet består just i att den är gällande svensk rätt.
S. R.