KVITTNINGSLÄRAN I KRITISK BELYSNING
AV PROFESSOR KARL OLIVECRONA
Den form av kvittning, som oftast förekommer i rättslivet, innebär att två personer, som anse sig ha fordringar mot varandra, komma överens om att låta dessa fordringar avräknas. Detta kan kallas konventionell kvittning. Sådan förekommer som bekant i en ofantlig skala, främst i bankernas clearing men även i många andra sammanhang.
Den konventionella kvittningen har tilldragit sig ganska ringa uppmärksamhet i doktrinen, beroende på att den icke torde vålla några större speciella problem.1 Vad som huvudsakligen behandlas i doktrinen på detta område är tvungen kvittning.
Enligt tidigare uppfattning kunde tvungen kvittning ske blott genom att domstol förordnade därom. Kvittning sades alltså ske per iudicem. Under de första årtiondena av detta århundrade synes emellertid uppfattningen så småningom ha ändrats. I varje fall är numera den läran allmänt accepterad hos oss, att tvungen kvittning kan ske genom att ena parten i ett ömsesidigt fordringsförhållande avger en ensidig kvittningsförklaring. Enligt denna lära, som här kallas »den civilrättsliga kvittningsläran» eller helt enkelt »kvittningsläran», bringas de båda fordringarna genom en sådan förklaring att upphöra, förutsatt att kvittningsförutsättningarna äro förhanden.2
När man i den civilrättsliga litteraturen talar om »kvittnings verkställande», åsyftas i allmänhet den genom ensidig förklaring åstadkomna kvittningen. Emellertid måste man, när denna lära lägges till grund, tillika räkna med en annan sorts tvungen kvittning. I rättegång kan en part, utan att påstå sig ha avgivit någon kvittningsförklaring, tänkas yrka, att domstolen skall förordna om kvittning. En sådan begäran måste tydligen bifallas, om kvittningsförutsättningarna äro förhanden. Man får alltså två for-
mer av tvungen kvittning: »civilrättslig» kvittning, som säges ske genom ensidig kvittningsförklaring, och kvittning genom domstolsavgörande (dom eller lagsökningsutslag). Denna senare form av kvittning kan kallas judiciell kvittning.
Judiciell kvittning förekommer i två former. Antingen avräknas fordringarna mot varandra i dom eller utslag, eller också förordnar domstolen, att svaranden vid likvid skall äga begagna en motfordran till avräkning. Den förra formen är den normala. Den senare formen måste användas, då endera fordringen grundas å löpande skuldebrev.
Tvungen kvittning kan även äga rum vid specialexekution och i konkurs. Dessa former av kvittning kunna emellertid räknas som underarter av judiciell kvittning. Den exekutiva myndigheten, resp. konkursförvaltaren, avräknar fordringarna mot varandra. Godtages icke denna åtgärd, finnes möjlighet att hänskjuta frågan till domstol. Exekutionsmyndighetens resp. konkursförvaltarens åtgärd kan sägas föregripa ett domstolsavgörande och leder i de flesta fall till att ett sådant blir onödigt.
Vad som här skall diskuteras är om den »civilrättsliga kvittningsläran» bör läggas till grund för kvittningsfrågans behandling i rättegång. Spörsmålet härom har aktualiserats genom de framställningar i ämnet som nyligen lämnats av KNUT RODHE, P. O. EKELÖF och SVEN LARSSON.3 Blott tvungen kvittning avses, om annat ej säges. För enkelhetens skull bortses här från det fall att endera fordringen är förenad med löpande skuldebrev. De särskilda förhållandena vid specialexekution och konkurs upptagas ej heller till behandling.
1. Konsekvenser av kvittningsläran
Av satsen att kvittning sker genom ensidig kvittningsförklaring ha vissa civilrättsliga konsekvenser dragits. Mest påfallande och känd är den konsekvensen, att ränteberäkningen å de båda fordringarna skall upphöra i och med dagen för framställande av en kvittningsförklaring.4 En annan konsekvens rör förutsättningarna för att en gäldenär skall undvika morapåföljder. Enligt kvittningsläran kunna morapåföljderna icke uteslutas blott genom att gälde-
nären har en kvittningsgill motfordran mot sin borgenär: kvittning sker icke ipso iure. För att morapåföljderna skola uteslutas, måste det tillkomma en kvittningsförklaring; först genom denna upphävas fordringarna.
Av kvittningsläran ha även viktiga processrättsliga konsekvenser ansetts följa. En svarande kan utnyttja ett motfordringsanspråk på två olika sätt: antingen genstämningsvis eller invändningsvis. Båda fallen föranleda särskilda problem ur kvittningslärans synpunkt.5
Om svaranden genstämmer, gör han gällande att han innehar en motfordran mot käranden, och han yrkar att domstolen skall verkställa avräkning; yrkandet går sålunda ut på judiciell kvittning. Men hur ställer det sig om svaranden påstår att han redan verkställt kvittning genom att avgiva en kvittningsförklaring? Då säger han själv att han icke har någon genfordran mot käranden. Följaktligen har han intet att stämma om; genstämningsvägen blir avspärrad för honom under denna förutsättning.6
Framställer svaranden en kvittningsinvändning, kan han intaga endera av följande två ståndpunkter:
1. Han åberopar att han genom ensidig kvittningsförklaring verkställt kvittning. Denna kvittningsförklaring kan ha avgivits a) före rättegången eller b) under rättegången antingen inför rätta eller utom rätta.
2. Han påstår icke att han avgivit någon kvittningsförklaring utan yrkar att rätten skall förordna om avräkning av fordringarna mot varandra.
Vid bifall till kvittningsyrkandet får domen enligt kvittningsläran olika innebörd, allteftersom svaranden använt den ena eller andra utvägen. Har han åberopat att han verkställt kvittning genom att avge en kvittningsförklaring, skall domstolen konstatera, att fordringarna upphört att existera och på denna grund ogilla käromålet. Om däremot svaranden yrkat att rätten skall avräkna fordringarna mot varandra, skall kvittning verkställas i domen.7
Framställes inför rätta en kvittningsinvändning utan att före
rättegången skedd kvittning åberopas, uppstår en svårighet. Ty hur skall denna invändning tolkas? Tydligen finns det teoretiskt sett två olika möjligheter. Antingen yrkar svaranden, att domstolen skall avräkna fordringarna mot varandra; han begär alltså judiciell kvittning. Eller också avger han en kvittningsförklaring. Denna är en civilrättslig viljeförklaring, som medför att kvittning sker och fordringarna sålunda upphöra; på denna grund yrkar han ogillande av käromålet. Domstolen skall tydligen ha att avgöra, om kvittningsinvändningen har den ena eller andra innebörden.8 Rodhe gör icke denna distinktion; han vill tolka varje inför rätta framställt yrkande om kvittning — vilket icke grundas på en utom rätta verkställd kvittning — såsom ett yrkande om att domstolen skall förordna om kvittning (judiciell kvittning).9 Från kvittningslärans synpunkt följer den konsekvensen, att ränteberäkningen icke skulle upphöra i och med att ett yrkande om judiciell kvittning framställes; denna konsekvens synes dock icke ha observerats av de citerade författarna.
Enligt RB 10: 17 st. 3 får yrkande om kvittning med genfordran, som hör till specialdomstol eller exklusivt forum, icke upptagas vid annan domstol. Hör t. ex. motfordringsanspråket under arbetsdomstolens kompetens, får det icke upptagas till prövning vid allmän domstol. Ekelöf anser detta lagrum tillämpligt blott om judiciell kvittning yrkas. Om svaranden gör gällande att han redan verkställt kvittning genom att avge en kvittningsförklaring, skulle det ej vara tillämpligt; då gör han nämligen gällande, att käromålet bör ogillas på grund av att motfordringen icke existerar.10 Påstår svaranden vid allmän domstol att han verkställt kvittning med en till arbetsdomstolens kompetens hörande motfordran, så skulle alltså denna invändning få prövas. Fullföljes Ekelöfs tankegång beträffande det fall att skiljeavtal föreligger beträffande motfordringen, måste konsekvensen bli, att samma distinktion skall göras. Både de absoluta forumreglerna och skiljeavtalet skulle alltså sättas ur spel genom en kvittningsförklaring.
Även i andra processuella frågor resonerar Ekelöf på samma sätt. Han anser sålunda att bestämmelsen om rättskraften i 17: 11 st. 2 icke är direkt tillämplig, då svaranden gör gällande, att han
verkställt kvittning utan blott då han yrkar judiciell kvittning; Ekelöf ifrågasätter dock om icke bestämmelsen bör tillämpas analogt.11 Detsamma gäller bestämmelserna i 50: 25 st. 3 och 55: 13 om avvisning av kvittningsinvändning, som framställes först i högre instans.12
Rodhe drar icke nu angivna slutsatser. Han hävdar tvärtom att de nämnda lagrummen äro tillämpliga, vare sig svaranden åberopar en (utom rätta) verkställd kvittning eller han yrkar judiciell kvittning.13 Men detta leder till vissa svårigheter. Forumreglerna medföra ju att domstolen i vissa fall icke äger ingå i prövning av frågan huruvida kärandens fordran till följd av verkställd kvittning upphört att existera. Domstolen har därför enligt Rodhe att »bortse från att kvittning skett och döma ut huvudfordran».14 Samma konsekvens kan följa av reglerna om avvisande av kvittningsyrkande som framställts först i högre instans.15 Även stadgandet i lagsökningslagen att endast lagsökningsgill motfordran får åberopas i lagsökningsprocessen kan leda till samma resultat.16
Situationen tycks i dessa fall vara ganska bedrövlig för gäldenären, därest han varit nog oförsiktig att verkställa kvittning och icke inskränkt sig till att framställa yrkande om judiciell kvittning. Han har blivit av med sin genfordran: den har upphört att existera genom kvittningsförklaringen. Men han har icke kunnat få denna effekt prövad i rättegången utan blivit förpliktad att betala motpartens fordran. Rodhe kommer honom emellertid snabbt till hjälp. Han skriver:
De processuella reglerna leda till att borgenären i vissa fall kan utverka tvång till fullgörelse av huvudfordran, ehuru denna redan en gång fullgjorts genom kvittning. Konsekvensen härav är emellertid, att gäldenären å sin sida är oförhindrad att återställa sin position genom att utsöka motfordran, ehuru denna, enligt civilrättsligt betraktelsesätt, redan upphört att existera därigenom att den använts för kvittning.17
Rodhe drar alltså ut konsekvenserna av kvittningsläran såtillvida, att fordringarna antagas ha upphört att existera genom kvittningsförklaringen; men han hävdar att domstolarna icke behöva bry sig om detta. Det ursprungliga käromålet bifalles, ehuru käranden icke har kvar någon fordran; sedan utdömes genfordringen, ehuru inte heller den existerar.
För Ekelöf leda icke forumreglerna till denna svårighet; han anser ju att RB 10: 17 st. 3 icke har tillämplighet, om kvittning »verkställts» genom kvittningsförklaring utan blott om judiciell kvittning yrkats. Alltså prövas kvittningsfrågan oberoende av nämnda lagrum, om svaranden gör gällande att han avgivit en kvittningsförklaring och att kärandens fordran sålunda upphört att existera.18 Men vissa andra svårigheter måste uppstå. I motsats till Rodhe anser ju Ekelöf, att en kvittningsinvändning kan innefatta en civilrättsligt verksam kvittningsförklaring. Om en kvittningsinvändning av denna karaktär gjorts, ha fordringarna »upphört att existera». Därefter kan emellertid inträffa, att käromålet återkallas (utan att svaranden begär dom), att det avvisas på grund av rättegångshinder eller att kvittningsyrkandet återkallas. Skall då svaranden vara förhindrad att i ny rättegång utsöka sin fordran? Konsekvensen av kvittningsläran är att så blir fallet; en talan om den bortkvittade fordringen borde ogillas. Ekelöf hävdar emellertid, att man i dessa situationer icke har något skäl »att tänka sig», att fordringarna gått i avräkning.19 Man skulle m. a. o. icke dra ut konsekvenserna av kvittningsläran i dessa fall.20
Räknar man med att en kvittningsinvändning kan innefatta en civilrättsligt verksam kvittningsförklaring, uppstår frågan huruvida avgivandet av en sådan ingår i en rättegångsfullmäktigs behörighet.21 Ett problem som vållat stora svårigheter i den tyska doktrinen är frågan hur s. k. eventuell kvittning skall bedömas,
d. v. s. det fall att svaranden i första hand bestrider huvudfordringen men i andra hand framställer ett kvittningsyrkande. Svårigheterna vållas främst därav, att en kvittningsförklaring icke anses kunna förenas med något villkor.22
2. Kvittningsläran och lagstiftningen
I svensk lagstiftning gives, såvitt jag kunnat finna, endast ett lagrum, som avfattats på basis av den civilrättsliga kvittningsläran. Det är 15 § skuldebrevslagen. Detta lagrum bör ses i samband med 18 § samma lag.
Båda lagrummen handla om möjligheten för gäldenären å ett löpande skuldebrev att gentemot ny innehavare av skuldebrevet, som förvärvat detta genom överlåtelse, göra gällande kvittning med fordran mot förre innehavaren. Här skiljes mellan två fall:
1) Gäldenären gör gällande, att före överlåtelsen skuldförhållandet upphört genom kvittning (15 §). Här avses tvungen kvittning genom ensidig kvittningsförklaring.23 Detta framgår av själva lagtexten, eftersom upphörande genom »kvittning» sidoordnats med upphörande genom dom eller avtal, vilka uttryck bl. a. täcka judiciell och konventionell kvittning.
2) Gäldenären gör icke gällande, att skuldförhållandet upphört genom kvittning före överlåtelsen av skuldebrevet; han åberopar ändock en genfordran till kvittning (18 §). Meningen måste vara, att han då yrkar judiciell kvittning. Efter överlåtelsen av skuldebrevet stå fordringarna icke mot varandra; gäldenären kan därför icke längre verkställa kvittning genom ensidig kvittningsförklaring. För att judiciell kvittning skall kunna äga rum i denna situation är en särskild lagbestämmelse nödvändig. En sådan har givits i 18 §.
De båda fallen behandlas olika i lagen. Enligt 15 § förutsättes den huvudregeln, att kvittning, likaväl som betalning, kan åberopas gentemot ny innehavare av skuldebrevet. Tillämpligheten av denna huvudregel inskränkes emellertid mycket starkt genom att invändning om kvittning och betalning avskäres i förhållande till ny innehavare, som vid sitt förvärv av besittningen till skuldebrevet var i god tro. Huvudregeln kvarstår alltså, men blott för det fall att den nye innehavaren kan visas ha varit i ond tro. Bakom stadgandet ligger den tanken, att kvittning genom ensidig
kvittningsförklaring är ett med betalning analogt sätt att bringa fordringsförhållandet till upphörande.24
Stadgandet i 18 § hänför sig som nämnts till det fall att kvittning icke verkställts före överlåtelsen av skuldebrevet. Då var det alltså en bestående fordran som överläts. Följaktligen blir här huvudregeln den, att gäldenären saknar all möjlighet att använda en genfordran mot förre innehavaren till kvittning. Dock får han genom lagrummet rätt därtill för ett på visst sätt kvalificerat undantagsfall: indrivningen av genfordringen skulle äventyras genom kvittningsrättens upphörande och förvärvaren skall uppenbarligen ha insett detta, när skuldebrevet kom i hans hand.
Tankegången bakom de bägge lagrummen var närmare bestämt följande.
1. Det fall att judiciell kvittning skett före överlåtelsen av skuldebrevet regleras genom den passus i 15 § som rör det fall, att skuldförhållandet upphört genom dom.
2. Det fall att gäldenären åberopar en genfordran till kvittning utan att påstå, att han före överlåtelsen av skuldebrevet verkställt kvittning, regleras i 18 §. Här måste, som nämnts, avses, att gäldenären yrkar judiciell kvittning. Meningen med 18 § är alltså att ge domstolen möjlighet att förordna om kvittning, trots att de vanliga kvittningsförutsättningarna icke äro förhanden.
3. Det återstod då att reglera det fall, att gäldenären påstår sig ha verkställt kvittning genom ensidig förklaring före överlåtelsen av skuldebrevet. Detta skedde genom 15 §, som alltså fyllde en lucka, vilken eljest skulle ha uppstått. Stadgandet medförde emellertid tillika att gäldenären fick större möjlighet att dra nytta av sin genfordran, om han avgivit en kvittningsförklaring före överlåtelsen av skuldebrevet.
I övrigt synes vår lagstiftning icke innehålla något stadgande, som bygger på läran att fordringarna upphävas genom den ensidiga kvittningsförklaringen. Däremot innehåller lagstiftningen åtskilliga bestämmelser som förutsätta att kvittning sker genom domstols förordnande.
Enligt lagsökningslagen § 14 skall rätten under vissa förutsättningar förordna om kvittning. Här är alls icke fråga om att kvittning skett genom en tidigare, ensidig kvittningsförklaring.25
I 121 § konkurslagen ges vissa bestämmelser angående kvittning i konkurs. Där stadgas i första stycket, att borgenär, som vid tiden för konkursbeslutet häftade i skuld till konkursgäldenären, »äger begagna» fordringen till kvittning mot denna skuld. Härmed uttryckas handlingsregler dels för konkursförvaltaren, dels
för domstolen. Konkursförvaltaren skall verkställa avräkning, om han finner att fordringarna stått emot varandra vid konkursbeslutet. Om åter konkursförvaltaren anhängiggör talan mot borgenären angående konkursboets fordran mot denne, skall domstolen verkställa avräkning. I tredje stycket ges emellertid föreskrifter om vissa inskränkningar i borgenärens kvittningsrätt, för den händelse han förvärvat fordringen inom sextio dagar före konkursansökningen eller därefter, resp. inom samma tid satt sig i skuld hos gäldenären.
Man måste nu fråga sig, om detta stadgande kan tillämpas med användning av den civilrättsliga kvittningsläran. Resultatet skulle då bli, att inskränkningarna i kvittningsrätten sattes ur spel genom en före konkursbeslutet avgiven kvittningsförklaring. Fordringarna skulle nämligen anses ha upphört att existera vid tiden för konkursbeslutet, och 121 § skulle överhuvudtaget inte vara tillämplig; den förutsätter, att fordringarna vid tiden för konkursbeslutet stå emot varandra. Bestämmelserna i tredje stycket kunna dock förnuftigtvis icke läsas på detta sätt. De få en rimlig tolkning endast om de anses avse den judiciella kvittningen. Första stycket uttrycker den allmänna regeln att rätten på begäran av borgenären skall förordna om kvittning, därest fordringarna stodo emot varandra vid tiden för konkursbeslutet. Tredje stycket medför att något förordnande om avräkning icke skall äga rum under där angivna förutsättningar. Lagrummet har avfattats på basis av läran att kvittning sker per iudicem.
Vad angår rättegångsbalken, finnes ingenting som tyder på att dess bestämmelser om kvittning skulle grundas på läran att kvittning sker genom den ensidiga kvittningsförklaringen. Såsom Rodhe framhåller utgå formuleringarna tvärtom från den uppfattningen, att det är domstolen som på gäldenärens begäran förordnar om kvittning.25
Frågan är nu den, om det under sådana omständigheter finns någon anledning att vid tillämpningen av RB:s regler om kvittning lägga den civilrättsliga kvittningsläran till grund och dra ut konsekvenserna av densamma. Gör man så, kommer, som vi sett, kvittningsfrågan att behandlas helt olika i väsentliga hänseenden, allteftersom svaranden åberopar att han själv verkställt kvittning eller yrkar att domstolen skall verkställa avräkning. I förra fallet skulle en rad bestämmelser i RB icke vara tillämpliga eller också vara tillämpliga blott ex analogia. Bl. a. skulle en invändning om
att kvittning verkställts med en till arbetsdomstolens kompetensområde hörande fordran bli upptagen till prövning vid allmän domstol. Domstolarna skulle vidare ställas inför problemet att avgöra, om svarandens invändning har den ena eller den andra innebörden.
Kvittningsfrågans behandling blir alltså långt mera komplicerad än om varje kvittningsinvändning behandlas som ett yrkande om judiciell kvittning. De resultat, till vilka man kommer genom att lägga den civilrättsliga kvittningsläran till grund, ha icke på något sätt motiverats med praktiska synpunkter. De ha endast framställts som konsekvenser av satsen att fordringsförhållandet upphör genom ensidig kvittningsförklaring, när kvittningsförutsättningarna äro förhanden. I vissa fall äro resultaten sådana, att det överhuvudtaget icke kan komma ifråga att acceptera dem.
Under sådana omständigheter är det angeläget att underkasta den civilrättsliga kvittningsläran en kritisk granskning. När man utan stöd i förarbetena hävdar, att en rättskipning beträffande kvittning bör äga rum vid sidan av vad som står i lagen, så beror det på följande bakomliggande tankegång, den må vara klart utförd eller ej. Domstolens uppgift i ett kravmål är att avgöra, om den påstådda fordringen existerar eller ej. Har kvittningsförklaring avgivits, och voro därvid kvittningsförutsättningarna givna, så har kärandens fordran upphört att existera. I enlighet härmed måste kvittningsfrågans behandling regleras, oavsett om lagen särskilt beaktat detta fall eller skrivits blott med tanke på den judiciella kvittningen.
Allt hänger sålunda på den civilrättsliga kvittningsläran. Rodhe klandrar processlagberedningen för att beredningen »icke tillgodogjort sig» denna.26 Vi skola se efter, om denna kritik är befogad, eller om det tilläventyrs var förtjänstfullt att icke falla offer för den civilrättsliga kvittningsläran.
3. Kvittningslärans grund
Till en början är då att fråga på vilken grund satsen att kvittning sker genom den ensidiga kvittningsförklaringen uppställes. KALLENBERG åberopar ett ofta anfört argument mot den äldre läran att kvittningen sker per iudicem, nämligen att domen då skulle ha konstitutiv natur. Man skulle ha att utgå från att domen skall ha en rent deklarativ uppgift; den skall fastställa vad som är rätt och icke annat än i undantagsfall gestalta rättsord
ningen.27 Argumentet är dock föga vägande. Även om man hyllar den av Kallenberg förfäktade teorien om domens innebörd, måste väl medges, att här skulle kunna föreligga ett undantagsfall, då domen vore att betrakta som konstitutiv. Vidare anför Kallenberg, att enligt regeln om kvittning per iudicem sättet för ränteberäkningen blir ofördelaktigt för den part, vilkens fordran löper med högre ränta.28 Men satsen att kvittningen sker genom kvittningsförklaringen är dock icke någon nödvändig betingelse för att ränteberäkningen å fordringarna skall upphöra den dag ena parten påyrkar kvittning; denna regel kan mycket väl motiveras ändå. I övrigt åberopar Kallenberg, att satsen om att kvittning sker genom den ensidiga kvittningsförklaringen skulle stämma bäst med »sakens natur».29 Härtill måste man dock ställa sig tvivlande, när man beaktar, till vilka svårigheter satsen ifråga ger upphov.
Rodhe anför ingen grund alls för satsen att fordringarna upphöra genom ensidig kvittningsförklaring. Han säger endast att det numera torde vara klart, att ränteberäkningen direkt utpekar den tidpunkt, då kvittning antages ske; detta skall framgå av rubriken till ett rättsfall.30 Argumentet måste innebära, att sättet för ränteberäkningen motiverats med att kvittning verkställes genom ensidig kvittningsförklaring och att sålunda fordringarna då upphöra att existera. Det är mycket troligt, att en sådan tanke ligger bakom en del nyare avgöranden, även om den aldrig uttalats i någon domsmotivering. Men kan man därmed säga, att kvittningsläran skulle vara accepterad i stadig praxis? Detta är ingalunda fallet. Dels kan, såsom nyss framhölls, upphörandet av ränteberäkningen den dag ett kvittningsyrkande framställes mycket väl motiveras på annat sätt än genom den civilrättsliga kvittningsläran. Dels är det ogrundat att av sättet för ränteberäkningen dra
några slutsatser angående behandlingen av andra frågor i samband med kvittning. Ränteberäkningen är en sak, frågorna om forum, om genstämning, om avvisande av kvittningsinvändning i högre instans m. m. äro någonting annat. De överväganden, som ligga bakom sättet för ränteberäkningen — och varom man f. ö. vet mycket litet — säga i och för sig ingenting i dessa andra frågor. Det är förfelat att resonera på följande vis: sättet för ränteberäkningen visar, att HD anser att fordringarna upphöra genom ensidig kvittningsförklaring; alltså är detta gällande rätt; alltså skall man lösa frågorna om forum m. m. på det eller det sättet.
Den verkliga förklaringen till att den civilrättsliga kvittningsläran kommit att bli så allmänt omfattad hos oss torde helt enkelt vara att detta beror på inverkan från den tyska doktrinen. Där bröt läran igenom under senaste delen av 1800-talet och har blivit fullkomligt allmän sedan den lagfästs genom BGB § 387. Den går tillbaka dels på spekulationer i litteraturen angående möjligheten att åstadkomma en rättsförändring genom ensidig viljeförklaring i en sådan situation, dels på vissa praktiska synpunkter, som gjorde sig gällande under förarbetena till BGB. Spekulationerna ifråga ha blott historiskt intresse. Vad angår de praktiska synpunkterna ha de intet nödvändigt samband med satsen att kvittning verkställes genom ensidig kvittningsförklaring. Det är nämligen klart, att alla önskemål kunna tillgodoses genom lämpliga regler om judiciell kvittning.
4. Kvittningslärans innebörd
Om således grunden för satsen om den ensidiga kvittningsförklaringens verkan är oklar, så gäller detsamma om satsens innebörd. I vilken mening kan man väl säga, att fordringarna upphöra att existera genom den ensidiga kvittningsförklaringen?
Betraktar man fordringsförhållandet som ett faktiskt tvångsläge, utmärkt av att gäldenären måste verkställa en prestation till borgenären för att icke riskera vissa rättsliga påföljder, så är det tydligt, att detta faktiska tvångsläge icke upphäves genom den ensidiga kvittningsförklaringen. Godtager icke borgenären kvittningsyrkandet utan anställer han rättegång om sitt krav, så hjälper det icke svaranden att han framställt en kvittningsförklaring. Avgörande för om hans motfordringsanspråk skall föranleda ogillande av käromålet blir endast de grunder han kan anföra till stöd för sitt motfordringsanspråk, icke kvittningsförklaringen. Ogillas kärandens talan, med bifall till kvittningsinvändningen, så är det genom domen som gäldenären befrias ur sitt tvångsläge. Bifalles
åter kravet under åberopande av att motfordringen ej styrkts, blir gäldenärens tvångsläge förstärkt. Kort sagt, det är utgången av processen och ej den ensidiga kvittningsförklaringen som blir avgörande för om det faktiska tvångsläget fortbestår, resp. avvecklas. Domstolen prövar de grunder, som å ömse sidor anföras till stöd för fordringsanspråken; i förekommande fall bestämmer den så att avräkning skall ske. Det reella tvångsläget avvecklas först genom domen, per iudicem.
Nu kan naturligtvis sägas, att icke heller betalning med full säkerhet upphäver det faktiska tvångsläget. Trots att betalning i verkligheten ägt rum kan ju en gäldenär komma att bli förpliktad att betala, och sålunda få betala på nytt, därför att han icke kan styrka den redan erlagda betalningen. Detta är otvivelaktigt riktigt. I själva verket hänför sig varken satsen att en fordran upphäves genom betalning eller den att den upphäves genom kvittningsförklaring till det faktiska tvångsläget. Dessa satser hänföra sig till rättighetsförhållandet. Det är fordringsrätten som upphäves, och den är någonting annat än det faktiska tvångsläget, även om vanligtvis ett faktiskt tvångsläge föreligger i de fall, där man anser sig kunna konstatera att någon har en fordringsrätt mot en annan. Liksom fordringsrätten tänkes uppkomma så snart erforderliga rättsfakta objektivt föreligga, oavsett om de någonsin kunna bevisas, tänkes fordringsrätten bli upphävd genom därför erforderliga rättsfakta, oavsett om dessa kunna styrkas av gäldenären.
Frågan är emellertid om detta resonemang motiverar, att kvittning genom ensidig kvittningsförklaring, såsom vanligen sker, framställes som ett med betalning analogt sätt för fordringsrättens upphörande (ett surrogat för betalning). Det är nödvändigt att noga jämföra betalningen och kvittningsförklaringen som rättsfakta.
Betalningen är ett rättsfaktum, som, om det åberopas och styrkes, när gäldenären kräves av borgenären, skall föranleda att käromålet ogillas. Därför kan också den som erlägger en betalning praktiskt sett skaffa sig säkerhet för att hans reella tvångsläge verkligen blir avvecklat. Han behöver ju blott begära ett kvitto eller på annat sätt trygga sina bevismöjligheter. Den risk han då löper att bli förpliktad att betala fordringen en gång till är ytterligt ringa. Därför är det också approximativt riktigt att säga, att det reella tvångsläget upphör genom betalning.
Helt annorlunda är läget i fråga om kvittningsförklaringen. Den är nämligen icke något rättsfaktum som skall föranleda ogillande
av huvudkravet. Kvittningsförklaringen har icke den ringaste betydelse för denna fråga, och ingen lagstiftare skulle rimligtvis kunna tillägga den någon sådan betydelse. Såsom nyss framhölls, kommer frågan huruvida huvudkravet med hänsyn till kvittningsyrkandet skall ogillas helt och hållet att bero av de grunder, på vilka motfordringsanspråket stödes. En annan sak är att den civilrättsliga kvittningsläran — ensam eller måhända i förening med andra synpunkter — anses medföra vissa konsekvenser beträffande en del modaliteter för det fall att en kvittningsinvändning bifalles. Ränteberäkningens upphörande har ju antagligen motiverats med att kvittning sker genom den ensidiga kvittningsförklaringen.
Den civilrättsliga kvittningsläran innefattar en felaktig analogi mellan betalning och kvittning. Det är lätt att se var felet ligger, om man blott jämför de olika momenten i de bägge akterna med varandra. Pengarna vid betalningen motsvaras vid kvittning av de grunder, gäldenären åberopar för ett motfordringsanspråk. Här föreligger den olikheten att pengarna fungera som betalningsmedel, regelmässigt utan att någon anmärkning rimligen kan framställas, under det att genfordringsanspråket lätt kan bli omtvistat; godtages det icke, är det ju t. v. blott ett subjektivt påstående om en fordran, överlämnandet av pengarna skulle motsvaras av att gäldenären avger en kvittningsförklaring. Men det är klart, att en kvittningsförklaring aldrig kan tillmätas en betydelse liknande den som tillkommer överlämnandet av pengarna vid betalningen. Godtages en begäran om avräkning, blir det konventionell kvittning; sådan kvittning är en verklig motsvarighet till betalning. Om däremot en begäran om avräkning icke godtages, är situationen närmast jämförlig med den som föreligger, om erbjuden betalning refuserats, t. ex. därför att icke lagliga betalningsmedel erbjudits.
Vad som har betydelse i det praktiska livet är de faktiska tvångslägena. Man försätter sig i sådana för att vinna vissa ändamål, och man behöver effektiva sätt för att lösa sig ur dem. De viktigaste sätten äro betalning och kvittning. I fråga om den tvungna kvittningen är det, såsom nyss framhölls, icke möjligt att uppställa regler av den innebörden att för själva huvudfrågan — den om borgenärens krav skall bifallas eller icke — det relevanta momentet blir avgivandet av en kvittningsförklaring. Det relevanta momentet kan endast vara de grunder svaranden åberopar för sitt motfordringsanspråk i förening med de särskilda kvittningsförutsättningarna.
Härav framgår emellertid att det endast finnes, och endast kan finnas, två sätt för avvecklande av de faktiska fordringsförhållandena genom kvittning: dels konventionell, dels judiciell kvittning. Någon annan utomrättslig kvittning än den konventionella finns icke. Vad man behöver regler om är därför dels den konventionella kvittningen, dels den judiciella.
Alla regler som uppställts om den »civilrättsliga» kvittningen äro i realiteten regler om judiciell kvittning. Vare sig det ena eller andra uttryckssättet användes handla nämligen hithörande regler om de förutsättningar, under vilka en domstol skall bestämma om avräkning av tvenne fordringar mot varandra, samt om sättet för avräkning. Men reglerna bli skevt framställda, när de framställas såsom regler om att fordringarna upphöra att existera genom den ensidiga kvittningsförklaringen och om konsekvenserna därav.
De frågor som uppstå angående olika modaliteter vid kvittningen böra lösas alldeles oberoende av satsen att kvittning sker genom ensidig kvittningsförklaring; denna sats borde icke längre få inverka på resonemangen i dessa frågor. Vad angår sättet för ränteberäkningen kan man mycket väl på sakliga grunder motivera en regel som säger, att ränteberäkningen skall upphöra den dag endera parten framställer ett yrkande om kvittning, vare sig utom rätta eller inför rätta. En sådan regel leder ju till att motparten icke får någon anledning att motsätta sig godvillig uppgörelse av den anledningen att hans fordran löper med högre ränta. Frågorna om förutsättningarna för att morapåföljderna skola inträda m. m. torde böra närmare undersökas.
5. Slutsatser
Vad angår den konventionella kvittningen torde allmänna avtalsregler i huvudsak vara tillräckliga; det gäller blott att applicera dem på situationen. De särskilda regler man behöver angående kvittning äro därför huvudsakligen regler om den judiciella kvittningen.
Tydligen behöver man härvid två slag av regler: dels processuella, dels civilrättsliga. De processuella reglerna avse — jämte behandlingen av genkäromål — dels betingelserna för att en kvittningsinvändning skall upptagas till prövning, dels ock behandlingen i övrigt av en sådan invändning under förfarandet fram till domen. De civilrättsliga reglerna avse dels frågan om förutsättningarna för att en kvittningsinvändning skall bifallas, dels frå-
gan om sättet för avräkningen. De röra alltså innehållet i domen och tillhöra vad man kan kalla den judiciella civilrätten.31
All anledning att försöka skilja mellan olika kvittningsinvändningar, allteftersom de innefatta en civilrättsligt verksam »viljeförklaring» eller ej, bortfaller. (Denna verklighetsfrämmande distinktion torde f. ö. vara okänd i praxis.) Varje kvittningsinvändning är ett yrkande om att domstolen skall låta avräkna fordringarna mot varandra.32
Möjligheten att utverka judiciell kvittning begränsas genom forumreglerna samt genom andra processuella regler, som kunna medföra att ett kvittningsyrkande icke upptages till prövning. Talet om att fordringarna skulle upphävas genom den ensidiga kvittningsförklaringen men att domstolen under vissa förhållanden skulle bortse härifrån är förfelat. Detsamma gäller alla försök att vid sidan av RB:s regler om judiciell kvittning införa andra regler, som skulle avse det fall att kvittning verkställts genom ensidig kvittningsförklaring.
Beträffande 15 § skuldebrevslagen är läget följande. När »kvittning» här nämnes vid sidan av dom och avtal som sätt för fordringsrättens upphörande, måste åsyftas att kvittning »verkställts» genom ensidig kvittningsförklaring. I enlighet härmed är lagrummet uppenbarligen att tillämpa. »Kvittning» måste m. a. o. i detta sammanhang betyda, att en kvittningsförklaring avgivits och att därvid fordringarna voro kvittningsgilla. Gör gäldenären gällande, och visar han, att han avgivit en kvittningsförklaring innan skuldebrevet överläts, är alltså 15 § tillämplig; göres eljest gällande invändning om kvittning med fordran mot förre innehavaren av skuldebrevet, tillämpas 18 §. Några konsekvenser beträffande andra frågor böra icke dragas av 15 §. Dess avfattning utgör intet skäl för att tolka RB:s bestämmelser och 121 § konkurslagen på vare sig det ena eller andra sättet.
Från rättsvetenskapens synpunkt är läran om kvittnings verkställande genom ensidig kvittningsförklaring ett doktrinhistoriskt faktum, ingenting annat. Det är givetvis av intresse att utreda hur denna lära uppstått samt hur den satt spår i lagstiftning och rättspraxis. Någon annan betydelse har den icke. Reglerna om den tvungna kvittningen böra framställas såsom regler om judiciell kvittning. Kvittningsförutsättningarna äro förutsättningar för att domstol skall förordna om kvittning; kvittningsförbuden äro inskränkningar i de allmänna reglerna om när kvittningsförordnan-
de skall meddelas; de processuella reglerna om kvittning medföra inskränkningar i tillämpligheten av dessa regler o. s. v. Med en sådan metod vinner kvittningsläran högst betydligt i klarhet och befrias från en mängd onödiga och vilseledande frågeställningar.
6. Kvittningsläran blott ett bekvämt uttryckssätt?
På den anförda kritiken svaras nu måhända, att den civilrättsliga kvittningsläran blott är ett bekvämt uttryckssätt, som användes för att kortfattat framställa rättsreglerna på området. Från denna lära skulle man inte dra några som helst praktiska slutsatser; lösningen av förekommande praktiska spörsmål skulle ske helt på grundval av lämplighetssynpunkter.
En tankegång av denna typ är vanlig i vår nyare litteratur. Det är på det sättet man ofta anser sig komma ifrån den s. k. begreppsjurisprudensen för att ersätta den med en s. k. teleologisk metod. Åtminstone i det förra avseendet äro Rodhes uttalanden om den civilrättsliga kvittningsläran representativa. Det kan därför vara av ett visst intresse att granska dem. Därigenom får man tillfälle att på ett konkret fall pröva den berörda tankegångens riktighet. Abstrakta resonemang om rättsvetenskapens metod äro alltid svåra att gripa; i tillämpningen på konkreta frågor framträder deras verkliga innebörd klarare.
Rodhe inleder sin framställning om den civilrättsliga kvittningsläran med följande ord:
Då man framställer reglerna om kvittning är det nödvändigt att fastställa en viss tidpunkt, då kvittning antages ske, för att man sedan skall kunna formulera speciella regler om olika detaljfrågor. Detta är i första hand en framställningsteknisk fråga: det är i och för sig möjligt att framställa ett visst system av faktiska lösningar såväl under antagande att kvittning sker vid en tidpunkt — t. ex. kvittningsförklaringens framställande — som under antagande att kvittning sker vid en annan tidpunkt — t. ex. borgenärens medgivande eller domstols dom. Kriteriet på den valda konstruktionens ändamålsenlighet blir då graden av komplikation hos de regler som konstruktionen föranleder. Såtillvida har emellertid valet av konstruktion saklig betydelse, som man i detaljfrågor, där den sakliga lösningen är relativt likgiltig, kan vara benägen att välja den lösning, som närmast anpassar sig till den en gång valda konstruktionen.
Svårigheten med de i svensk rätt gällande reglerna om kvittning är att de icke låta sig osökt inpassa i någon av de konstruktioner som stå till buds. Då man trots detta måste välja en konstruktion, bli därför vissa regler ganska konstlade. I det praktiska rättslivet har emellertid resultatet i stället blivit att man arbetar med två konkurrerande konstruktioner, vilket gör rättsreglerna svårtolkade och även ger upphov till en viss brist på sammanhang mellan olika delar av rättssystemet.
Såsom Rodhe själv antyder, passar den konstruktion han valt — den att kvittning sker genom den ensidiga kvittningsförklaringen — icke bra till »de i svensk rätt gällande reglerna om kvittning». Ingendera konstruktionen skall ju passa. Enligt Rodhes principförklaring skulle man ha väntat en avvägning av de båda konstruktionernas fördelar och nackdelar ur framställningsteknisk synpunkt. Men därav finnes intet spår.
Rodhes verkliga skäl för att välja den »konstruktionen», att kvittningen sker genom kvittningsförklaringen, är i själva verket något helt annat än framställningstekniska överväganden. Skälet är det, att ränteberäkningen »direkt utpekar» den tidpunkt, då kvittning antages ske. »Därmed är också avgjort att kvittningen sker vid tidpunkten för kvittningsförklaringen, såvida kvittningsförutsättningarna då äro för handen.»33
Varför kan det då sägas, att sättet för ränteberäkningen skulle utpeka den tidpunkt då kvittning antages ske? Detta beror tydligen på följande resonemang. Ränteberäkningen skall upphöra den dag fordringarna upphöra att existera, men ej förr. Enligt rättspraxis upphör ränteberäkningen med dagen för kvittningsförklaringen. Alltså förutsätter rättspraxis, att fordringarna upphöra att existera denna dag. På grund härav skall det kunna sägas vara gällande rätt, att kvittning sker genom den ensidiga kvittningsförklaringen.
Satsen om kvittnings verkställande genom ensidig kvittningsförklaring är sålunda i Rodhes framställning alls icke en av framställningstekniska skäl vald »konstruktion». Satsen i fråga uttrycker en rättsregel, som antages vara gällande. (Rodhe fortsätter också omedelbart att tala om »regeln att kvittningsförklaringen har omedelbar effekt».) Men är det fråga om en gällande rättsregel, hur kan man då godtyckligt säga antingen det ena eller det andra: att fordringarna upphävas genom kvittningsförklaringen eller att de upphävas först genom domstolens avgörande?
Tanken att den civilrättsliga kvittningsläran blott skulle vara en »konstruktion», som man kan acceptera eller förkasta allteftersom man finner lämpligt, har emellertid en betydelsefull funktion i Rodhes framställning. Den kommer (oreflekterat) att legitimera det förfarandet, att konsekvenserna av kvittningsläran i vissa avseenden sättas ur spelet. Utgår man från att det är en gällande rättsregel, att fordringarna upphävas genom kvittningsförklaringen, så borde man ju vara tvungen att dra ut konsekvenser
na härav. Men dessa bli i åtskilliga avseenden så otillfredsställande, att man icke gärna kan acceptera dem. Då glider man över till tanken att kvittningsläran icke uttrycker en rättsregel, som man måste tillämpa, utan blott är en av lämplighetshänsyn vald »konstruktion». Några praktiska slutsatser behöver man inte, och bör man inte, dra av en sådan. Alltså löser man detaljfrågorna efter ändamålssynpunkter.
Ett exempel på det sagda är Rodhes ovan anförda resonemang om de fall då kvittning antages ha verkställts genom en kvittningsförklaring men svarandens invändning härom icke upptages till prövning. Fordringarna ha då upphört att existera: såtillvida drar Rodhe som nämnts ut konsekvenserna av kvittningsläran. Men domstolen skall »bortse» härifrån, både när det gäller huvudfordringen och (i en senare rättegång) genfordringen. Trots att fordringarna upphört att existera, skola »gäldenärerna» förpliktas att betala. Ekelöf tillämpar samma metod men på ett annat sätt. Han förklarar att man i dessa situationer icke har någon anledning att »tänka sig», att fordringarna upphört genom kvittningsförklaringen — trots att hans föregående framställning grundas på antagandet av den rättsregeln, att fordringarna upphävas genom kvittningsförklaringen.
Man finner alltså att författarna — utan att själva vara medvetna därom — glida mellan två olika betraktelsesätt. Å ena sidan antages det vara en gällande rättsregel, att kvittning sker genom ensidig kvittningsförklaring, och därav dragas till en viss gräns praktiska slutsatser, t. ex. beträffande ränteberäkningen och beträffande möjligheten att föra genstämningstalan. Men en gräns finnes för detta sätt att resonera. Den bestäms av hur pass acceptabla konsekvenserna te sig. Förefalla de omöjliga att antaga, glider man över till det andra betraktelsesättet. Kvittningsläran är nu blott en »konstruktion», ett lämpligt uttryckssätt, av vilket man icke skall dra några praktiska slutsatser.
Såsom framgår av citatet ovan från s. 69 f i Rodhes arbete säger förf., att man i detaljfrågor, där den sakliga lösningen är relativt likgiltig, kan vara benägen att välja den lösning, som närmast anpassar sig till den en gång valda konstruktionen. Ett sådant förfarande vore orimligt, om »konstruktionen» verkligen vore ett tekniskt sätt att framställa oberoende av densamma givna rättsregler. Men förfarandet blir helt naturligt, när man laborerar med satsen om kvittnings verkställande genom ensidig kvittningsförklaring som en rättsregel, omväxlande med att denna sats blott är en »juridisk konstruktion». Då dragas konsekvenserna av rättsregeln ifråga ut — så länge de inte blir uppenbart opraktiska.
Man kan också anställa följande reflexioner. Antag att satsen om kvittnings verkställande genom ensidig kvittningsförklaring verkligen skulle vara en av framställningstekniska skäl vald »konstruktion»; den skulle alltså blott användas som ett bekvämt uttryckssätt för att sammanfatta och framställa en grupp rättsregler. Hur skulle denna användning gestalta sig? På vilket sätt skulle »konstruktionen» tjäna till att framställa rättsreglerna? För att besvara denna fråga har man att undersöka, vad satsen om kvittnings verkställande genom ensidig kvittningsförklaring kan uttrycka, om man inte får dra några slutsatser av den. Låt oss alltså antaga, att satsen icke föranleder några konsekvenser vare sig beträffande ränteberäkningen eller något annat spörsmål. Vad säger den då? Det blir endast och allenast att fordringarna upphöra att existera med kvittningsförklaringen. Punkt och slut. Inga konsekvenser få dragas av satsen. Fordringarnas upphörande skall icke ha någonting alls att skaffa med beräknande av ränta, med frågan om morapåföljderna eller någonting annat. Under denna förutsättning säger emellertid satsen ingenting som har någon juridisk relevans. Den blir utan allt intresse. Juridiskt betydelsefull blir den endast om det antages, att man får dra vissa slutsatser av att fordringarna upphöra att existera i och med kvittningsförklaringen, t. ex. att ränteberäkningen skall upphöra med denna dag, resp. att en kvittningsförklaring behövs för att morapåföljderna icke skola inträda.
Satsen om kvittnings verkställande genom ensidig kvittningsförklaring är varken hos Rodhe eller någon annan författare ett av lämplighetsskäl valt uttryckssätt. Denna sats framställes som en rättsregel, vilken bestämmer en tidpunkt för fordringarnas upphörande; därav skall följa när ränteberäkningen bör upphöra o. s. v. Men samtidigt anser man sig kunna sätta denna rättsregel ur spelet, så snart man finner det lämpligt; detta skall vara försvarligt, därför att satsen om kvittnings verkställande icke skall vara någonting annat än ett bekvämt uttryckssätt.
Denna sorts glidning mellan tvenne olika ståndpunkter är ingalunda ovanlig i vår nyare juridiska litteratur. Kvittningsläran är blott ett exempel bland många, ehuru ett ovanligt tydligt sådant.