FÖRSÄKRINGSRÄTTEN

INVENTERAD

 

AV PRECEPTOR ULF PERSSON

 

Att svensk rättsvetenskap nu äntligen berikats med en stor monografi över försäkringsrätten, nämligen JAN HELLNERS »Försäkringsrätt», är en särdeles lycklig tilldragelse. Redan vid ett hastigt genombläddrande av volymen inställer sig hos läsaren en undran över hur det så länge varit möjligt att umbära ett dylikt hjälpmedel, alla och många gånger förträffliga specialarbeten till trots. Förklaringen må till en del ligga däri, att man — bl. a. på grund av det internationella draget i försäkringsrättens manifestationer — till nöds kunnat reda sig med utländska monografier och handböcker.¹ Men framför allt däri, att den nordiska rättslitteraturen lyckats giva många betydelsefulla bidrag till ämnet, såväl i fråga om specialundersökningar som i avseende å sammanfattande framställningar. Särskilt har PHILLIPS HULT genom sin banbrytande avhandling »Bidrag till läran om försäkring av tredje mans intresse» och sina utomordentligt väl utformade »Föreläsningar över försäkringsavtalslagen» — som lärobok har arbetet inte många motsvarigheter i vår rättslitteratur — givit rättsteorien och rättstillämpningen oumbärliga hjälpmedel. Men helt tillfredsställande har läget dock inte varit. Ej minst den omständigheten, att en mycket stor del av rättstillämpningen på det försäkringsrättsliga området försiggår — p. g. a. särskilda avtalsbestämmelser ävensom institutionella förhållanden — i andra instanser än de vanliga, medför särskilda problem (uppenbarligen föga genomlysta i litteraturen), avseende bl. a. enhetlighet i praxis, bedömningen av det befogade i viss avtalstolkning m. m.² Hellners monografi kommer utan tvivel att bli mycket betydelsefull. Det förefaller sannolikt, att den av många försäkringsmän — på sätt stundom förekommer ifråga om jämförliga arbeten på andra rättsområden — kommer att behandlas som en »rättskälla». Väl medveten om det ansvar som därmed följer uttalar förf. i förordet, att hans åsikter och resultat äro att betrakta som preliminära och i fortsättningen uttrycker han sig mestadels med försiktighet.

 

JAN HELLNER. Försäkringsrätt. Sthm 1959. Försäkringsjuridiska föreningenspublikation nr 15. XVIII + 603 s. Inb. kr. 35,00.
¹ Förf. uttalar i inledningen, att det endast är svensk rätt som avses, samt säger sig ha i fråga om utländsk rättslitteratur vanligen måst inskränka sig till vad han »tillfälligtvis» har funnit vara av intresse. Huru sant detta änmå — i mer formell mening — vara i det första avseendet, är dock förf. i båda hänseendena alltför blygsam och i det sista mindre sanningsenlig.
² Villkorsnämndernas verksamhet har säkerligen härvidlag varit av stor betydelse. Det är f. ö. beklagligt, att innebörden av dessa nämnders verksamhet inte närmare belysts; jfr dock s. 20 f. Bl. a. kan det ifrågasättas, om sammansättningen av dessa organ, med dominans för försäkringsgivaresidan, och sättet för handläggning av ärenden adekvat svarar mot syftet med deras verksamhet : att avgiva utlåtanden i rättsfrågor. Detta är emellertid en vansklig bedömningsfråga. Uppenbart är att villkorsnämnderna ha ett stort och välgörande inflytande. 

    Det sistnämnda är naturligtvis också en konsekvens av arbetets uppläggning. Det är särskilt i första och andra avdelningen till sin allmänna uppbyggnad närmast läroboksmässigt men är samtidigt mer omfattande och detaljrikt än vad undervisningen fordrar. I huvudsak får det karaktären av handbok. Redogörelser för av lagen icke berörda frågor och presentationer av försäkringsvillkor och annat dylikt material beredas stort utrymme och däri ligger mycket av arbetets värde. Allt detta — och en hel del annat därtill — tvingar till en språklig balansgång av prekär natur. Härutinnan är förf. framgångsrik. Framställningen är m. a. o. välskriven och röjer förf:s förmåga att med ett effektivt utnyttjande av språkets resurser utan synbar ansträngning åstadkomma en text, i vilken koncentration, abstraktion och nyansering gjutits samman. Denna beundransvärda egenskap ger sig visserligen inte öppet tillkänna, på grund av den något puritanska stilen, utan är mera immanent. Stundom leder väl förf:s sparsmakade attityd till en viss svårighet för läsaren att rätt förstå — eller överhuvudtaget förstå — intentionerna.³
    Arbetet är disponerat i tre huvudavdelningar. Den första har till rubrik Rättslig reglering av försäkring, den andra Allmänna regler om försäkringsavtal och den tredje Särskilda försäkringsgrenar. Det är i sin helhet ett imponerande verk, som icke står tillbaka för tidigare utländska motsvarigheter ; tvärtom är det i åtskilliga hänseenden överlägset. Därmed är dock icke sagt, att anm. känner sig böra genomgående vara övertygad av förf:s argumenteringar. Emellertid är det naturligtvis omöjligt — och f. ö. onödigt — att även med ytterst lågt ställda anspråk någorlunda fullständigt redogöra för arbetets innehåll. Än mindre är det möjligt att diskutera en större del av de kontroversiella fallen. I det följande kommer anm. att främst uppehålla sig vid andra avdelningen (allmänna regler om försäkringsavtal), vilken synes utgöra arbetets tyngdpunkt.
    Först emellertid några ord om det första avsnittet, med rubriken Rättslig reglering av försäkring. Här behandlas, efter några inledande ord med riktlinjer för framställningen, till en början försäkringens särdrag och funktioner, varefter följer en kort historik samt en redogörelse för rättskällor och litteratur.⁴ Förf. — som inte prefererar allmänna definitioner — ställer sig kallsinnig till de försök, som (av betydande försäkringsteoretiker) gjorts att definiera begreppet försäkring. Samtidigt finner han det, helt naturligt, nödvändigt att söka klargöra vad som utmärker försäkringsförhållanden och hur försäkringen fungerar, på det att rättsreglerna må kunna förstås (s. 7). Nu kan det ju sägas, att det ena goda inte förskjuter det andra. Bakom de definitioner, som under årens lopp ha uppställts, ligga måhända stundom betydelsefulla överväganden rörande bl. a. de frågor, som förf. vill behandla. Det är då inte så lätt att förstå vari den principiella motsätt-

 

³ Se t. ex. s. 348 slutet : »Troligen bör man taga en viss hänsyn till sambandet mellan överträdelsen och skadan, utan att dock göra en kausalbedömning i vanlig mening.» — Tilläggas bör, att förf. i en not hänvisar till sin framställning i »Exclusions of risk and duties imposed on the insured» . . .,Sthm 1955 s. 55—61.
⁴ Bibliografien kunde med fördel ha givits större omfattning.

 

ningen består.⁵ Förf. vill emellertid påvisa »typiska drag, som allmänt sett vid försäkringsförhållanden fordrar en speciell reglering» (s. 7).Det förefaller sannolikt, att härmed avses en från de tidigare bestämningsförsöken avvikande definitionsmetod av kanske »teleologisk» karaktär.⁶ Naturligtvis har det inte varit möjligt att i detta sammanhang presentera en mer omfattande undersökning — den skulle ha sprängt framställningens ram. Emellertid ges en klar och relativt omfattande redogörelse för försäkringens särdrag (främst riskgemenskapen) samt dess funktioner. Tyvärr har förf. icke närmare berört den problematik, som ligger däri att försäkringsgivarna gå långt i precisering och avgränsning av ersättningsskyldigheten, medan kanske försäkringshavarna stundom skulle föredraga att skyddet utformades mer vidsträckt, även om detta skulle medföra viss premiehöjning. Överhuvud är framställningen i berörda avsnitt med alla sina obestridliga förtjänster en smula konventionell. Det gör i dag ett litet förlegat intryck, när det ganska reservationslöst talas om livförsäkringens sparfunktion (s. 15). Och något mer konturerad kunde teckningen av relationen försäkring— prevention ha utformats (s. 14),⁷ dock med allt erkännande av svårigheterna därvidlag. Likaså skulle det varit av intresse att få synpunkter på frågan i vad mån försäkringsrätten kan anslutas till »det allmänna civilrättsliga systemet» och i vad mån den kräver särskild reglering; nu får man egentligen inte veta mer än att det är »ett ständigt aktuellt problem» (s. 20).
    Härefter följer inom samma avd. ett avsnitt rörande »Försäkringsbolagen och tillsynen å dem». Förf. behandlar här försäkringsföretagens organisation, tillsynen å bolagen samt principerna om soliditet och skälighet. I en i och för sig föredömligt koncentrerad text redovisas här huvudregler och allmänna principer. I avseende å just principerna har förf. bemödat sig om — och väsentligen lyckats med — att åstadkomma en väl avvägd presentation av frågeställningarna; detta gäller inte minst avsnittet om soliditets- och skälighetsprinciperna; dock saknar man en närmare analys av försäkringstagareintressena. Med hänsyn till framställningens natur har förf. naturligtvis måst nöja sig med att — utöver det rent deskriptiva — i systematisk ordning förteckna förekommande problem. Att det icke helt skulle lyckas att undvika formuleringar, vilka hos en ej tillräckligt kritisk läsare kunde

 

⁵ Sannolikt är väl, att förf. velat diskriminera förklaringar av den typ, som bruka kallas aprioristiska, rättspositivistiska etc. Det hedervärda och särdeles tilltalande syftet blir dock — sett ur läsarens synpunkt — en smula obestämt.
⁶ Jfr s. 36: »Avgörande får i stället vara en allmän bedömning av verksamhetens karaktär.» — Mot inställningen som sådan skall invändning ej här framföras. Ej heller skall närmare beröras den lilla svårighet som består i att det kan vara svårt att sortera ut det »typiska» ur försäkringarna när det är ovisst, vad försäkring »är» och undersökningsmaterialet följaktligen är obestämt. Självfallet kan det röra sig om en skenbar svårighet, men en explikation skulle ha varit pedagogiskt värdefull.
⁷ I detta sammanhang säger förf. om LUNDSTEDT följande: »Gång efter annan uttalar denne att ansvarsförsäkringen måste anses olämplig därför att den motverkar skadeståndsreglernas preventiva funktion.» (s. 359.) Så onyanserat har Lundstedt icke uttryckt sig, vilket framgår av de som belägg anförda textställena. Än vidare återfinner man hos Lundstedt flera av de synpunkter förf. själv presenterar. 

leda till missförstånd, vore naturligt, men denna stötesten undviker förf. mestadels lyckligt.⁸
    Sedan kan man mer allmänt fråga sig, vilket samband spörsmål av den art som behandlas i den inledande avdelningen ha med tolkningen och tillämpningen av försäkringsavtal. I denna fråga är väl forskningen ej så utvecklad, att dess resultat kunnat i tillräckligt generella formuleringar presenteras i en framställning av föreliggande karaktär.Det synes emellertid uppenbart, att denna korrelationsuppgift är försummad inom försäkringsvetenskapen,⁹ ävensom att den är betydelsefull för bedömningen av de frågor som aktualiseras i den andra huvudavdelningen, nämligen under rubriken
    Allmänna regler om försäkringsavtal. — Här presenteras först »Vissa allmänna frågor inom försäkringsavtalsrätten». Framställningen koncentrerar sig kring rättskällorna till försäkringsavtalet. Först behandlas som sig bör »lag och villkor» ur principiella synpunkter, och därefter följer ett särskilt avsnitt om försäkringsavtalen. I den förstnämnda delen uppehåller förf. sig särskilt, ehuru särdeles kortfattat (s.56—61), vid tvingande resp. dispositiva regler. Den inledes med en summarisk redogörelse för den rättspolitiska motiveringen för tvingande regler. Bilden härav bör ses, såsom också angives (s. 56), mot bakgrunden av äldre rigorösa avtalsbestämmelser. Det är visserligen sant, att försäkringsvillkoren ofta voro mindre stränga i tillämpningen än på papperet; detta bl. a. beroende på s. k. kulans, en avlägsen och något tvivelaktig släkting till bonus pater familias. Hur sant detta än må vara, så är en hänvisning till kulansen fortfarande mindre lyckad som praktiskt argument, och Hellner gör heller inte för mycket av det; dess pragmatiska sanningsvärde måste bygga på tämligen singulära iakttagelser, gissningar m. m. som näppeligen kunna registreras på tillfredsställande sätt. Varför — frågar sig förf. — benyttjade försäkringsgivarna sig av detta system av stränga regler, då och då modifierade av kulans? Det är naturligtvis svårt att finna de olika motiven och att gradera dem. Hellner erinrar om några så att säga legitima motiv, bl. a. osäkerheten i riskbedömningen, kombinerad med önskan att erbjuda god service. Kanske är det inte för djärvt att hålla sig med den privata hypotesen, att motivationerna till sin allmänna typ voro ungeför desamma, som eljest förekommo i tidens företagsamhet. Intressantär den inte särskilt vänliga formuleringen :
    »Ofta rådde också vid början av en verksamhet osäkerhet om vad som måste åläggas försäkringstagaren för att verksamheten skulle kunna bedrivas tillfredsställande, och osäkerheten gick ut över försäkringstagarna vid formuleringen av villkoren. Delvis kunde även ett skäl till regleringen ligga däri, att det ställde mindre krav på formuleringsskicklighet hos bolagen att förbe-

 

⁸ Dock inte alltid, sålunda ej i följande uttalande (s. 47), avseende konkurrens och skälighet: »I förarbetena har härom uttalats, att ett väl konsoliderat bolag får utnyttja sin samlade förmögenhet för att hålla låga premier, men att bolaget icke får gå lägre än att man kan räkna med att priset i längden kan bibehållas. 'Dumping'-politik för att locka till sig kunder anses strida mot skälighetsprincipen.» Eftersom det rör sig om ett ytterst viktigt problem — »priset för varan» — skulle en nyansering varit av nytta.
⁹ Jfr dock bl. a. LØKEN, Forsikringskravet . . . Oslo 1952, till vilket arbete förf. hänvisar. 

hålla sig vittgående rättigheter och sedan in casu bestämma, om de skulle göra bruk av dem eller ej, än att från början utforma villkoren så att de motsvarade det resultat som bolagen slutligt eftersträvade» (s. 56—57).

    Till stävjande bl. a. av dylikt missbruk infördes så ett antal tvingande regler i FAL. Dessa ha säkerligen gjort mycket till vid de fortfarande pågående strävandena att genomföra vad vi någon gång iframtiden oförbehållsamt skulle vilja karakterisera som »en sundpraxis».¹⁰ Det behövs inte någon särskild utredning för att man skall kunna instämma i förf:s uttalande, att bolagen vid villkorens utformning — för övrigt också i tillämpningen — söka respektera de tvingande reglerna; mer osäkert är om och i så fall i vilken utsträckning försäkringsgivarnas representanter försumma att beakta de i brist på avvikande försäkringsvillkor gällande dispositiva reglerna, resp. i anslutning till dem utformade principer.¹¹ Hellner gör flera betydelsefulla påpekanden rörande de tvingande reglerna. Bl. a. med välgörande tydlighet följande:

    »Förekomsten av tvingande regler i FAL följer icke någon enhetlig princip. Lagstiftaren har utgått från erfarenheterna från tiden då full avtalsfrihet rådde. Vad som anses vara viktigt för försäkringstagarnas skydd är tvingande. Ibland kan emellertid svårigheten att finna en för alla försäkringsförhållanden lämplig gemensam regel medföra, att i och för sig betydelsefulla regler har fått bliva dispositiva» (s. 57).

    Man kan i anslutning härtill fråga sig om icke redan detta förhållande — utöver många andra, som här skola beröras — motiverar en översyn av FAL.
    Sålunda i avseende å bestämningen av »Försäkringsgivarens ansvar». Här gälla icke några tvingande bestämmelser och dispositiva regler äro tämligen sparsamt förekommande. Detta är också, i och för sig, ganska naturligt: säljaren bör väl, kan det sägas, själv få avgöra vilken vara han vill utbjuda. Saken är förstås inte fullt så enkel. Hellner påpekar, att man skulle kunna undgå tvingande regler rörande »biförpliktelser» (upplysningsplikt, fareökning m. m.) genom att i stället införa motsvarande variabler i själva ansvarsbestämningen; han anser det stå »utom tvivel», att försäkringsbolagen »i viss utsträckning»¹² kunna använda detta affärsknep (s. 59, 79). Detta påstående kan säkerligen inte med framgång bestridas, men det skulle likväl mycket brista i intresse, om det blott stannade vid sådan vaghet (»i viss utsträckning»). Strax i det följande (s. 72 f) tar förf. åter upp problemet. Tyvärr behandlas ämnet så allmänt, att någon mer generell ledning för bedömningen inte ges, ej ens i den formen, att en systematisk bild av olika situationer projiceras.¹³ Det kan också synas litet opraktiskt att behandla större delen av ämnet som en fråga om tolk

 

¹⁰ En sak för sig är att en motsättning mellan å ena sidan lag resp. avtalsvillkor, å andra sidan »kulans» här liksom i andra avtalsförhållanden är ofrånkomlig.
¹¹ Belysande enstaka exempel kan man finna i skaderegleringar, som avse värdeminskning.
¹² Reservationen avser väl särskilt tolkningsproblematiken, kanske också FAL 34 §; se vidare i det följande.
¹³ Påpekas bör emellertid, att förf. i flera särskilda sammanhang återkommer till spörsmålet. 

ning av avtalsbestämmelser; i stället kunde det betraktas som en fråga om tolkning av lag, nota bene de tvingande reglerna, självfallet med beaktande av avtalstexten.¹⁴ Ja, det skulle man vilja tro. Men detta är kanske ett misstag. Hellner tillämpar i dylika fall en metod, som synkroniserar lagtolkningen och avtalstolkningen: »En klar formulering bör då kunna medföra, att en klausul accepteras som ansvarsbegränsning där en vagt formulerad klausul skulle tillämpas i enlighet med tvingande regler» (s. 73). Motiveringen för metoden är denna: Varje tvingande regel har ett kärnområde, på vilket regeln måste tillämpas, oavsett försäkringsklausulens formulering. Men runt kring denna atomkärna sväva elektronerna i obestämda banor. De representera ovissheten i det materiella, de svara för våra »osäkra» fall. Styrkan av deras laddning, positiv eller negativ, anger resultatet. Detta antyder en ganska extraordinär form av lagtolkning, särskilt i fråga om tvingande regler (kanske passar ordet lagtillämpning bättre). Det är möjligt, och till viss grad troligt, att den har skäl för sig;¹⁵ men detta är ännu en outredd sak, och därför skulle det varit önskvärt med antingen större försiktighet i formuleringarna eller större utförlighet i argumentationen.
    Avsevärt utrymme ägnas frågan om tolkningen av försäkringsvillkor (s. 66 ff). Tidigare i arbetet framförda väsentliga aspekter på ämnet redovisas och kompletteras med nya synpunkter. Likväl tror jag att det just här skulle ha varit lämpligt att driva analysen längre. Det allmänna uttalandet, i kritisk riktning framfört mot vissa andra uppfattningar, att man i stället för att »utan urskiljning» (uttrycket synes förövrigt något starkt) tillfredsställa den försäkrades önskan att få så mycket som möjligt, bör »söka uppnå en med hänsyn till skyddsbehov och kostnader rimlig utsträckning av försäkringsskyddet» (s. 67) säger ju inte så mycket. Anm. är visserligen medveten om att det citerade bör ses mest som en allmän hänvisning till de efterföljande något mer specificerade uttalandena. Men det skulle vara till glädje för alla — däribland studenter och praktiker — att frågorna skisserades mer fullständigt systematiskt än som är brukligt (gärna i en s. k. modell) och att de kombinerades med hypotetiska lösningar. På det område det här rör, är det ju ytterligare som redan nämnts fråga om en rättstillämpning, vilken i stor utsträckning sker vid sidan av den »reguljära» och kan tänkas vara mer benägen att, i de bästa syften och ofta kanske omedvetet, mer eller mindre oreflekterat acceptera allmänna rekommendationer, gärna av i varje fall till synes konkret art (jfr den ändlösa och till icke ringa del orkeslösa diskussionen om lokutionen »direkt skada»¹⁶). Denna inom försäkringsinstitutionerna pågående rättstillämpning är tämligen okontrollerad, och de som utöva densamma ha få och ofta vaga direktiv till sitt förfogande. Det rör sig inom den av »lagen» uppdragna ramen visserligen om vad man kallar normativa ställningstaganden, svåra att teoretiskt behandla. Men anm. hyser t. v. den visserligen starkt optimistiska tron, att på systematisk analys grun-

 

¹⁴ Förf. har naturligtvis erinrat om distinktionen (s. 59).
¹⁵ Jfr de av HELLNER s. 72 not 54 åberopade författarna.
¹⁶ Med allt skäl avvisar HELLNER snävt denna bestämning (se 70, 95). Anm. tillåter sig uttrycka en from förhoppning, att attityden så småningom kommer att prägla också den praktiska försäkringsverksamheten. 

dade och i klara — och till antalet erforderliga — formuleringar framställda distinktioner kunna undanröja en del av de alltför talrika motsättningarna i tolkningsfrågor. Naturligtvis är förf. väl medveten om detta. Och lika självfallet är anm. medveten om att det är ett magert rättsfalls- och annat material som erbjuder sig till bedömning. Men det rör sig dock om ett ytterst omfattande verk och detta verk handlar såväl i principfrågor som i andra hänseenden i avsevärd utsträckning om just avtalstolkning. Vad jag nu vill vända mig mot är särskilt följande: Hellner skiljer (s. 66) — under rubriken tolkning av försäkringsvillkor — mellan »formella synpunkter, dvs. sådana som avser den språkliga form samt det sammanhang vari särskilda bestämmelser framträder, och materiella, som avser den lämpliga regleringen av försäkringsförhållanden». Det skall ej bestridas, att en uppdelning av denna typ sedan länge varit vanlig och ofta ansetts passande i juridiken (mer tveksamt är om filosofien skulle göra endossement). Men det skall heller inte utan vidare medgivas, att modern rättsvetenskap, sådan den bedrives vid olika institutioner, skulle ha större glädje av och/eller tilltro till en dylik metodisk inställning. Den tämligen självklara invändningen blir följande: Är det ändamålsenligt att till begreppet (bestämningen, definitionen, rubriken) tolkning hänföra »materiella» synpunkter på »lämplig» reglering av visst förhållande? Mången torde förmena, att det är både obefogat och onödigt. Det är svårt att häri finna erforderlig ledning, vare sig i distinktionen såsom sådan eller i exemplifikationen. Bortsett från de mer speciella överväganden som göras — och vilka det är intressant att ta del av — resulterar det hela i en ytterst generell hänvisning till »en allmän bedömning av vad som är rimligt . . .» (s. 67).
    Härmed är intet ont sagt om rimlighetssynpunkter i och för sig. Lagförfattarna hade naturligtvis klart för sig, att man inte ens med det mest omdömesgilla användande av instrumenten tvingande och dispositiva lagregler skulle kunna nå en idealisk lösning; och vad man eftersträvade var ju inte minst att stävja missbruk av avtalsfriheten. Därav den kända generalklausulen i 34 § rörande uppenbart obilliga försäkringsvillkor. Hellner behandlar denna bestämmelse mycket kortfattat (s. 60—61), enligt anm:s mening alltför kortfattat. Det kan sägas, att bestämmelsen inte tillhör dem, som utnyttjas till vardags, och att därför det rättsliga materialet är magert. Men dess praktiska betydelse kan lika fullt vara stor, bl. a. på det sätt att den i 34 § uttalade principen utövar en kontinuerlig påverkan i det dagliga, »utomrättsliga» handläggandet av försäkringsfall.¹⁷ Någon mer ingående analys av stadgandet ges icke. Det är ju också tydligt, att man här inte har mycket att bygga på. Emellertid erinrar förf. om 8 § skuldebrevslagen och uttalar därvid, att 34 § FAL skiljer sig från nämnda stadgande vilket »är en isolerad princip inom skuldebrevsrätten, genom att komplettera ett antal bestämda tvingande regler» (s. 60).¹⁸ I dessa

 

¹⁷ HELLNER påpekar själv (s. 60 överst), att redan de dispositiva reglerna äro av betydelse bl. a. genom att de ha ett avsevärt inflytande på vad som skall betraktas som god försäkringssed.
¹⁸ Det är svårt att förstå, vad som menas med att 8 § skuldebrevslagen är en»isolerad princip inom skuldebrevsrätten». 

skulle man kunna finna en indikation om vilket skydd för försäkringstagarna som främst avsetts, och vidare skulle på grund av denna anknytning till tvingande regler 34 § kunna användas i mindre extrema fall än de i 8 § skuldebrevslagen förutsatta. Detta låter sig naturligtvis sägas men är inte särskilt vägledande. Redan uttalandet om den genom de tvingande reglerna givna indikationen inrymmer komplikationer.¹⁹ Å ena sidan är det visserligen klart, att man vid tillämpningen av 34 § har att, som i andra lagtolkningsfall, beakta dess kontext och lagens allmänna syfte. Å andra sidan måste den komplettering av regelsystemet, som bestämmelsen innefattar, sträcka sig därutöver; betingas av en känsla av att de tvingande regler som givits icke förslå. I så fall måste något nytt komma till. I lagmotiv och dylika källor finner man ej heller belägg för Hellners uppfattning utan det förefaller snarare sannolikt, att ungefär samma föreställningar legat bakom denna paragraf som de, vilka motiverat 8 § skuldebrevslagen.²⁰ Relationen mellan detta stadgande och 34 § blir därför av särskilt intresse, liksom överhuvud »regelkorsning»²¹ mellan olika generalklausuler. Härvidlag bör också påpekas, att medan i 8 § skuldebrevslagen användes uttrycket »stridande mot gott affärsskick eller eljest otillbörlig», så adderas motsvarande faktorer i FAL 34 § motiven säges än vidare, att det torde vara mycket svårt för försäkringstagaren att få bifall till sin talan, därest han ej kan stödja sig på utlåtanden från sakkunnigt håll.²² En dylik uppfattning skulle i vissa fall kunna medföra, att 34 § FAL finge en mer restriktiv tillämpning än 8 § skuldebrevslagen. Hellner understryker emellertid, att domstolen här som eljest »prövar fritt» (s. 61).
    I ett särskilt hänseende innehåller 34 § en explicit begränsning; nämligen däri, att den avser försäkringsvillkor, »som avviker från denna lag». Hellner menar nu, att 34 § kan tillämpas även å ett avtalsvillkor, som rör ett ämne som inte »direkt beröres i lagen» (s. 60). Detta förefaller i sak rimligt. Men frågan är kanske alltför komplicerad, för att kunna — utan närmare motivering²³ — ges ett så generellt svar. Emel-

 

¹⁹ Det till stöd för uttalandet åberopade fallet NJA 1935 s. 424 (försummelse att insända läkarintyg ledde icke till påföljd, enär den icke länt bolaget till men) står naturligtvis i samklang med flera tvingande regler (t. ex. FAL 9 §) men dess lösning kräver ej för sin motivering den ifrågavarande indikationen. I själva verket synes här 9 § ge tillräckliga skäl.
²⁰ Jfr WURTEMBERG—STERZEL, Lagen om skuldebrev... 3 uppl. Sthm 1953, s. 56: ». . . en föreskrift motsvarande den som innefattas i 34 § försäkringsavtalslagen»; se vidare a. a. s. 58 f ang. analogisk tillämpning.
²¹ Med denna term åsyftas det faktum, att olika generalklausuler kunna, i varje fall delvis, komma att avse samma tillämpningsområde.
²² SOU 1925:21 s. 115. Den instans som åsyftas är Svenska Försäkringsföreningens sakkunnignämnd. — Uttalandet (senast anfört i EKLUND—HEMBERG, Lagen om försäkringsavtal, 3 uppl. Sthm 1957, s. 78) synes f. ö. något överdrivet och dessutom märkligt, såtillvida som det påstås, att utan sakkunnigt stöd utsikterna att vinna bifall till talan vore lika små, som om 34 § ej funnes. Vad säga månne domstolarna om en sådan attityd till denna viktiga fråga?
²³ HELLNER hänvisar (s. 61 not 28} till NJA 1939 s. 286. I detta fall åberopade försäkringstagarens dödsbo 34 §. Ett justitieråd ansåg, att utlåtande om god försäkringspraxis borde inhämtas. Majoriteten fann »sådan åtgärd icke böra vidtagas». Som belägg för Hellners tes är rättsfallet föga givande. Den 

lertid är Hellners lösning kanske inte så generaliserad, som man vid första påseende får intryck av. Det säges nämligen blott att jämkning »kan» ske i fråga om bestämmelse om ett ämne, som ej »direkt beröres i lagen». Det är inte så lätt att förstå vad som härmed menas, utom att de anförda formuleringarna kanske uttrycka en allmän reservation. Samtidigt kan uttalandet tolkas såsom avseende frågor, som åtminstone »indirekt» beröras av lagen, vad det nu kan vara för frågor. Kanske skulle det här ha varit av intresse att diskutera möjligheten att tilllämpa 8 § skuldebrevslagen. Att det icke utan vidare är givet, att just 34 § FAL skall vara genomgående tillämplig i berörda fall, synes i alltfall tydligt.²⁴
    Härefter följer en framställning av försäkringsgivarens ansvar (delvis redan berörd i det föregående). Efter vissa allmänna anmärkningar behandlas objektet för försäkringen, försäkringsskyddets begränsningi tid och rum jämte vissa andra bestämningar samt faran. Efter en koncis diskussion rörande naturen av försäkringsgivarens prestation,²⁵ behandlas bestämningen av försäkringsgivarens ansvar. Det påpekas att FAL innehåller få regler härom och det anmärkes därvid, att en mer fullständig lagreglering skulle bli alltför vidlyftig och stel (s. 75). Detta är väl väsentligen riktigt, ehuru en smula schematiskt. Det är väl f. ö. knappast lagstiftningstekniska skäl, som äro primära, utan snarast affärsmässiga: Säljaren av en prestation bestämmer själv vad det är han vill utbjuda till försäljning, kortfattat uttryckt. Hur som helst är förf:s metod att väsentligen hänskjuta behandlingen av ansvarsbestämningen till den speciella delen (avd. 3), där särskilda försäkringsformer behandlas, naturligtvis den riktiga; alltför mycken allmän spekulation har här förekommit. I det föreliggande kapitlet nöjer sig förf. därför med att ge ett mer allmänt schema över ansvarsbestämningen. Därvid erinras först om skillnaden mellan å ena sidan bestämningen av ansvarsområdet och å andra sidan vad förf. kallar biförpliktelser (t. ex. förseelse mot upplysningsplikt²⁶ eller överträdelse av säkerhetsföre-

 

mindre lyckliga formuleringen »icke böra vidtagas» ger föga ledning. Man kunde måhända tycka, att domstolen kunde tydligare ha valt mellan de båda alternativen: är dylik utredning behövlig och/eller faller frågan utanför 34 § ;i sistnämnda fall »bör» utlåtande ej införskaffas. — Med större skäl kunde NJA 1935 s. 424 — vilket rättsfall strax innan beröres i annat sammanhang — ha åberopats.
²⁴ Jfr BENTZON & CHRISTENSEN, Lov om forsikringsaftaler... I, Khvn 1952, s. 203: »Efter ordene kan ej heller et vilkår, der hverken stemmer med eller strider mod loven, idet det omhandler et forhold, der ikke er givet regler om i loven, tilsidesættes i h. t. § 34, selvom de øvrige betingelser herfor efter denne § foreligger. Praksis synes da også at stå på det standpunkt kun undtagelsesvis at tilsidesætte sådanne vilkår. Dersom vilkåret er i høj grad urimeligt og usædvanligt, bør det imidlertid tilsidesættes efter lignende synspunkter som de ifølge § 34 gældende.» Till slut synes det, utifrån en dylik uppfattning, bli fråga om en tillämpning av en vag princip besläktad med såväl 34 § FAL som 8 § skuldebrevslagen.
²⁵ Förf. presenterar (s. 74 f) de två dominerande huvuduppfattningarna: (1) Försäkringsgivarens prestation består i utgivandet av ersättning; (2) prestationen består i ett åtagande av ansvar. Förf. menar på goda grunder, att detta rör en rent terminologisk fråga, och att vartdera uttryckssättet är befogat, beroende på sammanhanget.
²⁶ Det synes anm. något konstlat att till s. k. biförpliktelse hänföra regler om upplysningsskyldighet. 

skrift). Här återkommer förf. därtill, att det kan vara möjligt, avtalstekniskt sett, att välja mellan de båda vägarna.²⁷ Ofta är det för försäkringsgivaren fördelaktigt att i ansvarsbestämningen draga in ett moment, som eljest kunde givits form av en biförpliktelse. Förf:s givande uttalanden härom röra sig enligt den angivna utgångspunkten på det systematiska planet. De leda naturligt nog till denna fråga: kan försäkringsgivaren genom rent verbala operationer förändra förutsättningarna för ansvaret eller skall man här göra en juridisk omtolkning? Kan man sålunda genom att hänföra ett moment till upplysningsplikten åstadkomma andra verkningar (t. ex. i avseende å culpans betydelse) än om det ingått i ansvarsbestämningen, och i så fall på vilka grunder?²⁸ — Ett liknande spörsmål uppkommer vid behandlingen av vad som är försäkringens objekt (s. 79 ff). Det är naturligtvis riktigt, att det är svårt (»knappast möjligt» enl. förf.) att ange allmänna riktlinjer för tolkningen av försäkringsavtalets bestämningar härom. Men det är väl dock inte så, att frågan icke till en del är att hänföra under de mera generella tolkningsprinciper förf. tidigare behandlat. I allt fall kan man undra, i vilka hänseenden bedömning av tolkningsfrågan här principiellt avviker från förf:s tidigare framställning av densamma, där dock vissa generaliseringar göras.
    När förf. härefter övergår till farebegreppet, tar han avstånd från en generell bestämning. I sitt avståndstagande utgår han från en ofta förekommande beskrivning av faran som orsaken (orsakerna) till den av försäkringen täckta skadan, och uttalar att faran i realiteten bestämmes »med mera nyanserade metoder». Det uppställes därför ett schema (s. 87 f), som ger en systematiskt klar och för sammanhanget tillräckligt uttömmande bild av huvudmomenten i farebestämningen; kommentarerna till detta schema äro givande. Det vill synas, som om förf. gör en skillnad mellan å ena sidan preciseringen av ansvarsfaktorerna²⁹ och effekterna,³⁰ å andra sidan sambandet mellan de sålunda bestämda faktorerna, en distinktion anm. finner tilltalande.³¹ I avseende å nämnda samband uppkomma så frågor rörande dess karaktär (orsakssammanhang, adekvans o. likn., orsakssamverkan). I ett hänseende finns det dock anledning att ställa sig reserverad, nämligen när förf. beträffande det ifrågavarande sambandet uttalar, att det »kan vara ett orsaksförhållande, men det kan också vara av annat slag, vanligen då lösare än orsakssambandet» (s. 88). Vad som avses synes

 

²⁷ Jfr ovan s. 569.
²⁸ Jfr NJA 1949 s. 786 (pråmfallet), av förf. citerat s. 107, 143, 145. — Se vidare uttalandet s. 84: »Ovan under 4.2.2 och 4.4.2 har nämnts att vissa uppgifter i försäkringsavtalet (avseende plats där försäkrad egendom finnes, användning av försäkrad egendom m. m.) kan utgöra ansvarsbestämningar, vilket innebär att försäkringsgivaren blir fri från ansvar om och så länge de faktiska förhållandena avviker från sådan uppgift. Avvikelsen får då relevans även om den i det aktuella fallet icke kan visas ha någon betydelse för försäkringsgivaren.» — Detta förefaller dock alltför kategoriskt; jfr de olika meningarna i NJA 1940 s. 280 II.
²⁹ Av försäkringen täckta (resp. icke täckta) händelser, t. ex. å ena sidan brand, å andra sidan jordbävning.
³⁰ D. v. s. av försäkringen täckta skador (värdeminskning, nedsatt arbetsförmåga).
³¹ Jfr anm:s arbete Skada och värde, Lund 1953, s. 255 ff.

 

främst vara, att i vissa fall lagregler eller försäkringsvillkor nöja sig med ett temporalt sammanhang eller ett schematiserat eller ett bevismässigt konstruerat. Men det är svårt att se, att det faktum att man stundom har särskilda kriterier skulle motivera termen »lösare samband». Visserligen kanske det blott är en fråga om formuleringar; sannolikt är det i övervägande grad så. Men en viss osäkerhet inställer sig dock vid betraktandet av följande sats (s. 89) :

    Den nu härskande (och i varje fall den här hävdade) uppfattningen ser i orsaksbedömningen främst en rättslig bedömning, en tillämpning av en bland flera möjliga rättsregler eller avtalsbestämmelser, vilken kan nyanseras på många sätt och nästan alltid lämnar avsevärt utrymme för en skönsmässig bedömning.³²

    Uttalandet förefaller inte vara en nödvändig följd av förf:s egna premisser.³³ Dessa synas snarare leda till att den rättsliga bedömningen (den skönsmässiga inkluderad) avser precisering av vissa rättsligt relevanta faktorer, däremot ej bestämningen av sambandet som sådant (bortsett från adekvans o. d.).³⁴ Att betydelsen av att flera orsaker samverka till resultatet, eventuellt i s. k. orsakskonkurrens, är att bedöma rent rättsligt är givetvis ostridigt, i den meningen att det kräver normativ bestämning.³⁵
    Sedan sålunda ansvarsbestämningen behandlats ges en framställning om ansvarets uppkomst och upphörande, betalning av premie m. m. Härefter följer en kort karakterisering av avtalsdokumentet, d. v. s. försäkringsbrevet, varpå en ingående redogörelse lämnas för olika biförpliktelser (avseende upplysningsplikt, fareökning, säkerhetsföreskrifter, räddningsplikt m. m.). Förf. behandlar — med allt fog —ytterst översiktligt frågan om man i avseende å dessa spörsmål skall tala om förutsättningar för avtalet eller om biförpliktelser (eller ytterligare någon annat); det rör en terminologisk fråga, som tillagts onödigt stor uppmärksamhet (s. 123).³⁶
    Förf:s uttalanden i detta avsnitt äro klara och realistiska. På ett par punkter, delvis praktiskt betydelsefulla, kan det dock ifrågasättas, om formuleringarna icke kunde gjorts mindre reservationslösa. Så ifråga om upplysningsplikten. Enligt 9 § FAL, — vilket stadgande är tvingande — skall oriktig uppgift eller förtigande ej inverka å försäkringsgivarens ansvar, om den ifrågavarande omständigheten var utan bety-

 

³² Det torde icke heller vara helt rättvisande att påstå, att den »äldre» (a.st.) uppfattningen gärna förde till att man »ansåg sig bunden att alltid verkställa orsaksbedömningen i anslutning till någon enhetlig orsakslära, vanligen då den s. k. huvudorsaksläran». Även våra förfäder hade måhända förmåga att skilja mellan orsak, »beräknelighet» och s. k. orsakskonkurrens.
³³ Illustrativ — men föga upplysande — är också en formulering, som avser relationen rattfylleri—trafikolycka (s. 348): »Troligen bör man taga en viss hänsyn till sambandet mellan överträdelsen och skadan, utan att dock göra en kausalbedömning i vanlig mening.»
³⁴ Jfr f. ö. uttalandet s. 98 om villkor, som innehålla bestämmelser om bl. a. temporala samband: »Även där bör... försäkringen dock ge skydd i fall den undantagna händelsen ej alls ökade risken för den skada som inträffat.»
³⁵ Förf :s uttalande (s. 103, jfr s. 460), att s. k. alternativ skadeorsak i allmänhet skulle vara irrelevant, synes vara alltför kategoriskt. Jfr LECH, Till debatten om orsaksproblemen, SvJT 1955 s. 1 ff.
³⁶ En annan sak är att man må ogilla själva termen biförpliktelse.

 

delse för honom. Man antager, att denna bestämmelse icke är tillämplig på de fall, då försäkringstagaren gjort sig skyldig till svek eller förfarande i strid mot tro och heder, och förf. synes ansluta sig till denna uppfattning (s. 147).³⁷ Detta kan väl också förefalla rimligt. Men alldeles säker kan man likväl, trots motivuttalanden,³⁸ icke vara. 4 § FAL hänvisar nämligen till allmänna avtalsregler, och det är icke helt uteslutet att man i avseende å ogiltighet enligt dessa (30 och 33 §§ avtalslagen) har att kräva någon form av men, utöver sveket in abstracto.³⁹ Det kan tilläggas, att 4 § talar om förhållande, »som kan antagas vara av betydelse för försäkringsgivaren».⁴⁰ Fråga är om icke betydelsekriteriet kan inverka vid bedömningen av om svek resp. handlande i strid mot tro och heder föreligger.
    Det är möjligt, att detta spörsmål inte har större praktiskt intresse. Av större vikt blir frågan, när det gäller andra försummelser mot upplysningsplikten, d. v. s. huvudsakligen sådana av culpös art. 9 § meddelar ju, att en grundläggande förutsättning för påföljd är att försummelsen haft »betydelse för försäkringsgivaren». Det kan vara tveksamt, om de citerade lagorden skola uppfattas som normativa eller deskriptiva.⁴¹ Praktiskt sett föreligga tre möjligheter: (1) Domstolen avgör »fritt» om omständigheten i fråga varit av betydelse; (2) avgörandet sker enligt »objektiva» grunder, d. v. s. utifrån den i fackkretsar vanliga uppfattningen;⁴² (3) betydelsekriteriet bestämmes »subjektivt», d. v. s. utifrån den särskilde försäkringsgivarens praxis.⁴³ Hellner synes närmast ansluta sig till den sistnämnda uppfattningen och denna är väl också förhärskande.⁴⁴ Frågan är minst sagt av stor betydelse. Det är för anm. svårt att bli övertygad om den tredje ståndpunktens »riktighet», och detta även de lege lata. Det kan ifrågasättas, om inte problemet borde nyanseras ytterligare i avseende å olika moment i riskbedömningen (hur skall man sålunda förfara, när en försäkringsgivares praxis grundar sig på »felaktiga» riskantaganden?). Än vidare kan konstateras, att det efter orden synes föreligga en viss motsättning mellan 6 § och 9 §. I 6 § anges påföljderna av en oriktig uppgifts avlämnande, och dessa bestämmas av hur försäkringsgivaren vid riktig kunskap skulle ha handlat; det är i samband härmed, som den subjektiva metoden förfäktas.⁴⁵ Man frågar sig vilken funktion 9 § då skulle ha, tolkad enligt den »subjektiva» principen.

 

³⁷ Huruvida detta enligt HELLNERS mening skulle gälla handlande i strid mot tro och heder framgår ej klart men förefaller sannolikt.
³⁸ HELLNER åberopar (s. 147 not 2) NJA II 1927 s. 358 (lagrådet och departementschefen) samt hänvisar till KARLGREN, TfR 1940 s. 525.
³⁹ Jfr KARLGREN, Avtalsrättsliga spörsmål, 2 uppl., Sthm 1954, s. 109 f.
⁴⁰ Formuleringen avser svek men bör väl också vara tillämplig på 33 §:s fall.
⁴¹ Uttrycken användas i den mening de givits av AGGE i Abstrakt norm och konkret verklighet, Festskrift för Eberstein, Sthm 1950, s. 7 ff.
⁴² Denna enligt anmälarens mening välgrundade uppfattning hävdas av HULT, Föreläsningar över försäkringsavtalslagen, Sthm 1936, s. 47 f. Dock kan man fråga sig, om icke en sammanjämkning av ståndpunkterna under 1 och 2 vore möjlig.
⁴³ EKLUND—HEMBERG a. a. s. 25 f.
⁴⁴ Se HELLNER S. 147 f med hänvisningar; jfr dock uttalandet s. 61 rörande betydelsen av försäkringspraxis vid 34 §:s fall; berört ovan s. 572.
⁴⁵ EKLUND—HEMBERG a. st.

 

    I fråga om upplysningsplikten aktualiseras slutligen ytterligare frågan om betydelsen av försäkringsombuds medverkan. Ombudens ställning är ofta svårbedömbar. Hellner påpekar (s. 246) att, deras behörighet går tillbaka på antingen ställningsfullmakt eller uppdragsfullmakt; i det förstnämnda avseendet blir alltså sedvänjan av betydelse.⁴⁶ Om nu upplysningsplikten åsidosatts och detta skett i anledning av ombudets uppträdande (han har t. ex. förklarat att viss uppgift ej behövt upptagas i ansökningsblanketten), kan det ifrågakomma att låta detta lända till ursäkt för försäkringstagaren. Såvitt gäller en uppgift, som med hänsyn till blankettens tydliga formulering är oriktig, skulle ett sådant resultat stå i strid med FAL 5 §, medan vid tveksamhet om försäkringstagaren bort inse oriktigheten försäkringsombudets medverkan kunde förskjuta bedömningen till försäkringstagarens förmån (s.249). Detta är ju också ganska självklart och de två uttalandena utsäga samma sak: nämligen att det är fråga om en culpabedömning, vid vilken ombudets uppträdande är en av de faktorer, som måste beaktas. Det intressanta i sammanhanget, och vad som väl främst avses, är frågan om vid försäkringstagarens vetskap om oriktigheten, ombudets medverkan kan ursäkta försäkringstagaren. Det skulle i så fall närmast motiveras med att denne bibringats uppfattningen, att omständigheten i fråga saknat betydelse. I den mån man kunde antaga möjligheten, att ett dylikt rekvisit finge impliceras, vilket visserligen är särdeles osäkert, kunde man naturligtvis gå något längre i mildhet mot försäkringstagaren. Man skulle då komma närmare lösningen i FAL 7 §, avseende underlåtenhet att lämna uppgift; d. v. s. man skulle kunna hävda, att det i och för sig oriktiga uppgivandet icke varit vårdslöst.⁴⁷ I varje fall kunde i situationer, som ligga på gränsen mellan positivt oriktig uppgift och förtigande,⁴⁸ en sådan lösning synas rimlig,⁴⁹ och fråga är om man inte kunde gå längre; försäkringsföretagens allt mer utvecklade serviceverksamhet pekar i sådan riktning. Det är emellertid klart, att det här rör sig om fall, där inte redan de allmänna reglerna om upplysningsplikt fria försäkringstagaren, utan man låter just

 

⁴⁶ HELLNER uttalar i samband härmed: »Ett visst sammanhang mellan ställningsfullmakt och uppdragsfullmakt finnes dock i detta fall. Ombud är i allmänhet anställda med standardkontrakt, och de föreskrifter dessa innehåller om ombudens handlande blir i realiteten ofta avgörande för sedvanan» (s.246). Uttalandet kan synas djärvt, men detta intryck betages till en del vid betraktandet av formuleringen »i realiteten ofta».
⁴⁷ Naturligtvis kan man inte göra en direkt analogi till 7 §, och lika litet kan man utan vidare säga att resultatet skulle bli det anförda, om man hävdade ett allmänt relevanskriterium; detta skulle väl då snarast vara objektivt (jfr 9 §), medan förutsättningen i den aktuella frågan är om en oriktig uppgift, som satisfierar ett sådant kriterium, är ursäktlig. 6 § är ju vidare delvis till för sådana fall, då betydelsekriteriet brister. Vad beträffar huvudmotiveringen för regeln i 5 § är den så pass allmän, att den i och för sig kunde täcka de ifrågavarande fallen: »Av försäkringstagaren kan man icke fordra mer än att han vid uppgifternas lämnande iakttager all den omsorg, som skäligen kan krävas av en klok och omtänksam person i hans ställning. Faran för att han trots iakttagande av sådan omsorg kan hava råkat att lämna en oriktig uppgift synes böra betraktas såsom ingående i den risk, för vilken försäkringsgivaren övertager ansvarighet» (SOU 1925:21 s. 72).
⁴⁸ Se HELLNER S. 142, där frågan i korthet beröres.
⁴⁹ Jfr bl. a. NJA 1940 s. 280 II.
    37 —613004. Svensk Juristtidning 1961

 

ombudets medverkan få en särskild betydelse. De ändamålsövervägande, som kunna anföras för den ena eller andra ståndpunkten, har förf. naturligtvis inte haft tillfälle att mer ingående diskutera⁵⁰ i en framställning av den ifrågavarande arten.⁵¹
    Vid behandlingen av försäkringens ersättningsfunktion inledes framställningen med en redogörelse för och ett allmänt ställningstagande till det omstridda intressebegreppet (s. 193 ff). Hellner skiljer mellan begreppets »terminologiska» och »sakliga» betydelse och menar, att den ifrågavarande konceptionen har en betydelsefull funktion. Han ställer sig alltså kritisk mot den uppfattningen, att intressebegreppet är avsevärt överskattat såsom rättsbegrepp, särskilt i terminologiska och systematiska sammanhang.⁵² Och naturligtvis behöver det numera icke styrkas, att bestämningen ifråga kan ha ett betydande värde som indelningsgrund. Vad som dock möjligen kan lämna någon i otillfredsställelse är uppdelningen terminologisk-saklig betydelse. Någon egentlig förklaring till eller motivering för denna distinktion ges icke. Vad saken gäller synes röra skillnaden mellan ä ena sidan termer, vilka ha framställningstekniskt syfte (lagtekniskt eller eljest), och å andra sidan termer med ett normativt innehåll. Det förefaller sannolikt, att förf. med uttrycket »saklig» betydelse avser normativa bestämningar, vilka kunna vara inneslutna i intressebegreppet, även om dock texten icke ger klart belägg för ett sådant antagande. Under rubriken »Intressebegreppets sakliga betydelse» (s. 195 ff) hänvisas sålunda till 35 § FAL, avseende lagligt intresse, samt till 39 §, rörande förlustrekvisitet. Det synes dock vara tydligt, att rättsliga problem härom icke avse intressebegreppet såsom sådant utan i stället den tillagda bestämningen (lagligt, ekonomiskt etc.). Framställningen resulterar i realiteten i alldeles detsamma, som brukar uttryckas på det sätt att ersättning förutsätter skada, resp. förlust; förf. antyder själv detta tämligen notoriska faktum (s. 195). Det finnes icke någon anledning för den initierade att missförstå förf:s uttalanden. Men i en handbok kan det verka vilseledande att utan en mer precis avgränsning tala om intressebegreppets »sakliga betydelse». Detta kan lätt leda till den, kanske oreflekterade, uppfattningen att intressebegreppet såsom sådant har relevans utanför det terminologiska området, att det sålunda har en självständig legal innebörd.⁵³
    Det är självfallet icke någon konsekvens av intressebegreppets förhandenvaro, att endast förlusten ersättes: tvärtom är »intresset» endast en rubrik härför. Förf. utnyttjar heller inte intressetermen, när

 

⁵⁰ Väl allmänt och litet kuriöst är uttalandet (s. 248), att stor stränghet skulle tvinga bolagen »att inskränka sin ombudskrets till personer på vilka de helt kunde lita, vilket kan vara ett alltför långtgående krav».
⁵¹ Särdeles intressanta — ehuru kanske svåra att framskaffa — skulle sådana informationer vara, vilka någorlunda representativt upplyste om den frekvens av förlust, som kan bero på den i relationen försäkringstagare —agent manifesterade »culpan».
⁵² Denna uppfattning har särskilt starkt hävdats av KOENIG (redan i avhandlingen »Gegenstand der Versicherung, 1931»); se HELLNER S. 195 not 8.
⁵³ Naturligtvis kan så vara fallet (jämför 20 kap.: Försäkring av tredje mans intresse). Men det är svårt att av framställningen utläsa, om och i vad mån förf. inlägger något normativt i begreppet såsom sådant och hur i så fall avgränsning sker mot det terminologiska planet. 

han behandlar ersättningsfrågorna, utan går direkt på de särskilda värderingsreglerna⁵⁴ Han inleder med ett påpekande om att ersättningen icke får överstiga förlusten (39 § FAL). Denna i och för sig självklara regel har i en tämligen enhällig doktrin icke ansetts tillämplig i avseende å värderingsresultat, vilka utgå från FAL:s egna värderingsregler resp. klausuler, som bygga på de däri inneslutna grunderna. Det är nu visserligen sant att en dylik uppfattning kan vara motiverad, bland annat med hänsyn till praktikabilitetssynpunkter, men förf. synes dock gå alltför långt i sitt till synes oreserverade ställningstagande till förmån för uppfattningen.⁵⁵ Spörsmålet sammanhänger självfallet med den åsikt man kan ha om innebörden av FAL:s värderingsregler. Antar man att de innefatta schematiserade eller objektiverade värderingsmetoder, ligger det nära till hands att hävda olämpligheten av avsteg från i 37 § avgivna grunder; de nödvändiga korrektionerna skulle då antagas vara beaktade redan i de positiva uppskattningsreglerna. Förmenar man å andra sidan, att ifrågavarande värderingsregler äro att uppfatta såsom uttryck för metoder att finna den »verkliga» förlusten, så kan man likaledes urgera att något utrymme icke finnes för en särskild överordnad tillämpning av 39 §. Det är möjligt att dylika föreställningar föresvävat »lagstiftaren»; de borde i allt fall ha gjort det, inte minst därför att premisserna kunde ha motiverat också den motsatta slutsatsen. Med hänsyn till det undanglidande och vaga, som så ofta präglar värderingsförfarandet, och vid beaktande av att FAL:s stadganden lämna utrymme för skilda tolkningar, om vilka i flera principiella hänseenden fortfarande tvekan råder, så kan det synas konstlat att upprätthålla den distinktion, som enligt det ovan sagda skulle vara avsedd i 39 §.⁵⁶
    Att värderingen är vansklig, i varje fall utifrån bestämmelserna i FAL, framgår inte minst av framställningen om värdeersättning (d. v. s. ersättningen vid sakförsäkring). Hellner hävdar, att värdeberäkningen inom försäkringsrätten »anses ha utpräglat objektiv karaktär, dvs. vara i särskilt hög grad frigjord från de speciella omständigheterna i den skadelidandes situation» (s. 204). Ett visst stöd för påståendet söker förf. finna i gällande rättsregler (FAL 37 och 38 §), enligt vilka ersättningen skulle beräknas efter schematiska metoder; samtidigt framhålles, att hänsynstagande till individuellt brukande av egendom kan förekomma. Vad som egentligen menas med objektiv värdering är osäkert. Det framhålles också, att bestämningen ger föga vägledning

 

⁵⁴ De särskilda spörsmål, som avse underförsäkring, självrisk och dubbelförsäkring, måste tyvärr lämnas åsido. Dock bör det p. g. a. frågans vikt erinras att påståendet (s. 226), att skadevärderingen bör ske enligt samma principer för såväl skadad som oskadad egendom, bör tagas med en stor nypa salt. Dels är det i och för sig otydligt; dels tillämpas principen säkerligen tämligen olikartat i praktiken; dels måste man beakta att värdesänkande omständigheter kanske äro aktuella endast för återstoden (jfr NJA 1937 s. 662). — Ytterligare må tilläggas, att det å s. 225 angivna exemplet rörande underförsäkring ger anledning till undran om icke reglerna härom borde upptagas till förnyad granskning.
⁵⁵ Som HELLNER påpekar (s. 203 not 3) ger dansk och norsk rätt möjlighet till jämkning i dylika fall.
⁵⁶ Frågan är — ehuru blott översiktligt — berörd i anm:s skrift Skada och värde, Lund 1953, s. 280 not 57. 

    i konkreta fall. Uppenbarligen anser förf. likväl, att det objektiva inslaget är det dominerande (s. 205 överst). Det kan ifrågasättas, omförf. härvidlag icke uttrycker sig på en gång alltför bestämt och alltför obestämt.⁵⁷ Först och främst är det ingalunda klart, att värdeberäkningen i försäkringsrätten har en »objektiv» karaktär, än mindre att den skulle anses vara »utpräglat» objektiv. Härom råder fortfarande tvekan i doktrinen och rättspraxis kan inte sägas ha givit uttryck för en generaliserbar uppfattning.⁵⁸ Vad lagreglerna beträffar så är det sant, att de angiva schematiska beräkningsmetoder; något annat vore ju också orimligt. Men därmed är icke påvisat, att de ge uttryck för en specifikt »objektiv» värderingsprincip. I avseende å t. ex. återanskaffningskostnaden är det sålunda uppenbart, att den avser att på ett »objektivt» sätt tillgodose försäkringstagarens »subjektiva» intresse. Det hela beror, synes det, till slut på vilka variabler som insättas i respektive schemata. I fråga om hur detta skall ske har Hellner, som redan nämnts, erinrat om glidningen mellan olika metoder, och han menar, förefaller det, att man bör förhålla sig reserverad till mer generella principer.⁵⁹ I detta kan man till nöds instämma med hänsyn till det nuvarande läget i doktrinen även om man kanske inte känner sig helt tillfredsställd. Den eventuella tillfredsställelsen minskas av den avgörande reservationen, att likväl det objektiva elementet är det dominerande (s. 205). Uttalandet framstår nämligen i en framställning

 

⁵⁷ Att framställningen ligger på ett »generellt och abstrakt plan» (jfr HELLNER s. 204 not 5) är helt naturligt och i vissa avseenden fördelaktigt.
⁵⁸ Det bör noteras, att HELLNER i detta sammanhang icke diskuterar eller ens hänvisar till det viktiga motivuttalandet (SOU 1925:21 s. 117), att sakförsäkringens syfte är att återföra försäkringshavaren — i avseende å det försäkrade objektet — till den tidigare förmögenhetsställningen — »varken sämre eller bättre».
⁵⁹ I anslutning till det anförda bör här erinras om ett betydelsefullt metodiskt ställningstagande (s. 205). HELLNER berör här i förbigående ett »särskilt sätt att objektivisera värdet», bestående i en klassificering av objektets ekonomiska funktion. I och för sig är det svårt att se, hur detta skulle behöva leda till en (såsom obehörig betraktad) »objektivisering». Det är ju visserligen, en smula fritt uttryckt, fortfarande fråga om ett schema som måste ges liv av däri insatta variabler. Den ifrågavarande funktionella indelningsmetoden är särdeles vanlig (intill banalitet; möjligen åsyftar Hellner bl. a. detta) och det synes icke osannolikt, att den avspeglas i FAL 37 och 38 §§, tvärtom ger ett studium av tidigare litteratur och lagmaterial starka indicier härför. Hellner menar emellertid, att flera invändningar häremot kunna framställas. En av dem har allmänt juridiskt intresse, nämligen det relativt magistrala uttalandet, att de hithörande frågorna böra »avgöras på samma sätt som man löser andra motsvarande (vilka?) juridiska problem, dvs. med ledning av lagstadganden, prejudikat och allmänna lämplighetsöverväganden ...»-- Det torde väl inte vara någon som anser sig behöva bestrida detta, i den allmänna formulering i vilken det givits (bortsett från att förf. ej ansett det påkallat att nämna lagmotiv och ej heller att hänvisa till någon bestämning av lämplighetsöverväganden ; i en handbok av föreliggande typ kan rekommendationen lätt missuppfattas). — Viktigare är att man har anledning — eftersom förf. uppträder i polemiskt sammanhang — att undra över vad som menas med att»lösa juridiska problem». Det är nämligen svårt att förstå, varför det skulle vara ojuridiskt att för att få någon liten systematisk klarhet använda sig av en tämligen notorisk indelningsgrund; förf. gör det själv på nästföljande sida. Mot bakgrund av det anförda framstår följande sats svårförståelig: ». . . det innebär en icke alldeles riskfri omväg att gå via ett sådant värdebegrepp.» Anm. känner ingen, som företagit en så abstrakt promenad. 

av den föreliggande typen såsom en rekommendation och kan därför, med hänsyn till förf :s auktoritet, få en avsevärd påverkningskraft. Denna kan bliva starkare än förf. avsett, och kanske ogynnsamt inverka på det stundom bräckliga förtroendeförhållandet mellan försäkringsgivare och försäkringshavare.⁶⁰
    Till slut följer — inom avd. 2 — en framställning rörande försäkringsgivarens regressrätt, identifikation samt försäkring av tredje mansintresse. I avseende å de spörsmål, som här behandlas, är rättsläget ofta särdeles osäkert. Uppenbart är — såsom också markeras av förf. — att det är svårt att finna tillräckligt »ledande» principer. Det är heller inte möjligt att i detta sammanhang till närmare diskussion upptaga de särskilda frågorna. För övrigt ger uppenbarligen förf:s egen utmärkta framställning en garanti för en allsidig behandling.⁶¹ Inte minst är kapitlet om försäkring av tredje mans intresse värdefullt.
    De nu nämnda rättsfrågorna bygga, trots alla komplikationer, på någorlunda klara huvudprinciper. De äro därtill icke så praktiskt frekventa, av rättsfallsmaterialet att döma. Helt annat är i båda hänseendena läget i avseende å de frågor, som redovisas i avd. 3: Särskilda försäkringsgrenar. Det synnerligen omfattande arbete förf. har nedlagt på att analysera och systematisera materialet — vilket arbete i sin tur kommit de två första avdelningarna till godo — är ovärderligt. Det är icke påkallat att närmare presentera och diskutera de skilda frågeställningar, som här uppkomma. Dels avse de nämligen speciella tolkningsproblem, dels — och detta är det väsentliga och ger avsnittet dess kvalitet — återgå de på ett adekvat sätt (om också stundom immanent) till huvudsynpunkter avseende bl. a. tolkningsfrågor, vilka diskuterats i den allmänna delen av framställningen. I huvudsak lyckas förf. alltså— vilket är förvånande med hänsyn till hans delvis atomiserande⁶² inställning — att harmonisera avd. 3 med avd. 2. Framställningen har i övrigt — självfallet av utrymmesskäl — upplagts på ett i huvudsak refererande sätt och någon anledning att i detta sammanhang ingå på detaljspörsmål föreligger icke, hur praktiskt viktiga de än må vara.⁶³

 

⁶⁰ Härvidlag har också frågan om vem som är bevisskyldig för förlustens storlek sin betydelse. HELLNER synes (s. 221) ge uttryck för den uppfattningen, att bevisbördan åvilar försäkringshavaren, men att kravet på bevisning icke skall (»kan») ställas högt. Till stöd härför åberopas huvudsakligen äldre prejudikat, bl. a. NJA 1938 s. 414, i vilket enligt Hellner (s. 226) bevisbördan ålades försäkringshavaren. Senare har dock tillkommit den säkerligen alltför obeaktade bestämmelsen i RB 35:5, enligt vilken domstolen ges uppdraget att i tvivelsamma fall företaga en skälighetsvärdering. Helt uteslutet är väl icke att stadgandet kan vara tillämpligt i försäkringsförhållanden.
⁶¹ Dock vill anm. starkt reservera sig mot uppfattningen (s. 261), att regressrätten kan utvidgas genom att försäkringshavaren överlåter sina anspråk till försäkringsgivaren. Härigenom kringgås i sak skyddsregeln i 25 § FAL och det är förvånande att förf. kunnat så reservationslöst taga ställning till förmån för överlåtelsemöjligheten; se härom Hellner, Försäkringsgivarens regressrätt, Upps. 1953, s. 167 ff.
⁶² Uttrycket är lånat från FOLKE SCHMIDT, SvJT 1954 s. 213.
⁶³ Likväl tillåter sig anm. att klaga över den torftiga regeln i FAL 83 § rörande förflyttning av försäkrad egendom även som förundra sig över att den måst göras dispositiv. Ävenledes sympatiserar anm. med HULTS kritik av restvärdeförsäkringen (SvJT 1939 s. 244). Mer kunde nämnas, men det torde delvis framgå av de avslutande synpunkterna nedan. 

    Däremot må det mera allmänt sägas att studiet av avd. 3 efterlämnar en skrämmande känsla av splittring och sönderfall. Självfallet kan inte förf. — som lojalt skildrar det föreliggande avtalssystemet — lastas för detta, utan det är floran av försäkringsvillkor, som gör läsaren deprimerad; och det bör observeras, att det är fråga inte bara om standardkontrakt utan också om den oändliga raden av speciella tarifferingar och särskilda villkor (dessa äro visserligen ofta tryckta men svåråtkomliga och stundom konfidentiella). Variationer äro naturligtvis nödvändiga, eftersom behovet av skydd varierar. Men det kan ifrågasättas, om den långtgående uppsplittringen (vilken enligt vad som meddelas å s. 21 är större i Sverige än i många andra länder) är motiverad av företagsmässiga krav och de enskildas skyddsbehov. I allt fall har den ur tolknings- och tillämpningssynpunkt avsevärda nackdelar,⁶⁴ även om, såsom förf. anför (s. 21), villkoren äro noggrant formulerade. Säkerligen vore, särskilt i branscher med låg tariffering (t. ex. brandförsäkring) försäkringshavarna betjänta med att få utge en något högre premie för att i gengäld slippa en mängd (för försäkringshavare i gemen okända) undantagsbestämmelser. En översyn över hela området(inklusive FAL) är påkallad. Kanske kunde den leda till att man slapp avslå ersättning till den försäkringshavare som i kakelugnen dolt i tidningar paketerade kläder, vilka sedan av misstag påtänts av någon annan (s. 318 f). Exemplet är parodiskt men likväl illustrativt.
    Säkerligen kunde man finna exempel i den motsatta riktningen. Och den kunskapshungrige läsaren inser naturligtvis, att det inte varit möjligt att inom ramen för detta redan i andra hänseenden brett upplagda arbete alltför ingående behandla rättspolitiska samt lagstiftningstekniska och avtalstekniska spörsmål. Men stundom uppkommer likväl ett dilemma för läsaren. Hellner tar ofta i viktiga fall ställning till lämplighetsöverväganden och han använder då icke sällan mycket allmänna normativa formuleringar (»rimlig», »allmän bedömning» etc.) och i andra fall åter hänvisar han saken till bedömning från fall till fall, eller — uttryckt på ett delvis annat sätt — m. h. t. särskilda förhållanden inom olika försäkringsgrenar. Detta må på sitt sätt vara en med hänsyn till premisserna nödvändig — eller om man så vill — lämplig metod. Med hänsyn till den icke ringa frekvensen av uttalanden av den anförda typen är det dock beklagligt, att större utrymme ej kunnat givas en mer ingående presentation och analys av de olika intressefrågor, som anknyta till försäkringsavtalet. Särskilt synes försäkringstagaren ha kommit något i skymundan.
    Härmed har emellertid kritiken fått sitt och särskilt den kritik som— stimulerad av framställningens kvalitet — begär alltmer. Det måste ju vara tydligt, att en undersökning av denna art tvingar till svårbemästrade generaliseringar på det systematiska planet och förkortade uttryck för praktiska ställningstaganden. Det är naturligt för en anm. i denna tidskrift att särskilt dröja vid de kontroversiella spörsmålen. Men lika naturligt är det för anm. att anknyta till de inledande satserna: nordisk rättsvetenskap har genom Hellners »Försäkringsrätt» försetts med ett utomordentligt instrument, som rätt brukat kommer att göra operationerna snabbare och säkrare.

 

⁶⁴ Bl. a. med hänsyn till att försäkringsfrågor bruka handläggas internt, ofta av icke juridiskt utbildad personal.