Pantbrevens utformning

    Vid studiet av lagberedningens imponerande och idérika förslag till jordabalk har det frapperat mig, att man på en punkt måhända kunde gå ytterligare ett steg i fråga om rationalisering av inskrivningsväsendet. Det gäller pantbrevens utformning.
    Pantbreven motsvara i förslaget de nuvarande inteckningsreverserna. De frigöras emellertid från den personliga betalningsskyldigheten. Pantbrevet blir ett papper, som medför den rättsliga konsekvensen att innehavaren vid realisationsförfaranden av olika slag (exekutiv auktion, expropriation m. m.) enligt vissa regler skall ha utdelning ur realisationsbeloppet. Den personliga betalningsskyldigheten regleras genom omslagsrevers. Beredningen tänker sig att bruket av sådan skall bli praktiskt taget allmänt. Genom anteckning på pantbrevet skall fastighetsägaren kunna skydda sig mot missbruk från panthavares sida.
    Förslaget står såtillvida kvar på den gamla grunden som pantbreven liksom inteckningsreverserna (i regel) skola utfärdas av fastighetsägaren, bevittnas samt förses med påskrift när inskrivningsåtgärd äger rum. Härvidlag förtjänar dock en annan ordning att övervägas, vilken här helt kort skall skisseras.
    I en avhandling om personligt betalningsansvar för intecknad gäld lancerade för åtskilliga år sedan SVEN LARSSON den tanken, att den handling, som skulle representera panträtten, borde utfärdas av inskrivningsdomaren.¹ Samma förslag framfördes år 1947 av hypoteksdirektören NILS FALK.² Frågan diskuterades år 1949 vid ett sammanträde med Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution. Därvid vore tvenne ledamöter av lagberedningen närvarande. En del av hypoteksombudsmännen, men ej alla, anslöto sig till Falks förslag.³ De närvarande ledamöterna av lagberedningen ställde sig avvisande till detsamma.⁴ Såvitt jag vet har frågan icke senare debatterats. Den tycks inte beröras i motiven till förslaget till jordabalk.
    Frågan är så viktig, att den förtjänar att tagas upp på nytt, i synnerhet som de hittills framlagda förslagen om att pantbreven skola utfärdas av inskrivningsdomaren varit mycket litet utförda och motskälen endast antytts helt kort.⁵

 

¹ SVEN LARSSON, Om personligt betalningsansvar för intecknad gäld (1944) s. 36.
² Hypoteksombudsmännens förhandlingar 1947 s. 1554, 1557.
³ Hypoteksombudsmännens förhandlingar 1949 s. 1693 f.
⁴ p.a.st. s. 1690 f.
⁵ De motskäl som anfördes vid ovannämnda sammanträde voro tvenne. Dels skulle det vara olämpligt att formkravet överfördes från inteckningshandlingen till en bilaga till inskrivningsakten. Dels vore det icke uteslutet att de tryckta formulären till pantbrev kunde komma i obehöriga händer och sedan uppdyka i marknaden såsom förfalskade handlingar. (Härom nedan i texten.) 

    När det gäller handlingar vilka, såsom fallet blir med pantbreven, skola förekomma i mycket stor omfattning och oupphörligt hanteras av olika personer (fastighetsägare, inskrivningsdomaren och hans personal samt långivare och revisorer) är det viktigt att tillvarata alla möjligheter till rationalisering. Hur många arbetstimmar förspillas inte nu genom att granskningen av de mången gång oöversiktliga inteckningsreverserna tar onödigt lång tid och genom att inskrivningsdomarens anteckningar äro onödigt komplicerade! Målet bör här vara att åstadkomma ett papper med den ovan angivna funktionen som är så lätthanterligt som möjligt för alla dem som få med det att göra. Tillika bör man skapa det bästa möjliga skydd mot förfalskningar; det nuvarande systemet med inteckningskontrollstämplar är både tidsödande och ineffektivt.
    Som alternativ till metoden att låta pantbreven utfärdas av fastighetsägaren kan man tänka sig följande ordning. Fastighetsägaren inger till inskrivningsdomaren en ansökan om utfärdande av pantbrev. Denna ansökan göres på tryckt formulär, som är översiktligt uppställt och innehåller de upplysningar som kunna finnas lämpliga (t. ex. om behovet av äkta makes påskrift). Ansökningen bevittnas.
    Pantbrevet utfärdas av inskrivningsdomaren. Tryckt formulär användes. Papperet är vattenstämplat. Utstyrseln göres sådan, att man snabbt och säkert hittar alla uppgifter man vill ha: fastighetens namn, beloppet o. s. v. Inga onödiga fraser användas. Domstolens namn kan lämpligen vara tryckt på blanketten.
    Men man kan gå vidare. Varför skall det behöva finnas pantbrev med alla möjliga olika belopp? I de allra flesta fall är det dock blott fråga om vissa vanliga belopp (10 000 kr. o. s. v.). Man kan vinna betydande fördelar om man helt standardiserar pantbreven, så att de endast utfärdas till vissa bestämda belopp, förslagsvis 1 000, 5 000, 10 000 och 50 000 kr. Alla rimliga behov kunna då lätt tillgodoses. För de olika valörerna användas olika färger på papperet. Vid vilandeförklaringer håller pantbrevet en särskild utstyrsel; det utbytes mot ett nytt när inteckning sedermera beviljas. Anses det önskvärt att ränta beräknas å pantbreven, standardiseras räntan, förslagsvis till 6 %. Om så befinnes lämpligt kan det tillfogas, att pantbrevet även skall gälla som säkerhet för indrivningskostnader intill visst belopp.
    Inskrivningsdomarens åtgärder med pantbrevet reduceras sålunda till att förse det med ett nummer, anteckna fastighetens namn samt tillfoga sin egen underskrift. Eventuellt kan en apparat liknande bankernas checkskrivare användas. För erhållande av renovationsexemplar tages ett genomslag på papper med korresponderande, men tydligt skild utstyrsel. I grundboken behöver endast kapitalbeloppet antecknas. Ingenting behöver skrivas om räntan, eftersom den är densamma för alla pantbrev. Icke heller i gravationsbevisen behöver räntan utsättas för alla pantbreven; det räcker med en allmän anmärkning, som kan ingå i ett tryckt formulär, att alla pantbreven löpa med 6 % ränta. Utbytet av pantbrev vid delning av fastighet blir lättare än om det skall fordras, att fastighetsägaren utfärdar nya pantbrev.
    Genom den föreslagna formen på pantbreven underlättas även arbetet för långivarnas personal och revisorer. Härtill kommer att det

 

blir bekvämare för fastighetsägaren att ta ut pantbrev. Det behövs icke en ansökan för varje pantbrev, utan flera kunna slås ihop. Vill en fastighetsägare t. ex. i samband med en nybyggnad ta ut tjugo pantbrev, skriver han endast en ansökan, vilken bevittnas; på denna anges genom ifyllande av en kolumn hur många pantbrev han önskar samt till vilka belopp och om de skola placeras i ordningsföljd efter varandra. I de undantagsfall, då ett pantbrev skall kunna utfärdas på begäran av länsstyrelse, utmätningsman eller konkursförvaltare (förslaget 8:26), skriver denna myndighet en motsvarande ansökan.
    På pantbrevets baksida finnas tryckta texter att ifyllas rörande anteckningar om omslagsrevers, om innehav m. m. Det bör icke tillåtas, att pantbreven förses med några mera invecklade anteckningar av inskrivningsdomaren. När sådana skulle komma i fråga, utfärdas i stället ett nytt pantbrev. Överhuvudtaget bör utbyte av inteckningsreverser och pantbrev mot nya pantbrev underlättas. En enda ansökan räcker vid utbyte av ett flertal gamla handlingar mot en eller flera nya. Vid varje utbyte stannar det gamla pantbrevet hos inskrivningsdomaren och makuleras effektivt genom hålslag. Detsamma sker då inteckning dödas.
    Användningen av officiellt papper gör inteckningskontrollstämpel eller någon motsvarighet därtill onödig vid pantbrevets utfärdande. Skall man bibehålla en sådan stämpel vid de tillfällen då handlingen företes för åtgärd av inskrivningsdomaren, blir i varje fall med det föreslagna systemet antalet sådana stämplar på ett papper aldrig så stort som det nu kan bli; utbyte av handling skall ju äga rum vida oftare. Särskilt utrymme kan reserveras för stämplarna, så att man snabbt kan kontrollera antalet och data.
    Vill man ha ett bättre skydd mot förfalskning kan det emellertid ordnas så, att blanketterna erhållas från tryckeriet försedda med löpande nummer för varje domstol. Antecknas detta nummer i grundboken och på gravationsbevis, blir den sista möjligheten att åstadkomma ett falskt pantbrev praktiskt taget utesluten. Den som på orätt sätt lyckats komma över en oanvänd blankett till pantbrev kan knappast använda den, ty numret kommer att avslöja honom. Besväret med att anteckna numret i grundbok och på gravationsbevis uppväges mer än väl av de arbetsbesparingar som göras genom avskaffande av inteckningskontrollstämplarna. I alla händelser blir detta arbete den kostnad man får betala för att få bästa möjliga skydd mot förfalskningar. Genom löpande numrering av blanketterna får man också bättre kontroll på dessa.
    Här har förutsatts, att ansökningarna om pantbrev skola kunna förvaras på ett fullt betryggande sätt. Anses dubbel säkerhet nödvändig därvidlag, får ansökningen göras i två exemplar, varav det ena användes till renovation. För att minska både pappersvolymen och besväret kunna båda exemplaren skrivas på samma papper i format A4. När formulär användas och inga gemensamma inteckningar skola förekomma, torde nämligen format A5 räcka för vardera exemplaret. Förses bägge exemplaren med anteckning om åtgärden, behövs ingen renovation av pantbrevet. Säkerhetsfrågan torde sålunda kunna lösas på ett fullt tillfredsställande sätt utan att man behöver laborera med privata handlingar som pantbrev.

 

    Sammanfattningsvis synes man mig kunna konstatera, att den rationalisering och det förfalskningsskydd som kan åstadkommas, om pantbreven utfärdas av inskrivningsdomaren, blir vida bättre än vad som kan uppnås, om pantbreven utfärdas av fastighetsägaren, även om man då tillhandahåller tryckta blanketter.

Karl Olivecrona