Juridiska föreningen vid Stockholms Högskola. Minnesskrift i anledning av femtioårsjubileet. Sthm 1960. Norstedts. 140 s. Kr. 5,00. 

   Juridiska föreningen vid förutvarande Stockholms högskola har högtidlighållit sin 50-åriga tillvaro genom att bl. a. utge en minnesskrift, som erbjuder en intressant och roande läsning, framförallt för dem som haft eller har anknytning till föreningen. I minnesskriften 

har föreningens historia uppdelats i tre avsnitt, varav det första, som omfattar tiden 1907—1930, skrivits av GUDMUND SILFVERSTOLPE och ERIC TÖRNGREN, två erkända auktoriteter på området. MASCOLL SILFVERSTOLPE skildrar föreningens öden under den följande tiden framtill 1946, då LENNART BLOM tar vid som författare. 
    Det är onekligen en storartad utveckling som föreningen genomgått under de gångna 50 åren. I september 1907, då stats- och rättsvetenskapliga avdelningen erhöll examensrätt, uppgick de juris studerandes antal till 81. Innevarande vårtermin är c:a 460 studerande inskrivna vid den juridiska fakulteten vid Stockholms universitet. I tidernas begynnelse hölls de juridiska föreläsningarna på Arbetarinstitutet och professorerna höll mottagning för de studerande på gatan utanför, eftersom mottagningsrum saknades. Efter en föreläsning hösten 1907 beslöt några djärva män att bilda en juridisk förening. Stadgarna tillkom under täta sammanträden på restaurant Reisen, som alltså redan då var samlingsplats för framstående jurister. Redan från början var man klarsynt nog att etablera samarbete med professorerna, och föreningens förste ordförande blev alltså Birger Ekeberg, om vilken en senare ordförande, Phillips Hult, så träffande yttrade att »— — — han lyste som ett ljus, nej, som en hel juridisk kandelaber».
    Medlemskapet i föreningen var till en början frivilligt, vilket naturligtvis medförde obestridliga ekonomiska nackdelar. Från 1913 blev emellertid föreningen obligatorisk och övertog den frivilliga föreningens tillgångar, summa 11 kr. 84 öre.
    Författarna skildrar på ett medryckande sätt livet inom föreningen och dennas olika verksamhetsområden samt lämnar många roande glimtar från protokoll, sammanträden och fester. Det är en lång rad framstående jurister som passerar revy som förutvarande »pampar» inom föreningen, och man blir imponerad av de många verkligt förnämliga föredragshållare och diskussionsinledare som föreningen under årens lopp lyckats erhålla. Icke utan en viss rörelse erfar anm., som en gång halvt rökförgiftad lämnade professor Stjernbergs diminutiva tentamensrum, att Stjernberg år 1910 inför en rekordpublik höll ett föredrag om »Rättsfrågor i samband med ett eventuellt införande av tobaksmonopol». 
    Intet mänskligt tycks f. ö. ha varit föreningen främmande. Sålunda uppvaktade styrelsen under ett av krigsåren justitieministern med anledning av ett nådeärende, där Kungl. Maj :t, trots enhällig tillstyrkan av HD, avslagit nådeansökan. De uppvaktande erhöll emellertid av justitieministern det lugnande beskedet, att avslaget icke grundats på politiska skäl! 
    Man får genom minnesskriften ett starkt intryck av förlagsverksamhetens stora betydelse för medlemmarna. Denna verksamhet började ganska blygsamt med utgivandet av ett kompendium i sakrätt 1917 men fick en alltmer betydande omfattning. Det är därför fullt i sin ordning att en närmare redogörelse lämnas av HANS THORNSTEDT och ULF BERNITZ beträffande förlagsverksamheten efter 1935, då denna började bedrivas i mera fasta och affärsmässiga former. 
    LARS HJERNER har i minnesskriften givit några ögonblicksbilder av spex och spexare, fester och kamratliv under de senaste 25 åren. I den- 

na skildring får man små smakprov på kvicka spex och uddiga kupletter av hög klass. För den som i den juridiska litteraturen saknat bilder kan till tröst meddelas, att en del lyckade sådana illustrerar Hjerners trevliga framställning.
    Sedan 1913 skall en av fakultetens lärare väljas till föreningens inspektor. Enligt stadgarna förväntades det, att inspektor skulle låta sig angeläget vara att gagna föreningens ändamål och, där så behövdes, bevaka dess intressen. Herrar inspectores har tydligen efterkommit denna önskan så långt det varit dem möjligt. Men så har föreningen också haft förmånen av förnämliga inspektorer. Nils Alexanderson var inspektor åren 1913—1922, då han utnämndes till justitieråd, och efterträddes av Birger Ekeberg, som dock lämnade uppdraget redan 1923 för att bli justitieminister. Som efterträdare utsågs Gösta Eberstein, som sedan omvaldes period efter period fram till 1948, då Ivar Agge trädde till.
    En minnesskrift från föreningen vore i det närmaste otänkbar utan ett bidrag av EBERSTEIN; så intimt förknippad är denne med föreningen och dess utveckling. Eberstein har också på ett synnerligen förnämligt sätt berikat minnesskriften med en uppsats, som han betitlat »Ett kvartsekellångt inspektorat och dess program». Ebersteins stora insatser till föreningens fromma är väl kända och blir ytterligare belysta i hans egen skildring från inspektoratet. De vackra blommor som i minnesskriften strös för denne förnämlige jurist och humanist är sällsynt välförtjänta.
    Det har varit frestande att lämna ytterligare axplock ur föreningens historia såsom den framträder i minnesskriften, men anm. vill i stället rekommendera denna som en nöjsam läsning för alla av föreningen intresserade. Den kan rekvireras från förlaget.

Hans-Fredrik Ringdén