IVAR STRAHL. Den svenska kriminalpolitiken. Sthm 1961. Bokförlaget Aldus/Bonniers. 173 s. Kr. 7,50.
    Det kan tryggt sägas att den svenska kriminalpolitiska debatten inom fackkretsar ligger på ett mycket sakligt och avancerat plan. Man har t. ex. undvikit att få problemen belastade med filosofiska och religiösa spekulationer om synd och soning, och man upplever mycket sällan att den fria viljans grå dimmor får de praktiska riktpunkterna att försvinna. Man tycks vara enig om att kriminalpolitiken bör ha ett realistiskt syfte, nämligen att söka skydda samhället mot brott.Vad striden står om — i den mån någon egentlig strid kan sägas pågå — är huruvida man uppnår detta resultat bäst genom att lägga huvudvikten vid de allmänpreventiva medel som står till förfogande eller vid de individualpreventiva. Dock tycks det mest vara vissa detaljer man här är oenig om, och då i första hand frågan om hur kraftiga ingrepp som skall vidtagas mot brottslingar i 15—20 års åldern.
    Men om den sakkunniga diskussionen i stort sätt varit sund och realistisk, kan man knappast säga detsamma om den allmänna debatten. Ämnena är känsliga, och osaklighet, ensidighet och temperamentsutbrott kan väl därför aldrig helt bringas att försvinna. Saklig upplysning om de kriminalpolitiska problemens komplicerade natur torde dock ha en viss lugnande effekt. Genom prof. STRAHLS föreliggande arbete får den intresserade en utmärkt framställning av straffrättens utveckling och av de syften som varit bestämmande för det nya brottsbalksförslagets utformning.
    Men även för fackmännen är det skönt att få en samlad översikt över det kriminalpolitiska området, där man annars har så lätt för att glömma bort helheten och bara ser de dagliga och omedelbart aktuella detaljerna.
    Redan i bokens 4 första kapitel förnimmer man denna helhetssyn. Strahl behandlar här straffrättens utveckling så som den utformats under 1700-talet och fram till i dag. Framställningen omfattar inte bara de ideologiska förändringar som har skett utan också alla väsentliga lagändringar inom straff- och påföljdssystemen.
    Därefter följer två kapitel av kriminologisk art, där förf. dels ställer frågan om hur den svenska kriminalpolitiken har lyckats (kap. 5), dels ger en översikt över de brottsfrämjande faktorerna (kap. 6). På grund av vissa brister i det empiriska materialet, särskilt vad beträffar sistnämnda översikt — blir framställningen här något spekulativ. Detta är emellertid inte förf. :s fel, utan hänger samman med det blygsamma intresse man här i Sverige har visat för organiserad kriminologisk forskning. Sett mot bakgrunden av detta faktum måste även en fackkriminolog erkänna att Strahl utnyttjar existerande data på ett föredömligt sätt.     

   Konklusionerna i kap. 5 är föga uppmuntrande: Kriminalpolitiken har inte lyckats stävja brottsligheten. Detta finner emellertid förf. mindre märkligt, eftersom så många andra faktorer i samhällslivet inverkat i negativ riktning och därigenom förstört den eventuella positiva effekt den nya linjen i kriminalpolitiken kan ha haft. Den tes man här finner är att »möjligheterna att genom straffrättsskipningen förebygga brott måste bedömas såsom ganska begränsade» (s. 90). Utifrånde faktorer i samhällslivet förf. betecknar som »brottsfrämjande» verkar denna uppfattning inte bara trolig utan också högst sannolik. 
    I kap. 7 ges det så en översikt över kriminalpolitikens medel, där även en rad åtgärder av socialpolitisk art diskuteras. I detta kapitel ger förf. sålunda bakgrunden till det kriminalpolitiska tänkesätt, som han har som rättesnöre och som är välbekant för denna tidskrifts läsare genom en rad artiklar. 
    Därefter följer en översikt över det nuvarande påföljdssystemet och det aktuella reformförslaget (kap. 8), som en inledning till den mera detaljerade genomgången av de i brottsbalksförslaget föreslagna ändringarna. I kap. 9 behandlas påföljderna: åtalseftergift, påföljdseftergift och villkorlig dom, i kap. 10 böter och skadestånd, i kap. 11 kriminalvård i anstalt och i kap. 12 kriminalvård i frihet. Slutligen följer tre synnerligen intressanta sammanfattningar, nämligen kap. 13 om alkoholbrottslighetens behandling, kap. 14 om ungdomsbrottslighetens behandling och kap. 15 om abnormbrottslighetens behandling. Strahl följer här i stort sätt samma linje som i brottsbalksförslaget.
    Någon närmare diskussion av bokens innehåll skall jag här inte inlåta mig på, detta så mycket mera som jag inte har funnit någon väsentlig punkt där mina egna åsikter avviker från prof. Strahls. Därmed återstår bara att rekommendera detta arbete på det bästa. Speciellt torde den vara av utomordentligt intresse för jurister från de övriga nordiska länderna som här får en överskådlig och auktoritativ framställning av den nya svenska kriminalpolitiken.

Knut Sveri