AXEL HÄGERSTRÖM. Rätten och viljan. Två uppsatser. Ånyo utgivna av KARLOLIVECRONA. Lund 1961. Gleerup. 158 s. Kr. 10,00.

   Prof. Olivecrona, som i flera bemärkelser vårdat arvet efter Hägerström, har gjort en ytterligare insats för att sprida kännedom om och förståelse för dennes tankar genom att utge två uppsatser av honom, vilka varit svåråtkomliga.
    Den ena är artikeln »Är gällande rätt uttryck av vilja?», som på sin tid publicerades i Festskrift för Vitalis Norström, 1916. Uppsatsen sammanhänger nära med Hägerströms förnämsta rättsfilosofiska arbete, »Till frågan om den objektiva rättens begrepp. I. Viljeteorien», 1917, men kan mycket väl läsas för sig. Framställningen innehåller en kritik av uppfattningen att rätten skulle vara uttryck för vilja, en uppfattning som uppträder i flera varianter. Enligt somliga är rätten uttryck för en allmänvilja, enligt andra för en statsvilja, enligt andra åter för de högsta faktiska makthavarnas vilja o. s. v. Det är icke Hägerströms mening att förneka det uppenbara, att rättsregler tillkomma genom mänskliga viljeakter, men väl att bestrida bl. a., att rättsreglerna sedan de tillkommit skulle vara vad som viljes av någon i samhället faktiskt verksam vilja. Någon 

sådan vilja kan enligt Hägerström icke påvisas. Såsom Olivecrona säger, torde denna del av Hägerströms rättsfilosofi vara den som lättast vinner mera allmänt erkännande.
    Den andra uppsatsen är »Begreppet viljeförklaring på privaträttens område», vilken publicerades i tidskriften Theoria 1935. Även i denna uppsats är det fråga om vilja men denna gång om vad den vilja är som skulle förklaras eller komma till uttryck i en privaträttslig viljeförklaring. Frågan gäller främst, huruvida en viljeförklaring såsom man vanligen föreställer sig är ett meddelande om en vilja hos förklaringens avgivare. Hägerström förnekar detta. Man kan konstatera, att förklaringen avgivits, och likaså är det i princip möjligt att konstatera, huruvida förklaringens avgivare velat avge denna förklaring, men förklaringen är enligt Hägerström icke ett meddelande från förklaringens avgivare om vad denne vill. Frågan om betydelsen av bristande överensstämmelse mellan vilja och förklaring är därför, anser han, orimlig för så vitt den avser bristande överensstämmelse mellan en genom förklaringen meddelad vilja och en förklaring som skulle vara ett meddelande om en sådan vilja; ingendera finnes. Huruvida förklaringens avgivare verkligen velat att de eller de rättsverkningarna skola inträda kan naturligtvis undersökas, varvid förklaringen är ett viktigt bevisfaktum, men att en sådan vilja finnes är, enligt vad Hägerström erinrar, ingen nödvändig förutsättning för att förklaringen skall vara en rättsligen giltig viljeförklaring.
    Hägerströms egen framställning är icke lättfattlig, i all synnerhet icke i den senare uppsatsen. Olivecrona har gjort läsarens möda något lättare, bl. a. genom att insätta rubriker och dela upp alltför långa stycken. Framför allt har han emellertid försett de båda uppsatserna med en utförlig, instruktiv och synnerligen klart skriven inledning, som i hög grad är ägnad att underlätta förståelsen och att väcka intresse. Båda uppsatserna innehålla i koncentrerad form mycket som hör till huvudtankarna i Hägerströms rättsfilosofi.

I. S.