Om juridiska personers ställning enligt 1905 och 1954 års civilprocesskonventioner

    I anledning av en d. 19 maj 1961 utfärdad kungörelse ang. säkerhet för kostnad och skada i rättegång, i vilken talan föres av utländsk part (SFS 120), synas några ord vara på sin plats om bakgrunden till denna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

⁵ SvJT 1954 s. 180.

 

    i. I 1905 och 1954 års Haagkonventioner ang. vissa till civilprocessen hörande ämnen (SFS 1909:30 och prop. 1909: 129 samt SÖ 1957: 53 och prop. 1957: 163) finnas bl. a. vissa bestämmelser dels om parts skyldighet att ställa säkerhet för rättegångskostnader s. k. kaution (art. 17 i båda konventionerna) dels ock om kostnadsfri rättshjälp (1905 års konvention art. 20—23; 1954 års konvention art. 20—24).
    Fråga har uppstått, om dessa bestämmelser gälla ej blott fysiska utan även juridiska personer. Tidigare har i Sverige det förra blott ansetts vara fallet (jfr prop. 1956: 100 sid. 19).
    Konstateras må först att de båda konventionerna gå tillbaka på 1896 års civilprocesskonvention (SFS 1899: 34), vilken utarbetades vid den andra Haagkonferensen år 1894, där Sverige var företrätt. Denna konvention föreskrev
    a) i art. 11, att kaution ej skulle — under vissa närmare angivna förutsättningar — kunna åläggas »nationaux d'un des Etats contractants»;
    b) i art. 14, att kostnadsfri rättshjälp skulle lämnas »ressortissants de chacun des Etats contractants» på samma villkor »comme les nationaux eux-mémes».
    Beträffande uttrycket »ressortissants» anföres i förarbetena till 1896 års konvention¹ följande: »La commission (d. v. s. den kommission, som vid konferensen erhållit i uppdrag att bearbeta ett framlagt förslag rörande dessa processuella spörsmål) est d'avis que le mot ressortissants comprend, non seulement les personnes individuelles, mais aussi les personnes collectives, soit morales». Denna uppfattning blev under plenarbehandlingen ej emotsagd. Härav torde man kunna draga följande slutsatser.
    Då ordet »nationaux» användes, hade det varit fullt klart, att även juridiska personer inbegrepos däri; enär man nu i avseende å fri rättshjälp införde begreppet »ressortissant» blev det nödvändigt med ett förtydligande.
    Denna tolkning, som torde vara den på kontinenten gängse,² synes ytterst vila på att enligt fransk jurisprudens — dock ej oemotsagd — ett företag har en »nationalité».³
    I den svenska översättningen av 1896 och 1905 års civilprocesskonventioner talas emellertid i dessa sammanhang blott om »undersåte» och — i 1954 års konvention — »medborgare», vilka begrepp ej ha ansetts åsyfta annat än fysiska personer.
    2. Den svenska lagstiftning, som genomfördes i anledning av Sveriges tillträde till sagda konventioner, kom härigenom att utgå från att juridisk person principiellt ej kan erhålla åsyftade förmåner.

 

¹ Actes de la deuxième Conférence de la Haye 1894, s. 108, fjärde st. samts. 91.
² T. ex. MEILI & MAMELOK, Das Internationale Privat- und Zivilprozessrecht auf Grund der Haagerkonventionen, 1911, s. 344; i ALEXANDER VON NORMAN, Das Internationale Zivilprozessrecht, 1923, s. 56; i SCHNITZER, Internationales Privatrecht, 1958, s. 845; i KOSTERS et BELLEMANS, Les Conventions de la Haye, 1921, s. 1180 o. ff samt i DAIRANES, Les étrangers et les sociétés étrangéres en France, 1957, s. 132; från franskt officiellt håll har våren 1960 jämväl denna tolkning bekräftats liksom även från Haagkonferensens permanenta byrå i juni 1960.
³T. ex. ARMINJON, Précis de Droit international privé commercial, 1948, s. 72 ff; PILLET et NIBOYET, Manuel de Droit International Privé, 1924, s. 300 ff. 

    Denna uppfattning återverkar ej i avseende å fri rättegång, enär konventionerna blott föreskriva nationell behandling och lagen d. 19 juni 1919 om fri rättegång endast äger tillämpning å fysiska personer (NJA II 1919 s. 623). Däremot har den svenska lagstiftningen om kaution tidigare stått i mindre god överensstämmelse med konventionernas bestämmelser härutinnan. Genom lag d. 25 maj 1956 om ändrad lydelse av 3 § lagen 19 nov. 1886 ang. skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada (SFS 1956:231), vilken ändring föranleddes av ett otvetydigt åtagande i ett avtal d. 7 mars 1956 med Frankrike rörande ömsesidig rättshjälp i civilmål (prop. 1956:100) att i nu berört hänseende likställa juridisk med fysisk person, skapades legislativt underlag för ändring av tillämpningskungörelsen till 1886 års lag. Tillämpningskungörelsen kom med hänsyn till åtagandet mot Frankrike att ändras till att omfatta juridisk person därstädes (jfr SFS 1959:416). Beträffande Haagkonventionerna utgick man emellertid alltfort från den tidigare tolkningen, d. v. s. juridiska personer i länder enbart anslutna till dessa ansågos ej kunna beviljas nu förevarande förmån.
    I och med den i inledningen nämnda kungörelsen har emellertid spörsmålet om kaution erhållit en lösning, varigenom svensk lagstiftning står i full överensstämmelse med Sveriges konventionsmässiga åtaganden på området.
    Därutöver må uppmärksammas att särskild kungörelse utfärdats rörande de stater, som bl. a. äro anslutna till ovannämnda 1905 och 1954 års civilprocesskonventioner (SFS 123).
    Till sist må nämnas att kungörelsen d. 18 april 1935 ang. tillämpning av lagen d. 6 mars 1899 om verkställighet i visst fall av utländsk domstols beslut (senaste lydelse SFS 119) anses omfatta beslut jämväl till förmån för juridisk person (jfr NJA II 1956 s. 384, 386).

L. Kellberg