PAUL PLAUT. Der Sexualverbrecher und seine Persönlichkeit. Stuttgart 1960. Ferdinand Enke Verlag. XII + 359 s. DM 25,00, inb. 26,00.

    Förf., som är både psykiater och fackpsykolog, var före Hitler-regimen verksam i Tyskland och är f. n. knuten till Portman Clinic och Institute for the Study and Treatment of Delinquency i England, där han haft tillgång till dess material, vilket skall vara det största i England och nästan helt består av från domstol remitterade fall.
    Beträffande homosexuella har förf. en del mycket intressanta uppgifter om behandlingsresultaten. Av 81 fall blev 36 utskrivna »völlig geheilt», 21 kunde hålla sina impulser under kontroll medan 6 ej visade någon förändring. Det verkar för bra för att resultaten skulle stå sig under någon längre tid, men där finns inga uppgifter om vare sig vilken behandling som givits, kontrolltidens längd eller vad som egentligen menas med »völlig geheilt». Åtminstone i Sverige brukar inte homosexuella anses som sjuka människor och många av dem har ingen önskan att bli sexuellt förändrade, medan givetvis de flesta eller alla anser sig ha fått sådan kontroll över sina impulser att de inte tror sig behöva återfalla i brottslig homosexualitet.

 

    Angående STÄHELINS statistiska uppgifter på ett exhibitionistmaterial säger förf. att de inte har så stort värde, då det ej angivits hur han fått materialet, och framhåller också vikten av kontrollgrupper, men kommer sedan med en mycket egendomlig definition därpå: » . . . solchen Exhibitionisten, bei denen überhapt kein pathologischer Befund festgestellt werden konnte, wo es sich also um sozusagen 'normale' Individuen mit exhibitionistischen Tendenzen handeln würde.» Detta måste vara en ren lapsus och förf. torde endast vilja framhålla vikten av att ett material, som bearbetas statistiskt, skall vara representativt, så att man kan få med även en större grupp »i övrigt normala». I praktiken är det dock mycket svårt för en medicinsk institution att få ett helt representativt material av för ett visst brott åtalade, eftersom domstolen remitterar till undersökning endast sådana, om vilka framkommit misstankar om psykisk abnormitet eller dylikt.
    Förf. har endast flyktigt berört den största felkällan vid alla undersökningar av brottslingar, nämligen att vid de flesta brott, och inte minst sexualbrott, endast en bråkdel av brottslingarna blir upptäckta och lagförda. Man kan med största sannolikhet anta att själva det förhållandet att en del brottslingar lyckas undvika upptäckt ofta måste bero på en genomsnittligt bättre begåvning, mindre alkoholisering och mindre neurotisering än hos de upptäckta. Däremot kan det hända att en hel del känslokalla psykopater ha lättare att undandra sig upptäckt än vad »normala» har.
    Beträffande incestförbrytare framlägger förf. ett rätt stort eget material (90 fall), men han uppger inte hur han fått detta material, om det är alla för incest åtalade under viss tid eller om domstolen verkställt ett urval. Mycket märkligt är att av alla dessa 90 ingen blev förklarad »otillräknelig» och endast en ansågs »mindre tillräknelig». Av redogörelsen framgår dock att ungefär hälften var intellektuellt underutvecklade och att i övrigt de flesta företedde grava psykopatiska drag. — En jämförelse med KINBERGS m. fl. arbete om incest (1943) visar att straffriförklaring oftare förekommer i Sverige än i England.
    Beträffande den kvinnliga sexualbrottsligheten sätter förf. »Sexualverbrecher» inom citationstecken och skriver att man egentligen inte kan tala om någon kvinnlig motsvarighet till den manliga sexualbrottsligheten, framförallt inte beträffande våldtäktsbrott o. d. medan t. ex. vid incest kvinnan har större möjligheter att vara brottslig och i så måtto vara aktiv, att hon tar initiativet.
    Med tanke på alkoholens stora betydelse för kriminalitet överhuvudtaget och inte minst för sexualbrottslighet hade man nog väntat sig ett särskilt kapitel därom. Men i registret finns hänvisning till endast en sida (vid våldtäktsbrott) och där står endast ett litet stycke om alkoholismens betydelse. Inte heller finns det mer än parentetiska uppgifter om alkoholproblemet vid övriga brottstyper.
    Kapitlet om behandlingen av sexualbrottslingar är mycket kort. Där finns t. ex. ingenting nämnt om kastration, som dock har åtminstone stort teoretiskt intresse. Det är egentligen endast de skandinaviska länderna, som har någon större erfarenhet därom, men förf. hade lätt kunnat hämta uppgifter ur en av honom i annat sammanhang citerad, f. ö. mycket innehållsrik handbok, nämligen RADZINOWICZ: Sexual Offences, 

 

1957, där erfarenheterna från Sverige, Norge och Danmark redovisas av resp. Rudholm, Andenæs och Nelson.
    Ett kapitel innehåller en koncentrerad redogörelse för lagstiftningen om sexualbrott i en del olika länder (Belgien, Danmark, Frankrike, Holland, Italien, Norge, Spanien, Sverige, Schweiz och USA). Det är mycket intressant att se hur olika straffutmätningen kan vara. I USA är det även utomordentligt stor olikhet mellan de olika delstaterna. Vid exhibitionism kan sålunda utdömas från bötesstraff upp till högst 3 års fängelse. I 21 av staterna finns de beryktade »Sex Psychopath Statutes», som genom sin tänjbarhet kan leda till groteska konsekvenser.
    Förf. betonar att hans litteraturförteckning inte får betraktas som fullständig utan mer är koncentrerad till större och sammanfattande arbeten. Han har tagit med cirka 150 författarnamn, men det är dock en hel del större och kända arbeten som ej omnämnts (t. ex. J. M. REINHARDT: Sex Perversions and Sex Crimes, 1957, M. PLOSCOWE: Sex and The Law, 1951, E. CHESSER: Sexual Behaviour, Normal and Abnormal, 1949). Han har också begränsat litteraturhänvisningarna till engelska, franska och tyska språkområden, medan skandinavisk litteratur lyser med sin frånvaro. Litteraturförteckningen är dock betydligt mer omfattande än i de flesta liknande handböcker.
    Sammanfattningsvis kan sägas att boken är mycket innehållsrik med delvis nya forskningsresultat på olika områden, utförlig och belysande kasuistik och en kritisk genomgång av engelsk-fransk-tysk litteratur. Den måste anses väl värd att läsa och är lämplig som uppslagsbok inte bara för rättspsykiatrer utan även för jurister och andra, som syssla med sexualbrottslingar.

Roland Bejke