Rådhusrätt eller häradsrätt. Några reflexioner med anledning av en aktuell indelningsfråga
Någon gång inom de närmaste tio åren torde beslut föreligga i fråga om statens övertagande av rättsskipningen jämväl i de städer som alltjämt hava egen jurisdiktion, i fråga om de allmänna underrätternas organisation, omfattningen av deras domkretsar samt domstolarnas benämning.
Stadsdomstolsutredningens nyligen avlämnade betänkande,1 som endast berör en del av frågekomplexet, synes icke vara av beskaffenhet att kunna i nämnvärd mån bidraga till en acceptabel och bestående lösning, då detsamma i väsentliga avseenden utmynnar i en halvmesyr.
Utredningen föreslår bibehållandet av en del stadsdomstolar såsom rådhusrätter och förvandlandet av en del andra till häradsrätter med ökade domkretsar; och som en skillnad mellan de båda domstolsformerna — förutom beträffande domstolens och befattningshavarnas benämning — föreslår utredningen bibehållandet av rådhusrätternas nuvarande särskilda sammansättning vid handläggning av tvistemål i huvudförhandling. Undersöker man å andra sidan utredningens skäl att bibehålla, respektive slopa vissa rådhusrätter finner man att det i själva verket, beträffande städer med invånareantal omkring 30 000, är antalet handlagda brottmål som varit en avgörande faktor. Utredningen har icke gått in på själva organisationsfrågan, som fallit utanför utredningens uppdrag, men låter dock sina förslag vila på det bibehållande som ovan nämnts av viss skillnad i arbetsformerna mellan rådhusrätt och häradsrätt.
I själva verket föreligger numera icke någon sådan skillnad mellan livsformerna på landsbygden och i städerna att det på grund därav är befogat att bibehålla någon skillnad i organisation och arbetsmetoder mellan lant- och stadsdomstolar. Vad som anförts och förmodligen ännu många gånger kommer att anföras emot nämnds medverkan i avgörandet av tvistemål i rådhusrätt torde icke hava större värde än allt det som på sin tid anfördes emot införandet av nämnd i rådhusrätt vid handläggning av brottmål. Det torde därför kunna antagas att i sinom tid beslut kommer att fattas om alldeles samma arbetsformer för stadsdomstol som för lantdomstol. Reservanten i stadsdomstolsutredningen, prof. Hasslers mening torde i detta hänseende komma att läggas till grund för ett avgörande. I samtliga allmänna underrätter blir domstolens sammansättning vid huvudförhandling i såväl brottmål som tvistemål: lagfaren domare med tre nämndemän utom i grova brottmål, där nämndemännens antal blir sex, och i s. k. bötesmål, som avgöres av domaren ensam. Givetvis förutsättes, att den lagfarne domaren i alla mål har en lagfaren sekreterare att samråda med och som biträde vid domens uppsättande och expedierande.
Därest sådan likformig organisation genomföres, tillspetsas ytterligare frågan om domstolarnas och deras befattningshavares benämning. Radikalast vore att kalla alla allmänna underrätter distriktsdomstolar. En sådan lösning är dock tråkig och strider emot uråldrig tradition. Förvisso finnes ingen praktisk anledning till att, sedan rådhusrätterna förstatligats, avskaffa någondera av de nuvarande benämningarna häradsrätt och rådhusrätt och detta även om häradsrätt kommer att omfatta städer, och rådhusrätt kommer att, förutom stad, omfatta ett härad. Enligt min mening bör frågan lösas på följande sätt: Sedan Kungl. Maj:t med riksdagen beslutit angående rikets nyindelning i domkretsar av lämplig storlek och med viss central ort som säte för domstolen, skulle Kungl. Maj :t — efter hörandet i tveksamma fall av vederbörande kommuner, länsstyrelse och hovrätt — avgöra, huruvida domstolen skulle kallas häradsrätt eller rådhusrätt, därvid beslutet skulle grundas å dels förefintlig tradition, dels den i domkretsen ingående stadens folkmängd i förhållande till hela domkretsens, dels de kommunala myndigheternas yttranden och dels det förhållandet, huruvida den gamla, i domkretsen ingående rådhusrättsstaden har ett rådhus, som uppfyller skäliga fordringar på en domstolsbyggnad för den utvidgade domkretsen.
Till frågans ytterligare belysning kan ett eller ett par nära till hands liggande exempel anföras.
Kalmar län torde vara ett av de län, som främst av alla är i behov av en ny domkretsindelning. Frågan härom har i själva verket varit under diskussion i omkring 30 år. Då Öland på grund av sin egenskap av ö troligen måste hållas utanför diskussionen, kan fastlandsdelen på ett mycket tillfredsställande sätt delas upp på följande sätt: 1. Södra Möre häradsrätts domkrets med kansli i Kalmar och tingsställen i Kalmar och Nybro, 39 450 inv., ingen ändring, 2. Kalmar rådhusrätts domkrets, bestående av Kalmar stad och Norra Möre härad, med rådhus i Kalmar, 30 839 + 11 219 inv. = 42 058 inv., 3. Oskarshamns, Stranda och Handbörds häradsrätts domkrets med kansli i Oskarshamn samt tingsställen i Oskarshamn och Högsby 12 862 + 15 803 + 11 692 = 40 357 inv., 4. Vimmerby, Sevede, Tunaläns och Aspelands häradsrätts domkrets med kansli- och tingsställe i Vimmerby, 6 443 + 25 059 + 12 148 = 43 650 inv. samt 5. Västerviks och Tjusts häradsrätt med kansli- och tingsställe i Västervik, 18 193 + 29 268 = 47 461 inv.
Det anförda exemplet visar att vid ett förstatligande av rådhusrätterna den staden omgivande landsbygden i vissa fall med fördel kan »läggas under stadsrätt». Ett annat utmärkt och nära till hands liggande exempel erbjuder Wäxiö, vilken stads rådhusrätt lämpligen kan med sin nuvarande domkrets sammanlägga det staden omgivande Mellersta Värends härad, varvid en idealiskt stor domkrets skulle bildas; 24 041 + 20 757 = 44 798 inv.
Det torde vara ganska säkert, att en nyindelning av riket i domkretsar i samband med genomförandet av rådhusrätternas förstatligande kommer att taga en mycket lång tid i anspråk, minst 10 år. Reformen brådskar emellertid i vissa län och alldeles särskilt i Kalmar län, där ett beslut om Oskarshamns läggande under landsrätt icke kan verkställas på grund av den tilltänkta domsagans oformliga figuration (be-
folkningen i t. ex. Hossmo församling söder om Kalmar skulle hava sitt domarkansli i Oskarshamn 10 mil norr om Kalmar). På grund härav synes delreformernas väg böra tillgripas. Därest en indelningsreform för länets fastlandsdel beslötes i huvudsaklig överensstämmelse med ovan skisserade förslag, kunde reformen även genomföras utan avvaktande av beslut om allmänt förstatligande av rådhusrätterna. Detta kunde ske på det enkla sätt att avtal träffades mellan Kronan och Kalmar stad om Kronans bidrag till kostnaderna för hållandet av rådhusrätten sedan dennas domkrets utvidgats till att omfatta jämväl Norra Möre härad. Då det just är frågan om domstol för Norra Möre härad, som utgör käppen i hjulet för genomförandet av en förnuftig domkretsindelning av länet, kunde, sedan denna fråga lösts, hela indelningsreformen snabbt genomföras i länet, särskilt som tidpunkten inom kort är alldeles särskilt lämplig med hänsyn till vissa domares förestående avgång från de ämbeten, som närmast beröras av de föreslagna förändringarna.
Yngve Malmquist