Ett spörsmål vid olaga rusdrycksförsäljning
Det händer ej så sällan, att sedan en person dömts för en eller flera olaga rusdrycksförsäljningar han åtalas för en försäljning, som ägt rum före delgivning av stämning i det redan avdömda målet. Skall han dömas eller ej för denna nyupptäckta försäljning? Frågan har varit uppe i ett mål, som ganska nyligen avgjorts av hovrätten för Västra Sverige (se SvJT 1960 rf s. 74) och av hovrätten besvarats med nej; den tilltalade skall ej dömas för den nyupptäckta försäljningen, utan åklagarens talan skall avvisas. Målet skall här i korthet refereras.
En person, Norling, dömdes av Göteborgs rådhusrätt d. 9 febr. 1959 — efter delgivning d. 12 nov. 1958 — för bl. a. försäljning d. 16 dec. 1957 och d. 10 sept. 1958 till fängelse. Han åtalades sedan för att han vid tre tillfällen, nämligen d. 29 okt., d. 21 nov. och d. 7 dec. 1958, sålt en halvliterbutelj brännvin. Försäljningen d. 29 okt. ligger alltså i tiden före delgivning av stämning i det avgjorda målet. Åtalet beträffande denna försäljning bifölls av rådhusrätten men avvisades av hovrätten. I hovrättens dom anfördes: »Enär de av Norling d. 16 dec. 1957 och därefter fram till d. 12 nov. 1958 gjorda försäljningarna äro att bedöma som ett och samma brottsliga förfarande, för vilket Norling genom RR:ns ovannämnda dom redan blivit fälld till ansvar, kan Norlings försäljning av spritdrycker d. 29 okt. 1958, som omfattas av det i förevarande mål väckta åtalet, icke komma under bedömande. HovR:n har därför att undanröja överklagade domen i förevarande avseende samt avvisa åklagarens i denna del av målet förda talan.»
Hovrättens tankegång är tydligen den, att Norlings samtliga försäljningar fr. o. m. d. 16 dec. 1957 och därefter fram till dagen för delgivning av stämning i det tidigare målet utgör endast ett brott, att »hvad som tillsammans enligt straffrätten bildar ett enda brott ej kan styckas ut på flere domar»1 samt att, då försäljningen d. 29 okt. utgör del av ett brott, för vilket Norling redan dömts, den ej åter kan göras till
1 HAGSTRÖMER, Svensk straffrätt s. 771.
föremål för dom. Hovrättens tankegång synes överensstämma med den uppfattning, som STRAHL i Om påföljder för brott, 2. uppl. s. 202 ff, närmare utvecklat rörande de s. k. kollektivdelikten. Som exempel på kollektivdelikt nämner han där olovlig försäljning av pilsnerdricka; med lika fog kunde ha nämnts olovlig försäljning av rusdrycker. »Att handlingarna äro flera skall i dessa fall icke medföra, att flera brott anses föreligga», skriver Strahl. Han anmärker med rätta, att i en situation som den förevarande det är fråga om skilda gärningar och att hinder för ny dom fördenskull ej kan grundas å RB 30: 9. Hindret beror på något annat, menar Strahl, nämligen att »för de nyupptäckta handlingarna har han i själva verket redan dömts, ty de ingingo i det brott för vilket han dömdes». Hovrättens dom torde likaledes överensstämma med flera tidigare domar beträffande andra s. k. kollektivdelikt, senast NJA 1959 s. 408 och SvJT 1960 rf s. 44, båda angående olaga utövande av tandläkarkonsten. Domskälen i dessa båda domar lämnar dock ej någon förklaring till varför ett »nytillskott» i brottsligheten ej kan bli föremål för särskild dom. Det konstateras endast, att den nyupptäckta gärningen skett före delgivning av stämning i ett tidigare avgjort mål, och sedan avvisas i det ena fallet och ogillas i det andra åklagarens talan.
Därest en person åtalas först för en enstaka, obetydlig försäljning av spritdrycker och därför dömes till dagsböter, men sedan för försäljning av en betydande kvantitet, exempelvis ett hundratal liter, och denna försäljning skett före delgivningen i det förra målet, bör på grund av angivna praxis även i detta fall det nya åtalet avvisas eller ogillas, osäkert vilket; den nyupptäckta försäljningen, om än stor i förhållande till den avdömda, skall ju anses utgöra del av ett brott, för vilket den tilltalade redan dömts.2 Hade emellertid alla försäljningarna kommit under bedömande samtidigt, skulle straffet säkerligen ha blivit fängelse. Säljaren går med andra ord nu fri från straff för en ganska avsevärd brottslighet. — Den s. k. langningen har, i varje fall i hamnstaden Göteborg, under de senaste åren oroväckande ökat och blivit ett allvarligt problem. Åtskillig langning kommer aldrig till polisens kännedom, åtskillig blir aldrig beivrad av den anledningen, att tillräcklig bevisning är svår att åstadkomma. Särskilt mot denna bakgrund måste gällande rättstillämpning anses synnerligen otillfredsställande.
Avsikten med följande rader är att söka visa, att man bör kunna resonera på ett från praxis och doktrin avvikande sätt och därigenom komma till ett mera tilltalande resultat.
Enligt 80 § 1 mom. i 1954 års rusdrycksförsäljningsförordning straffas den, som »säljer rusdrycker utan att äga rätt därtill enligt denna förordning eller överskrider sådan rätt» för olovlig försäljning med dagsböter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall må från straff frias. Om brottet är grovt, är straffet fängelse i högst ett år. Som exempel på grovt brott nämnes att »försäljningen bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt».
Om nu en person sålt sprit vid flera tillfällen och han åtalas för dessa försäljningar samtidigt, skall då SL 4:1 och 2 åberopas? Har försäljningen skett yrkesmässigt, torde svaret bli nej; lagstiftaren synes ha i 80 § bestämt straffets maximum med hänsyn till bl. a. den upprepning, som yrkesmässigheten regelmässigt torde innebära.3 Föreligger ej yrkesmässighet men väl försäljning i större omfattning på det sätt, att genom de olika försäljningarna sålts sammanlagt betydande kvantiteter, bör ej heller SL 4:1 och 2 tillämpas. Om däremot åtalet avser t. ex. en butelj vid ett vart av fem tillfällen, kan svaret synas tveksamt. Därest SL 4: 1 och 2 åberopas, blir straffets maximum 5 x 6 månader = 2 år 6 månader, d. v. s. högre än om varje försäljning avsett t. ex. 100 buteljer, då ju maximum blir ett års fängelse. Redan detta egendomliga resultat tyder på att SL 4: 1 och 2 ej skall tillämpas. Det normala i praxis torde också vara, att endast 80 § åberopas.4
Av någon anledning, möjligen den, att i förevarande fall strafflagens konkurrensbestämmelser ej tillämpas, anses nu allmänt, att här av lagstiftaren skapats en särskild rättsfigur, innebärande brottsenhet. Man anser med andra ord, att flera försäljningar bildar endast ett brott. Benämningarna på rättsfiguren i fråga skiftar. BERGENDAL i Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler, straffrättsdelen s. 657 — skriven före tillkomsten av nuvarande konkurrensregler — talar om enkel brottslighet genom upprepade handlingar. I fråga om begreppet »avyttra rusdrycker» skriver han, att försäljning till olika köpare eller vid särskilda tillfällen torde anses innebära sådan enkel brottslighet. STRAHL talar om kollektivdelikt, enligt vad redan sagts. Sammaledes gör AGGE. »Härmed förstås», skriver han i Den svenska straffrättens allmänna del i huvuddrag s. 145, »en genom rättsregler skapad enhet av flera likartade, i och för sig brottsliga handlingar, en rättsfigur som är vanlig särskilt inom specialstraffrätten, t. ex. olaga försäljning av pilsnerdricka». WELAMSON, Om brottmålsdomens rättskraft s. 224, använder termen likartad strafflagskonkurrens: de olika handlingarna utgör tillsammans ett enda brott, trots att de var för sig uppfyller brottsbeskrivningens rekvisit. TORE STRÖMBERG — vilken anser, att termen kollektivdelikt, såsom varande flertydig, bör undvikas5 - skriver i Åtalspreskription s. 163 f: »Om någon sporadiskt gör sig skyldig till olaga försäljning av rusdrycker och försäljningarna således inte har karaktär av drivande av verksamhet, skall han ändå dömas blott för ett brott, olaga rusdrycksförsäljning, såvida inte speciella omständigheter är för handen, vilka enligt praxis föranleder en uppdelning av handlingarna i två eller flera reellt konkurrerande brott. Genom den numerärt rymliga brottsbeskrivningen har lagstiftaren så att säga förvandlat en s. k. likartad reell konkurrens även mellan sinsemellan fristående handlingar till en brottsenhet. Detta tekniska grepp kan ha sitt berättigande vid mindre svår brottslighet, där en användning av konkurrensbestämmelserna är onödig ur straffmätningssynpunkt.»
Finns nu någon anledning anse, att flera försäljningar av rusdrycker bildar en brottsenhet? Enligt min mening är så ej fallet, och motiveringen därför är följande. När lagstiftaren straffbelägger en handling, utformas straffbestämmelsen merendels med tanke på att endast en brottslig handling, d. v. s. endast ett brott, föreligger. Straffbestämmelsen måste då kompletteras med allmänna bestämmelser om hur domstolen skall förfara, när brotten är flera. Sådana allmänna bestämmelser har vi ju i 4 kap. SL. Men lagstiftaren kan också gå till väga på det sättet, att han redan från början gör straffskalorna så rymliga, att de kan användas även vid flera brottsliga handlingar. Det är denna senare metod, som i stor utsträckning använts inom specialstraffrätten, bl. a. vid olaga försäljning av rusdrycker. Då mer än en brottslig handling föreligger utmätes i ena fallet straffet inom en straffskala, vars maximum fås genom förhöjning enligt SL 4:2 av den för brottet stadgade straffskalan, medan i det andra fallet straffet, såvitt nu gäller rusdrycksförsäljning, utmätes inom straffskalan i 80 §, utan att någon förhöjning förekommer. I praktiken blir skillnaden merendels ingen, enär straffet, även när den förstnämnda metoden kommit till användning, oftast ligger inom straffskalan för det enkla brottet. I bägge fallen utdömes ett straff, och detta är ett gemensamt straff. Mot bakgrund av det sagda bör flera brott och alltså ej brottsenhet anses föreligga ej blott i det ena fallet utan också i det andra.6
Med detta enkla och naturliga betraktelsesätt blir varje olaga försäljning av rusdrycker att anse som ett särskilt brott och ej endast som del av ett brott. En dylik uppfattning är f. ö. ej främmande för rättstillämpningen. Jag syftar på det sätt, varpå i åtals- och domspraxis preskriptionsfrågan lösts vid s. k. persevererande brott. Dit hänföres av Tore Strömberg — förutom det »kontinuerliga» brottet, varom i detta sammanhang ej är fråga — såväl brottstypen »drivande av verksamhet» som det »intermittenta» brottet. Som exempel på dessa sistnämnda slags brott nämner han just olaga försäljning av rusdrycker.7 Preskriptionen anses här ske successivt, d. v. s. varje brottslig gärning preskriberas — trots »brottsenheten» — för sig. Beträffande det intermittenta brottet skriver Strömberg i Åtalspreskription s. 172 följande: »Preskriptionen sker nämligen på samma sätt som om varje handling hade utgjort särskilt brott, och den blir alltså inte beroende av den för lekmannen främmande skillnaden mellan å ena sidan flera handlingar, som utgör flera brott i reell konkurrens, och å andra sidan flera handlingar, som tillsammans bildar ett enda brott.» Uttalandet innebär ett konstaterande av att praxis redan på ett område — för att nå ett tillfredsställande resultat8 — frigjort sig från denna sistnämnda, »för lekmannen främmande» rättsfigur.
Den föregående framställningen har gått ut på att visa, att 80 § Rff
ej gör det nödvändigt att i fråga om flera försäljningar av rusdrycker laborera med begreppet brottsenhet utan att det mycket väl låter sig göra att anse varje försäljning som ett särskilt brott. Såvitt ej något annat i lag uppställt hinder föreligger, blir det då också möjligt att döma särskilt över vad jag har kallat ett nytillskott, d. v. s. en nyupptäckt försäljning, som ligger i tiden före delgivning av stämning i ett redan avdömt mål. Denna försäljning utgör ju ett nytt brott, som domstolen ej tidigare dömt över. Nu framföres stundom den åsikten, att hinder för dom över denna nyupptäckta försäljning skulle skapas av stadgandet i 88 § Rff. Ett försök att klargöra innebörden i denna dunkla och omdiskuterade paragraf skall därför göras i det följande.
88 § Rff lyder: »Där någon under tid, då han är ställd under åtal för brott mot denna förordning, fortsätter sitt brottsliga förfarande, skall såsom särskilt brott anses vad han före varje åtal förbrutit. För brotten gemensamt ådömt fängelsestraff må ej överstiga två år.»
Enligt 7 kap. 14 § i 1937 års Rff gällde, att den tilltalade, då han fortsatte samma förbrytelse, skulle för varje gång åtal därför anhängiggjordes fällas till särskilt ansvar.
Först ett exempel för att visa, vilken situation som avses. (Stadgandena gäller även andra straffbelagda handlingar än rusdrycksförsäljning, men härifrån bortses i fortsättningen.) X har gjort sig skyldig till två försäljningar och åtalas för dessa samtidigt. Sedan stämning delgivits honom, gör han sig skyldig till ytterligare två försäljningar. Även för dessa senare två försäljningar åtalas han samtidigt, och detta sker innan han dömts för de första två försäljningarna. Det föreligger alltså två åtal, och domstolen har fyra försäljningar att döma över.
I det föregående har framhållits, att straffskalorna i 80 § Rff har gjorts så vida, att de kan tillämpas även vid flerfaldig brottslighet. Detta är emellertid ej helt riktigt, ty föreligger den situation som beskrives i 88 §, nämligen att den tilltalade medan han står under åtal fortsätter sitt brottsliga förfarande, d. v. s. såvitt nu är i fråga att sälja rusdrycker, har straffskalorna ej längre ansetts tillräckliga. Nu skall straffet skärpas. Det mest följdriktiga hade varit, att för denna situation, alltså i 88 §, vidga de i 80 § angivna straffskalorna eller, ännu bättre, att dessa från början gjorts tillräckligt vida även för detta fall. Ingen av dessa metoder har emellertid valts. Enligt 7 kap. 14 § i 1937 års Rff skulle skärpningen ske på det sätt, att ett särskilt straff skulle utdömas för de två första försäljningarna och ett särskilt för de två senare. När strafflagens konkurrensbestämmelser ändrades genom lagstiftning år 1938, kom denna bestämmelse att strida mot principen om gemensamt straff. Den upphävdes därför — i likhet med ett flertal andra bestämmelser i specialstraffrätten av samma innebörd — genom punkt 1 i övergångsbestämmelserna till lagen d. 3 juni 1938 om ändring i vissa delar av strafflagen. Samtidigt föreskrevs i övergångsbestämmelserna, att i stället för bestämmelser av nyss nämnda innebörd skulle gälla, att såsom särskilt brott skulle anses vad den tilltalade före varje åtal förbrutit. 88 § i nuvarande Rff har — olyckligtvis kan man säga — utformats i enlighet härmed. Skärpningen sker enligt 88 § på det sätt, att det gemensamma straffets maximum nu skall bestämmas med tillämpning av strafflagens konkurrensbestämmelser, alltså med
förhöjning av straffskalorna enligt SL 4:2, dock med den i 88 § angivna begränsningen. Maximum bestämmes ju i första hand med hänsyn till antalet brott, men hur många brott föreligger? På denna fråga ger 88 § det beskedet, att vad den tilltalade före varje åtal förbrutit skall anses som särskilt brott i detta hänseende, d. v. s. såvitt gäller bestämmande av maximum. De två första försäljningarna är alltså att anse som ett brott, de två senare som ytterligare ett. Maximum blir således i det angivna exemplet vid icke grov försäljning fängelse i 6 + 6 månader och vid grov i 1 + 1 år. — Som synes har lagstiftaren nu använt båda de två sätt för straffets bestämmande vid flerfaldig brottslighet, som tidigare omnämnts — något som inte är ägnat att göra stadgandet särskilt lätthanterligt.
Efter denna redogörelse torde man vara berättigad att fastslå följande. 88 § innehåller en straffmätningsregel för det fall, att en person, medan han står under tilltal för olaga rusdrycksförsäljning, fortsätter att sälja. Stadgandets syfte är att i denna situation åstadkomma straffskärpning, d. v. s. strängare straff än som kan utmätas enligt 80 §. Det är uteslutande med hänsyn till den teknik, lagstiftaren för sådant ändamål använt, som i paragrafen utsäges vad som skall anses som särskilt brott. Ordalydelsen i 7 kap. 14 § i 1937 års Rff — »fällas till särskilt ansvar » — pekar tydligt på att det är den i målet aktuella brottsligheten som avses, ej några ännu icke åtalade försäljningar. Av de nämnda övergångsbestämmelserna framgår, att 88 § tar sikte på samma situation. Orden »vad han före varje åtal förbrutit» får således ej tolkas som om de innebure, att allt, vad den tilltalade före ett åtal förbrutit, skulle vara ett enda brott.9 Om sedan dom fallit i anledning av de fyra försäljningarna i exemplet en femte försäljning upptäckes, och denna ligger i tiden före någon av delgivningarna — alltså som nytillskott — saknas mot bakgrund av det sagda varje anledning att taga 88 § till intäkt för att anse försäljningen i fråga såsom blott del av ett brott och därför ej alls döma till straff. 88 § hindrar med andra ord ej särskild dom över nytillskottet.
Om man överger den konstlade uppfattningen, att flera försäljningar av rusdrycker bildar en brottsenhet, och i stället anser, att varje försäljning är ett särskilt brott, kommer man i fråga om ett nytillskott alltid till ett rimligt resultat. Har genom den första domen dömts till böter, kan nu dömas till ytterligare böter eller till fängelse, beroende på tillskottets storlek. Har förut dömts till fängelse, kan nu — jämlikt grunderna för SL 4: 3 — dömas till ett gemensamt högre straff för den sammanlagda brottsligheten, om tillskottets storlek motiverar det. Är tillskottet i detta fall litet, har åklagaren möjlighet att eftergiva åtal jämlikt RB 20: 7 p. 2. Om åtal likväl anställes, torde domstolen kunna anse fallet ringa och fria från straff.
På detta sätt kommer en person, när han säljer rusdrycker, att bli dömd för sitt brottsliga handlande i samma utsträckning som då han t. ex. stjäl. Något annat torde ej heller vara av lagstiftaren avsett.
Torsten Huldén