FOLKRÄTTSLIGA PLIKTER OCH
INOMSTATLIGA AVGÖRANDEN
OM RESNING, PREJUDIKAT OCH
SKADESTÅND
AV PROFESSOR STIG JÄGERSKIÖLD
Vårt land har fört en enda rättegång inför Haag-domstolen, den s. k. Boll-processen. Den har i denna tidskrifts spalter föranlett en debatt mellan ambassadören STURE PETRÉN och prof. HILDING EEK.1 Meningsutbytet har rört förhållandet mellan ett mellanfolkligt rättsavgörande och ett inomstatligt. Petrén har haft det läge i tankarna, som skulle förelegat, om Haag-domstolens majoritet— ej som nu endast en minoritet — funnit regeringsrättens förordnande om skyddsuppfostran av holländska undersåten Elisabeth Boll stridande mot mellanfolklig rätt, närmare bestämt den Haagkonvention om förmynderskap av år 1902, vartill Sverige och Nederländerna anslutit sig. Den vittutseende och intressanta frågan har då ställts om i så fall någon ändring — t. ex. genom resning — kunnat genomföras i det avgörande, som regeringsrätten fällt. Då man måste befara, att detta ej kunnat ske, borde följdriktigt en omprövning ifrågasättas av den svenska rätten. Statens eventuella folkrättsliga förpliktelser borde kunna internt uppfyllas.
Eek återigen har menat, att uppgiften att bringa folkrättsliga skyldigheter och interna avgöranden i överensstämmelse med varandra fullt ut kunde lösas inom den bestående rättens ram. Petréns resonemang vore alltför »formalistiskt». Myndigheter borde i sina avgöranden beakta regeringens förpliktelser och tillse, att de förverkligades.
Enligt min mening är en erinran om den angivna problematiken befogad; att ämnet är aktuellt visar ock en motion vid årets riksdag (FK nr 264).1a Man kan knappast lösa dessa svårigheter genom ett lika djärvt som överraskande kejsarsnitt. Det kan icke leda till hälsa. Jag skall här — i största korthet — söka angiva frågorna, sådana de te sig vid ett systematiskt inträngande i ämnet.
44 —613004. Svensk Juristtidning 1961
Utgångspunkten är denna: kan en mellanfolklig dom givas inomstatlig verkan, särskilt om en motstående intern dom eller förvaltningsakt finnes, eller kan skadestånd ifrågakomma, eventuellt som enda reparation?
Debatten i denna tidskrift har, som sagt, rört sig om ett visst folkrättsligt och ett visst inomstatligt avgörande. Men den avser ett vida större problemkomplex, nämligen frågan om inomstatligt uppfyllande av folkrättens regler. Detta centrala ämne har, som bekant, föranlett mycken debatt. Många — sinsemellan skiljaktiga — lösningar ha förordats. Om några huvudpunkter i debatten måste här en erinran göras, ty till dem anknyta sig de möjliga lösningarna på det här behandlade problemet.
Förhållandet mellan folkrätten och den inomstatliga rätten vinner i betydelse, ju mer den allmänna folkrättens regelsystem bygges ut och ju flera ämnen traktatmässigt regleras. Det är ju uppenbart, att man inom staterna söker undvika konflikt mellan folkrätten och den egna rättsordningen. Detta tager sig ju uttryck redan däri, att man vid antagande av en traktat beaktar den interna rättens regler och undviker förpliktelser, som man inte kan fylla enligt denna rätt eller tillser, att den interna rätten ändras till överensstämmelse med traktaträtten. Så sker ju t. ex. vid antagandet av den internationella arbetsorganisationens rekommendationer m. m. Vi ha sålunda icke anslutit oss till likalönskonventionen av sådan grund, se KPr 47/1952. Jfr debatten om den s. k. frikretsfrågan.2 Särskilt torde vara att erinra om den debatt, som förts därom, huruvida svensk rätt står i överensstämmelse med konventioner om mänskliga rättigheter.3 Jfr nu även SOU 1960: 19 (s. 65 ff), om rättsskyddet i socialvården.
På motsvarande sätt beaktas vid utarbetandet av lagar den mellanfolkliga rättens regler, där, om ej annan, lagrådet har att vaka över konformitet. Såsom ett exempel bland många på rättsregler, som givits internt i syfte att bringa vår rätt till överensstämmelse med våra mellanfolkliga åtaganden, må nämnas SL 27: 11, om »folkrättsbrott», jämfört med 1949 års Genève-konventioner.
Man kan sålunda i korthet sagt konstatera, att folkrätten uppfattas som en mellanfolklig rättsordning, till vilken hänsyn skall tagas. Förhållandet mellan denna rättsordning och den inhemska
— sådana de komma att i olika situationer föreligga — kan man
reglera antingen så, att folkrättens regler vinna omedelbar tillämpning för inomstatliga myndigheter (monism i sedvanlig mening) eller så, att folkrättens regler först måste överföras till inomstatlig rätt (dualism). Det är den numera dominerande meningen, att folkrätten är en mellanfolklig rättsordning. Tidigare förelåg en tredje tes, som spelat en — beklaglig — historisk roll, enligt vilken folkrätten vore allenast olika staters nationella rätt. Denna, på viss tysk doktrin återgående, teori har hos oss förfäktats ännu relativt sent av SUNDBERG, som betecknar den som »monism», och EEK.4
Det problem, som man i dessa samband debatterat, har emellertid varit det relativt mera begränsade, om och i vad mån domstolar och myndigheter skola vid sina avgöranden beakta folkrättens regelsystem — och dit hör ju den mellanfolkliga judikaturen — enkannerligen, om de vid en bedömning även skola följa folkrätt, som strider mot inomstatlig rätt. Man kan empiriskt påvisa, att man internt söker beakta folkrätt, där inomstatlig rätt ej utgör hinder härför. Man kan ock iakttaga, att man söker tolka den interna rätten i överensstämmelse med folkrätt; härvid har man på många håll gått långt. Vid klar konflikt ha interna myndigheter emellertid i regel följt folkrätt framför intern rätt, undantagsvis har man dock ansett sig böra följa intern rätt framför folkrätt. Faktisk möjlighet härtill finnes — men följden kan bli ett statsansvar.
Det är dock å andra sidan tydligt, att många stater numera, särskilt efter det andra världskriget, sökt att åt folkrätten, särskilt traktaträtten, giva en förhöjd omedelbar inomstatlig verkan genom föreskrifter, ofta i grundlag, om tillämplighet av denna rättsordning, alltså ett lagreglerat monistiskt system. Men detta innebär ju ingalunda, att någon allmän folkrättslig förpliktelse därtill föreligger.
I fråga om svensk rätts innehåll på denna punkt ha meningarna gått i sär. Å ena sidan föreligger den suveränitetsbetonade meningen, att folkrätt blir bindande för svenska myndigheter såsom svensk rätt, (i den mån den godtagits av den svenska staten); senast ha MALMSTRÖM (SVJT 1953 s. 541), EEK och BECKMAN hävdat dylika meningar.5 Å andra sidan har jag menat, att folkrätten omedelbart tillämpas av svensk domstol, i vart fall om icke klar svensk rätt står däremot. Transformationen till svensk rätt måste
t. ex. vara en meningslös fiktion, då en folkrättslig regel för första gången följes av svensk domstol.6 Jag har härutinnan hänvisat särskilt till HD:s avgörande i NJA 1946 s. 65 (von Herder, varom mera nedan). Någon grund för ett påstående, att svenska domstolar och myndigheter i alla lägen skola ovedersägligen följa folkrättsliga normer, har jag dock ej funnit.
Uppenbart är emellertid, att ett läge ej är ur alla synpunkter tillfredsställande, som innebär en motsats mellan folkrätt och inomstatlig rätt. Kanske detta framträder ännu mera i dag, när folkrättens betydelse alltmer ökas. Men vad kan göras? Frågan kräver en allvarlig undersökning av vad folkrätt och intern rätt stadga om folkrättsstridiga interna domar och andra avgöranden.
Ur folkrättens synpunkt kan en inomstatlig dom, liksom en förvaltningsakt, vara en »orätt». Detta kan vara fallet, om domen (akten) är internt rättsstridig och innebär vägrad rättshjälp, déni de justice. Men även om domen (akten) internt sett är rättsenlig, kan den vara folkrättsstridig. Den kan nämligen innebära ett åsidosättande av andra, staten åvilande folkrättsliga förpliktelser, vilka kunna bero av folkrättslig sedvanerätt, av traktat eller av ett internationellt organs avgörande. Folkrättsstridigheten kan — inom ramen för en avtalad kompetens - bedömas av skiljedomstol, av den internationella domstolen i Haag eller av domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg.7
Men när är en intern akt folkrättsstridig och vilka remedier finnas?
Varje folkrättsstridig akt föranleder dock icke ansvar8 för den för akten verksamma staten i förhållande till den kränkta staten. I såväl doktrin som praxis gå meningarna om förutsättningarna härför starkt isär.
Tidigare förnekades ofta staternas ansvar ej endast för lagar utan även för domstolarnas avgöranden.9 Man menade, att lagstiftningen, liksom domstolarnas verksamhet, var alltför fristående i förhållande till regeringarna för att staterna skulle kunna hållas ansvariga för lagar och domar, medan de förvaltningsrättsliga akterna vållade i viss mån andra problem. I senare tid har dock ett vittgående statsansvar erkänts. Att staterna icke voro utan ansvar
för en viss minimistandard i avseende å domstolsväsendet markerades för övrigt därav, att i vissa länder — Egypten, Kina m. fl. — internationella domstolar inrättades.
Av största vikt i detta samband är även, att detta statsansvar numera materiellt ofta anknytes icke endast till vägrad eller förvanskad rättshjälp (déni de justice) — något som gjordes gällande ännu i rättsfallet Chattin v. Mexico.10 Utan statsansvaret gäller även folkrättsstridig — även traktatstridig11 — internrättslig (och därvid möjligen rättsenlig) rättskipning och förvaltning.12
Denna grundsats har i vart fall uttryckts i dels Haagdomstolens dom i Chorzów-målet (Tyskland—Polen 1928),13 dels ock i skiljedomen i det s. k. Martini-fallet (Italien—Venezuela 1931).14
I Chorzów-domen förklarades ett avgörande av en polsk domstol folkrättsstridigt. I Martini-domen var fråga om en av Venezuelas högsta domstol fälld dom, som i strid mot ett tidigare mellanfolkligt skiljedomsavgörande ålagt ett italienskt bolag vissa betalningar. Detta ansågs folkrättsstridigt, ehuru den interna domen icke varit »erroneous, much less that it was manifestly unjust».
Enligt denna utvecklingslinje är statsansvaret sålunda strikt, och avser objektivt sett folkrättsstridiga domar och förvaltningsakter, icke endast fall av tillräknelig culpa.15
I ett hänseende möter emellertid en väsentlig begränsning, som dock även den äger motsvarigheter i den interna rätten. Man uppställde kravet på att den förfördelade uttömt de inomstatliga möjligheter till ändring, som må finnas (»local remedies»). Grundsatsen, som har flera olika utformningar, leder därtill, att statsansvaret begränsas till de högsta instansernas avgöranden, samt, i fråga om förvaltningsakter, möjligen till att domstolskontrollen även prövats.16
Med dessa, här i korthet antydda, begränsningar kan sålunda
ett folkrättsligt statsansvar föreligga för felaktiga domar17 och förvaltningsakter. Man märker vid en jämförelse med svensk rätts nuvarande ståndpunkt genast, att detta ansvar är mera vittgående än det interna statsansvaret. Ty detta senare täcker — frånsett vissa speciella lagregleringar — icke rättstridiga domar och förvaltningsakter, där i stället tjänstemännens personliga ansvar ännu gör sig gällande. Det mellanfolkliga statsansvaret däremot sammanfaller nära med det interna statsansvaret för domar och förvaltningsakter, sådant detta — ifrån alldeles andra teoretiska utgångspunkter — - utformats i, bl. a., tysk och fransk rätt.18
Det är däremot i folkrättslig doktrin och praxis sedan länge klarlagt, att annan reparation än skadestånd icke kan, annat än undantagsvis, ifrågakomma. Särskilt de interna domstolarnas självständighet och hänsynen till deras avgörandens rättskraft har motiverat detta, medan förvaltningsavgöranden — utanför förvaltningsprocess — lättare kunna omgöras. Man kan väl, såsom Haagdomstolen i Chorzöw-domen gjort, framhålla önskvärdheten av en naturalprestation, en restitutio in integrum. Men normalt är dylikt ej möjligt att genomdriva. Man har t. o. m. i folkrättsdoktrin menat, att staterna folkrättsligt avstått från naturairestitution, detta är bl. a. VERDROSS19 mening.
Det mellanfolkliga skadeståndsansvaret är sålunda huvudlinjen i fråga om folkrättslig reaktion mot intern rättskipning och även förvaltning. Detta skadeståndsansvar kan ej leda till någon rättslig exekution! En mellanfolklig dom kan därför mycket väl bli ett slag i luften.20
Helt visst är det emellertid, bortsett från nu nämnda brist, ur många synpunkter otillfredsställande, att folkrättslig naturalrestitution svårligen kan ifrågakomma.21 Det förekommer därför, att man traktatmässigt tillskapat förpliktelser för stater att prestera annan reparation än skadestånd. Men även utöver traktaträtten har
man betonat, att en faktisk ändring i interna avgöranden kan vara önskvärd för att överbygga en motsättning mellan folkrätt och inomstatlig rätt. Vad har den, som folkrättsstridigt berövats ett medborgarskap, eller i civilprocess förlorat egendom eller, än mer, i straffprocess dömts till straff, kanske till döden, för glädje av att hans hemland tillerkännes skadestånd av den stat, som får svara för det folkrättsstridiga avgörandet? Helt visst föga eller ingen. Kritiska röster ha därför ej saknats. Men folkrättsligt stå vi, om ej särreglering finnes, kvar i detta läge.
I åtskilliga fall ha stater emellertid traktatmässigt förpliktat sig till eller måst finna sig i skyldighet att underkasta vissa interna domar och förvaltningsakter överprövning av mellanfolkliga instanser med möjlighet ej endast till skadestånd utan även till kassation eller materiell ändring.22
I vissa fredsavtal ha rörande bestämda fall regler intagits om omprövning i mellanfolklig väg av interna avgöranden ur folkrättssynpunkt; motsvarande regler finnas i vissa kasuistiska skiljedomsavtal,23 nämnas må här ånyo Martini-fallet, det tysk-belgiska skiljeavtalet år 1926 samt Versailles-traktaten år 1919 (art. 78,302 och 440).24
I andra fall ha stater förpliktat sig till att själva omgöra vissa interna avgöranden. Uppgiften ankommer då ej på ett mellanfolkligt organ utan på ett nationellt, vanligen regeringen. (Så är fallet i det italienska fredsfördraget år 1947, XXVII, tit. A och B, i det bulgariska, det finländska, det rumänska och det ungerska fredsfördraget (bil. VI), jfr även det japanska fredsfördraget, alla efter det andra världskriget.)
I dessa fall har det ankommit på de olika fördragsparterna att så anordna den inhemska rätten, att fördragsförpliktelserna kunna internt genomföras; varom ej, förelåg risk för ansvar för avtalsbrott. Se t. ex. Versailles-traktaten år 1919 (art. 440, st. 2). Huru detta i de olika fallen genomförts, därför kan ej i detta samband redogöras.
I ytterligare andra fall har man traktatmässigt skapat en kon-
tinuerlig mellanfolklig överinstans för prövning av interna avgöranden.
Sedan länge ha vissa dylika möjligheter till omprövning funnits i avtalen rörande skeppsfarten på Rhen.25 Man har där valt den lösningen att inrätta en internationell revisionsdomstol, se avtalen av år 1831 och år 1868.26 I 1907 års förslag till konvention om prisdomstolar ingick ett liknande projekt. Dylika regler möta i Versailles-fördraget år 1919 (art. 305); St. Germain-fördraget år 1920 (art. 257)27; tysk-franska skiljedomsavtalet den 5 maj 1920 samt i Oberschlesien-avtalet den 15 maj 1922,28 liksom i Londonavtalet år 1953 om Tysklands skulder; se även det d. 26 maj 1952 slutna avtalet mellan Väst-Tyskland, USA, Storbritannien och Frankrike (art. 9 och 11: 5). Av än större intresse ur det här behandlade ämnets synpunkt äro dock vissa avtal, vari generella regler intagits om omprövning i mellanfolklig väg av interna domar och förvaltningsakter, varvid i vart fall möjlighet till intern omgörelse av felaktiga akter förutsatts.
Dylika regler möta i vissa skiljedomsavtal, som ingåtts efter det första världskriget.29 Så förutsattes i det svensk-tyska skiljedomsavtalet år 1924 (SÖF 28/1925) art. 3, att frågor kunna prövas, vilka »enligt lagstiftningen i det land, mot vilket yrkande framställes, skola avgöras av domstol, varmed här avses jämväl förvaltningsdomstol». I art. 10 antages visserligen, att skadestånd är det generella reparationsmedlet, men i första hand skulle prövas, vad vederbörande stats författning erbjuder för möjlighet att »genom administrativa åtgärder» åstadkomma, att folkrättsstridiga »beslut» eller »åtgärder» av domstol eller annan myndighet undanröjas. Svaret på frågan om dylik möjlighet finnes kräver ju en undersökning för varje berört land.
I samband med upprättandet av mellanfolkliga samarbetsorgan m. m. ha vittgående regler om kontroll över interna avgöranden och genomförande av organisations beslut skapats. Särskilt har här den europeiska kol- och stålunionen tilldragit sig stor uppmärksamhet.30
Vidare intresserar, att enligt Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna (SÖF 35/1952) upprättats dels en kommission, dels en europeisk domstol (art. 19). Kommissionen skall söka åstadkomma en uppgörelse i godo, men kan eljest — ytterst — konstatera, att fördragskränkning ägt rum samt besluta om verkan av dess beslut. Domstolen31 återigen är behörig avgöra tvister mellan stater om tolkningen och tillämpningen av konventionen; stater äga underkasta sig jurisdiktionen. Domstolen kan finna, »att beslut eller åtgärd av en rättslig myndighet eller annan myndighet hos» part helt eller delvis står i strid med förpliktelser enligt konventionen. Man har övervägt mera vittgående interna verkningar härav, men det förutsättes nu enbart, att domstolen kan tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse, »därest parts inhemska rätt endast till en del medgiver att gottgörelse lämnas för beslutets eller åtgärdens verkningar». Vårt land har emellertid icke, liksom ej heller Norge och Storbritannien, men i olikhet mot Danmark, anslutit sig till domstolen (KPr 165/1951).
Med få undantag gäller sålunda att, folkrättsligt, statsansvaret leder till skadestånd eller anknyter till de interna rättsmedel, som må finnas.
Fråga blir då, vilka inomstatliga möjligheter till ändring i ett internt avgörande — en dom eller en förvaltningsakt — som må stå till buds. Därmed äro vi inne på den nationella rätten och det maskineri, som fungerar i överensstämmelse med den. Här skulle nu, enligt Eek, ett mellanfolkligt avgörande oundgängligen kunna och böra följas av ett överensstämmande internrättsligt. Men är detta möjligt?
Eek har angivit resning och prejudikatverkan såsom de vägar, på vilka det eftersträvade målet skulle nås. Läget torde emellertid vara det, att icke någon av dem med någon som helst säkerhet leder till det angivna målet. Väl finnas dessutom även andra interna rättelsemöjligheter — som Eek ej nämnt — men ej heller de äro osvikliga.
Man har understundom diskuterat, huruvida icke interna avgöranden, vilka vid en efterföljande folkrättslig granskning befinnas folkrättsstridiga, skulle vara nulliteter.32 I den ovan nämnda,
s. k. Martini-domen (1931) synes en dylik tankegång möta. Man har ock ibland menat, att allt handlande i strid mot den folkrättsliga satsen »pacta sunt servanda» skulle vara nullitet. Inom tysk doktrin ha liknande meningar framförts, så numera med stöd av Grundgesetz art. 25, som garanterar folkrättens supremati. Denna linje är emellertid i vart fall icke i vårt land framkomlig. Den inomstatliga rättsordningen är i detta hänseende fristående i förhållande till folkrätten. Ej ens en inomstatlig dom, som är rättsstridig, är en nullitet.
Måste vi sålunda utgå från att de inomstatliga akter, varom fråga är, rättsligen bestå även efter ett kritiskt folkrättsligt bedömande, ställes frågan, vilka möjligheter, som internrättsligt sett må finnas till en utjämning av den uppkomna motsatsen.
Härvid kan man i första hand skilja mellan det läge, då den interna akten icke får någon relevant materiell rättskraft,33 och det fall, då den får en sådan verkan. Särskilt på förvaltningens område är denna distinktion praktiskt viktig. En förvaltningsakt, som kan ersättas av en ny — t. ex. ett avslag på en ansökan, ett upphävt medborgarskap, ett administrativt frihetsberövande — vållar oss såtillvida mindre svårighet, som vederbörande myndighet kan beredas tillfälle att pröva en ny ansökan och därvid äga beakta det folkrättsliga avgörande, som kommit till efter dess föregående prövning. Myndigheten kan då, inom ramen för vad jag ovan redovisat, tänkas vilja bringa sitt handlande till överensstämmelse med folkrätten (se även nedan). Om, och i den mån, den så gör, utjämnas den uppkomna motsättningen mellan folkrätt och inomstatlig rätt. Så långt kan den nu även av Eek åberopade önskvärdheten av att myndigheterna bidraga till ett realiserande av regeringens mellanfolkliga förpliktelser utan större svårighet beaktas (om prejudikat se dock nedan).
Det sagda löser emellertid icke vårt problem i det fall, att det inomstatliga avgörandet har materiell rättskraft med avseende å den folkrättsligt relevanta frågan. Genom inomstatlig dom eller förvaltningsakt har rättskraftigt slitits en tvist om bättre rätt till viss egendom, en skilsmässa beviljats eller ett straff utmätts. I detta läge lärer resningsinstitutet stå till buds för att åstadkomma en materiell ändring, men ock — inom straffrättens ram — benådningen, amnestin och åtalsabolitionen.34
Men vilka äro nu möjligheterna att utnyttja resningsinstitutet35 till utjämning av ett motsatsförhållande mellan folkrätt och inomstatlig rätt?
Det må till en början konstateras, att resningsinstitutets utformning i ett land beror av nationell rätt, ej av folkrätt. Det är sålunda att märka, att när Institut de droit international år 1929 förordade en obligatorisk skiljedomsklausul i de internationella privaträttskonventionerna,36 institutet lät dylika avgöranden generellt få bindande verkan för staterna allenast framgent; beträffande redan föreliggande — felaktiga — inomstatliga domar m. m. skulle dylik skiljedom icke äga någon verkan, om ej annat avtalats. Den inomstatliga rätten i varje stat skulle avgöra om och i vilken mån ett nytt internt avgörande kunde åstadkommas, motsatt det som felaktigt bedömda, och i enlighet med det mellanfolkliga skiljeavgörandet.
Med resning kan lagstiftaren eftersträva, att — trots en lagakraftvunnen dom — möjliggöra en rättelse av ett rättegångsfel, genomföra ett beaktande av de riktiga bevismedlen eller att vinna överensstämmelse med rättsordningen, som felaktigt ej följts. Reglerna om resning pläga emellertid endast i restriktiv mån möjliggöra en ny prövning — ett beaktande av det materiella sanningskravet — enär lagstiftaren plägar taga stor hänsyn till det häremot stridande stabilitetskrav, som den formella rättskraften avser att garantera.
Enligt RF § 18 äger HD medgiva resning i alla mål utom de, vari RegR eller KamR är sista instans. Enligt svensk processrätt37 göres numera åtskillnad mellan domvillobesvär och annan resning. Enligt RB 58: 1, p. 4, kan till förmån för någondera av parterna i tvistemål resning medgivas »om rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag». Motsvarande grund för resning föreligger enligt RB 58: 2, p. 4, i brottmål, till förmån för den tilltalade, men ej till men. Inom förvaltningsrätten plägar man analogt tillämpa RB:s regler.38
Kan nu ett svenskt domstolsavgörande eller en förvaltningsakt angripas med detta extraordinära rättsmedel, sedan t. ex. Haagdomstolen funnit det vara folkrättsstridigt?
Svaret på frågan blir helt visst beroende därav, vad man anser
vara möjligt att hänföra till området för uppenbart lagstridig rättstillämpning. I fråga om traktatförpliktelser märkes ock, att Finlands Högsta domstol upphävt och undanröjt ett hovrättsutslag om verkställighet av två straffdomar avseende en från Holland utlämnad person, sedan det visat sig, att utlämningstraktaten i fråga endast medgav verkställighet av den ena domen.39 Danmarks Højesteret beviljade år 1941 resning av en dom enligt värnpliktslagen, sedan det visat sig, att den straffade enligt en dansk-polsk traktat icke varit värnpliktig i Danmark (UfR 1941 s. 963).
Traktatsstridiga domar kunna sålunda -i vart fall i uppenbara fall — föranleda resning och så en utjämning av motsatsförhållandet mellan interna avgöranden och folkrättslig förpliktelse.
Det sagda gäller emellertid icke endast traktatförpliktelser utan även allmän folkrätt.
Som nyss nämndes har svensk domstol och svenska myndigheter att vid rättstillämpning beakta folkrättens erkända satser. Enligt den mening, som jag hävdat, föreligger denna plikt i vad avser den allmänna folkrätten omedelbart, utan att transformering till svensk rätt behöver ha ägt rum; i fråga om traktater återigen föreligger i betydande mån ett transformationskrav. Kan nu en folkrättslig sats sägas böra tillämpas av svensk myndighet, kan dess åsidosättande i princip falla under resningsgrunden, att dom är uppenbart rättsstridig. Detta styrkes av HD:s ståndpunktstagande i ett resningsärende, där fråga verkligen var om tillrättaläggande av en folkrättsligt felaktig underrättsdom, NJA 1946, not. B 1014. HD hade i NJA 1946 s. 65 funnit, att folkrättsliga regler utgjorde hinder mot fällande dom här i riket för underrättelseverksamhet, som en tysk officer utfört i sin tjänst i Norge, även om verksamheten varit riktad mot Sverige. HD har därefter medgivit resning i tidigare underrättsdomar av motsatt innebörd, där straffansvar utkrävts jämlikt svensk strafflag för enahanda gärning. Den folkrättsliga reglering, av vilken HD vid sin prövning ansett sig bunden, har sålunda fått verka även som grund för resningsmedgivande i tidigare fällande underrättsdomar. Tydligare kan knappast visas, att folkrättsliga regler binda svensk domstol primärt, ej först efter det att de »överförts» till svensk rätt. De kunna ju svårligen betecknas som »svensk» rätt vid tiden för underinstansernas domar.
Det är sålunda tydligt, att resningsinstitutet kan nyttjas i fall, då underinstans folkrättsligt avgjort viss fråga. Medan det kan te sig tveksamt om staten folkrättsligt skulle behöva svara för det folkrättsstridiga underinstansavgörandet — de interna rättsmedlen ha ju icke uttömts (»local remedies»-principen, se ovan) kan, om den inhemska resningsbeviljande makten så prövar möjligt, extraordinärt rättsmedel ifrågakomma till skapande av, folkrättsligt sett, materiell rätt.
Det är emellertid härvid av vikt att ihågkomma, att det i regel icke är den folkrättsligt ansvariga regeringen som behärskar det extraordinära rättsmedlet resning, medan den däremot ofta — också hos oss — förfogar över nådeinstitutet, liksom över amnestioch abolitionsinstituten. Det är i stället de högsta domstolarna, hos oss HD och RegR, som innehava nämnda kompetens. Förskjutes problemet så, som fallet skulle bliva, därest Haagdomstolen funne ett inomstatligt avgörande i högsta instans folkrättsstridigt, uppkommer frågan, om den inhemska, resningsbeviljande högsta instansen alltid kan följa detta och finna sitt eget tidigare avgörande uppenbart rättsstridigt?
Det är härvid att märka, att de interna domstolarna handla självständigt i förhållande till den folkrättsligt ansvariga regeringen. Man har godtagit detta — av maktdelningen följande — förhållande såsom givet. Erfarenhetsmässigt kunna vi ock konstatera, att västerländska regeringar misslyckats i försök att förmå inhemska domstolar till ett dömande i överensstämmelse med politiska intressen och även med folkrättsliga förpliktelser. Uppmärksammat var på sin tid, att franska regeringen icke på sådan väg kunde vinna intern respekt för sina mellanfolkliga förpliktelser i fråga om utländska medborgares ställning under hyresreglering.41 Från svensk praxis kanske må erinras om de underhandsframställningar, som från regeringshåll — av politiska skäl — lära företagits i den s. k. engelsk-norska kvarstadsaffären 1941—1942 (NJA 1942 s. 65). Såsom ett unicum framstår ett berömt fall — en skiljedom mellan Frankrike och Portugal år 1831 — där regeringen i en stat (Portugal) ålagts upphäva en dom och bestraffa domare.
Det är vidare att märka, att staternas folkrättsliga ansvar kan utlösas ej endast av domar och förvaltningsakter, vilka innebära »déni de justice», absolut rättsvägran eller internt rättsstridig dom, utan av varje objektivt sett folkrättsstridig dom, varvid folkrättsstridigheten konstateras av mellanfolklig instans (se ovan). Skulle ansvaret för domar m. m. endast ifrågakomma vid déni de
justice, kunde en korrespondens åtminstone i viss mån föreligga mellan det folkrättsliga ansvaret och resningsgrunden »uppenbart lagstridig». Men det folkrättsliga ansvaret kan gå vida längre, och därmed är det uppenbart, att någon sådan korrespondens icke finnes.
Med den teoretiska utgångspunkt, som ofta i vårt land antagits — se Eeks och Beckmans s. 691 anförda arbeten — att svenska domstolar äro bundna allenast av den folkrätt, som är svensk rätt, synes det vara ock uteslutet, att HD eller RegR skulle finna en egen tidigare bedömning av ett folkrättsligt problem vara rättsstridig i resningslagens mening. Den folkrättsregel (traktatsregel), som nu skulle vara norm för rättsenlighetens bedömande, har ju så långt ifrån karaktär av svensk rätt, att den tvärtom bekämpats av svenska staten, senast i en rättegång inför Haag-domstolen.
Om man däremot godtager den mera nyanserade uppfattning av förhållandet mellan folkrätt och intern rätt, som jag förfäktat— att folkrättsregeln i princip binder omedelbart — begränsas visserligen de logiska hindren för en dylik tillämpning av resningsinstitutet. Det lärer dock vara svårt att hävda, att t. ex. vid en svårbedömd fråga om folkrättens innebörd i visst hänseende, en av en högsta instans här intagen ståndpunkt skulle vara »uppenbart rättsstridig» i resningslagens mening. I vart fall kan detta ej hävdas i de — mest sannolika — fallen, då fråga är om olika tolkningar av allmän folkrätt eller traktaträtt. Vad som tillkommit efter det att den högsta svenska instansen fällt sitt avgörande, är ju att en mellanfolklig instans — kanske blott dess majoritet — kommit till motsatt slut. Auktoriteten hos den mellanfolkliga instansen kan vara större eller mindre. Men att dess avgöranden annat än i undantagsfall skulle kunna utgöra grund för ett påstående, att en svensk dom i högsta instans vore uppenbart rättsstridig, synes mig vara uteslutet.
Det sagda styrkes än ytterligare därav, att man i folkrättslig debatt, liksom i praxis, haft den nyss tecknade situationen fullt klar för sig. Man har nämligen, som ovan nämnts, övervägt att söka folkrättsligt införa regler, som gjorde det möjligt att lösa det föreliggande problemet. Men detta har ej ännu lett till resultat.
Det återstår då att i stället komplettera den inhemska rättens resningsregler, så att de kunna utnyttjas i full överensstämmelse med våra folkrättsliga plikter.
Prejudikatläran42 torde icke heller kunna i vårt land bidraga
till att lösa det här debatterade problemet. Den kan aldrig äga någon betydelse i det fall, att ett rättskraftigt svenskt avgörande står hindrande i vägen för ett internt genomförande av en mellanfolklig dom. Prejudikatsverkan skulle allenast kunna äga betydelse i det fall, då fråga är om en första prövning i en svensk instans, eller då ett svenskt avgörande väl funnits folkrättsstridigt men icke äger materiell rättskraft av sådan innebörd, att den utgör hinder mot ett nytt svenskt avgörande i syfte att bringa det interna förhållandet i överensstämmelse med folkrätten. Vi erkänna emellertid ej någon bindande prejudikatsverkan för egna avgöranden i högsta instans, ej ens för plenimålsavgöranden. Tanken att anknyta till en prejudikatslära måste därför härröra från ett land — närmast England — med en utbildad prejudikatsrätt, där man till det inhemska systemet fogar, att ej endast vissa kvalificerade inhemska domar äga prejudikatsverkan, utan även vissa mellanfolkliga avgöranden, t. ex. Haag-domstolens. I vårt land ha ju »prejudikat» endast den övertygande kraft, de må besitta såsom argumentation eller såsom vittnesbörd om att vid en omprövning i högsta instans ett avgörande med tämlig säkerhet kommer att få ett visst innehåll. Men en underinstans är alltid berättigad, ofta förpliktad, att även gentemot ett avgörande i högsta instans följa sin egen mening om lag och rätt. Att våra högsta domstolar skulle utan vidare underordna sig t. ex. Haagdomstolen, är föga troligt.
Det synes sålunda uppenbart, att en samordning av den svenska rättens regler med den alltmer utvecklade internationella rättsordningens krav är motiverad. De ställda frågorna fordra svar. Här har jag endast kunnat kortfattat återgiva vissa svårigheter och lösningsmöjligheter, under erinran om några huvudpunkter i den mellanfolkliga utvecklingen.