GRENVILLE CLARK & LOUIS B. SOHN. Världsfred genom världslag. Sthm 1960. Norstedts. 483 s. Inb. kr. 48,00.

    »Vi behöver inte höra mer allmänt prat om behovet av en världslag. Generaliserande meningsyttringar finns det gott om. Nej, här behövs i stället detaljerade planer som grundval för diskussion.» Detta läser man i slutet av den långa inledningen (s. 59) till den svenska över- 

 

sättningen av »World Peace through World Law». Arbetet utges också på franska, holländska, norska, spanska och tyska. Författarna hoppas att så småningom nå ytterligare språkområden genom utgåvor på bl. a. arabiska, japanska, kinesiska och ryska. Arbetet innehåller verkligen en detaljerad plan för en reform av Förenta nationernas stadga med parallella texter och motiv samt utkast till vad man kunde kalla följdförfattningar eller till av nya företeelser påkallade författningar för ytterligare internationella institutioner inom FN:s ram såsom en »kärnkraftsmyndighet», en »rymdbyrå», en »världsjämkningsdomstol» för politiska tvister, FN:s distriktsdomstolar o. s. v. Båda författarna ha länge med tålamod och energi förfäktat närmast världsfederalistiska tankegångar. CLARK har varit verksam som advokat i New York med starka internationella intressen, medan SOHN, som 1939 kom till Förenta staterna från Polen, numera är professor i folkrätt i Harvard. Clark ritade redan 1940 upp grundlinjerna till en världskonstitution och Sohn har varit en ledande världsfederalist sedan åtskilliga år. Denna beteckning gör dock ingen av författarna full rättvisa. Världsfederalisterna ha ofta och inte utan fog anklagats för att söka uppnå det omöjliga och härigenom splittra de krafter, som verka för effektiva institutionella garantier för en bestående fred. Clark och Sohn visa sig genom sitt arbete ingalunda såsom splittrare. Arbetets grundförutsättning är att om världen verkligen vill fred, så måste den godtaga »världsinstitutioner, som är fullt i stånd att genomföra världsomfattande och fullständig avrustning och att garantera världslagens tilllämpande inom det begränsade område, som gäller krigsförebyggande åtgärder» (s. 58 f). Världslagens tillämpningsområde begränsas sålunda till de »krigsförebyggande åtgärdernas» område. De båda författarna gå ganska långt i sin bestämning av vad som är krigsförebyggande åtgärder. Men kvar står en viktig tankegång, som väl också inrymts i termen »federalism», nämligen att det inte minst ur krigsförebyggande syfte är betydelsefullt att en världsorganisations makt begränsas till angelägenheter som verkligen äro internationella, medan alla andra befogenheter handhavas av nationerna själva. Vill man i innevarande skede stärka de internationella organisationerna genom att stifta en bindande världslag och inrätta exekutiva och dömande organ för att ge effektivitet åt lagen, måste det samtidigt skapas garantier för att världsorganisationen icke får makt att ingripa vare sig som lagstiftare, domare eller exekutor i fråga om angelägenheter som äro, låt oss säga, lokala. Ett gammalt tvisteämne är nu vad som faller in under »domestic jurisdiction». Förf. ha sökt komma till rätta härmed genom ett förslag till omformulering av artikel 2: 7 i FN-stadgan och genom en definition i en reviderad artikel 10 av FN:s lagstiftande makt.
    Arbetet inrymmer en rad uppslag och idéer, i allmänhet väl utvecklade och motiverade. Det är inte möjligt att på ett begränsat utrymme gå in i en sakdebatt kring dem. Några av bokens huvudsynpunkter för revision av FN-stadgan må emellertid angivas. Universellt medlemskap förutsättes. Generalförsamlingen skall ombildas till ett parlament med valda ombud, vilkas antal från varje land sätts i visst samband med folkmängden. USA, Indien, folkrepubliken Kina och Sovjetunionen skola sålunda få 30 ombud vardera, Frankrike och Storbritan- 

 

nien 15 vardera, Sverige 4 samt Cypern, Island och Luxemburg endast 1 ombud. Ett av församlingen valt »verkställande råd» skall ersätta säkerhetsrådet och få den centrala exekutiva makten, lagstiftningsmakten skall tillhöra församlingen och det internationella domstolsväsendet skall väsentligt utbyggas i fråga om både organisation och kompetens. Intet av detta är helt nytt, men författarnas detaljerade behandling av dessa och andra ändringsförslag bär en förhållandevis realistisk prägel och väcker nytt och ökat intresse för den sak de förfäkta.
    FN bildades som en organisation av 51 stater. Vid ingången av 1960 var medlemsantalet 99 och ett ytterligare tjugutal stater kunna antagas så småningom komma att inträda i kretsen. Det är naturligt att redan den kraftiga ökningen av medlemsantalet ger anledning till diskussion om reform av stadgan. Maktlägena ha förskjutits. Under FN:s första år säkrade det s. k. vetot i säkerhetsrådet alla stormakter mot av dem icke önskade beslut i politiskt betydelsefulla frågor, medan västmakterna alltid kunde i generalförsamlingen kommendera fram den 2/3 majoritet som erfordras för positiva beslut där i viktiga frågor, beslut som dock icke äro bindande föreskrifter för medlemsstaterna utan blott rekommendationer. Generalförsamlingens auktoritet inom organisationen växte under åren efter Koreakrisen och under Suezaffären agerade församlingen i stället för säkerhetsrådet vilket hade, som det brukar sägas, »förlamats» av det fransk-brittiska vetot. Då hörde både USA och Sovjetunionen till den överväldigande majoritet, som dikterade församlingens beslut. I dag är det alltjämt möjligt att förlama säkerhetsrådet, men så har också blivit fallet med generalförsamlingen. Inom denna kan den erforderliga majoriteten om 2/3 av närvarande och röstande icke nås utan kompromisser mellan blocken. Västsidan kommenderar inte längre församlingen men det gör inte heller östsidan eller de »neutrala» eller »afroasiaterna». De senare kunna inte ens i förbund med östsidan och västvärldens neutrala uppnå de 67 röster som fordras för positivt beslut. Men både västsidan (med Latin-Amerika) och afroasiaterna kunna med lätthet förfoga över de 34 röster som erfordras för att rösta ner ett förslag. Vi ha alltså fått att räkna med ett »veto» också i församlingen, men vetomakten stämmer illa med demokratiska principer så länge Islands eller Liberias röst har samma numeriska värde som Sovjetunionens eller Förenta staternas eller Indiens. Funktionssvårigheter i framtiden kunna tvinga fram en reform. Som ett exempel må anföras att generalförsamlingen 1960—61 först vid sitt sista sammanträde i april 1961 lyckades med 2/3 majoritet välja den 18:de medlemsstaten av ekonomiska och sociala rådet. Detta sammanträdde dessförinnan med endast 17 ledamöter och måste förklara sig självt illegalt. Striden stod mellan Belgien och Indien, som tydligen ställts upp just för att hindra att det ur afro-asiatisk synpunkt komprometterade Belgien fick den plats det var fråga om och som förmärkts för en västeuropeisk stat. Först när västeuropeerna uppgivit Belgiens kandidatur och framfört Italiens kunde ett giltigt val komma till stånd. Men innan Italiens kandidatur framfördes hade man bakom kulisserna tvistat de europeiska staterna emellan om kandidaten borde tagas från de sex eller sju!

 

    FN-stadgan förutser själv i artikel 109 behovet av en revision. Om en revisionskonferens inte inkallas före generalförsamlingens tionde årliga möte (1955) skall enligt nämnda artikel förslag att sammankalla en sådan konferens uppsättas på församlingens dagordning. Så skedde också men resultatet blev endast tillsättandet av en kommitté för att bereda frågan om en konferens. Det politiska intresset för en revisionskonferens synes vara svalt på de flesta håll. Från de kommunistiska staterna har man särskilt framhållit, att stadgan i befintligt skick väl tjänar syftet att främja freden och det internationella samarbetet och därför icke borde ändras — men väl korrekt tillämpas. Önskar man i enlighet med uttalanden av Sovjetunionens regeringschef förändra generalsekreterarebefattningen till en exekutivbyrå om tre personer, måste emellertid stadgan ändras. I avvaktan på lösningen av konferensfrågan utgör Clarks och Sohns arbete en nyttig och värdefull läsning; boken innehåller för visso något för varje reformivrare och det vore kanske inte så olyckligt om författarna hade framgång i sina översättningsplaner. Vid sidan av deras bok utgörs det mest värdefulla materialet för en reform av den av FN:s sekretariat sammanställda serien »Repertory of Practice of U. N. Organs» som har karaktär av en prejudikatsamling, vilken belyser olika FN-organs tolkning och tillämpning av stadgans skilda artiklar under den tid som gått efter dess tillkomst.

Hilding Eek