Nordiska administrativa mötet i Köpenhamn. Dä man 1917 från förvaltningsjuristhåll gjorde en förfrågan hos den svenska avdelningen av styrelsen för de nordiska juristmötena om möjlighet funnes att utvidga mötenas verksamhet att omfatta även administrativa spörsmål, fick man till svar, att detta tyvärr av praktiska skäl knappast läte sig göra. I svaret uttalades emellertid den förhoppningen att tanken att Nordens administrativa tjänstemän skulle beredas tillfälle till gemensamma överläggningar måtte förverkligas i annan form. Så blev också fallet. Sedan 1918 hålles sålunda vart tredje år nordiska administrativa möten i regi av Nordiska Administrativa Förbundet.
Det trettonde administrativa mötet har nu ägt rum i Köpenhamn d. 24— 26 aug. 1961. Det besöktes av omkring 300 tjänstemän, de flesta åtföljda av fruar. För svensk del var regeringsrätten, kammarrätten, de centrala ämbetsverken och de juridiska fakulteterna väl företrädda, medan endast ett litet fåtal departementstjänstemän deltog. Departementens underrepresentation var så mycket mera påtaglig som de övriga ländernas deltagargrupper dominerades av departementstjänstemän. Det är förvånansvärt att t. ex. icke rättsavdelningarnas jurister utnyttjar det tillfälle att fördjupa de förvaltningsrättsliga kunskaperna och att knyta kontakter med nordiska kollegor, som de administrativa mötena erbjuder.
I en facktidskrift torde det vara mötets nyttosida som intresserar mest. Det skall dock inte fördöljas, att mötet liksom alla andra kongresser även hade en nöjessida och att den danska gästfriheten inte jävade sitt rykte vare sig statsministern bjöd på arbetsfrukost i Snapsetinget eller den danska avdelningen på galamiddag på Wivex. Ett väl avvägt sällskapsprogram sörjde för att några sysselsättningsproblem inte behövde uppstå. Särskilt minns man söndagsutflykten genom ett i augustisolen badande Sydsjälland, som osökt förde tankarna till »Der er et yndigt land, det står med brede böge . . .»
Det ämne, som tilldrog sig störst uppmärksamhet under mötesdebatterna, var utan tvekan »Delegation av beslutanderätt i förvaltningen». Man skiljer mellan extern delegation, som innebär att en myndighet, som tillagts viss kompetens, överlåter denna till annan myndighet, och intern delegation, varmed förstås att en chefstjänsteman inom en myndighet uppdrager åt underordnad tjänsteman att i sitt ställe besluta å myndighetens vägnar. I den mån det i lagstiftningen uttryckligen medgivits, att delegation må äga rum, uppkommer i regel inga tolkningsproblem. Men då lagen tiger, uppstår frågan om den beslutskompetens myndigheten erhållit kan anses innefatta jämväl behörighet att uppdraga åt annan myndighet att utöva beslutanderätten. Den omständigheten att fråga är om offentlig maktutövning talar för restriktiv lagtolkning och enligt en hävdvunnen maxim gäller att »delegata potestas non potest delegari».
Prof. Torstein Eckhoff kunde emellertid meddela, att man i Norge var på glid från nämnda maxim. Den praxis har där utvecklats att, då beslutanderätten i en författning tillagts »Kongen», detta tolkas såsom liktydigt med »Kongen eller den han har gitt fullmakt». Även i underordnad myndighets kompetens har i några fall intolkats en delegationsbefogenhet utan direkt lagstöd. Jur. lic. Jaako Uotila, Finland, framhöll däremot, att enligt finsk rätt delegationsrätt anses föreligga endast i mån av uttryckligt stöd i författning. I Island var rättsutvecklingen dock enligt prof. Olafur Johannesson på samma sätt som i Norge på glid, men man fasthöll dock alltfort samma huvudregel som i Finland. Prof. Nils Herlitz bidrog till debatten med en synnerligen klargörande komparativ översikt över den nordiska förvaltningsrättens ståndpunkt rörande delegation. Han framhöll därvid som en grundläggande skillnad, att delegation icke tillåtes enligt finsk och svensk rätt i andra fall än då uttryckligt författningsstöd finnes, medan man i dansk och norsk rätt i stor utsträckning nöjer sig med tysta bemyndiganden. Prof. Stig Jägerskiöld erinrade om att enligt svensk kommunalrätt kommuns beslutanderätt är förbehållen dess representativa organ men att man genom att fingera, att ett avgörande avser verkställighet, de facto överför beslutanderätten till kommunens verkställande organ. Ehuru debatten huvudsakligen kom att röra sig kring gällande rätt, gav den även åtskilliga synpunkter av värde för den framtida utvecklingen av delegationsinstitutet.
Från svensk sida hade som diskussionsämne lanserats »Rättssäkerheten i skatteärenden» och regeringsrådet Sten Wilkens hade ställt sig till förfogande som inledare. Rättssäkerhet är ett ämne med vida aspekter, vilket nogsamt märktes, då ämnet avhandlades. Inledaren hade i sitt referat med omsorg tecknat sakens olika sidor: den materiella lagstiftningens beydelse, skattetryckets inverkan, behovet av information och kostnadsfri rättshjälp, tjänstemän contra lekmän i de beslutande instanserna, bevisbedömningen, skönstaxering, rättsmedel samt sist men icke minst betydelsen av ett tillförlitligt förfarande. Övriga inlägg begränsade sig naturligt nog till ett eller några av nämnda spörsmål. Inledaren rörde säkert vid en kärnfråga, då han framhöll vådorna av ett överansträngt skattesystem. Den som är emot lagen, har ingen önskan att underlätta tillämpningen, framhöll han. Man kommer härigenom att i väsentlig grad sakna den lojalitet hos allmänheten, som eljest skulle kunna utgöra ett värdefullt stöd för ett tryggt handhavande av bestämmelserna. Den rättstillit, som fordras för förverkligandet av rättssäkerhet, kommer med andra ord att saknas. Retsformanden i danska landsskatteretten Poul Herler anknöt till nämnda synpunkter och trodde mycket skulle vara att vinna genom public relations-verksamhet mellan beskattningsmyndigheterna och de skattskyldiga. Genom information borde större tillit, i vart fall till myndigheterna, kunna skapas. Professorn i förvaltningsrätt vid Köpenhamns universitet Bent Christensen ville se rättssäkerheten mera ur formella synpunkter och lägga huvudvikten vid förfarandegarantier, såsom rätten att bli hörd och att få del av motiverade beslut. I en judicialisering av förfarandet såg han den förnämsta garantien för rättssäkerhetens förverkligande. Den norske korreferenten byråsjefen Arne Scheel uppehöll sig vid den materiella lagstiftningens betydelse och menade, att man genom förenklade beskattningsregler förebyggde uppkomsten av tvister och därmed erhöll ett tryggare system. Hovrättsrådet Gustaf Petrén framhöll vikten av att man icke ställer orealistiska krav på de skattskyldiga i formella hän-
seenden. Dylika krav saknar förutsättningar att vinna förankring i rättsinedvetandet och skapar allmän osäkerhet. Han riktade i sammanhanget viss kritik mot taxeringsförordningens regler om skyldighet för skattskyldiga att föra och bevara anteckningar. Landskamreraren Folke Elfving uttalade sympatier för det danska system, som ger beskattningsmyndigheterna vissa möjligheter till förlikning med de skattskyldiga i skönsmässiga spörsmål.
Ämnet »Parterna i förvaltningsförfarandet» inleddes av förvaltningsrådet A. K. Ikkala, Finland, som tog den processrättsliga partsläran till utgångspunkt och sökte teckna partsställningen i förvaltningsförfarandet efter dess schema. I det följande kom emellertid diskussionen väsentligen att röra den allmänna frågan om vilken rättsställning, som bör tillkomma den enskilde medborgaren gentemot förvaltningsmyndigheterna vid handläggningen av förvaltningsärenden. Den norska forvaltningskomiteens förslag till lov om behandlingsmåten i forvaltningssaker och besvärssakkunnigas blivande förslag till lag om förvaltningsförfarandet kom här i blickpunkten.
Övriga diskussionsämnen på mötet var »Folkregistreringen som redskap för administrationen», som främst angick frågan om för- och nackdelar med ett centralregister (fört medelst datamaskin), samt »Efterutbildning av administrationens tjänstemän». Sistnämnda spörsmål har som bekant ägnats mycken uppmärksamhet i Sverige under senare år. Bl. a. har Sveriges juristförbund förordat ökade resurser för sådan efterutbildning. I Danmark har man som framgick av kontorchefen Erik Albrechtsens referat kommit långt, när det gäller efterutbildningens organisation med kurser för såväl aspiranter som chefstjänstemän. Professorerna Gunnar Heckscher och Ole Westerberg redogjorde för den experimentverksamhet i fråga om efterutbildning som bedrivits vid Stockholms universitet med smärre grupper av tjänstemän i mellangraderna. Regeringsrådet Henrik Klackenberg — ordförande i den nytillsatta personalutbildningsberedningen—hade många erkännsamma ord att säga om danskarnas sätt att angripa problemen och redogjorde för planerade svenska kurser, bland vilka återfinnes en för amanuenser. Som en röd tråd genom debatten gick ett beklagande av chefstjänstemäns ovilja att underkasta sig efterutbildning.
Bertil Wennergren