FRÅN GÅNGEN TID
Notarieminnen från sekelskiftet
I
Under åren 1897—1905 tjänstgjorde jag såsom notarie i fyra domsagor under Göta hovrätt. Min första anställning hade jag i Åse, Viste, Barne och Laske härads domsaga. Häradshövding där var Tomas Rosenquist av Åkershult, en medelålders man, som blivit utnämnd 1890 och tidigare varit advokatfiskal i hovrätten. Han titulerades emellertid sällan häradshövding utan »lagman». Denna praxis hade uppkommit på så sätt, att notarierna, då Rosenquist lade bort titlarna med dem, icke ville tilltala sin förman med Du och tyckte, att häradshövding var ett för långsläpigt ord I stället hittade de på att använda »lagman» såsom ett slags smeknamn. Genom nämndemännen spred det sig snart ut i domsagan och accepterades allmänt. Även då Rosenquist satt i domstolen, hörde man oftare »nådig lagman» än »nådig domarn».
En notarie var åtminstone under de två första åren av sin tjänstgöring nära jämställd med ett av häradshövdingen anställt privat skrivbiträde. Notarien kunde av honom efter behag antagas och avskedas. Häradshövdingen hade endast att underrätta hovrätten om dylika förändringar.
Sportlerna utgjorde en mycket stor andel av häradshövdingens inkomster av tjänsten. Utöver den tämligen anspråkslösa statliga avlöningen erhöll han varken av staten eller av tingslaget något bidrag till utgifterna för domsagans förvaltning. Att tillträda en domsaga var sålunda ungefär som att starta en affärsrörelse. Det gällde att träffa sådana anordningar, att omkostnaderna för kanslilokal och för avlönandet av biträden icke blevo onödigt höga, och att tillse, att sportlerna så fullständigt som möjligt inflöto.
Ehuru Rosenquists domsaga icke var bland de mera arbetskrävande, höll han sig alltid med tre notarier. Ingen av dem hade någon kontant lön, men de åtnjöto bostad och kost tillsammans med Rosenquists familj. För dessa förmåner måste dock tredje notarien erlägga ettusen kronor för första året.
Renskrivningen, i den mån den icke verkställdes av notarierna, utfördes av utanför kansliet arbetande personer, som av Rosenquist betalades med fem öre per sida.
Även i övriga avseenden hade Rosenquist ordnat, så att det hela blev billigt. I det lilla samhället Vedum, en järnvägsstation å linjen Herrljunga—Vänersborg, hade han hyrt en byggnad, som på grund av sin storlek i förhållande till andra byggnader i samhället kallades »slottet». Däri inrymdes både bostad och domarekansli. Att förlägga kansliet till tingsstället skulle ha varit ofördelaktigt, enär häradshövdingen då gått miste om en del reseersättningar och traktamenten.
Kansliet utgjordes av ett enda rum, ej särdeles stort, beläget på nedre botten med utgång till den bakom byggnaden belägna parken. Besökande träffade först notarierna. Häradshövdingen satt i ett inre rum.
Kansliet hade endast två fönster. Vid dessa sutto de båda äldre notarierna. Tredje notarien — det var jag — hade sin arbetsplats längst in i rummet, där det ofta var så skumt, att man måste ha lampan tänd mitt på dagen. Det var mycket golvkallt på kansliet.
Av flera orsaker var arbetsfriden där dålig. Notarierna voro dock goda vänner från en gemensam Uppsalatid. Det var andra omständigheter, som skapade oro och oupphörliga störningar. Åklagare, nämndemän och andra besökte i stor utsträckning kansliet för att i skilda ärenden träffa Rosenquist, som då kom ut ur sitt rum för att samtala med de sökande. Emedan han alltid var vänlig och tillmötesgående samt gärna ville hjälpa med goda råd, blevo samtalen ej sällan långrandiga. Notarierna kunde inte undgå att höra på. Även då det icke var besök på kansliet, störde notarierna varandra, emedan anledningar till diskussion dem emellan ofta förekom.
Det säger sig självt, att det inte blev mycket uträttat på kansliet under förmiddagarna, då det huvudsakligaste arbetet bort utföras. Detta måste i stället väsentligen förläggas till kvällarna och helgdagarna, då mera lugn var rådande. Under sista veckan före ett tingssammanträde förekom regelbundet nattarbete till långt in på småtimmarna.
Skrivmaskinen hade ännu icke nått Vedum. All utskrift skedde för hand. Gravationsbevis och andra mindre expeditioner skrevos i regel av notarierna. För övrigt måste de uppsöka skrivarna ute i samhället för att övertala dem att utföra de mer eller mindre angelägna större utskrifterna. Samarbetet med renskrivarna, av vilka ett par voro helt avsigkomna individer, förde med sig många bekymmer. Jag skall aldrig glömma ett tillfälle, då flera värdefulla originalhandlingar, som skulle avskrivas, hade utlämnats till en renskrivare, som var periodsupare, men som däremellan var den bäste av renskrivarna. Under det han innehade handlingarna, råkade han in i en supperiod. Rosenquist blev djupt orolig, att någon av handlingarna skulle gå förlorad eller bli skadad. Han begav sig själv, åtföljd av mig, till renskrivarens bostad, där vi funno denne liggande medvetslös med allt omkring sig i största oordning. De papper vi sökte påträffade vi på olika ställen i rummet, därav ett under sängen, där den dödfulle skrivaren låg.
Då utskrifterna skedde för hand, var kollationeringen vida besvärligare än den nu är. Nu kan en expedition samtidigt utskrivas i flera exemplar och behöver då ej läsas mer än en gång. Att nödgas läsa samma handskrivna text flera gånger var tidsödande och ledsamt.
Den omläggning av behandlingen av lagfarts- och inteckningsärenden, som skedde i början av 1930-talet, medförde en mycket stor lättnad i arbetet på domarekanslierna. Tidigare skulle ju lagfarts- och inteckningsprotokollen i sin helhet skrivas ut och även renoveras. En ännu större lättnad har man fått genom uppläggandet av de nya fastighetsböckerna. Risken att ett gravationsbevis blir felaktigt är vida mindre än förr.
Såsom jag redan antytt, var Rosenquist en snäll man. Han hade också gjort sig väl omtyckt i domsagan. Kanske man rent av kan säga, att han var en smula för snäll. Nog tyckte jag, att han såsom rättens ordförande reagerade alltför svagt, när någon part eller annan person bar sig illa åt inför domstolen.
Det föreföll, som om Rosenquist tidigare blivit överansträngd, ty han verkade nästan alltid trött, och hans arbete flöt långsamt fram. Det blev inte många sidor dombok om dagen, ehuru han satt vid sitt skrivbord nästan från morgon till kväll.
Under sin hovrättstid hade Rosenquist tillägnat sig den gamla kurialstilen, och han skrev stundom utslag, som voro mycket långa och utgjordes av en enda punkt, däri på ett vidunderligt sätt voro invävda ett otal sinnrikt hopfogade bisatser. Jag beundrade mycket denna stilkonst, som jag betraktade såsom förnämlig juridik.
I Rosenquists författarskap iakttog jag en annan egenhet. Han eftersträvade tydligen en viss omväxling i domboken. Han skrev nämligen inte två paragrafer under en rättegångsdag i samma form, även om innehållet inbjöd till en dylik bekvämlighet. Då det, såsom ofta var fallet, förekom ett flertal vittnesförhör för dödsfalls skull, stuvade Rosenquist om uppställningen, så att samtliga paragrafer blevo olika. Även detta trodde jag i min dumhet vara höjden av finess. Då jag under tjänstgöring i en annan domsaga började själv skriva dombok, försökte jag göra på samma sätt. Min dåvarande chef, f. d. revisionssekreteraren Rolf Waern, observerade det och frågade, varför jag gjorde så. Jag berättade vad jag sett Rosenquist göra. »Dumt och opraktiskt!» sade Waern. »Vad som är lika skall skrivas lika. Gör sig en bra mall och använd den sedan, där den passar!»
Rosenquists domsaga hade endast ett tingsställe. Det låg i Vara. Där höllos alltså tio ordinarie tingssammanträden, vilka i regel pågingo två dagar. Rosenquist fick aldrig tid att i förväg sätta sig in i de uppskjutna målen. Han litade på sin domarerutin, men emedan han tilllika var trött på grund av det forcerade arbetet före tinget, förlöpte handläggningen av målen mycket långsamt, och det var ej lätt för protokollföraren att åstadkomma ett redigt memorial. Sessionerna pågingo också ej sällan till sent på nätterna.
Som bevis på Rosenquists beskedlighet kan nämnas, att han tillät tjänstgörande nämndemän i obegränsad utsträckning att föra talan såsom ombud för parter eller biträden åt dem. Nämndemannen S. A. Källström i Åkatorp företrädde synnerligen ofta i sådan egenskap även i invecklade mål. Under ett helt år såg jag vid domstolen icke mer än en enda gång ett juridiskt bildat rättegångsombud. Det var en advokat från Jönköping. De flesta övriga ombuden voro av mer eller mindre tvivelaktig beskaffenhet. Särskilt minns jag Johan Petter Andersson i Noltorp. Han hade särskilt förälskat sig i »prima regula juris», och han hade, enär han några gånger lyckats genom enständigt nekande fria personer, som varit åtalade, fått ett stort anseende bland processlystet folk. Johan Petter var emellertid icke någon vältalare. Han inskränkte sig i regel till att efter motpartens anförande eller efter ett vittnesmål, som gått hans huvudman emot, yttra: »Bestrids allt avsefästande.»
Vid ett tillfälle uppkom diskussion på kansliet emellan domsagans fyra jurister, huruvida Johan Petter genom ett dylikt yttrande skulle anses ha bestritt sanningen av ett vittnesmål eller om han endast bestritt, att avseende finge fästas vid vad vittnet berättat. Det var emellertid endast förste notarien, vilken nog hade en viss fallenhet för
formalism, som hävdade den sistnämnda ståndpunkten. Vi andra ansågo, att Johan Petter måste ha åsyftat ett helt allmänt bestridande.
Stämpeluppbörden var förr mycket illa ordnad. Häradshövdingen fick ställa säkerhet för visst belopp i statskontoret och utbekom sedan stämplar motsvarande säkerheten. Den räckte till skrivstämplar och enkla stämplar. De belopp, som av rättsökande inbetalades i boupptecknings- samt lagfarts- och inteckningsärenden och för vilka dubbla stämplar skulle köpas, ansågos icke behöva hållas åtskilda från häradshövdingens egna medel. De insattes på hans privata bankräkning i avbidan på att de handlingar, som skulle stämpelbeläggas, blevo färdiga. Då det i somliga fall kunde hända att ganska lång tid förflöt, innan medlen behövde tagas i anspråk för stämpelköp, blev stundom den räntevinst, som erhölls på medlen, en ganska väsentlig inkomstpost för häradshövdingen.
En notarie hade under de första två åren ingen som helst officiell befogenhet. Han sysselsattes med att skriva småprotokoll, upprätta gravationsbevis o. d. handlingar, ombesörja utskrifter och kollationera samt biträda vid tingen och andra förrättningar. Efter utgången av de två åren dög han med en gång till vad som helst. Han kunde sedan få förordnanden, som medförde handläggning av stora och invecklade mål. Han kunde få hålla boställssyner och vattensyner — det fanns inga vattendomstolar — och han kunde t. o. m. få handlägga skiftesmål.
Vare sig notarien ämnade ägna sig åt domarebanan eller han endast avsåg att förvärva de s. k. vice häradshövdingemeriterna, var det för honom angeläget att få domareförordnande så snart som möjligt efter de två obligatoriska läroåren. Huru snart det kunde ske, var emellertid beroende av huru fort den närmast äldre notarien avslutade sin tjänstgöring. Då Rosenquists domsaga gav jämförelsevis få tingsdagar, kom jag till insikt om att jag skulle få gå som underordnad notarie alltför länge. Jag började därför ganska snart se mig om efter en fördelaktigare tingsplats. Jag måste nog också erkänna, att jag av flera skäl icke fann mig väl till rätta i Vedum. Det ofta förekommande nattarbetet gjorde, att sömnen blev ojämn. Den mat, som den tyskfödda värdinnan bjöd på, passade mig icke bra. Renhållningen av vindsvåningen, där mitt rum var beläget, lämnade åtskilligt övrigt att önska. Jag fick kläder förstörda av mal och småmöss. Visserligen var min plats ganska instruktiv, men jag fick ändå den uppfattningen, att jag skulle ha stor nytta av att få se hur det gick till på andra håll. För domarebanan hade jag fått stort intresse. På våren 1898 fick jag genom hovrättssekreteraren, till vilken jag hade vänt mig, kännedom om att andrenotarieplatsen i Kinds och Redvägs domsaga var ledig. Jag anmälde mig såsom sökande hos häradshövdingen därstädes, Rolf Waern, och blev antagen. Då jag meddelade Rosenquist detta, blev han först ond och förivrade sig en smula, men han bad strax efteråt om ursäkt och gav mig ett tjänstgöringsbetyg, som jag hade all anledning att vara nöjd med. Jag skildes på försommaren 1898 från Rosenquist och kamraterna i bästa vänskap. Vedum lämnade jag utan saknad.
Några år senare flyttades domsagans kansli till Skara, varest Rosenquist avled år 1907.
C. V. S.