Ogiltigförklarande av stadfäst förlikning

    Om parterna i en rättegång träffa förlikning, skall denna enligt RB 17:6 stadfästas av rätten, därest parterna det begära. Stadfästel-

sen sker genom dom. Jämlikt 45 § UL skall en stadfäst förlikning verkställas såsom lagakraftägande dom.
    Den för parterna viktigaste följden av stadfästelsen är att förlikningen blir exigibel. Emellertid har stadfästelsen även en viss betydelse för den händelse endera parten skulle väcka en ny talan om »samma sak» som den, varom förlikning träffats. Har stadfästelse icke skett, skall denna nya talan ogillas med den motiveringen att förlikning träffats. Om däremot stadfästelse skett, blir i en sådan situation RB 17:11 att tillämpa. Den nya talan skall alltså jämlikt tredje stycket i detta lagrum avvisas.
    Skillnaden är knappast av någon större praktisk betydelse. Är en förlikning skriftligen avfattad och sålunda lätt att styrka, kan det väl icke spela någon mera avsevärd roll om en ny talan rörande samma sak behandlas på det ena eller andra sättet.
    En helt annan fråga är hur det skall förfaras, därest ena parten vill göra gällande att förlikningen bör betraktas som ogiltig. Har förlikningen icke blivit stadfäst, är det utan vidare uppenbart att en missnöjd part kan erhålla prövning av en talan om ogiltigförklarande. Men hur ställer det sig om förlikningen blivit stadfäst?
    Enligt äldre RB 20:2 skulle domaren, om parterna åsämjades därom, stadfästa en förlikning och »giva dombrev» därå. Enligt 20:5 hänvisades den, som sade sig ha blivit svikligen förledd till förlikningen, att söka »domaren som den gillat»; och denne domare skulle förfara därmed såsom sakens beskaffenhet fordrade. KALLENBERG framhåller, att detta fick anses innebära att en talan om ogiltigförklarande av en fastställd förlikning borde upptagas till prövning, vilken ogiltighetsgrund som än åberopades.¹
    En stadfäst förlikning var även då exigibel såsom lagakraftägande dom. Beträffande frågan om »rättskraften» säger Kallenberg, att det icke kunde vara tal om att tillägga en stadfäst förlikning verkningar, som vore att alldeles likställa med domens rättskraft — detta eftersom talan om ogiltigförklarande av förlikningen var möjlig. Stadfästelsen medförde enligt Kallenberg att förlikningen, så länge den ej blivit förklarad för ogiltig enligt RB 20:5, dels utgjorde hinder för prövning av det rättsförhållande, som förlikningen avsett, vilket motsvarade rättskraftens negativa funktion, dels ock att vad förlikningen fastställt skulle lända till efterrättelse, vilket motsvarade rättskraftens positiva funktion. Part ägde enligt Kallenberg icke göra gällande stadfäst förliknings ogiltighet på annat sätt än genom förande av talan enligt RB 20:5.²
    De svenska författare, som yttrat sig i frågan efter tillkomsten av nya RB, ha ansett, att 17:11 skulle vara att tillämpa med avseende å en stadfäst förlikning. I själva verket ha de emellertid, utan att

¹ KALLENBERG, Några anmärkningar om förlikning enligt svensk civilprocessrätt (kap. 20 RB) i Skrifter tillägnade Johan C. W. Thyrén (1926) s.99 ff; Svensk civilprocessrätt II (1928) s. 516. Vad det betydde, att »dombrev» skulle utfärdas, är oklart. Kallenberg uttalar att dombrevet icke utgjorde en dom i vanlig mening utan att det endast var fråga om ett domboksutdrag, upptagande förlikningen och stadfästelsen. Huruvida denna tolkning är historiskt riktig eller ej må lämnas därhän. Ej heller stadfästelsen enligt RB 17:6 är en dom i vanlig mening, ehuru den betecknas såsom endom.

² P. a. st. s. 102, resp. s. 518.

detta pointerats, ansett att lagrummet skulle tillämpas på två olika sätt. Dels skulle det föranleda avvisande av en ny talan angående den sak, varom förlikning träffats. Dels skulle lagrummet även utesluta en talan om ogiltigförklarande av förlikningen. För en part som ville göra gällande att förlikningen borde betraktas som ogiltig, t. ex. på grund av svek, skulle den enda till buds stående utvägen vara att söka resning eller att anföra besvär över domvilla.³
    Granskar man möjligheterna att använda resning, visar det sig att knappast någon resningsbestämmelse naturligt passar in på fallet. Om någon resningsbestämmelse anses tillämplig, måste det emellertid möta stora svårigheter att i det skriftliga förfarandet åvägabringa den utredning om en ogiltighetsanledning som skulle erfordras. Praktiskt sett skulle möjligheten att erhålla resning vara ytterligt obetydlig.
    Om man emellertid gör det antagandet att resning beviljats med avseende å stadfästelsen, uppstår frågan hur det fortsatta förfarandet skulle gestalta sig. Resningsbeslutet kunde endast avse stadfästelsen, icke förlikningen. Något avgörande i frågan angående förlikningens giltighet skulle icke vara givet i och med resningsbeslutet. Den tidigare rättegången skulle alltså återupptagas utan att något avgörande i denna fråga förelåge. Följaktligen skulle rättegången i fortsättningen komma att röra sig om tvenne helt skilda spörsmål: dels frågan huruvida förlikningen borde anses ogiltig, dels (om denna fråga besvarades jakande) frågan hur den ursprungliga tvisten borde avgöras. Därest domstolen slutligen komme till det resultatet, att förlikningen borde anses giltig, finge den ta ståndpunkt till frågan huruvida målet skulle avskrivas eller förlikningen stadfästas.
    Besvär över domvilla skulle grundas på att förlikningen vore att anse som ogiltig. Utredning härom skulle alltså få föras i det skriftliga besvärsförfarandet med hovrätten eller högsta domstolen som första instans. Något avgörande angående förlikningens giltighet skulle icke träffas genom bifall till domvillobesvären, varför de nyss angivna svårigheterna skulle uppstå i den fortsatta rättegången.
    En procedur av angiven beskaffenhet är föga lämplig. Innan den genom förlikning en gång avslutade processen återupptages borde det vara avgjort, huruvida förlikningen skall anses giltig eller icke.
    Skulle nu verkligen RB 17:11 föranleda, att man trots allt endast skulle ha de extraordinära rättsmedlen att tillgå för att vinna rättelse när en förlikning tillkommit t. ex. genom svek från endera sidan? Antagandet att detta skulle vara fallet synes bero på en sammanblandning av tvenne olika frågor. Den ena är hur man skall förfara i händelse av ny talan rörande den »sak» som reglerats genom förlikningen. Den andra frågan är hur man skall förfara med en talan som avser ogiltigförklarande av förlikningen. Att dessa frågor äro helt skilda är uppenbart. De måste därför besvaras var för sig.
    Av RB 17:11 får anses följa, att en ny talan angående den sak, varom förlikning träffats, skall avvisas. Men vad säger väl lagrummet om det fall att en talan föres om ogiltigförklarande av förlikningen? Det heter att dom skall äga rättskraft, såvitt avgjorts den sak, varom talan väckts. Frågan om ogiltigförklarande av förlikningen ut-

³ Jfr mitt arbete »Rätt och dom» (1960) s. 336.

gör emellertid en helt annan »sak» än den ursprungliga tvistefrågan. Ogiltighetsfrågan konstituerar en ny »sak». Om den har icke förts någon talan, och den har därför icke varit föremål för någon prövning, bortsett från att domstolen naturligtvis, innan förlikningen stadfästes, hade att tillse att icke någon manifest ogiltighetsanledning, såsom tydlig sinnessjukdom, förelåg.
    Härav framgår att RB 17:11, rätt besett, alls icke föranleder att en talan om ogiltigförklarande av stadfäst förlikning skall avvisas. Rättstillståndet är alltså ungefär detsamma som enligt äldre RB. Hur processlagberedningen tänkt, vet jag icke. Men objektivt sett är det fullt förklarligt, att ingen bestämmelse motsvarande äldre RB 20:5 upptagits i lagen. En sådan bestämmelse hade varit onödig, och den skulle knappast ha passat in på något ställe i RB.
    På äldre RB:s tid synes man icke ha sysselsatt sig med frågan om undanröjande av stadfästelsebeslutet, sedan förlikningen förklarats ogiltig. Kallenberg berör sålunda icke denna fråga.
    Enligt nya RB erbjuda reglerna om besvär över domvilla en utväg att få stadfästelsen undanröjd, om förlikningen förklarats ogiltig. Fristen för anförande av besvär över domvilla är enligt 59:2 sex månader från det stadfästelsen vann laga kraft. Då rättegången om ogiltigförklarande måste beräknas ta avsevärd tid, bör tydligen en part, som inom sexmånadersfristen väcker en sådan talan, samtidigt anföra besvär över domvilla. I sådant fall får besvärsmålet förklaras vilande, tills ett avgörande föreligger i målet om ogiltigförklarande. Har parten försuttit fristen för anförande av besvär över domvilla, torde icke finnas någon formell möjlighet att få stadfästelsen undanröjd.
    När förestående tankegång utvecklades i »Rätt och dom» (s. 336 ff.) upptog jag icke frågan hur rättsläget skall gestalta sig, om man antager att en stadfäst förlikning förklarats ogiltig men fristen för anförande av besvär över domvilla försuttits. Framställningen bör därför kompletteras på den punkten.
    Det är klart att den primära frågan är hur RB 17:11 skall tolkas. Befinnes detta lagrum, såsom här gjorts gällande, icke vara tillämpligt, när talan föres om ogiltigförklarande av stadfäst förlikning, så är därmed givet, att en sådan talan bör upptagas till prövning. De formella frågor som uppstå, därest fristen för anförande av domvillobesvär icke iakttages, röra dels exigibiliteten, dels »rättskraften».
    Beträffande exigibiliteten finns det åtminstone en annan situation, där motsvarande formella fråga kan uppstå. Enligt RB 17: 11 skall domen äga rättskraft, såvitt därigenom avgjorts den sak, varom talan väckts. Skulle domen ha gått utöver yrkandet, skall den alltså icke anses äga »rättskraft» i detta hänseende. Antag att käranden yrkat förpliktande för svaranden att betala 1 000 kr. men att domstolen av någon anledning förpliktat honom att betala 1 500 kr. (utan att ett skrivfel föreligger). Domen är då verkställbar enligt sin ordalydelse. Har den vunnit laga kraft, torde den kunna angripas genom besvär över domvilla. Men vid sidan härav märkes, att domen icke skall anses äga rättskraft i vad den går ut på förpliktande att betala mer än 1 000 kr. På grund härav finns det intet hinder för prövning av en talan från den förlorande partens sida att han skall förklaras vara fri

32—623004. Svensk Juristtidning 1962

från förpliktelsen att betala de överskjutande 500 kr. Bifalles denna talan, kan det uppenbarligen icke längre komma ifråga att den första domen i sin helhet skulle verkställas. Men något sätt att få den undanröjd finns icke, för såvitt tiden för anförande av besvär över domvilla försuttits.
    På motsvarande sätt har man enligt min mening att bedöma situationen, om en stadfäst förlikning förklarats ogiltig men tiden för anförande av domvillobesvär med avseende å stadfästelsen gått ut. Stadfästelsen kan visserligen icke undanröjas. Men verkställighet bör tydligen icke ske. Utförd verkställighet bör gå åter, och 50 § UL bör analogt tillämpas med avseende å det anspråk på skadestånd som den slutligen vinnande kan förväntas framställa.
    Frågan om den stadfästa men ogiltigförklarade förlikningens karaktär av rättegångshinder synes mig lika litet behöva vålla någon större svårighet. Stadfästelsen refererar ju till förlikningen. Har denna förklarats ogiltig, så hänger stadfästelsen i luften. Oavsett om det icke finns någon möjlighet att få den undanröjd — lagstiftaren kan ju inte förutse alla detaljer — bör stadfästelsen icke längre tillmätas den betydelsen, att förlikningen skulle utgöra ett rättegångshinder med avseende å den ursprungliga tvistefrågan. Det vore ju en absurditet att tillmäta den en sådan betydelse.
    Motsvarande gäller om vad man kallar »rättskraftens positiva sida». Icke kan det på allvar hävdas att en stadfäst men sedermera ogiltigförklarad förlikning skulle vara att lägga till grund för en ny dom. Jag förmenar alltså, att man bör tillämpa samma princip som Kallenberg hävdade för äldre RB:s del.
    Härmed torde de anmärkningar mot mitt resonemang vara bemötta som professor EKELÖF framställt i en recension av »Rätt och dom».⁴ En längre, tröttande polemik torde vara överflödig. Ekelöf resonerar på ett sätt som är rakt motsatt mitt. Han utgår från den situationen att tiden för anförande av domvillobesvär försuttits och förutsätter, att den stadfästa förlikningen då skulle ha en oomkullrunkelig »rättskraft», även om den antages ha blivit förklarad för ogiltig. Därför skulle den som uppnått ogiltigförklaringen icke ha någon glädje därav. Till följd härav borde det aldrig vara möjligt för någon att få prövning av en talan om ogiltigförklarande av en stadfäst förlikning. Bristen på möjlighet att få förlikningen undanröjd, sedan tiden för anförande av domvillobesvär gått ut, skulle alltså vara bestämmande för tillämpningen av RB 17:11 och föranleda att en talan om ogiltigförklarande av fastställd förlikning borde avvisas.
    För egen del anser jag att man bör utgå från RB 17:11 och tillse, huruvida detta lagrum enligt sin ordalydelse och mening är tillämpligt vid talan om ogiltigförklarande av stadfäst förlikning. Besvaras denna fråga nekande, bör en dylik talan upptagas till prövning. De formella svårigheter som uppstå för den händelse besvär över domvilla icke anföras i tid äro någonting sekundärt och kunna icke stå i vägen fören riktig tillämpning av RB 17: 11. Såsom här utvecklats, torde svårigheterna lösas ganska lätt.

Karl Olivecrona

⁴ SvJT 1961 s. 369 ff.