KURT GRÖNFORS 733HANS WIETHAUP. Die Lärmbekämpfung in der Bundesrepublik Deutschland. Köln, Berl., Münch. & Bonn 1961. Carl Heymanns Verlag KG. XXIV + 371 s. Inb. DM 29,80.

    Under det senaste decenniet har bullret alltmer kommit i förgrunden såsom ett samhällsproblem. Bullrande maskiner har visserligen funnits länge, men industribuller och trafikbuller har numera nått en intensitet som man förut knappast trott vara möjlig. Jetdriftens införande på flygets område har medfört ett mer eller mindre svåruthärdligt buller inte bara för flygplatsernas närmaste omgivning utan för stora områden, ja för hela städer eller andra tätorter. Det har blivit tydligt, att samhället här måste gripa in med en mängd olika åtgärder: samhällsplanering, tekniska åtgärder till dämpning av bullret, rättsliga ingripanden o. s. v. (jfr SOU 1961:25). Samtidigt har vägtrafikens enorma ansvällning medfört bullerstörningar för omkringboende av tidigare alldeles okänd omfattning. Även här måste samhället på olika sätt gripa in.

    Samtidigt med att bullret på antydda sätt har ökats, har allmänhetens krav på ostördhet höjts i takt med den stegrade levnadsstandarden. Dagens dröm om den egna villan utanför stadscentrum omfattar inte bara hög bostadsstandard och egen trädgård utan också ostördhet —en lugn miljö, där man kan återhämta sig från en hektisk och bullrig storstadstillvaro. Samtidigt är det just den sortens bostäder som är mest bullerkänsliga: glasdörren mot trädgården står öppen om sommaren därför att man i enlighet med arkitektens idé skall göra trädgården till ett uterum; ute och inne skall omärkligt gå över i varandra. Allmänhetens ökade anspråk märks också i form av en allt kraftigare markerad antibuller-inställning. I pressen har under de senaste åren förts enhäftig kamp mot bullret i dagens samhälle. Vi vet också, att en hög bullernivå är inte blott en brist i den komfort vi strävar efter utan äveni längden ett hot mot vår hälsa. I Schweiz bildades för flera år sedanen antibuller-liga, f. ö. efter det att professorn i civilrätt vid Universitetet i Zürich Karl Oftinger offentliggjort en ganska hätsk men mycket läsvärd stridsskrift med titeln »Lärmbekämpfung als Aufgabe des Rechts» (Zürich 1956). I Västtyskland bildades Deutscher Arbeitsring für Lärmbekämpfung, och numera har även Sverige fått sin förening för bekämpande av buller. Denna utveckling kan inte hejdas.
    I spåren av densamma har på några få år vuxit upp en hel speciallitteratur rörande buller från olika synpunkter. Därvid har inte minst den rättsliga aspekten blivit föremål för åtskillig uppmärksamhet. Ett av de senaste tillskotten är det ovan rubricerade arbetet.
    Förf., som är Oberrechtsrat i Dortmund, har ställt sig den omfattande uppgiften att ge en helhetsöversikt över möjligheterna till bullerbekämpning under beaktande av såväl fysikaliska och medicinska som juridiska synpunkter. Han har samlat ihop ett vidlyftigt material av upplysningar, särskilt olika författningar och domstolsavgöranden. Man kan därför säga, att boken är en handbok i juristens möjligheter att med rättsliga medel bekämpa bullret. Med sedvanlig tysk grundlighet går förf. igenom alla tänkbara olika typer av buller och ställer dem i relation till gällande rättsbud och avgöranden. Denna grundlighet blir

734 ANM. AV HANS WIETHAUP: DIE LÄRMBEKÄMPFUNGhär och var sublim, såsom när förf. (s. 208) med allvar utreder möjligheten att rättsligt angripa störningar av skällande hund i hyreshus. Den som i stadsvåning håller hund måste, fastslår förf., under alla omständigheter sörja för att hunden icke med sitt skall stör grannarna; i nödfall får han avstå från att ha hund. Ty medmänniskornas ostördhet, fortsätter förf., är viktigare än hundägandet som hobby eller de praktiska ändamål (t. ex. vakthållning) som hundägaren vill uppnå genom att hålla hund. För en sådan inställning måste också, försäkrar förf., djurskyddsföreningarna ha förståelse. »Man kann ein Gericht, das einen Hundehalter durch Strafen dazu anhält, für die Unterdrückung des Bellens seines Hundes zu sorgen, nicht als Tierquäler bezeichnen. Denn mit dem gleichen Recht könnte der durch die Bellerei Beeinträchtigte den Tierschutzverein als Menschenquäler bezeichnen, weiler sich für ungehemmtes Bellen des Hundes einsetzt.»
    Av sådana passager, som det finns gott om i boken, bör man emellertid ej förledas till den förhastade slutsatsen, att arbetet skulle helt vara ägnat åt rättsliga kuriositeter. Tvärtom är det klart, att den grundliga sammanställningen av material och argument är värd allt erkännande. Även den svenske advokat, som får ett bullermål, torde kunna få åtskilliga uppslag vid en genombläddring.

Kurt Grönfors