Ny åklagarorganisation m. m. Proposition om förstatligande av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet till den del dessa verksamhetsgrenar nu är kommunala framlades av Kungl. Maj :t i mars 1962 och antogs av riksdagen i oktober samma år. Statsmakternas beslut innebar även att det personalorganisatoriska sambandet mellan de tre verksamhetsgrenarna brytes. Till följd därav måste en översyn av verksamhetsformerna äga rum. Reformen avses skola genomföras den 1 januari 1965. Polisberedningen har till uppgift att verkställa det utredningsarbete, som betingas av reformbeslutet. I september framlade beredningen förslag till, bland annat, ny organisation av åklagarväsendet.
    Tidigare utredningar har betonat önskvärdheten av att krav på fullständig juridisk utbildning uppställdes för innehav av landsfiskals- och stadsfiskalstjänster. Såvitt avser landsfiskalerna har detta icke tidigare ansetts möjligt

att på en gång genomföra. Införandet år 1942 av en särskild distriktsåklagarutbildning torde emellertid ha betraktats som en första etapp på vägen. För stadsfiskalstjänsterna har successivt genom särbestämmelser uppställts krav på s. k. landsfogdekompetens. Polisberedningen anför att de krav, som ställes på åklagaren i den moderna straffprocessen, gör det nödvändigt att generellt uppställa större krav på juridisk skolning hos åklagarna i det omorganiserade åklagarväsendet. Beredningen föreslår därför att juris kandidatexamen och tingsmeritering skall fordras för innehav av åklagartjänst.
    Antalet åklagardistrikt på lokalplanet utgör i dag 381. I icke mindre än 188 fall har åklagarna i dessa distrikt att ensamma svara för verksamheten. Beredningen anser övervägande skäl tala för att åklagardistrikten göres så stora att de bildar underlag för åklagarmyndigheter bestående av minst tre åklagare. I sådana myndigheter får man viss elasticitet i organisationen. Möjligheter föreligger vidare att fördela arbetsuppgifterna med hänsyn till den skicklighet och erfarenhet, som finnes representerad bland åklagarna, och samråd kan äga rum dem emellan i besvärliga ärenden.
    Åklagardistrikten bör bygga på polisdistrikten. Endast hälften av de 119 föreslagna nya polisdistrikten blir emellertid tillräckligt stora för att ge arbetsunderlag åt åklagarmyndigheter om tre eller flera åklagare. Skapande av erforderligt arbetsunderlag för sådana myndigheter förutsätter därför att åklagardistrikt bildas genom sammanläggning av polisdistrikt i mycket stor omfattning. Totalt uppgår antalet åklagardistrikt i riket enligt beredningens förslag till 90. Av dessa föreslås mer än två tredjedelar erhålla tre åklagare eller flera. Till följd av det nära samband, som råder mellan polis- och åklagarverksamhet genom att åklagaren är förundersökningsledare, anser beredningen att åklagare åtminstone tills vidare bör vara stationerad på varje polisiär centralort. Antalet distriktsåklagare föreslås bli 300.
    Vad avser regionalplanet innebär beredningens förslag att länet i regel bibehålls som verksamhetsområde för landsfogdens motsvarighet i åklagarhänseende i den nya organisationen, länsåklagaren. Undantag görs dock för Gotlands, Kronobergs och Jämtlands län, vilka sammanlagts med respektive Stockholms, Blekinge och Västernorrlands län. Sammanlagt 46 åklagare beräknas för verksamheten på regional planet.
    Nu gällande bestämmelser om uppdelning av åklagarfunktionerna på landsfogdar och distriktsåklagare kvarstår i huvudsak oförändrade sedan 1936, då landsfogdetjänsterna blev föremål för viss omorganisation. Distriktsåklagarkårens standard har höjts sedan dess. Beredningen framhåller att renodlingen av åklagarverksamheten och indelningen av riket i färre distrikt med starkare åklagarmyndigheter i förening med höjning av kompetenskraven ökar förutsättningarna att överföra vissa statsåklagaruppgifter på distriktsåklagarna. Verkan av att kompetenskraven höjes visar sig emellertid inte förrän småningom. I avvaktan därå bör mera betydande ändringar i funktionsfördelningen icke ske. Beredningen föreslår därför att länsåklagarna i den nya organisationen blir utövande åklagare i väsentligen samma omfattning som landsfogdarna är det i dag. Med hänsyn bland annat till vikten av en enhetlig åtalspraxis förordar beredningen vidare att delegation av länsåklagaruppgifter, som för närvarande äger rum i betydande omfattning, i fortsättningen sker mycket sparsamt.
    Länsstyrelsernas befattning med åklagarväsendet skall upphöra. Administrationen av åklagarväsendet uppdelas på länsåklagarna och riksåklagarämbetet.

Den ekonomiska förvaltningen koncentreras i huvudsak till ämbetet som föreslås erhålla en stärkt organisation för sina nya uppgifter.
    I särskilt yttrande har tre av experterna i beredningens åklagarsektion utvecklat en avvikande mening. Denna hänför sig främst till frågan om åtalsfunktionernas fördelning på regionalåklagare och distriktsåklagare. Funktionsuppdelningen, distriktsrevisionen och den föreslagna kompetenshöjningen gör det enligt deras mening möjligt och önskvärt att nu låta de lokala åklagarmyndigheterna i princip handlägga alla slag av mål. Till den regionala instansen kunde då koncentreras i huvudsak lednings- och tillsynsfunktioner samt vissa särskilt viktiga åtalsfunktioner. Verksamheten borde då organiseras på tolv regioner.
    Den kanske starkaste omdaningen äger rum på exekutionsväsendets område. En rationell organisation förutsätter att verksamhetsområdena göres jämförelsevis stora. Genom sammanläggning av polisdistrikt har beredningen skapat 81 utmätningsmannadistrikt. Varje distrikt skall utgöra underlag för minst en kronofogde, i vissa fall skall dessutom finnas biträdande fogde. Verksamheten föreslås renodlad så att endast de mest kvalificerade göromålen av juridisk natur ankommer på kronofogde. Denne skall vara tingsmeriterad juris kandidat. Han förutsättes erhålla biträde av kronokommissarie, förste kronoassistent och kronoassistent m. fl. För att genomföra reformen och för vissa andra angelägna uppgifter föreslår beredningen att en särskild central nämnd inrättas från och med den 1 juli 1964.

M. B.