ÅKE LÖGDBERG. Upphovsrätten och fotografirätten. Sthm 1964. Almqvist & Wiksell. 186 s. Kr. 18,00.

    Föreliggande arbete är den första läroboken på auktorrättens område efter 1960 års lagstiftning. I förordet uttalar författaren, att boken närmast är tänkt som lärobok men att han också hoppas finna läsare utanför de juridiska fakulteterna. Denna förhoppning kommer säkert att infrias: med sitt klara och knappa framställningssätt bör arbetet kunna tillgodogöras även av intresserade lekmän och stimulera till fortsatt diskussion av de just nu i pressen så ofta uppmärksammade problem som stå i samband med auktorrätten.
    Vad beträffar den läroboksmässiga användningen bör LÖGDBERG såsom mångårig ämnesföreträdare vid juridiska fakulteten i Lund kunna bygga sin bedömning av lämplig uppläggning och lämpligt omfång på solid erfarenhet. En fråga som inställer sig trots denna garanti är dock om icke författaren bedömer sina läsares intresse för de upphovsrättsliga problemen alltför pessimistiskt. Det är här fråga om ett ställningstagande som ligger s. a. s. utanför boken och knappast skulle böra upptagas i en anmälan om icke författarens strävan efter korthet och lätthanterlighet enligt anmälarens uppfattning gått ut över ett par så viktiga element som litteraturhänvisningar och konkreta exempel. Det förefaller rimligt att en lärobok avsedd för vetenskaplig utbildning i någon mån också tjänar som utgångspunkt för mer djupgående studier. Denna uppgift är särskilt angelägen inom upphovsrätten, som i vårt land överhuvudtaget icke kan räkna andra arbeten av översiktskaraktär än EBERSTEINS ofullbordade men mycket rikt dokumenterade Den svenska författarrätten (1923—25) och VON KONOWS populärt hållna framställning av 1919 års lagstiftning, Författares och tonsättares rätt (1941). I sitt förord har Lögdberg framhållit, att litteraturförteckningen är avsedd att omfatta endast senare skandinaviska bidrag. Tidsgränsen är satt vid 1948; av tidigare litteratur nämnes endast Ross' artikel om de upphovsrättsliga grundbegreppen i TfR 1945. Oredovisade bli därmed icke blott de båda nyssnämnda översiktsverken utan även flertalet av det knappa dussin mer omfattande arbeten som nordisk immaterialrätt överhuvudtaget kan uppvisa: främst KNOPHS Åndsretten (1936), LUNDS Billedkunsten (1944), JACOBSENS Ophavsretten (1941), huvuddelen av Ebersteins produktion. Av modernare arbeten upptaga tidskriftsuppsatser i specialfrågor en väsentlig plats medan även sådana centrala verk som DESBOIS' Le droit d'auteur (1950) och COPINGER-SKONE JAMES' Copyright (senaste uppl. 1958), liksom svenska författares inlägg i internationella frågor saknas. Hur svår utformningen av en användbar bibliografi på detta rättsområde än må vara — redan det materiella problem som anskaffningen av ut-

ländsk litteratur från svenska bibliotek utgör måste givetvis inverka härpå i en lärobok — synes det kunna ifrågasättas om icke författaren skulle ha gjort de läsare som önska tränga vidare inom upphovsrätten en större tjänst med en mer selektiv bibliografi utan tidsspärr och nationell inriktning. En något mer utbyggd notapparat med litteraturhänvisningar i omedelbart sammanhang med de dryftade problemen skulle sannolikt också kunna försvara sin plats i en lärobok för den akademiska undervisningen.
    Om sin återhållsamhet i fråga om konkreta exempel säger Lögdberg i förordet, att lagtextens vaga och elastiska formuleringar — ehuru i och för sig naturliga — i hög grad försvårat uppställandet av sådana. Häremot synes kunna invändas, att ehuru författarens försiktighet i detta hänseende otvivelaktigt är en garanti för arbetets vederhäftighet som beskrivning av gällande rätts innehåll, bedömningen av de många gränsfall som kunna uppstå vid tillämpningen av vaga rättsregler väl måste anses som en särskilt angelägen uppgift för rättsvetenskapen och även ur pedagogisk synpunkt torde vara av betydande intresse. Det kan överhuvudtaget ifrågasättas om en koncis och i lagtolkningsfrågor utpräglat försiktig framställning sådan som Lögdbergs icke ställer större krav på en läsare som har att inlära stoffet än en fylligare redogörelse, där läsarens memorering kan knyta an till ett rikare material som ger fler hållpunkter och medger viss valfrihet.
    Arbetet inledes av en kortfattad historisk översikt (s. 11—15) mot vilken möjligen kan invändas att uttalandet om upphovsrättens motsvarigheter i antiken (s. 11) kan tänkas ge en i ämnet oförfaren läsare bilden av ett mer utvecklat regelsystem än som belagts. Vad man här har att arbeta med är ju i själva verket en handfull subjektiva uttalanden — oftast av författare som ansett sig kränkta — och vissa uppgifter om skydd för dramatiska verks textmässiga integritet (förmodligen betraktades skådespelen som ett slags statshandlingar, regelmässigt återkommande inslag i offentliga fester). Det idémässiga sambandet med upphovsrätt i modern mening är utomordentligt tunt. Framställningen av modern svensk och internationell utveckling är klargörande och synes tillräckligt fyllig. I ett kort, huvudsakligen refererande avsnitt (s. 15—17) upptagas de argument som åberopats under de rättspolitiska debatterna om auktorrättens grund och berättigande.
    Författarens framställning av verksbegreppet (s. 18—23) ansluter sig nära till de synpunkter han anlagt i arbetet Auktorrätt och film (1957). Något egentligt ställningstagande till den intensiva nordiska debatten i dessa frågor inlåter han sig icke på. Värdefull är den redan i den tidigare boken framförda kritiken av de oklara begreppen »yttre och inre form». Däremot synes det svårt att instämma i Lögdbergs mot Ross riktade uttalande, att en relativ enhet i en serie upplevelser —det är upplevelser av ett verk som åsyftas — hos en eller flera individer kan betraktas som en realitet (s. 19; jfr Auktorrätt och film s. 56 ff; Ross i TfR 1945 s. 344 ff). Den »enhet» Ross åsyftar, d.v. s. likheten mellan ett antal upplevelser, måste rimligtvis som den danske författaren framhåller betraktas som en abstraktion och det »verks-

begrepp» med vars hjälp man betecknar enheten är helt enkelt ett artbegrepp av samma slag som »häst» eller »bil», vilka uttryck hänföra sig till de fram abstraherade genuskriterierna hos en serie företeelser i sinnevärlden. Att denna abstraktion i vissa led av en intellektuell process utgör föremålet för vissa föreställningar hos den som t. ex. bedömer likheten mellan två »verk» kan icke förläna verksbegreppet någon realitet, lika litet som begreppet »bil» blir en realitet genom att en domare som har att tillämpa rättsregler rörande bilar inför ett visst fordon ställer frågan om detta uppfyller de kriterier med vilka man uppbyggt begreppet. — I avsnittet om skilda typer av verk återfinner man spörsmålet om »syftets» betydelse för en produkts verkskaraktär, vilket Lögdberg tidigare gjort till föremål för en intressant specialundersökning (i NIR 1960). I de följande avsnitten, som behandla upphovsrättens subjekt, oskyddade verk, förfoganderättens och den ideella rättens innehåll, upphovsrättens övergång samt skyddstiden, det särskilda titelskyddet, sanktionerna och lagens tillämpningsområde, begränsar sig författaren i allt väsentligt till en redogörelse för reglerna i 1960 års upphovsrättslag, som utläggas med kortfattade anmärkningar. Detsamma gäller skildringen av s. k. angränsande rättigheter och fotografirätten. S. 113—176 upptagas av textbilagor.
    Ett kort avsnitt har ägnats frågan om användning av upphovsrätt som säkerhet för kredit (s. 76—77), ett ämne som i någon mån uppmärksammats i finsk doktrin men lämnats helt obeaktat i Sverige. Att pantsättning av auktorrätt knappast bör kunna äga rum i annan form än genom säkerhetsöverlåtelse torde vara en slutsats i vilken författaren kan påräkna allmänt medhåll. Ett särskilt avsnitt upptager viktigare nyheter i 1960 års lagstiftning i förhållande till förut gällande rätt (s. 89—92) och avslutningsvis uppställas ett antal diskussionsämnen. Dessa avse punkter av åtskilligt intresse, icke minst ur rättspolitisksynpunkt. Ett inledande diskussionsinlägg av författaren själv skulle säkerligen ha givit åtskilligt av principiell betydelse: ämnesvalet antyder att han i vissa frågor — t. ex. rörande utformningen av ett eventuellt idéskydd och möjligheten av särreglering för olika konstarter— står öppen för radikala idéer som förtjäna att ventileras.
    I framställningen av gällande rätt skulle på ett eller annat ställe vissa formuleringar kunna diskuteras; med det valda koncisa framställningssättet måste orden vägas på guldvåg. Här må blott upptagas en punkt: på s. 31 får läsaren intrycket att regeln i 39 § upphovsrättslagen om filmningsrättens omfattning skulle gälla endast s. k. förutbestående verk. Det torde emellertid vara uppenbart att regeln även —och i praktiken kanske framförallt — är tillämplig på verk som framställts på beställning för en viss film (jfr NJA II 1961 s. 266).

Stig Strömholm