FRANSK RÄTTSSYSTEMATIK
Anteckningar till en nyutkommen bok1
AV HOVRÄTTSFISKALEN STIG STRÖMHOLM
Hur vådligt det än må vara att försöka sig på generaliserande omdömen om nationella egenheter, torde man med ganska god säkerhet kunna påstå, att fransk rättsvetenskap, åtminstone på privaträttens område, i påfallande hög grad präglas av en starkt praktisk, ofta kasuistiskinriktning, som har mycket gamla anor. Det torde knappast finnas något annat land, där doktrinen i så stor omfattning lämnar sina bidrag i form av rättsfallskommentarer i de ledande samlingarna,2 översikter över praxis,3 artiklar i de stora uppslagsverk som utgöra de praktiskt verksamma juristernas främsta hjälpmedel4 och omarbetningar av de handböcker som utgöra veritabla institutioner sedan många decennier och oftast nämnas endast med de ursprungliga författarnas namn.5
Vid sidan av de tyska systembyggarna är det påfallande få namn ur den senare franska rättsvetenskapen som kunna göra anspråk på att ha påverkat den europeiska doktrinens metodik och utveckling i stort— och detta även om man beaktar den perspektivförskjutning som den nordiska juridikens fullständiga brist på kontakt med fransk rättsvetenskap riskerar att medföra. Har man nämnt belgaren PICARDS Embryologie juridique — ett naturvetenskapligt inspirerat försök att omgruppera den romerskrättsliga klassifikationen av olika rättigheter —från slutet av 1800-talet, FR. GÉNYS insatser i frirättsskolans begynnelse (från 1899) och L. DUGUITS kritik av rättighetsbegreppet från början av detta århundrade, torde man ha gjort någorlunda rättvisa åt den
nyare franska rättsvetenskapens anspråk på en representation bland de internationella idégivarna på den allmänna rättslärans område.
Samtidigt är det otvivelaktigt, att en frigörelse från 1800-talets traditionella »exegetiska» metod liksom den rena kasuistiken ägt rum. Denna motrörelse synes emellertid ha gått andra vägar än i nordisk och anglo-amerikansk rättsvetenskap, där brytningen med »jurisprudensen» vid sidan av en allmän vändning mot ändamålsresonemang och samhällsnyttsöverväganden i stor, rentav dominerande utsträckning valt att underkasta den juridiska begreppsapparaten och metodiken en logisk och språkanalytisk kritik, som delvis resulterat i ett nedbrytande av den traditionella begrepps- och argumentationsapparaturen.
I fransk doktrin synes reaktionen mot den hävdvunna juridikens speciella argumentationsteknik och relativa isolering från de samhälleliga fakta den var satt att reglera ha tagit sig uttryck i två former. Den talrika och mycket ojämna floran av akademiska avhandlingar —där man antagligen skulle kunna finna uttryck även för andra tendenser och metoder än de förhärskande6 — är det nödvändigt att här lämna därhän.
Den första typen av arbeten med syftning utöver juridisk detaljanalys kan sägas vara ett slags resuméer av ett omfattande praktiskt material, framställningar av närmast historisk-deskriptiv typ, mestadels av äldre författare som på detta sätt överblicka de rättsområden de länge arbetat med, påvisa utvecklingstendenser och eventuellt sätta dessa i samband med sociala och politiska fenomen, med eller utan egna ställningstaganden och värderingar. Någon gång blir det här fråga om en ganska oförbindande och subjektiv historieskrivning utan större intresse för den juridiska problemlösningen, ofta ge framställningar av denna typ värdefulla nycklar till förståelsen och riktlinjer för vidareutbildningen av praxis på de områden som beröras. Ett klassiskt arbete av det slag som här avses är L. JOSSERANDS De l'esprit des droits etde leur relativité (1927), en studie i den franska rättsutvecklingens gång från resolut liberal individualism mot en mer »social» syn påden subjektiva rättens innehåll och utövning.7
Det dominerande inslaget i fransk rättsvetenskaps orientering bort från den formella textexegesen och samtidigt mot ett ökat intresse för de samhälleliga realiteterna utgör emellertid den starka inriktningen på sociologi och samhällsekonomi. Det är påtagligt vilken plats »les faits sociaux et économiques» kommit att intaga i de juridiska fakulteternas kursplaner och undervisningsprogram och vilken rikproduktion av arbeten på sociologiens och — främst den deskriptiva— nationalekonomiens fält som alstrats under efterkrigstiden. Uppen-
barligen framstår studiet av samhälleliga fakta som en grundpelare i den realistiska syn på juridiken som eftersträvas. Denna frejdiga realism är otvivelaktigt lovvärd, men ur juridisk synpunkt synes det böra krävas något mer än fylliga kunskaper i deskriptiv ekonomi och sociologi: på ett eller annat sätt måste dessa discipliner knytas samman med den juridiska metoden, för vilken de äro principiellt främmande, för att de vunna insikterna verkligen skola kunna tillgodogöras av juristerna. Blir man stående vid ett aldrig så grundligt studium av de samhälleliga realiteterna som komplement till ett likaledes grundligt studium av rättsreglerna, kvarstår i alla fall frågan hur det förra skall göras nyttigt till förmån för det senare. Det torde väl egentligen främst vara den numerärt mycket ringa gruppen av jurister som verka såsom lagstiftare vilka ha direkt glädje av sina samhällsvetenskapliga insikter, och även för denna grupp måste säkerligen den lagtekniska träningen komma i första rummet: de olika engagerade samhälleliga intressena torde ha förmågan att göra sig hörda utan juristernas medverkan. Och mot den tänkbara invändningen, att även domaren på många fält uppträder som lagstiftare kan framhållas, att intet studium av samhälleliga realiteter kan bibringa honom de kunskaper han behöverpå den nivå där hans regelskapande verksamhet sätter in: det torde, föratt ta ett par praktiska exempel, icke vara möjligt för honom att i förväg sitta inne med kunskaper om t. ex. eventuella usanser i blomsterlökshandeln mellan Holland och Sverige eller potatisdistributionens organisation i mellersta Uppland. Än mindre — och detta är väl det principiellt viktigaste — torde sådana insikter, om man antager att de vore möjliga att skaffa, vara till nämnvärd hjälp vid bestämmandet av de värderingar han har att företräda eller vid fixeringen av den teknik enligt vilken dessa värderingar få spela in vid avgörandet av en konkret tvist. Naturligtvis kan ekonomi och sociologi hjälpa juristen att göra sig en ungefärlig bild av t. ex. den reella betydelse hans avgörande (i varje fall på prejudikatbildande nivå) kan tänkas få eller av de miljöfaktorer av olika slag som påverkat ett visst handlande, men här återkommer ånyo den juridiska verksamhetens särart: faktiska omständigheter sådana som dessa kunna icke — eller rentav få icke — påverka hans bedömning annat än i en mycket begränsad utsträckning. Man frestas fråga sig om det icke i proklamerandet av vissa hjälpvetenskapers nytta — vid sidan av sociologien kan kanske särskilt nämnas semantiken — ligger en modebetonad överdrift, åtminstone såvitt angår rättstillämpningen. Att det vid sidan härav finnes plats för t. ex. en juridisk-sociologisk »grundforskning», mindre omedelbart nyttig men på lång sikt värdefull för insikten om rättsreglernas faktiska verkningar och psykologiska förutsättningar, skall förvisso icke bestridas. Men denna vetenskaps metodik förefaller att alltjämt vänta på sin grundläggning.8 De försök att sammanknyta »faits sociaux-
et économiques» med rättsreglernas studium som gjorts i fransk doktrin äro icke särskilt övertygande.9
Skulle man bland franska rättsvetenskapsmän söka välja ut någon som gått egna vägar och vars teoretiska studier av rättssystemet åtminstone i viss mån erinrar om det sätt på vilket nordiska forskare närmat sig den allmänna rättslärans problem, skulle det otvivelaktigt vara Lyon-professorn PAUL ROUBIER, vars nyutkomna arbete »Droits subjectifs et situations juridiques» är den närmaste utgångspunkten för dessa anteckningar. De enda som möjligen skulle kunna tävla om platsen är belgaren JEAN DABIN och Parisprofessorn HENRI BATIFFOL.9a Roubiers bok är den åttonde i samlingen »Philosophie du droit», somutges av det ledande juristförlaget Dalloz sedan ett drygt tiotal år. En blick på samlingens övriga nummer styrker påståendet, att rättsteoretiska undersökningar knappast intaga någon framträdande plats i fransk juridik av idag. Av de sju föregående numren svarar Dabin för två och Batiffol för ett, medan två äro översättningar av DEL VECCHIO, ett är KELSENS Reine Rechtslehre i fransk språkdräkt och det sjunde är ett franskt doktrinhistoriskt arbete.
Roubiers bok är ett försök till klassifikation och avgränsning av rättighetsbegreppet och dess underavdelningar, därvid striden mot inexakt terminologi och därav följande tankemässiga oklarheter tycks utgöra ett ledmotiv.9b »Une science est une langue bien faite», proklamerar författaren i sitt företal (s. 11), och konstaterar samtidigt att de reella konflikterna äro tillräckligt allvarliga för att hota att bli olösliga om de förenas med strider om ord. Boken hämtar sin rika exempel flora från, och författaren utsträcker sitt klassifikationsförsök över alla rättsområden. Detta ter sig i förstone utomordentligt illavarslande, då författare som excellera i att illustrera allmänna teser med exempel från områden, som de rimligtvis icke kunna tillfullo behärska, oftare pläga utmärka sig för tankens flykt än för dess vederhäftighet. Roubier förefaller emellertid att välja sina positivrättsliga illustrationer med omsorg och försiktighet, och hans framstående och omfattande författarskap på olika områden — med tonvikt på immaterialrätten — borgar för sakkunskapen och omsorgen i de överväganden som läsaren icke kan eller icke hinner pröva.
Det skall genast framhållas, att Roubier står mycket fjärran från den uppfattning av rättighetsbegreppets funktion och innebörd — eller brist på innebörd — som man väl, med bortseende från nyansskillnader som
vid det här laget blivit svåra att urskilja för en läsare, kan sammanfatta såsom den nordiska rättsvetenskapens.10 Dels har man veterligen aldrig haft tillfälle att ta ställning till denna teoretiska uppfattning —nordisk rätt skulle behöva även ett franskspråkigt public relations department! — dels är det sannolikt att han skulle avvisa den som »querelle de mots». De läror inom Roubiers erfarenhetsområde som komma närmast den nordiska kritiken är Duguits och Kelsens, och det är karakteristiskt att den franske författaren uppfattar dessa teoretikers kritik av rättighetsbegreppet i första hand ur rättspolitisk synpunkt: de ge uttryck åt en »objektivism» som av utomjuridiska skäl är fientlig mot den liberala och individualistiska rättighetskonstruktionen.11
Rättigheter existera i hög grad för Roubier, och en väsentlig del av hans arbete är ägnat ett studium av deras arter och egenskaper. Här skall uppmärksamheten fästas på fyra problem som diskuteras ingående av Roubier, varmed icke skall sägas att författarens framställning i övrigt är ointressant. Mest umbärligt ter sig det avslutande kapitlet (s. 339—446) som innehåller en rad olika indelningar av rättsliga situationer. Vissa av de företagna klassifikationerna, uppenbarligen burna av ambitionen att ur alla tänkbara relevanta synpunkter ordna det föreliggande stoffet, framstå som en exercismässig inventering av den juridiska verktygslådan.
För det första söker Roubier uppdraga gränserna mellan subjektiva rättigheter och vad han kallar objektiva juridiska situationer — detta kan sägas vara bokens huvudärende — och vidare undersöker han grunderna för indelningen i sakrätter och fordringsrättigheter. De två andra problemkomplex som skola något beröras äro av mindre räckvidd: de avse rättighetsbegreppets historiska utveckling och den i kontinental efterkrigsjuridik ivrigt diskuterade frågan om en s. k. personlighetsrätt. Här må den historiska frågan beröras först.
Ett viktigt element i den nordiska rättslärans angrepp på det traditionella rättighetsbegreppet var ursprungligen påståendet att nämnda begrepp byggde på primitiva föreställningar om en särskild makt av mystisk karaktär. Hur därmed förhöll sig kan nu för bedömningen
av denna rättsläras riktighet vara tämligen likgiltigt, eftersom kritiken snart nog kommit att föras över på ett plan, där rättighetskonstruktionens historiska rötter väsentligen sakna betydelse.12 I den mån det nu alltjämt verkligen antages, att rättighetsbegreppet skulle ha bottnat i sådana föreställningar, förefaller det — åtminstone på obligationsrättens område13 — nödvändigt att modifiera denna syn i belysning av senare rättshistorisk forskning. Till denna forskning lämnar Roubier inga självständiga bidrag men han framställer klart och koncist vissa tyska och franska forskares resultat (främst VILLEYS och COINGS) enligt vilka rättighetskonstruktionens utveckling i själva verket är en tämligen sen företeelse, med ansatser hos glossatorerna men fullt utvecklad först hos den franske renässansjuristen DONEAU (Donellus), som utformade den lära och indelning beträffande olika rättighetstyper som bragtes till fulländning av naturrättens företrädare under 1700-talet för att via SAVIGNY föras över i den tyska 1800-talsdoktrinen.14 Före Doneau rörde man sig alltjämt med frågan i vilka fall en actio stod till buds, icke med spörsmålet huruvida någon hade en rättighet, och den traditionella indelningen i jura in rem och jura in personam utgör helt enkelt en transponering på rättighetstänkandets plan av de romerskrättsliga actiones in rem och actiones inpersonam.15
Dessa historiska grundelement äro icke utan saklig betydelse i Roubiers framställning. Tvärtom är indelningen mellan subjektiva rättigheter å ena sidan och »situations juridiques objectives» å den andra en grundsten i hans system. Dessa två typer av juridiska situationer, heter det, motsvara två skilda tendenser i den juridiska organisationen, vilkas grunddrag skola undersökas i den följande framställningen.16
Roubier definierar på ett par ställen vad han menar med subjektiva rättigheter eller — som han föredrager att kalla dem17 — subjektiva juridiska situationer; de äro »des situations réguliérement établies,
soit par acte volontaire, soit par la loi, desquelles découlent principalement des prérogatives qui sont à l'avantage de leurs bénéficiaires, et auxquelles ils peuvent d'ailleurs en principe renoncer.»18 En ytterligare egenskap, utöver situationens för den berättigade fördelaktiga karaktär och möjligheten till avstående, är att det ifrågavarande prerogativet måste vara en »verklig nyttighet», som normalt kan överlåtas på andra.19 Från rättigheter i sålunda angiven mening avskiljer författaren i den terminologiska klarhetens intresse libertés, facultés, fonctions och pouvoirs, vilka samtliga definieras och insättas i sitt sammanhang; från dessa utredningar kan här bortses.20 Det i politiska och rättspolitiska sammanhang vanliga talet om »rätt till bostad», »rätt till arbete» avvisas också såsom farligt och ägnat att skapa förvirring.21
Den centrala avgränsningen i Roubiers system är emellertid den mellan »situations juridiques subjectives» och motsvarande »objektiva» situationer. Den senare kategorien exemplifieras av omyndighet, skadeståndsansvar, äktenskap och förhållandet mellan föräldrar och barn samt definieras såsom »des situations établies d'autorité en vue du bien commun, et non pas pour le service d'intéréts individuels».22 Sammanförandet av så olikartade rättsfigurer som de nämnda kan förefalla överraskande men förklaras av en senare precisering. De objektiva situationerna, heter det, kunna uppdelas i »situations réactionelles», d. v. s. sådana i vilka det inträdda rättsläget präglas av rättsordningens reaktion mot vissa fakta, och »situations institutionelles», av rättsregler fixerade och reglerade situationer som omfatta plikter snarare än förmåner.23
Den genomförda gränsdragningen kan synas en svensk jurist helt främmande. Det ter sig framför allt egendomligt att författaren överhuvudtaget skulle finna det nödvändigt att framhålla, att omyndighet eller skadeståndsansvar icke äro rättigheter. Här måste man emellertid erinra sig den doktrinhistoriska bakgrunden, d. v. s. den från 1800-tals jurisprudensen i fransk rätt kvardröjande tendensen att uppfatta hela privaträttssystemet som ett spel av rättigheter med motsvarandeobligationer.24 Vad Roubier vill visa är sålunda icke det tämligen självklara förhållandet att den som begått en skadevållande handling ej kan anses äga någon rättighet utan blott att förhållandet mellan gärningsmannen och hans offer överhuvudtaget icke låter sig inrangeras i ett schema av rättigheter och däremot svarande förpliktelser, liksom han vill visa det hopplösa i att söka inpassa reglerna om omyndighet eller äktenskap i ett sådant schema. En huvudtanke i framställningen
är nämligen att reducera rättighetsbegreppets användning till ett noggrant fixerat minimum av situationer.25
Det är genom denna disciplinerande verksamhet Roubiers teser kunna vara av intresse även ur nordisk synpunkt. Ty även om man här underkänt rättighetsbegreppet såsom självständigt mellanled mellan rättsfaktum och rättsföljd, förefaller det klart, att man måste slå sig till ro inför det faktum att uttrycket även framgent kommer att fungera såsom upplysande eller handlingsdirigerande signal i juridiskt språkbruk, och inför detta faktum förefaller det ingalunda likgiltigt att studera i vilka situationer begreppet kan uppfylla sin språkliga funktion utan olägenheter. Att »rättighet» i vissa sammanhang är bärare av en specialbetydelse, som icke sammanhänger med eventuella metafysiska förställningar utan innebär en avgränsning av rent teknisk natur —närmast väl hänförlig till rättsfakta — från t. ex. »intresse» förefaller åtminstone sannolikt. En diskussion som rör den förnuftiga gränsdragningen kring den språkliga beteckningen »rättighets» användningsområde torde därför, oavsett om diskussionen föres utifrån en teoretisk ståndpunkt som i övrigt ter sig ohållbar, kunna vara av betydande intresse.
Analysen av förhållandet mellan »subjektiva» och »objektiva» situationer slutföres hos Roubier genom en jämförelse av sanktionssystemet i de båda fallen. Att författaren här står på en i Norden övergiven ståndpunkt förefaller sannolikt: när någon för talan på grund av en rättighet, heter det, är domarens roll »seulement déclaratif dedroit».26 Alldeles säkert är det emellertid kanske icke att Roubiers ståndpunkt skulle sammanfalla med det hos oss övergivna rättighetstänkandet, ty vad som anses »preexistera» i förhållande till domen är icke rättigheten som sådan utan »le titre du droit», d. v. s. närmast rättsfaktum, och det förefaller rimligt att påstå, att — helt in abstracto, frånsett bevisproblem, oriktig bedömning och annat — domaren dekreterar vilken rättsföljd som detta rättsfaktum enligt gällande regler medför (åtminstone vid fastställelsetalan får väl domslutet under angivna förutsättningar förmodas utgöra ett efter det konkreta fallet lämpat uttalande av enahanda innebörd som den i abstrakt form hållna rättsregel vars tillämpning detta rättsfaktum anses medföra). Roubier har upptagit den av WINDSCHEID införda lära som särhåller rättigheterna och deras motsvarigheter i processuella sammanhang, »die Ansprüche» (prétentions),27 men med den väsentliga modifikationen att prétentions icke äro knutna till rättigheter allenast utan även till det processuella genomdrivandet av objektiva situationer. Skillnaden
mellan rättigheter och objektiva situationer är, för att förenkla ett delvis komplicerat resonemang hos Roubier,28 att rättigheterna, som äro fixerade till sitt innehåll, utan vidare kunna göras gällande i process — enligt det i 1800-talsjuridiken vedertagna talesättet att varje rättighet har sin »action en justice» — under förutsättning att sådana villkor som aktiv- och passivlegitimation, »titre» (som, kanske välvilligt, kan översättas med rättsfaktum) och rättighetens giltighet motsvaranden äro uppfyllda; det förutsättes blott att ett förhållande som objektivt utgör ett angrepp mot rättigheten styrkts. I fråga om objektiva situationer, å andra sidan, förutsättes att det för de ifrågavarande fakta finnes en »action en justice», som emellertid till skillnad från de pretoriska actiones i äldre romersk rätt följer av lagregler. Som exempel nämner Roubier den allmänna culparegeln i art. 1382 code civil. »Ce texte», heter det, »ne définit pas un droit subjectif, mais une situation objective. Il ne dit pas quel est le régime et l'effet d'un droit de créance, il prévoit seulement un cas dans lequel pourra apparaîtreune obligation de reparation: et sans doute cette reparation aboutira à une créance d'indemnisation du dommage; ce pendant ce n'est pas encore de cette créance qu'il s'agit, mais de la situation qui y conduira.»29»Aktionen» framstår i dessa fall som sanktion av en plikt (i vidaste mening, en plikt att icke handla »rättsstridigt») och står öppen för alla dem som kunde räkna med att denna plikt skulle efterlevas och hade ett legitimt intresse därav. Skillnaden i förhållande till rättigheternas sanktionering skulle därmed i huvudsak ligga dels i att icke alla objektiva situationer kunna ge upphov till talerätt, dels ock i att rättigheterna äro s. a. s. formella rättspositioner, vilka skyddas oavsett om svaranden handlat culpöst e. d., medan eljest »faute» måste styrkas. Som exempel användes ytterligare olikheten mellan en talan som grundar sig på kränkning av en immaterialrätt, t. ex. ett patent, och en talan där svaranden beskylles för illojal konkurrens.30
Utan att närmare ingå på frågan om den genomförda distinktionen låter sig upprätthållas i sin helhet och om hänvisningen till det romerskrättsliga aktionssystemet är särskilt klargörande — det förefaller bl. a. enklare att försöka krypa de avsedda reglerna närmare inpå livet medelst en direkt analys av begreppet »legitima intressen» — skall här framhållas, att distinktionen mellan rättigheter och »objektiva situationer» sådan den utförts hos Roubier förefaller tankeväckande utifrån de terminologiska synpunkter som antytts härovan. Att rättighetsterminologien bör reserveras för situationer av en viss konturskärpa — som må kunna hänföra sig till »innehållet» eller »objektet» och under alla förhållanden till »subjektet» — förefaller klart. Avslutningsvis skall här beröras en situation där Roubiers kritik av denna terminologi synes utan vidare kunna godtagas.
I den fortsatta behandlingen av rättighetsbegreppet undersöker författaren också relationen mellan sakrätter och obligatoriska rättighe-
ter.31 Vad sakrätten beträffar håller sig Roubier till de beprövade kriterierna: direkt förfoganderätt över saken och »opposabilité» mot tredjeman.32 Däremot vill han förlägga fordringsrättigheternas särart till ett annat plan än det hävdvunna och förskjuter därmed också i realiteten gränsdragningen mellan de båda typerna. Ty vad som enligt Roubier kännetecknar obligatoriska rättigheter är att fullgörelse kan krävas endast av gäldenären; det är endast i dennes balansräkning som borgenärens fordran motsvaras av en skuld. Sakrätterna å andra sidan motsvaras icke av någon sådan post hos någon; begreppet »opposabilité» gentemot alla ersättes därmed av »inviolabilité» — förpliktelsen för alla utomstående att respektera rättigheten — och någon klar motsats ställning till fordringsrättigheterna kan man icke längre tala om, ty även i fråga om de senare måste termen »inopposabilité» utbytas för att återge det rätta förhållandet: de präglas av att de äga »exigibilité» blott mot gäldenären. Med sönderbrytandet av det klassiska motsatsparet »opposable — inopposable» mot tredje man inställer sig emellertid frågan, om icke fordringsrättigheterna åtminstone i vissa fall kunna göra anspråk på att vara »inviolables».33 Oavsett hur svaret utfaller, synes det vara en vinning att på detta sätt bryta meden föreställning, som synes ha föga sakligt fog för sig, nämligen att det skulle bestå något slags logiskt samband mellan vissa rättigheters egenskap att icke medföra möjlighet att utkräva en bestämd prestation av tredje man å ena sidan och tredje mans rättsliga möjlighet att lämna rättighetens existens utan beaktande å den andra. I svensk rätt lär frågan om »obligatoriska rättigheters sakrättsliga skydd» icke kunna utan vidare besvaras, ehuru ett par avgöranden föreligga som peka på möjligheten av sådant skydd gentemot ondtroende (NJA 1924 s. 329 och 1925 s. 80). Har man en gång brutit sönder den traditionella hopkopplingen i detta sammanhang torde det vara möjligt att gå vidare och ifrågasätta om det förhållandet att en rättighet saknar skydd mot gäldenärens fordringsägare verkligen måste innebära att den icke skulle behöva respekteras av hans successorer. Frågan är av betydelse icke blott inom lösöresrätten utan även i fråga om immaterialrättigheter, där omöjligheten att genomföra besittningsövergång eller surrogat för denna ökar risken för konflikter men där samtidigt paralleller med sakrätten ofta dragas (t. ex. i fråga om »enkla licenser» utan sakrättsligt skydd och »uteslutande licenser» med dylikt tredjemansskydd inom förlagsrätten).34 Ur fransk praxis drar Roubier framexempel på att tredje man som gör sig skyldig till medverkan i gäldenärens kontraktsbrott — genom att åstadkomma brott mot ett köpavtal eller förmå anställd att lämna sin tjänst — ålagts skadeståndsskyl-
dighet gemensamt med gäldenären. Å andra sidan är det för den franska rättens del klart — som framgår av den fortsatta framställningen— att i de konflikter där man kan fullt ut genomföra en jämförelse mellan sakrätt och fordringsrätt, d. v. s. i fråga om rättigheter som hänföra sig till bestämda föremål, innehavaren av den senare typen av rättighet icke kan utkräva saken i vems händer den än befinner sig, liksom han icke äger det skydd gentemot sina medborgenärer som innehavaren av en sakrätt kan göra gällande. En fordringsrättighets»inviolabilité» skulle sålunda tydligen inskränka sig till ett skydd mot ondtroende som icke kan åberopa någon med den förres rätt oförenlig sakrätt, ett skydd som tager sig uttryck i ett skadeståndsanspråk gentemot den ondtroende tredje man. Därmed är frågan emellertid icke slutbehandlad, ty med en distinktion som förefaller svårbegriplig övergår Roubier härnäst till att behandla spörsmålet om rättstitelns— d. v. s. regelmässigt avtalets — eventuella rättsverkningar utöver förhållandet mellan parterna och kan här peka på en fyllig rättspraxis som upprätthållit ett avtals förpliktande verkningar, alltså »l'exigibilité», gentemot endera partens successorer (arbetsavtal, konkurrensavtal och liknande överenskommelser) men även fall där kännedomom avtalet medfört att den som förvärvat en sakrätt i strid mot ett tidigare försäljningsavtal tvungits återlämna den omtvistade saken. Till yttermera visso synes godtroskravet ha satts synnerligen högt: vissa typer av avtal — t. ex. konkurrensklausuler — ha ansetts så vanliga att tredje man presumerats känna till dem. Den rättsregel som åberopats i dessa fall har uppenbarligen varit den användbara skadeståndsregeln i art. 1382 code civil; det gäller icke, som Roubier påpekar, att förvandla tredje man till gäldenär, att gentemot honom åberopa den på ett avtal grundade rättighetens »exigibilité», som alltjämt vänder sig endast mot den ursprunglige gäldenären, utan att göra gällande en plikt, en objektiv juridisk situation, att respektera avtalets »inviolabilité».35
Hur subtil indelningen i fall där ond tro föreligger beträffande en rättighet och sådana där tredje man äger vetskap om ett avtal än kan tyckas i förstone, är det möjligt att den har fog för sig. Uppenbarligen omfattar kunskapen i den senare gruppen av fall något vida mer konkret — och ger därmed starkare anledning till försiktighet och undersökning — än där tredje mans insikt omfattar endast ett för honom i övrigt obekant, möjligen också svårtolkat förhållande mellan hans kontraktspartner och innehavaren av en tidigare fordringsrätt. Hur denna distinktion skall kunna upprätthållas om ond tro presumeras förefaller emellertid ovisst.
Avslutningsvis må hänvisas till Roubiers hårdhänta behandling av de s. k. personlighetsrättigheterna som närmast under tyskt inflytande kommit att spela en betydande roll i fransk doktrin sedan början av 1900-talet och säkert också utövat sitt inflytande på fransk praxis.36 Något reellt problem för den nordiska rättens del lär detta frågekom-
plex knappast utgöra,37 och Roubiers skäl för att avvisa subjektiva rättigheter till den egna kroppen, bilden, äran m. m. kunna också lämnas därhän; väsentligen stöder han sig på sin definition av subjektiva rättigheter och hänvisar till de möjligheter art. 1382 code civil erbjuder. Att ett utökat rättsligt skydd mot indiskretioner, ovälkommen publicitet m. fl. konsekvenser av de moderna massmediernas verkningsmöjligheter i vissa hänseenden kan vara önskvärt,38 däri torde man åtminstone i viss utsträckning kunna ge personlighetsrättens anhängare rätt, men det tekniska genomförandet av ett sådant skydd torde snarast böra anförtros skadeståndsrätten. Vad som gör Roubiers framställning intressant är att den på ett nära nog ironiskt sätt belyser den jämförande rättsvetenskapens möjliga verkningar. Frågan om ett utökat skydd för vissa mänskliga värden av ovan exemplifierad typ har sedan länge diskuterats i Tyskland, och detta väsentligen av det skälet att § 823 BGB icke medger skadestånd i andra fall än då en »sonstiges Recht» — alltså, enligt lagens systematik, en subjektiv rätt— blivit kränkt. Det gällde alltså för att uppnå det önskade skyddet att bevisa existensen av en verklig »Persönlichkeitsrecht». Under intryck av denna debatt togs frågan om ökat personlighetsskydd — utan beaktande av den särskilda tekniska problematiken i tysk rätt — uppav de franska juristerna39 och en omfattande judikatur växte fram, men på grundval av den vidsträckta skadeståndsrätten enligt art. 1382 code civil. Någon »subjektiv rätt» behövde man icke, och konstruktionen har avvisats icke blott av Roubier. När emellertid den tyska regeringen år 1959 framlade en proposition om införande av vidgat civilrättsligt personlighetsskydd, alltså tillskapandet av en »personlighetsrätt», bilades ett utlåtande från ett ansett institut för rättsjämförande forskning, i vilket den franska personlighetsrätten framhålles såsom särskilt omfattande och liberal.40