Replik
Hovrättsrådet Victor synes dela min uppfattning att om en person åtalats och av underrätt fällts till ansvar för ett enda brott samt talan fullföljts —vare sig av den tilltalade eller av åklagaren — med yrkande endast beträffande straffmätningen eller valet av påföljd, så äger hovrätten ej blott nedsätta straffet utan även helt frikänna den tilltalade. Denna uppfattning bekräftas av följande uttalande av processlagberedningen:
På grund härav synes hinder ej möta mot att, då åklagaren eller målsäganden fullföljt talan under yrkande om en för den tilltalade gynnsammare utgång, såvitt angår den ifrågavarande gärningen, göra ändring i domen även till förmån för den tilltalade. Detta medför, att hovrätten kan på talan om straffskärpning sänka det ådömda straffet eller frikänna den tilltalade.1
Det är visserligen ej alldeles säkert att processlagberedningens mening står sig alltjämt, eftersom tillkomsten av stadgandet i 33: 4 tredje st. BrB om rätt för domstol att helt efterge påföljd kan tänkas ha förändrat läget. Då frågan inte berörts i förarbetena till BrB och påföljdseftergift förutsätter en sakerförklaring av den tilltalade, anser dock jag för min del att det återgivna uttalandet fortfarande äger giltighet.
Om hovrätt således äger frikänna en tilltalad, som åtalats och dömts för endast ett brott, trots att talan ej uttryckligen fullföljts i skuldfrågan, före-
faller det svårt att förstå varför motsvarande inte skulle gälla om den tilltalade fällts till ansvar av underrätten för två eller flera brott och vadetalan bara gäller straffmätningen eller valet av påföljd (fall 5—7 enligt Victor) eller om ett allmänt yrkande beträffande straffmätningen framställes vid sidan av ett primäryrkande om ogillande av respektive bifall till åtalet i fråga om viss eller vissa gärningar (fall 3 och 4). Sådana överraskningar vid huvudförhandlingen, som framtvingar inställande av densamma,2 torde i allmänhet kunna förhindras genom en strikt tillämpning av stadgandet i 51 kap. 4 § andra st. och 9 § andra st. RB att vadekäranden i vadeinlagan respektive vadesvaranden i genmälet skall uppge de bevis han vill åberopa. Den av mig inledda diskussionen gäller alltså närmast den situationen att det vid huvudförhandlingen — på grundval av det förebragta materialet — uppenbarligen framgår att den tilltalade är helt eller delvis oskyldig till det som lagts honom till last eller att de åtalade gärningarna eller någon av dem ej är straffbara.
Av Victors exempel återstår så fall 1 och 2. Jag vill gärna medge att det är tveksamt om hovrätten äger frikänna den tilltalade i fråga om annan gärning än den som vadetalan avser. Skulle det under huvudförhandlingen framkomma att, såvitt gäller annan del av målet, den tilltalade uppenbarligen är oskyldig eller underrätten fällt honom till ansvar för gärning som uppenbarligen ej är straffbar,3 anser jag det emellertid så stötande att låtaunderrättens dom stå fast i denna del att jag ändå vill förorda att den tilltalade frikännes. Efter vad jag kan se talar inga sakliga skäl emot min uppfattning utan tvärtom vinner man den praktiska fördelen att åklagaren, RAoch HD besparas ett resningsärende. Jag vill dock ännu en gång understryka att jag bara avser fall som på grundval av det föreliggande materialet framstår som uppenbara. Givetvis är hovrätten varken berättigad eller förpliktad att upptaga bevisning rörande sådana delar av målet, som ej är föremål för vadetalan.
Thorsten Cars