Svensk rätt i holländsk belysning

 

SvJT:s holländska kollega, Nederlands Juristenblad, som utkommer med ett häfte i veckan, har på senare tid vid ett par tillfällen ägnat uppmärksamhet och spaltutrymme åt svenska rättsförhållanden.
    I en första artikel¹ behandlade H. H. Kirchheiner ämnet »De bescherming van het recht op privacy in Zweden» (Skyddet för rätten till privatliv i Sverige). Artikeln var närmast avsedd såsom ett bidrag till den i Nederländerna förda, livliga debatten om vilket rättsligt skydd som bör beredas vad de holländska juristerna med övertagande av en engelsk term brukar beteckna såsom »privacy». Häri inbegripes en serie problem rörande brev- och telefonsekretess samt skydd mot offentliggörande av skrifter och fotografier, som kan förmedla upplysningar om sådana förhållanden som rimligen bör vara förbehållna den enskildes privata sfär.
    Till illustration av de frågor som kan uppkomma framplockades ur jurisprudenssamlingarna ett rättsfall från 1920-talet rörande lovligheten av att i ett veckoblad offentliggöra ett fotografi av en dam som, iklädd folkdräkt, befunnit sig bland allmänheten under landets drottnings besök i en stad i Zeeland. Arrondissementsdomstolen i Amsterdam fann att det varit otillåtligt att publicera detta fotografi, eftersom offentliggörandet tycktes ha skett »huvudsakligen i betraktande av hennes starkt utvecklade kroppsformer, vilka på urklippet synes ha ytterligare framhävts, och i syfte att få läsaren att skratta på hennes bekostnad».² Ett mera aktuellt exempel på en eventuell kränkning av rätten till »privacy» hade man i det på försåtligt sätt tagna fotografi av landets tronföljerska, vilket publicerats och givit anledning till en mängd spekulationer om vederbörandes giftermålsavsikter.
    Medan det i juristkretsar diskuterades, om gällande nederländsk rätt gav den enskilde ett tillräckligt skydd mot obehöriga ingrepp i den privata intressesfären, gjorde Kirchheiner i sin uppsats gällande att respekten för den enskilde utgjorde det väsentliga elementet i den skandinaviska formen av demokrati och att detta förhållande medfört att individens intresse avett ostört privatliv kringgärdats med omfattande rättsliga garantier. I fråga om svensk rätt åberopar han särskilt brottsbalkens bestämmelser om hemfridsbrott (4: 6) och brytande av post- eller telehemlighet (4: 8), och han betonar att enligt rättegångsbalkens regler (27: 16) telefonavlyssning endast får ske efter domstols medgivande, vilket endast kan lämnas då vissa stränga villkor är uppfyllda. Stockholms rådhusrätts beslut om telefonavlyssning i Wennerström-affären anföres såsom ett exempel på hur ifrågavarande regler i rättegångsbalken kommer till användning i praktiken.
    I en annan artikel av samma författare behandlas ämnet »Politie en publiek in Zweden» (Polis och allmänhet i Sverige).³ Författaren påpekar

 

¹ Nederlands Juristenblad 1965, s. 467—471.

² J. M. van Bemmelen, Privacy, Nederlands Juristenblad 1965, s. 459.

³ Nederlands Juristenblad 1966, s. 197—205.

46—663005. Svensk Juristtidning 1966

 

inledningsvis, att man under senare år såväl i Nederländerna som i Sverige kunnat iakttaga vissa spänningar i polisens förhållande till allmänheten,och han menar att ett studium av hur hithörande problem angripes i Sverige möjligen kan lämna material av intresse för motsvarande frågors behandling i Nederländerna. Författaren anser, att man i Sverige icke lyckats lika bra som i Danmark i sina strävanden att ge polisen en ställning gentemot allmänheten, svarande mot det nutida demokratiska samhällets krav. Han redogör för den svenska polisens uppgifter och maktbefogenheter, och han betonar särskilt betydelsen av JO:s kontroll över polisens maktutövning. De utredningar som i anledning av inkomna klagomål företas av JO och som i kraft av den svenska offentlighetsgrundsatsen kommer till allmänhetens kännedom genom referat i pressen finner författaren bidraga icke endast till allmänhetens känsla av rättssäkerhet utan också till dess förståelse av de svåra förhållanden under vilka polisen arbetar och därmed till respekt för den enskilde polismannen.
    Det är karakteristiskt, att författaren särskilt intresserar sig för JO:s verksamhet i detta hänseende, eftersom frågan om införande av en »ombudsman» sedan länge stått på dagordningen i Nederländerna. En omfattande litteratur i denna fråga har redan sett dagen; bland annat har ämnet, under hänvisning till nordiska erfarenheter, vid olika tillfällen behandlats i Nederlands Juristenblad.⁴ Det är tillfredsställande att kunna konstatera, att genom de här refererade artiklarna nederländska jurister fått perspektivet vidgat till ett par andra, mindre kända avsnitt av svenskt rättsliv.

Hans Danelius