Tilläggsprotokoll till Haagkonventionen om erkännande och verkställighet av utländska domar i förmögenhetsrättsliga mål. Såsom i denna tidskrift tidigare omnämnts, antogs vid Haagkonferensens för internationell privaträtt extraordinära session i april 1966 en konvention om erkännande och verkställighet av utländska domar i förmögenhetsrättsliga mål. (Se SvJT 1966 s. 635.) Konventionen innefattar ett regelsystem, enligt vilket stater, som ratificerat densamma, icke därigenom blir förpliktade att erkänna varandras domar. Sådan förpliktelse uppkommer för fördragsslutande stat först i och med att den med annan sådan stat sluter ett kompletterande bilateralt avtal, och förpliktelsen begränsar sig till förhållandet mellan staterna i det bilaterala avtalet. Ett sådant kompletterande avtal kan gå ut på att konventionens direkta regler om erkännande och verkställighet utan vidare sättes i funktion. Det kan emellertid också innehålla vissa i konventionen särskilt medgivna avvikelser. I sistnämnda hänseende märkes särskilt, att till de grunder för domstolens behörighet, som enligt konventionen under alla förhållanden skall accepteras i vad avser erkännande av domar, staterna har frihet att bilateralt tillägga vilka behörighetsgrunder som helst. Vid den extraordinära sessionen uppmärksammades, att en dylik frihet kan brukas till skada för tredje stats intressen. Staterna A och B skulle kunna överenskomma att ömsesidigt erkänna domar även gentemot en svarande med hemvist i en tredje stat i fall, där domstolens behörighet grundats på en forumregel som kan anses exorbitant, exempelvis en regel enligt vilken kärandens medborgarskap eller hemvist i domstolsstaten är kompetensgrundande. De skulle icke ens vara förhindrade att på verkställighetsstadiet acceptera sådana exorbitanta forumregler enbart i förhållande till svarande med hemvist i en tredje stat. Försök att få till stånd ett skydd för tredje stats intressen i berörda hänseende misslyckades emellertid vid den extraordinära sessionen i så måtto, att några regler härom icke infördes i själva konventionen. Däremot beslöts tillsättandet av en särskild kommitté med uppgift att söka genom ett tilläggsprotokoll reglera hithörande spörsmål.
    Den nämnda kommittén sammanträdde i Haag d. 10—15 okt. 1966 med deltagande av representanter för 17 stater, nämligen de vid den extraordinära sessionen representerade staterna med undantag för Förenade Arabrepubliken, Israel och Spanien. Från Sverige deltog prof. Lars Welamson och departementssekr. i UD Reinhold Reuterswärd. Till ordförande i kommittén utsågs vicepresidenten i den schweiziska förbundsdomstolen A. Panchaud samt till vice ordförande professorerna Fragistas (Grekland) och Welamson. Kommitténs förhandlingar resulterade i ett tilläggsprotokoll, som antogs med 15 ja-röster, medan två västeuropeiska stater nedlade sina röster vid den slutliga omröstningen.
    Stat som ratificerar tilläggsprotokollet förbinder sig därigenom i princip att icke erkänna och verkställa domar, vilka i någon som helst stat meddelats på basis av enbart en eller flera i protokollet uppräknade behörighetsgrunder, under förutsättning att svaranden har hemvist i en stat, med vilken förstnämnda stat har ett kompletterande bilateralt avtal enligt Haagkon-

 

ventionen. Bland de behörighetsregler, vilka enligt protokollet principiellt icke skall accepteras i förevarande hänseende, märkes regler om förmögenhetsforum och om kärandens medborgarskap eller hemvist i domstolsstaten såsom behörighetsgrundande faktum.
    En påtaglig svaghet i den reglering, som tilläggsprotokollet innefattar, har föranletts av att kommittén icke utrustats med befogenhet att göra tilläggsprotokollet till en integrerande del av Haagkonventionen. Det är sålunda möjligt för en stat att ratificera konventionen utan att också ratificera tillläggsprotokollet. Med särskild hänsyn till att icke samtliga i kommittén representerade stater ansåg sig kunna rösta för kommitténs beslut att antaga tilläggsprotokollet antyddes emellertid från flera staters sida, att det kunde bli aktuellt att framdeles påyrka en sådan ändring av konventionen, att anslutning till densamma också obligatoriskt skulle innebära accepterande av de i tilläggsprotokollet innefattade reglerna.

L. W.