Kring ett litet brottmål
Till en häradsrätt kallades en målsägande att på åklagarens begäran höras i ett mål, där en man stod åtalad som misstänkt för försök till stöld. Målsäganden, som inte hade några skadeståndsanspråk, var en äldre, förmögen man, som dragit sig tillbaka från yrkesarbetet. Han var kallad till klockan 14, åkte hemifrån i egen bil klockan 12.30, hördes klockan 15 och kom hem klockan 16. Av häradsrättens ordförande blev han tillfrågad: »Gör Ni anspråk på ersättning för inställelsen?» Han svarade: »Ja, 50 kronor.» »Har Ni något arbete?» »Ja.» Varpå han tillerkändes 50 kronor jämte 4 kronor för billigaste färdsätt.
Nu började ett intressant förfarande. En person i rättssalen kände till att mannen var pensionär och rapporterade saken. Förundersökning inleddes, där mannen meddelades att han var misstänkt för bedrägeri, bestående i att han genom vilseledande förmått Kronan att betala 50 kronor. Mannen uppgav under förundersökningen att han visserligen inte hade avlönat arbete men att han just vid tidpunkten för målsägandeförhöret inför häradsrätten var ivrigt sysselsatt med att spika ett innertak i en dotters villa, vilken var under reparation. Ett arbete som tog ett par dagar. Han hade inte förstått annat än att han skulle vara berättigad till 50 kronor för den tidsförlust han gjort i sitt snickeriarbete. Åklagaren beslöt åtal och mannen instämdes till häradsrätten i den domsaga där det tingshus, i vilket brottet begåtts, hörde hemma. Det var inte stöldmålets häradsrätt. Man beslöt personundersökning. Pris 225 kronor. Jag förordnades till offentlig försvarare. Pris 200 kronor.
Vid huvudförhandlingen mot mannen yrkade åklagaren, förutom ansvar, skadestånd för Kungl. Maj:t och Kronan med 50 kronor jämte ränta. Den för stöldförsöket misstänkte hade nämligen frikänts. Ett vittne hördes vid
huvudförhandlingen inför häradsrätten. Han kunde betyga att min man, efter det han tillerkänts 50 kronor, i rättens förrum frågat vittnet om det förekom någon kontroll av målsägandeersättningen. På min fråga till vittnet, om han fattat detta som fråga om kontroll från taxeringsmyndighetens sida, svarade han att detta kunde ha varit möjligt.
Vid mitt slutanförande i målet sade jag ungefär följande: Det är ett ovanligt mål. Jag har aldrig varit med om att en målsägande eller ett vittne åtalats för att han fått för hög ersättning. Däremot är den påtalade situationen ingalunda ovanlig. Den som yrkesmässigt uppehåller sig i rättssalar har ofta anledning beundra den uppfinningsrikedom, vilken utvecklas då det gäller ersättning. Det är en brokig samling av extraknäck, barnvakter, vikarier och övertid, som skall ersättas. Samtidigt får man uppleva hur förstörda semestrar, omöjliggjord sömn för nattarbetare, avbrutna studier, inte kan ersättas. Allmänheten torde ha den uppfattningen att man generellt är berättigad till s. k. vittnesersättning, vilket man också får i många länder. Intressant är att se hur ordförandena i domstolarna handlägger saken. Vissa ordförande — det råkade just vara så med ordföranden i detta mitt mål — frågar: »Begär Ni ersättning för inställelsen?», varpå de raskt dömer ut yrkat belopp. Andra frågar: »Har Ni gjort någon förlust genom att inställa Er?» Härpå kan följa lång diskussion, ibland åtföljd av enskild överläggning. Notarien får ringa till järnvägsstationer och bussbolag.
Den fråga som ställdes i förrummet bekräftar min misstanke att herr Sträng får mycket ringa utbyte av utdömda ersättningsbelopp.
Nå, min man frikändes, då det inte ansågs styrkt att han velat vilseleda häradsrätten. Åklagaren förstår jag. Det var en anmälan och han hade väl svårt att avskriva saken. Vad jag vill med detta: Borde man inte överväga en reform så att varje som målsägande och vittne hörd person kunde få en blygsam ersättning, även om han blott kunde redovisa tidsförlust. Det skulle kosta staten så litet och vara en rättvisa mot alla pensionärer, semesterfirare, studerande, hemmafruar och skiftesarbetare. Och vi skulle slippa en hel del onödig diskussion i domstolarna.
Ragnar Gottfarb