JO:s ämbetsberättelse. År 1967 diariefördes hos JO 1 858 ärenden, av vilka 1 684 hade anhängiggjorts genom klagomål. Föregående år var motsvarande siffror 1 719 och 1 553.
    Redogörelsen för ärenden rörande domstolsväsendet m. m. inleds med ett åtal mot en tingsdomare för vissa felaktigheter vid handläggningen av mål. Ett annat ärende rör en domstolsledamot, som i samband med förhör med en målsägande till ledning för bedömningen av dennes trovärdighet lämnat uppgift om en 14 år gammal dom, genom vilken målsäganden hade dömts för brott. JO säger sig finna denna åtgärd olämplig. Han påpekar bl. a. att domen inte hade förts på tal av de tilltalades försvarare och att åtgärden varit ägnad att påverka tilltron till rättens objektivitet.
    I ett annat ärende tar JO upp frågan om kallelse av tilltalad som är bosatt i Norge. JO anser inte att någon erinran kan riktas mot att man avstår från att sätta ut vite i sådan kallelse. Enligt uppgift vägrar norska myndigheter att medverka till delgivning av kallelse där vite är utsatt. Med anledning av klagomål rörande handläggningen av ett ärende om tillstånd till försäljning av omyndigs fastighet understryker JO vikten av att rättens kontroll i sådana ärenden sker med tillräcklig noggrannhet.
    I en skrivelse till RÅ har JO tagit upp frågan om enhetliga anvisningar för jourtjänst inom åklagarväsendet. Bakgrunden härtill är ett fall, där en person hade gripits en kväll som misstänkt för allvarligt brott men åtgärden inte anmälts till anhållningsmyndigheten förrän följande morgon.
    JO återger flera skrivelser till Kungl. Maj:t. I en av dem tar han på nytt upp problemet med väntetiderna vid rättspsykiatriska undersökningar i brottmål. Dessa utgör enligt JO en verklig kräftskada i vår kriminalvård, och det föreligger skriande behov av snabba och kraftfulla åtgärder. I en annan skrivelse påpekas att det förhållandet att en fastighet behåller samma registerbeteckning även sedan avstyckning skett från fastigheten har visat sig innefatta vissa risker vid kreditgivning. JO hemställer därför att gravationsbeviskungörelsen ändras så att gravationsbevis skall innehålla upplysning, huruvida mark har frångått fastigheten och i så fall vilket år detta senast har skett. Under hänvisning till ett aktuellt fall ifrågasätter JO om inte behov föreligger av skärpta bestämmelser mot svårartat och upprepat djurplågeri, närmast i form av en möjlighet att förbjuda den som har gjort sig skyldig härtill att fortsätta med verksamhet som innebär handhavande av djur.
    I ämbetsberättelsen redovisas en rad iakttagelser vid inspektioner m. m. Bl. a. påpekas att talan inte får väckas mot aktiebolag sedan bolaget enligt 170 § 1 st. aktiebolagslagen skall anses ha upphört efter avslutad konkurs och att hovrätt i mål som avgörs på handlingarna inte bör bifalla yrkande om ersättning för rättegångskostnader utan att detta har kommunicerats med motparten. Om part begär att få ta upp domstolsförhandling på band bör motparten beredas tillfälle att yttra sig över framställningen eller åtminstone få besked när tillstånd har lämnats. När en straffbestämmelse har ändrats från dagsböter till penningböter bör den nya bestämmelsen anses lindrigare, även om den i enstaka fall kan leda till strängare straff än den gamla.

 

    Ett av de redovisade ärendena av förvaltningsrättslig beskaffenhet rör frågan om skyldighet för kommunal befattningshavare att lämna information till pressen om den kommunala verksamheten. Enligt JO bör effektiv och ändamålsenlig sådan information lämnas till alla tidningar som begär upplysningar, och de kommunala förtroendemännen och tjänstemännen får finna sig i att stå till förfogande för att besvara förfrågningar från pressen. I ett annat ärende görs vissa uttalanden om länsstyrelses handläggning av ärende om åtgärd i körkortshänseende. Innan frågan om sådan åtgärd kommuniceras med den som har gjort sig skyldig till en trafikförseelse bör myndigheten själv utreda om omständigheterna är sådana att ett ingripande med fog kan ifrågasättas. Vid kommuniceringen bör det anges i vilka hänseenden körkortsinnehavaren anses ha visat sig olämplig som förare. JO uttalar sig också om förutsättningarna för att varning enligt 34 § vägtrafikförordningen skall få meddelas.
    Lärarkonflikten hösten 1966 gav upphov till ett stort antal anmälningar hos JO rörande olika tillämpnings- och tolkningsfrågor, som hänförde sig till förhandlingsordningen på det offentliga tjänstemannaområdet. I en skrivelse till Kungl. Maj:t redovisar JO sin bedömning av dessa frågor. Bl. a. behandlas chefsdomares skyldighet att tjänstgöra som inskrivningsdomare när övrig rättsbildad personal vid domstolen berörs av arbetskonflikt. Om det inte hör till chefsdomarens vanliga tjänsteåligganden att vara inskrivningsdomare kan han enligt JO bara anses skyldig att fullgöra sådana inskrivningsdomargöromål som kan betraktas som skyddsarbete. Hit bör inte hänföras annan handläggning än som påkallas för att förhindra att preklusionstid överskrids. I skrivelsen ifrågasätter JO vissa reformer i det nuvarande systemet, bl. a. särskild beredskapslagstiftning rörande myndigheternas verksamhet under utomordentliga förhållanden som föranleds av svår arbetskonflikt. Enligt JO:s mening bör befogenheten att besluta om lockout inte ligga hos en enskild myndighet utan hos Kungl. Maj:t själv. Vidare ifrågasätts om inte Kungl. Maj:t för att säkra enhetlig tillämpning bör författningsvägen ange, om och i vilken utsträckning en samhällsverksamhet temporärt får upphöra i anledning av strejk. Ytterligare framförs önskemål om översyn i förtydligande syfte av bestämmelserna om neutralitet och skyddsarbete.

A. K.