Ny regel om avtalsslut?

 

Högsta Domstolen har nyligen vägrat prövningstillstånd i ett mål om parkeringsavgift vid beställning av biltvättning. Eftersom hovrättsdomen i målet förefaller att grunda sig på hittills okända principer för avtalsslut och problemställningen äger praktisk betydelse för snart sagt alla slag av avtal som brukar ingås genom telefonbeställning, finns det anledning att närmare granska målet för att bedöma dess eventuella prejudikatvärde.
    Omständigheterna var i korthet följande: En bilist hade en morgon per telefon beställt tvättning i ett centralt beläget huvudstadsgarage. Garagets anställde hade frågat när bilen skulle inlämnas och fått svaret att den kunde komma genast. Därpå hade han meddelat att tvättningen skulle vara klar till viss tid på eftermiddagen. Då bilisten skulle hämta sin bil debiterades han för både tvättning och parkering, i enlighet med ett vid garageinfarten uppsatt anslag. Bilisten vägrade att betala parkeringsavgiften, under åberopande av att han ingått avtal endast om tvättning. Svenska Petroleuminstitutet för garagebolaget och en motororganisation för bilisten enades sedermera om att föra tvisten till högre instans för erhållande av ett prejudikat.
    Att observera är särskilt att tvisten inte avsåg ersättning för något utnyttjande av garaget i bilistens intresse, utan en garageringsavgift för den tid som garaget önskade disponera bilen för att kunna utföra tvättningsarbetet. Bilisten hade sålunda inte gjort anspråk på någon gratisparkering efter arbetets utförande.
    Vidare bör observeras att tvisten ej gällde frågan huruvida avtalsvillkor kan komma till stånd genom att i form av anslag eller på liknande sätt bringas till en avtalsparts kännedom. Bilisten hade inte bestritt att anslaget om parkeringsavgift skulle ha kunnat bli en del av avtalet, om det ingåtts vid bilens ankomst till garaget. Avtalet hade emellertid enligt bilisten ingåtts i förväg vid telefonsamtalet, och eventuella extravillkor utöver vad som då nämnts kunde enligt hans mening inte i efterhand ensidigt fogas till avtalet. För den händelse villkoret om parkeringsavgift nämnts vid samtalet skulle bilisten ha föredragit att låta tvättningen utföras på annat håll.
    Slutligen bör observeras att tvisten inte kan anses angå priset för biltvättning. Bilisten hade varit väl medveten om det pris som brukar uttas för tvättning av hans bil, och han hade inte gjort några invändningar beträffande garagets debitering av just denna avgift.
    Häradsrätten förpliktade bilisten att erlägga parkeringsavgiften. Visserligen hade enligt häradsrätten tvättningsavtalet träffats redan vid telefonsamtalet, och detta avtal finge anses innebära tvättning till ordinarie taxa

 

utan någon ytterligare överenskommelse om parkeringsavgift. Avtalet hade emellertid vid bilistens ankomst till garaget kompletterats genom hänvisning i de anslag som meddelade att parkeringsavgift uttogs även för den tid som garaget självt önskade ha bilen till sitt förfogande.
    Häradsrättens resonemang torde inte kräva några vidlyftigare kommentarer. Resultatet strider direkt mot bestämmelsen i 39 § avtalslagen, och de praktiska konsekvenserna blir mycket egendomliga. Eftersom avtal var slutet borde bilisten vid sin ankomst till garaget ha kunnat stödja sig på detta. Om han sett skyltarna vid garageinfarten borde han alltså ha ägt rätt att reklamera mot detta försök att lägga nya villkor till ett redan träffat avtal. Skulle då en sådan reklamation ha varit erforderlig eller tjänlig för att binda bolaget till fullföljande av det ursprungliga avtalet? Det är tydligt att den inte kan äga någon sådan betydelse. Reklamationen skulle ju inte ha något meningsfullt syfte. Den skulle endast upplysa garagebolaget om att en viss rättsföljd inträtt. Bilistens rätt borde därför inte vara beroende av någon reklamation. Skulle å andra sidan skyltningen vid garageinfarten anses innebära att bilisten inte längre finge fasthålla vid det ursprungliga avtalet, måste talet om att detta ingåtts vid telefonsamtalet framstå som meningslöst. Någon ytterligare möjlighet att förklara garagets obundenhet av ett vid telefonsamtalet träffat avtal synes inte finnas.
    Bilisten förlorade även i hovrätten (Svea HovR 1967 IX:T 14), vars domskäl (med utelämnande endast av bilistens namn) här återges ordagrant.

 

    Genom telefonsamtalet åtog sig bolaget att tvätta (bilistens) bil samma dag.
    Vid samtalet förutsatte uppenbarligen såväl (bilisten) som den hos bolaget anställde att betalning skulle utgå enligt bolagets sedvanliga villkor. (Bilisten) räknade härvid icke med att i vederlaget skulle kunna ingå ersättning för parkeringstid. Bolaget har å sin sida varken vid telefonsamtalet eller senare haft särskild anledning antaga att (bilisten) svävade i villfarelse i berört hänseende. Bolaget har dessutom genom anslag på lätt synlig plats ochgenom text på överlämnad kontrollsedel gjort vad som rimligen kunnat krävasi verksamhet av detta slag för att upplysa om tillämpade villkor.
    Vidare är klart att från bolagets sida intet förekommit som kan ha givit(bilisten) anledning att tro, att bolaget insåg (bilistens) missuppfattning angående parkeringsavgiften.
    På grund av det sagda och då villkoret om ersättning för parkeringstid med hänsyn till garagets läge icke kan anses medföra att utgående vederlag blir oskäligt högt, finner hovrätten i likhet med häradsrätten att (bilisten) är skyldig betala det belopp bolaget krävt i målet.

 

    Enligt den grund som hovrätten först anför — och som inte hade åberopats av parterna i målet — hade sålunda båda parter vid telefonsamtalet förutsatt att betalning skulle utgå enligt garagebolagets sedvanliga villkor. Bilisten svävade i villfarelse om att dessa inkluderade det särskilda villkoret om parkeringsavgift, och bolaget hade inte anledning att misstänka att bilisten svävade i denna villfarelse.
    Hovrättens antagande att bilisten skulle ha haft några särskilda förutsättningar beträffande betalning av andra tjänster än den beställda är helt osannolikt. Hovrättens dom innehåller dessutom en förvånande tillämpning av förutsättningsläran: en part skulle kunna åberopa motpartens bristande kännedom om partens egna avtalsvillkor, vilkas tillämpning skulle utgöra en gemensam förutsättning för båda kontrahenterna, och detta skulle leda

 

till att villkoret blev en del av avtalet! Detta är veterligen ett helt nytt påfund, och det strider helt mot gängse läror om hur avtalsvillkor måste bringas till motpartens kännedom för att bli gällande. Dessa sistnämnda läror har däremot inte alls berörts i domen. Är det kanske en helt ny typ av förutsättningslära som hovrätten har velat införa?
    Hovrätten synes emellertid ha varit medveten om att ett rent avtalsresonemang enligt nyss beskriven modell inte ensamt kunde förslå som motivering till domen. Domstolen har därför tillagt den ytterligare motiveringen att garaget genom anslag på lätt synlig plats och genom text på använd kontrollsedel gjort vad som rimligen kunnat krävas i verksamhet av ifrågavarande slag för att upplysa om tillämpade villkor. Härigenom har domstolen tagit ställning till en av parterna omdebatterad fråga huruvida det kan begäras att garaget vid varje särskild beställning klargör att parkeringsavgift skall uttas. Eftersom det inledande resonemanget i hovrättens dom utgår från att avtal ingåtts vid telefonsamtalet på morgonen, men det härblir fråga om villkor som inte kan bli verksamma förrän vid bilistens ankomst till garaget, är det emellertid tydligt att det senare argumentet inte har med avtalet att skaffa. I stället är det fråga om ett slags skälighetsresonemang, där man med frångående av den sedvanliga avtalsrättenssatser frågar efter vad parter å ömse sidor bör finna sig i vid verksamhet av detta slag. Det kan, uttrycker hovrätten, inte begäras att garaget vid telefonbeställningar klargör sina särskilda villkor, och bilisten får finna sig i denna ovisshet som kan ligga i att han kör till garaget utan att i detalj veta vilka villkor han kommer att bli underkastad.
    Förutsättningen för ett sådant resonemang måste emellertid åtminstone vara att villkoren är skäliga. Härvidlag hade bilisten i sin argumentering hävdat att ett villkor som gör betalningen beroende av den tid garaget önskar disponera bilen i och för sig måste betraktas som oskäligt. Hovrätten synes häremot anföra att, eftersom vederlaget »med hänsyn till garagets läge» inte kan anses oskäligt högt, så blir villkoret gällande.
    Hovrättens dom framstår sålunda som en avvägning efter skälighet av olika faktorer. Huruvida denna avvägning i och för sig gjorts med rimligt hänsynstagande till båda parters intresse må tills vidare lämnas åsido. Tydligt är emellertid att hovrättens dom lämnar de prejudikatsökande parterna i ovisshet om de frågor som de önskat få besvarade, och i synnerhet om avtalskonstruktionens plats i sammanhanget. Hade ett avtal verkligen ingåtts vid telefonsamtalet borde det inte kunna ruckas av några allmänna skälighetsöverväganden; kunde det sägas ha ingåtts först vid bilistens ankomst till garaget vore dessa överväganden inte erforderliga; vore det slutligen en fråga om »faktische Vertragsverhältnisse», som kan bedömas utanden sedvanliga anknytningen till den vedertagna avtalsläran, måste resonemanget om parternas förutsättningar vid telefonsamtalet vara inte bara förfelat utan totalt irrelevant.
    Hovrättens dom måste tydligen förses med någon helt annan motivering än den givna för att kunna anknytas till de i svensk rätt hittills erkända reglerna om avtals ingående. En sådan motivering har anförts av garagebolaget i den vidare skriftväxlingen inför HD. Garagebolagets motiveringgår ut på att telefonuppgörelsen inte vore något egentligt avtal, utan att den endast vore en preliminär uppgörelse, som kunde kompletteras vid bilistens ankomst till garaget. Ingendera parten vore sålunda som följd av tele-

 

fonsamtalet bunden att fullfölja den träffade överenskommelsen, utan bindande avtal skulle uppstå först vid ankomsten till garaget.
    Ingen av domstolarna har tagit ställning till denna framställning av rättsläget, trots att den rör ett väsentligt led i den fråga som tvisten gäller. Av HD:s vägran att ge prövningstillstånd torde knappast någon slutsats kunna dragas. Det kan emellertid vara skäl att något granska den ifrågasatta principen, särskilt med tanke på de praktiska konsekvenser som dess genomförande skulle kunna få. En sådan granskning medför samtidigt en belysning av den av hovrätten gjorda skälighetsbedömningen.
    Man kan vid bedömande av tvisten inte bortse från att det aktuella »tillkommande» avtalsvillkoret är av en typ som en beställare svårligen kan vänta sig — det innebär ju att garaget tar mer betalt för det långsamma arbetet än för det snabba, och att en för kunden så okontrollerbar faktor som garagets beläggning får bestämma ersättningens höjd. Det rör sig alltså inte om villkor av det slag som naturligen kan infogas i avtal såsom naturalia negotii, utan om ett villkor av helt speciell art. Den praktiska följden av att sådana villkor kan påhakas i efterhand blir vid tvättnings eller serviceavtal att bilister, som per telefon beställt ett visst arbete, i efterhand måste finna sig i att mötas av nya villkor. Visserligen skulle med den ifrågasatta ståndpunkten inte heller bilisten vara bunden av den träffade preliminära överenskommelsen, utan han skulle vara fri att avböja den erbjudna tjänsten. Detta är honom dock till föga nytta. Han har redan gjort sig besväret att färdas till garaget för att få arbetet utfört, och han har ofta ställt sig utan möjlighet att — åtminstone utan åtskillig tidsspillan — få arbetet utfört på annat håll. Att han i detta läge ofta föredrar att anlita den reserverade tjänsten ligger i öppen dag — även om han vid beställningen skulle ha vägrat att acceptera garagets tilläggsvillkor. Om principer av nu berört slag skulle genomföras på olika håll i samhällslivet vore det snartingen än de på vad konsumenterna kunde påtvingas.
    Garaget hävdade i målet att det vore förenat med betydande besvär att meddela varje telefonkund om det särskilda villkoret om parkeringsavgift. Det torde vara uppenbart att detta besvär inte är för mycket begärt, när det gäller tjänster för vilka garagen — numera — betingar sig en ersättning av tolv till fjorton kronor. Den verkliga anledningen till garagets ovilja att vid telefonsamtal klargöra sina villkor är kanske att söka på delvis annat håll: i företagarens önskemål att få sin egen rättsbildning i stället för att behöva inordna sig i de erkända avtalsmönstren. En sådan inställning är väl i första hand grundad på intresset att på ett enkelt sätt skapa enhetliga avtalsvillkor för alla kunder, men den döljer samtidigt möjligheten av att kunden påtvingas villkor som han aldrig föreställt sig och inte varit beredd att acceptera. Det är tydligt att frekvensen av sådana påtvingade avtalsvillkor måste öka ju större utrymme domstolarna ansersig kunna disponera för att tillgodose företagares intressen av nu berörtslag genom skälighetsresonemang, där lagreglerna tillhandahåller förment»opraktiska» alternativ.

 

Gunnar Karnell