Ungdomens revolt, våldet och rättsordningen
Av f. d. presidenten HARRY GULDBERG
Vår tids människor upplever en samhällsutveckling av snabbare förlopp än som förekommit under någon tidigare generation. De pådrivande faktorerna är många, och framstegen är stora på de flesta områden. Ser man till ledande mänskliga insatser, är uppenbart att intellektet växt i kapacitet och i hög grad ökat sina prestationer, medan människan i känslo- och viljeliv är sig märkvärdigt lik. Såsom en liten men fullt skönjbar krusning på ytan ter sig i sådant perspektiv den förändring som på senaste tid inträffat i ungdomens förhållningssätt; ett politiskt intresse har vaknat och blivit mycket livligt, särskilt hos den intellektuella ungdomen.
Följande reflexioner kring denna företeelse tar sikte på svenska förhållanden, men vad som sägs torde ha viss giltighet även för andra länder, i första hand sådana som är någorlunda jämförliga med vårt eget. Eftersom i aktiviteten funnits revolutionära drag, har våldet — dessbättre mer som tendens än som faktum — kommit under debatt. Överhuvudtaget är berörda ämnen så omfattande och ger upphov till så skilda åsikter att en uttömmande behandling inte är möjlig. Och var och en som yttrar någon mening får vara beredd på invändningar och kritik från andra utgångspunkter.
En strävan efter förändringar ligger nedlagd i den mänskliga naturen; denna aktivitet har olika inriktning och styrka men löper oavlåtligt och klart förnimbart genom historien likt ränningen i en väv. I fall av synnerlig aktivitet har den i allmänhet kommit till uttryck i grupper, som känt sig undertryckta eller åsidosatta och därför ställt krav på förbättringar i egna levnadsvillkor. Med tanke på detta mönster har man skäl att undra över den plötsliga ungdomsaktivitetens egentliga karaktär och vad som ligger bakom uppkomst och syftemål.
Visst har ungdomens — inte minst studenternas — reformatoriska livlighet bottnat i speciella intressen, såsom förbättrad undervisning och större möjligheter till ekonomisk fortkomst. Sådana motiv är mycket framträdande i andra länder. Men något utpräglat dåligt tillstånd är knappast för handen hos oss, och även om den större anledning till aktivitet som finns på andra håll verkat pådrivande, har
man inte funnit tillfredsställande förklaring till att den svenska ungdomens aktioner blivit så påfallande. På det allmänpolitiska området föreligger ej heller sådana missförhållanden som brukar orsaka revolutionär verksamhet. Att samhällsförhållandena i andra länder legat till grund för samtidiga och mycket allvarliga ungdomsrevolter har nog gjort dessa stimulerande på ett smittsamt sätt men kan knappast ha varit avgörande för händelserna i Sverige.
Viktiga reservationer måste genast inskjutas. Den revolterande ungdomen utgör ännu en minoritet av den samlade ungdomen, vars övervägande del alltjämt menar att framsteg kan göras genom reformer utan stöd av revolutionära rörelser. Och de nu särskilt aktiva är ingen enhetlig massa. Innerst — för att börja med de mest synliga — finns en liten grupp, som agerar för att på vilket sätt som helst få utlopp för en stark, ibland kriminell aggressionsdrift. Och i dessa energiska individers släptåg följer en annan grupp av mer eller mindre viljesvaga och okunniga, som får sin tillfredsställelse i upptåget eller i förevisningen av det egna jaget; på annat sätt kan vissa former av det ständigt upprepade plakatbärandet inte förklaras.
Den som enbart fäster avseende vid sådana grupper får dock inte en riktig bild av verkligheten. Vid sidan av dem står andra ungdomar, som är fyllda av uppsåt att vara till nytta för det allmänna. Viljekraften växlar, och att generellt tala om ungdomens förtvivlan över världens nöd och ondska är att skatta åt känslosam överdrift.
Till den sociologiska forskningen måste överlåtas att närmare utreda gruppbildningar och deras förutsättningar. Några klart avgränsade kategorier kommer förmodligen inte att fastställas; gränserna förblir flytande, helt enkelt därför att ungdomen aldrig är färdig för någon fast åsiktsbildning. Den politiska aktiviteten är dock tillräckligt påtaglig för att uppmärksamhet bör ägnas åt vad som förevarit.
Följaktligen efterfrågas alltjämt anledningen till att ett allmänpolitiskt intresse hos ungdomen tagit sig ovanliga och märkbara uttryck i ett läge, som hos oss inte kännetecknas av större politisk spänning.
Som vanligt föreligger en samverkan av omständigheter, av vilka några lätt kan påvisas, medan andra — och kanske de djupast liggande — visar sig först i historisk belysning.
Det är tydligt att tidigare inträdande biologisk mognad hos ungdomen förenas med större öppenhet för intryck, förmedlade av massmedia i förut okänd utsträckning. Även för samhällsfrågorna vaknar ett intresse, som är underbyggt av ökade kunskaper hos det stora flertalet. Vad angår dem, som sedan gammalt räknas till en intellektuell elit, har kunskapsmåttet ökat mindre i djup än på bredden, vilken
i stället har blivit ansenlig på senare år. Vidare har med minskande tryck från de äldres sida följt större självständighet, säkerhet och frimodighet. Samtidigt som omvärlden i alla dess förgreningar alltmer tränger på, blir reaktionerna individuellt och i grupp allt livligare,och manifestationer i ord och handling är sakligt grundade på annat sätt än förr. Denna ändrade situation är så uppenbar att lagstiftarna på olika håll i världen hastigt överväger att sänka rösträttsåldern.
Visserligen kan sägas att själva grundvalen för ökat politiskt intresse härmed är klarlagd, men särskilda omständigheter måste ha varit utlösande för den aktivitet som nu bevittnats.
Sedan det andra världskriget slutade 1945, har på hela jordklotet, som numera ligger nästan öppet för en vaken iakttagare, viktiga händelser utspelats i löpande följd, men ingen av dem har tilldragit sig uppmärksamhet i liknande grad som de båda världskrigen och omstörtningarna i deras spår. Många människor har behov av att uppleva, själva eller såsom åskådare, något spännande utöver det vardagliga. De verkligt stora världshändelserna har haft en märklig förmåga att fylla detta behov. Känslor och vilja har då fått snävare innehåll och inriktning än eljest, och intressen, som i normala tider skulle ha blivit beaktade, har satts åt sidan. Exempel är överflödiga; det räcker med att peka på den chauvinism som vid första världskrigets utbrott uppslukade nästan all annan politisk verksamhet.
När tiden går utan yttre händelser av det mycket stora formatet, insmyger sig en obestämd längtan efter något nytt, som kan bryta enformigheten i tillvaron. Att det dagliga livet borde vara väl ägnat att bereda omväxling är inte nog. En känsla av långtråkighet växer till leda, som trots sin passivitet i längden ger oro i sinnet. Kanske är det överord att, med tillämpning av en annan regel i fenomenvärlden, påstå att ledan och oron växer med kvadraten på avståndet till stora känsloutlösande händelser, men tiden har säkerligen lagrat ett avsevärt mått av sprängstoff. Det säger sig självt att den av ledan betingade sinnesoron ger sig i utpräglad grad tillkänna hos ungdomen, som av naturliga skäl har den största rörligheten i själslivet. Den ökade politiska aktivitet som kommit till synes har förmodligen i avsevärd mån sin grund i uppsamlad sinnesoro, som kräver och får utlopp. Det kan för övrigt misstänkas att samma själstillstånd ligger bakom andra tidsföreteelser, såsom den med ständiga kroppsrörelser förknippade pop-musiken och den mobila bildkonsten.
För säkerhets skull skall tilläggas att ledan ingalunda är någon ny företeelse. Den är lika gammal som livet självt, men orsaker, utbredning och verkningar skiftar och är beroende av förändringar i tiden. Såsom exempel kan erinras om en visserligen obetydlig men
karakteristisk avart i vissa högreståndskretsar, vilka sammansatts av såväl andefattiga som intellektuellt och emotionellt välutrustade individer, alla lidande av sysslolöshet; deras leda har kallats spleen och ibland tagit sig bisarra uttryck.
Djuppsykologiska undersökningar skulle kanske avslöja att oron i sig själv skapar mål i nära nog lika mån som förefintliga mål framkallar orosmättad verksamhet. Att så kan vara fallet får stöd, då man ser närmare på de samhällsförhållanden som skulle motivera stark ungdomsaktivitet just i nuvarande tid. Dessa förhållanden är, såsom redan sagts, inte särskilt uppfordrande. När driften till politisk verksamhet ändå krävt utlopp, har våra mest aktiva, frånsett de enbart destruktivt inriktade, inte ställt upp praktiska mål i nuet utan sökt sig ut på den politiska allmänningen, där slagorden kommer till användning utan att följas av konkreta förslag. Det förefaller som om själva driften till den plötsligt framträdande ungdomliga aktiviteten verkat mer än förhållandena bakom de politiska målen.
Emellertid finns andra skäl till att de unga råkat i tämligen sterilt läge. Frågan om de stora framtidsmålen har blivit ett dilemma inom vår politik överhuvudtaget; det talas inte utan fog om ideologisk försvagning. Någon ursäkt står väl att hämta från själva samhällsutvecklingen, som blivit så snabb och ganska förvirrande. Man föreställer sig att insiktsfulla politiker väl blickar in i framtiden men ängslas inför ett ogenomträngligt töcken och raskt återvänder till aktuella stridsämnen.
I Sverige har framstegen nått så långt att nyligen angelägna mål inte ger anledning till tändande appeller. Oaktat mycket återstår att göra på många områden, har nöden i stort sett avhjälpts, och en någotsånär rimlig behovstillfredsställelse är säkrad eller inom räckhåll. Det är betecknande att politiska ambitioner — även i den ungdomliga propagandan — direkt och ivrigt överflyttats till främmande länder, i vilka nöden är oerhörd under svåra inre- och yttrepolitiska förhållanden. I nutida svensk inrikespolitik har arbetet alltmer inriktats på den stora uppgiften att öka välfärden till en gemensam hög levnadsstandard, och i samband därmed har jämlikheten blivit den oftast åberopade parollen, helt naturligt återspeglad i ungdomens målsättning. Ordet jämlikhet förekommer, mer eller mindre, på alla partiprogram, men vid dess tolkning framträder bristen på utformad ideologi. Tid och krafter tycks inte ha räckt till för någon djupgående analys av detta honnörsord. I varje fall har man inte lyckats utstaka sista sträckorna till framtidsmålet, som i ett fritt och demokratiskt samhälle som vårt numera ligger väsentligen på det ekonomiska planet eller åtminstone får en ekonomisk anstrykning; i orda-
grann översättning kan jämlikhet läsas som likartade eller åtminstone jämförliga levnadsförhållanden för alla medborgare.
Det är således inte bara på grund av ungdomens aktivitet som särskilda skäl finns att se närmare just på den ekonomiska utjämningen såsom politisk handlingsnorm. Även om inverkande omständigheter är i huvuddrag kända, råder om samspelet dem emellan olika meningar i en för kommande släkten mycket viktig samhällsfråga, där tydligare riktlinjer helst borde vara uppdragna.
En betydande ekonomisk utjämning har skett och kommer att fortgå, men förverkligandet av franska revolutionens jämlikhetsidé möter större hinder än revolutionsmännen tänkte sig, då ett moralfilosofiskt begrepp förvandlades till fälttecken i framgångsrik kamp för näraliggande mål; det har onekligen hänt mycket sedan den tiden.
Vår demokratiska samhällsordning tillåter ju att varje medborgare i första hand förfogar över sin arbetskraft och den egendom han kunnat skaffa sig. Från utgångspunkten att bästa tillvaro, största möjliga lycka, bör skapas för alla, är det följdriktigt att envar efter förmåga åt andra avstår vad de behöver för att tillfredsställa samma behov som han själv har och kan fylla. Emellertid är det så att detta syfte inte kan vinnas utan strid med den i människan nedlagda driften att helhjärtat sörja för sig själv och närstående. Och resultat har därför hittills nåtts endast under avsevärt tryck från kollektivets sida, främst genom statsmakternas ingripande. Eftersom tvång inte tillhör de hjälpmedel som i första hand bör anlitas, har önskningarna gått till en möjlig utveckling, som bygger på förändring av de mänskliga egenskaperna. För att vara verksam måste en sådan förändring uppenbarligen försiggå på bred bas och individuellt innebära genomgripande sinnesändring från egoism till altruism.
Emellertid är det i svävande ordalag som spekulativa reformatorer söker utmåla en sådan utveckling. Det har visat sig nära nog så svårt som att ge en bild av ett liv efter döden. Med något stöd av erfarenheter, som ansetts goda, tror dock några optimister att fredliga och oegennyttiga människor i en framtid samarbetar på grundval av estetiska och erotiska kvaliteter, som tyvärr ännu inte blivit uppenbarade.
Utsikten är anslående, och målet beskrivs mer vetenskapligt av filosofer som lärofadern C. G. Jung, vilken hyllat läran om det kollektivt omedvetna och tänkt sig dess utveckling fram till ett skede, där det individuella upphör och alla människor utan vidare tryck eller tvång lever i samklang. Något oklart förblir huruvida själslivets ändring medför att all reglering bortfaller eller om den statliga överbyggnadens försvinnande föregår det lyckliga slutstadiet. Av intresse
är att sådana föreställningar tydligt blottar den långsiktighet, vilken i bästa fall är förknippad med förändringar på det rent mänskliga området. Och redan därför torde sådana framtidsutsikter inte väcka någon större entusiasm.
Paradisiska föreställningar står att finna även i nutida politik. Enligt marxistisk doktrin skall behov av styrande statsmakt ha bortfallit i samhällsutvecklingens slutpunkt; alla medborgare förunnas att uppleva det klasslösa samhället utan konflikter. Hur långt denna tanke tjänar till uppmuntran och tröst i en stat, som sammanhålles av utomordentligt tvång, har inte kunnat utrönas.
Så djupgående förändringar föresvävar kanske en del utpräglade idealister inom den revolterande ungdomen. Tanken är dock främmande för de politiskt mest aktiva, vilka vill resolut rensa bort det mesta av vad som uppbyggts under många släktled men inte har kraft över, då det gäller att reda ut vad som skall komma i stället. Idealisterna är väl att finna hos andra, som har en mindre negativ attityd och inte alltid vill benämnas revolutionärer. Man uppträder i olika grupper, åtskilliga hyllande lärosatser efter sin egen utländska förebild; det blir programmatiskt mest allmänna uttryckssätt, uppburna av god vilja. Blickarna har kommit att särskilt fästas på en säregen grupp, det långhåriga blomsterfolket (hippies), som under iögonfallande kännetecken fått internationell utbredning. Hos dem är inställningen svårfångad. Den är visserligen utpräglat negativ i förhållande till det etablerade samhället men i tecknet av en egendomlig kärleksfilosofi, och om det vardande har man ännu mindre bekymmer. Den utomstående bevittnar en avundsvärd sorglöshet, som skulle obevekligt dödas i en hård verklighet, om det inte för gruppen kunde lyckas att få medmänniskorna indelade, såsom i bisamhället, i arbetande och icke-arbetande och att bli inräknad bland de senare.
Aktiva politiker talar ibland om medborgaranda, men de flesta tänker sig inte någon fortskridande sinnesändring. Samma uppfattning delas nog av flertalet bland den ungdom som önskar samhällsarbete i demokratisk ordning. Och ett sådant synsätt är grundat på verklighetssinne. Föreställningen om stora förändringar i själslivet bör helst utmönstras ur praktisk politik. Så länge människosläktets öden kan följas, har individens drift att, i mer eller mindre aggressiv hållning, hävda sig och sitt varit genomgående utan märkbar dämpning under tidernas lopp. Att föreställa sig en verklig förändring är att räkna med så långt förlopp att geologiska perioder knappast förslår. För övrigt kommer släktet inte att förunnas en sådan mognadstid; det blir under vägen utplånat genom eget vållande eller naturkatastrofer.
När jämlikheten och den ekonomiska utjämningen skall tillämpas i aktiv politik, kommer även den samhällsomstörtande ungdomen en dag att finna sig bunden av beprövade metoder, med större eller mindre jämkningar. Medan resultat på andra håll nås diktatoriskt, är förhållandena hos oss sådana att erforderliga åtgärder dessbättre kan genomföras i demokratiska former.
Genom beskattningen skaffas medel till utjämnande åtgärder; progressiviteten har dock en omedelbar verkan. Inom den offentliga sektorn fullföljes syftet direkt eller indirekt på skilda områden, bland annat i fråga om löner, pensioner, arbetsmarknad, skolväsen, bostäder, familjeplanering och samhällsvård av olika slag. Inkomstutjämnande är också faktorer utanför statskontroll, såsom den lönesättning som är avtalsreglerad; i och med att fullt tillfredsställande minimilöner fastställts över hela linjen skulle enligt mångas uppfattning ett nytt utgångsläge ha erhållits för den fortsatta utvecklingen. Till utjämningen bidrar vidare i stegrad takt den breddade utbildningen, vilken påverkar utbudet av efterfrågad och välbetald arbetskraft. Om alla samverkande omständigheter gäller att de har mycket växlande inflytande på resultatet. Slutligen skall inte döljas att den nivellerande effekten ständigt understöds av en mänsklig svaghet, som inte minskat i styrka: avunden.
Det sålunda sammansatta kraftfältet verkar dock inte ohindrat. Med tillämpning av demokratiska grundsatser har jämlikhetens genomförande fått tåla visst motstånd genom att hänsyn tas till den enskilda medborgaren. Människorna föds ju olika, med återverkan på behov och deras tillfredsställande; en viktig följd är ersättning för utfört arbete efter prestationens kvalitet och kvantitet. Mången ser dock denna ekonomiska skillnad med stigande ovilja. Och i allt vidare kretsar föreligger en tydlig benägenhet att överhuvudtaget motverka den ursprungliga olikheten och genom åtgärder av skilda slag få in alla i en standardbetonad livssituation. Det har redan visat sig att även moderna åtgärder i höjande syfte förts fram med en iver, vars resultat kan ifrågasättas. För att säkra medelproportionalen har exempelvis den obegåvade av själva skolväsendet tillsammans med överdrivna familjeambitioner pressats till större studiearbete än han kan tillgodogöra sig och manats att till varje pris bli lik den av naturen mer lyckligt lottade. Också andra exempel kan anföras, och fastän anordningarna bottnar i välmening, blir de ibland inte till välsignelse. När allt kommer omkring, kvarstår emellertid i vårt samhälle en betydande differentiering, som likställighetssträvandena hittills inte upphävt.
Vidare har det stått klart att hänsyn måste tas till sådana drag i
individens förhållningssätt som påverkar den för alla nödvändiga produktionen. Ett grundläggande villkor för en framgångsrik utjämning är självfallet att tillräckligt finns att fördela. Därför nödgas man inte bara att erkänna utan även att underhålla mänsklig svaghet, som helst borde omvandlas. Det är med andra ord så att en till själviskhet stegrad självbevarelsedrift är nödvändig för uppehållande av produktionen i det hela; för kollektivets skull är det påkallat att bevara det individuella intresset av skälig lön för mödan. Arbetslust och initiativ kan eljest bli allvarligt försvagade, och följderna visar sig i nedsatt produktion, till skada för alla. Även andra negativa effekter kan inställa sig, inte minst i den kommunikation med myndigheterna som sammanhänger med skattskyldighetens fullgörande; ohederligheten ökar och leder i sin tur till uppluckring av den allmänna moralen i andra ekonomiska förhållanden.
Det invändes att befarade skadeverkningar hittills inte inträtt, i varje fall inte i anmärkningsvärd utsträckning, och att den enskilda medborgaren i beräknad och tillräcklig omfattning fullgör sina skyldigheter. Till sådan hållning finns också vägande skäl. Han har, oavsett belastningen, själv njutit en ökande levnadsstandard, och han inser att medel som avstås i viss mån kommer honom tillgodo i nyttigheter och anordningar för alla. Solidaritetskänsla kan finnas med i bilden. Till denna inställning bidrar också att den stegrade skattebelastningen skett i någorlunda jämn takt och delvis dolts i indirekt skatt. Emellertid är det vanskligt att lita alltför mycket på individens lojalitet. Förmågan att uthärda tvång är mindre i ett land som vårt, där frihetskänslan är nedärvd och befäst, än i länder, i vilka ingen vet av annat än ofrihet och alla villigt ingår i en böjlig massa. Det finns säkerligen en gräns, som inte kan överskridas utan skadeverkningar. Med denna möjlighet sysslar den aktuella debatten dock långt mindre än med åtgärder för välfärdsökningen och egendomsfördelningen i jämlikhetens tecken; i all propaganda talar man av naturliga skäl mer om det behagliga än om det obehagliga. Att ekonomisk frihet för individen i och för sig kan ha ogynnsamma verkningar är å andra sidan obestridligt och har i sin mån skymt nödvändigheten att göra eftergifter åt individen och hans egoism.
Emellertid förblir människans natur ett problematiskt inslag i samhällslivet. I den ekonomiska utvecklingens och även utjämningens intresse måste politiskt tillses att den arbetande medborgaren inte tvingas avstå mer än att en god, helst ökande produktion kan ligga till grund för allmän välfärd. Och att göra denna avvägning förblir en uppgift av växande betydelse i samband med att nya samhällsbehov prövas och tillgodoses. På grund av det alltmer invecklade
förhållandet mellan kollektivet och individen är det lika angeläget att mångfalden åtgärder för utjämning avpassas och samordnas så att resultatet efteråt befinns utgöra framsteg i arbetet för ett bättre samhälle; högre skall förväntningarna inte ställas i en samhällsfråga, som sannolikt aldrig får någon slutgiltig lösning.
Vad angår produktion har samhällsutvecklingen fört med sig många andra problem; av dessa är ett av sådan vikt att levnadsstandard och egendomsfördelning berörs.
Nyvaknat intresse har ägnats åt natur och miljö. Så allvarliga försämringar har plötsligt uppträtt att medborgarna för att inte gå under i egen välfärd måste underkasta sig skyddsåtgärder, vilka särskilt för industrin innebär ökade kostnader i produktionen. Om problemet skall lösas med allvar och beslutsamhet, kommer det att röra sig om mycket betydande negativa poster; de blir särskilt kännbara, då man avstår från att utnyttja naturtillgångar, som skulle ha lämnat stor avkastning. Emellertid är produktionens förutsättningar och villkor av så avgörande betydelse för det viktiga handelsutbytet med andra länder att rubbningar till vår nackdel skulle medföra allvarliga konsekvenser för landets ekonomi. Skärpt uppmärksamhet måste ägnas åt prioritering av önskvärda mål och åt andra omständigheter, som återverkar på prisbildningen och därmed på konkurrenskraften. Eftersom vården av natur och miljö utgör lika stora problem i länder, av vilka vi är beroende, får man hoppas på ett någorlunda bevarat jämviktsläge. Skulle i ett övergångsskede någon nedsättning i produktionen och därmed även konsumtionen bli nödvändig, borde den kunna bäras, särskilt om samma påföljd drabbar också andra länders folk. I varje fall gäller för länder liksom om företag att det inte låter sig göra att fortleva bekymmerslöst under gradvis försämrade villkor. Underskrids en viss nivå, blir nedgången med ens katastrofal. Och ett helt folk kan tvingas att inrätta sig för ändrade levnadsförhållanden. Ungdomen har ådagalagt vilja att hjälpa medmänniskor i främmande länder. Gör man sig beredd att offra även till förmån för natur och miljö i eget land?
När den studerande ungdomen under dagar och nätter frejdigt behandlat samhällsproblemen i »ockuperade» lokaler, har överläggningarna mest avsett negativa sidor, utplåning av det bestående; framtidsbilden har säkerligen inte i högre grad grumlats av svårigheter, som möter i olika avseenden och i det föregående antytts. Och det är förståeligt. För positivt reformarbete fordras insikter, som kompletteras först med år och erfarenhet. I själva verket är det en
fördel att allvarligt syftande kamplust inte dämpas genom att utsättas för hårda besvikelser, till skada för blivande insatser. Det är angeläget att hela den svenska ungdomen mer verksamt rycks med i gemensamma strävanden för en ännu bättre värld, med tillfredsställda människor i så likvärdiga omständigheter som möjligt. Med hjälp av några låneord från utländsk debatt vill man gärna tro att participating democracy leder säkrare till målet än inslag av anarkism och våldsromantik. Och eftersom den enskilda människan kan bli undanträngd i jakten efter välfärd åt alla, skulle det inte minst vara av värde, om ungdomen, som inte hunnit bli fixerad vid egna intressen, kunde — alltjämt med tonvikt på samhällsnyttan — fördomsfritt och förutseende lämna bidrag till klarläggande av jämlikhetsbegreppet, insatt i ett realistiskt framtidsperspektiv.
Det är djärvt att komma med anvisningar. Men det är knappast förmätet att råda ungdomen att mer än som skett i diskussioner och i praktiskt arbete beakta även det tredje av franska revolutionens stora ord broderskapet. Tillämpningen av denna idé leder till samarbete, överbryggar motsättningarna och kan underlätta det mödosamma förverkligandet av jämlikheten. I nutida politik möter ofta alienation såsom negativt inslag i samhällslivet. Skulle inte vidgade utvecklingsmöjligheter erbjudas, om främlingskapet motverkades i ett aktivt broderskap? Att även andliga värden flyttas in i samhällsordningen berikar utvecklingen, oberoende av om de har religiöst ursprung eller härrör från en humanistisk livssyn utan bindningar åt något håll; på detta område borde ungdomen kunna vara till föredöme.
Fastän våld såsom medel för omstörtande verksamhet tagit sig långt kraftigare uttryck på andra håll i världen, har sådant våld tilldragit sig intresse även hos oss. Att utläggningarna ofta blir tämligen lösliga får tillskrivas ämnets inneboende brist på fasta konturer.
I samband med revolutionära rörelser och stämningar har man funnit att frågan om våld inte är slutgiltigt behandlad efter det man kort och gott avfärdat legala synpunkter. Man har inte velat stanna vid att, under mer eller mindre beklagande, konstatera att visst våld inte inordnas under rättsregler, enligt vilka våldshandlingar beläggs med straffrättsligt ansvar eller i viss mån legaliseras till skydd för godkända samhällsfunktioner. Det har blivit nödvändigt att ställa frågan huruvida utvecklingen leder till att vidgat utrymme ges åt legalitet och normer.
Beträffande våld, som för närvarande faller utanför varje rättsordning, är det emellertid svårt att få något fast grepp; det är inte
tillgängligt för inträngande karakteristik eller inordning i bestämda kategorier. Och i den mån man kan tala om värdering, är den osäker eller svävande.
Den stora grupp av utomrättsliga våldshandlingar, som inrymmes under krig, har sedan länge erhållit ett slags internationell reglering; i konventioner har, samtidigt som krigets våld förutsatts, vissa begränsningar angivits för utövningen. Man förmår inte angripa krigets onda i dess rot, endast söka beskära vissa utväxter. Ett steg i riktning mot reglering togs visserligen vid Nurnbergsprocessen efter andra världskriget; där prövades till kriget knutna handlingar i särskild ordning och straffrättsligt ansvar utkrävdes i betydande omfattning. Detta steg är emellertid omtvistat, och när senare förekommit att självvald domstol (tribunal) ingått på bedömande av stridshandlingar under pågående krig, har förfarandet inte fått rättslig karaktär, även om processregler efterliknats.
Till det revolutionära våldet har intagits skiftande ståndpunkter. Man har visserligen ännu inte kommit fram till någon verklig legalitetsprövning, men på sistone kan skönjas en benägenhet att göra skillnad mellan olika fall och mer eller mindre positivt erkänna sådana situationer, då våldet är medel mot olidligt förtryck och svåra övergrepp, som eljest inte kunnat avvärjas. En sådan uppfattning har till och med trängt in i kyrkliga kretsar och kommit till uttryck vid kyrkornas världsråds senaste generalförsamling.
Man kan således se önskemål att begreppsmässigt och sakligt åstadkomma tydliga gränser mellan olika slag av våldshandlingar, så att från de otillåtna skulle särskiljas vissa, som kunde av en allmän opinion godtagas. Tanken må vara tilltalande. Vid en prövning, i vilken känslorna hålles tillbaka, är man emellertid av de faktiska förhållandena hänvisad att fortfarande uppge försöken till närmare bestämningar. Så länge en överstatlig maktfaktor av betydelse saknas, måste ärligt erkännas att ej ens grad av något slags legalitet kan fastställas. Det är också tryggast att undvika moraliska värderingar, även om denna kallsinnighet förefaller omänsklig. Det återstår helt enkelt att se vissa våldshandlingar i historiskt perspektiv och rentav såsom betydelsefulla, ibland avgörande inslag i ett ofrånkomligt händelseförlopp. Vid en cynisk värdering kunde man säga att lyckade revolutioner blir respektabla i sin våldsutövning, medan de misslyckade får vidkännas en nedklassning. En relativ värdering är ju inte okänd; metoden har, såsom förut antytts, avspeglats i behandlingen av företeelser under krig.
Vad nu sagts har inte hindrat och kommer aldrig att hindra de flesta från att på grund av natur och vana ha sin egen uppfattning
eller göra sina personliga värderingar, allt efter omständigheterna. Att exempelvis ifrågasätta det berättigade i våldet under den stora franska revolutionen ter sig för många lönlöst, för att inte säga meningslöst, även om de gjort klart för sig att rättsligt erkännande inte bör lämnas. Och en motsvarande inställning är förklarlig och försvarlig i anslutning till liknande företeelser i nutid och framtid. Inför den allmänna opinionen kommer betydelse alltid att tillmätas revolutionära rörelsers orsaker, karaktär och omfattning liksom, mindre rationellt, utgången. Någon avgörande vikt skall dock rimligen inte fästas vid våldets beskaffenhet. Stora omvälvningar har börjat med jämförelsevis ringa våld; det kan erinras om Bastiljstormningen 1789 och Vinterpalatsets erövring hösten 1917.
I många samhällen är emellertid de faktiska förhållandena sådana att revolutionärt färgade våldshandlingar för ett vanligt betraktelsesätt framstår såsom klart oberättigade angrepp på medborgarnas liv eller allmän ordning och att våldet därför blir föremål för normal rättslig reaktion. Teoretiskt kan väl gränsdragningar förefalla vanskliga, men de har i praktiken inte varit förenade med större svårigheter. Och det är verklighetsfrämmande att i detta sammanhang, såsom förekommit i vissa ungdomskretsar, fördöma enbart de maktmedel som använts för ordningens upprätthållande.
Nu gjorda försiktiga bedömanden av våldet i olika lägen får självfallet inte ses såsom tecken på att någon tolerans visas mot våldshandlingar även i en rättsstat, där regler i demokratisk ordning fastställts till skydd för person och integritet.