Ny norsk riksadvokat. Første statsadvokat i Oslo Lauritz Jenssen Dorenfeldt er utnevnt til riksadvokat og overtar 1. jan. 1968 embetet etter riksadvokat Andreas Aulie som fratrer etter å ha nådd aldersgrensen. Riksadvokat Dorenfeldt er født 1909, ble student 1927 og juridisk kandidat 1934. Han har vært advokatfullmektig, dommerfullmektig og hjelpedommer og ble statsadvokat i Oslo 1947. I jan. 1967 ble han utnevnt til første statsadvokat. Han har bl. a. vært lærer i praktisk strafferett og straffeprosess ved Universitetet i Oslo.

J. T. B.

 

Kollokvium om europarättsliga problem. D. 29 sept.—1 okt. 1967 avhölls i Vedbæk utanför Köpenhamn ett kollokvium om europarättsliga frågor med ett drygt 20-tal deltagare från Danmark, Finland, Norge och Sverige. Det ledande temat vid kollokviet, vilket organiserats på ett utmärkt sätt av prof. Isi Foighel och lektor Erik Siesby från Rättsvetenskapliga institutet och Institutet för internationell rätt och europarätt vid Köpenhamns universitet, var gemenskapsrättens (dvs. EEC-rättens) förhållande till medlemsstaternas nationella rätt och till folkrätten. Följande ämnen avhandlades: Rangförhållandet mellan gemenskapsrätten och den nationella rätten (inledare lektor Erik Siesby, Danmark), gemenskapsrätten och folkrätten (inledare prof. Torkel Opsahl, Norge), gemensamma marknadens associeringstraktater (inledare fuldmægtig G. Riberholt, Danmark), lagstiftningsproblem vid medlemskap i gemensamma marknaden (inledare den kommitterede vid justitsministeriets lovkontor Niels Madsen, Danmark, och hovrättsassessorn Eskil Persson, Sverige) samt gemenskapsrätten och de privata kontraktsförhållandena (inledare prof. Lars Hjerner, Sverige). Kollokviet präglades av ett livligt och för deltagarna synnerligen värdefullt utbyte av åsikter och erfarenheter. Till den öppna och angenäma atmosfären bidrog också den stora gästfrihet som de danska arrangörerna visade. Till medlemmar i ett samarbetsorgan med uppgift bl. a. att överväga formerna för ett fortsatt nordiskt samarbete på europarättens område utsågs prof. Åke Malmström, Sverige, Heikki Jokela, Finland, Carsten Smith, Norge, och Isi Foighel, Danmark.

E. P.

 

Rapport om bekämpande av brottsligheten i USA. Sedan den federala polisen FBI i sina rapporter de senaste åren påvisat en alarmerande ökning av brottsligheten i USA — under perioden 1959—1963 ökade brottsligheten med 40 % medan befolkningstillväxten endast var 8 % — tillsatte president Lyndon Johnson i juli 1965 the President's Commission on Law Enforcement and Administration of Justice. Kommissionen skulle systematiskt studera brottsligheten och lämna rekommendationer angående motåtgärder. Kommissionen fick 19 medlemmar, däribland universitetsmän, jurister, polismän, publicister och företrädare för olika medborgarrörelser. Ordförandeskapet uppdrogs åt dåvarande Attorney General Nicholas de B. Katzenbach. I sin verksamhet har kommissionen använt ett stort antal konsulter och rådgivare

 

och bedrivit ett omfattande intervjuarbete bland allmänhet och myndigheter.
    Kommissionens rapport förelåg i tryck i februari 1967. I första kapitlet konstaterar kommissionen att varje amerikansk medborgare på sitt sätt är ett offer för den växande brottsligheten. Våld och förlust av egendom har på ett ibland oersättligt sätt drabbat 100 000-tals hem och familjer men brottsligheten berör på ett påtagligt sätt varje medborgare. Några har tvingats bryta upp från sin ursprungliga miljö för att söka sig nya hem i en tryggare trakt. Andra känner fruktan för att beträda offentliga gator och parker. En del har gripits av tvivel på ett samhälle där så många medborgare är förbrytare. Hur brottsligheten präglar medborgarnas liv visar följande resultat av en undersökning i två storstadsområden: 43 % av de tillfrågade avstod från att gå ut på gatorna om kvällarna av fruktan för att bli offer för brott. 35 % vågade inte inlåta sig i samtal med okända av samma skäl. 21 % uppgav att de använde bil och taxi efter mörkrets inbrott av fruktan för brott. 20 % önskade av samma skäl flytta till en lugnare omgivning. Otryggheten framgår också av en landsomfattande undersökning. Enligt denna ansåg 1/3 av de tillfrågade det farligt att vistas utomhus sedan det blivit mörkt, 1/3 hade skjutvapen hemma för att skydda sig mot brottslingar och 28 % hade hundar av samma orsak.
    Vem blir då kriminell? Huvudsakligen de unga och de fattiga från storstädernas slum. I USA i dag kommer en pojke av sex inför en ungdomsdomstol. Under 1965 dömdes mer än 2 miljoner amerikaner till fängelse eller ungdomsanstalt eller ställdes under övervakning. Den sociala bakgrunden till brottsligheten behandlas tämligen ingående och kommissionen lämnar flera förslag till ett säkrare och laglydigare samhälle: förbättring av skolsystemet, socialvården, familjerådgivningen, arbetsförmedlingen etc. Kommissionen uppmärksammar särskilt ungdomsbrottsligheten och menar att här bör samhället vara berett på omfattande investeringar för att på ett tidigt stadium bryta en begynnande kriminell karriär. Specialutbildad ungdomspolis, utveckling av ungdomsdomstolarna, undvikande av tidiga frihetsberövanden och inrättande av Youth Services Bureaus för samordning av ungdomsvården är några av kommissionens förslag.
    Polisväsendet bör upprustas och effektiviseras, bl. a. genom bättre utbildning och utrustning, och kontakten med samhället bör stärkas. Löneläget måste också förbättras för att polisyrket skall bli mer attraktivt. Beträffande domstolsväsendet pekar kommissionen på behovet av modernare arbetsformer, avskaffande av domarkårens politiska beroende och utbyggnad av de åtalades rätt till försvar.
    Ansvaret för den amerikanska kriminalvården åvilar många olika myndigheter, både federala, delstatliga och kommunala. Den federala regeringen har ingen direkt kontroll över kriminalvården. 2,5 miljoner personer mottages årligen vid de amerikanska anstalterna, vid vilka dagligen cirka 1,3 miljoner undergår straff. Två gånger så många är föremål för kriminalvård i frihet. Kommissionen granskar påföljdssystemets historia och de teorier som präglat verksamheten. Kommissionen försöker också teckna en bild av den intagne och slår fast att graden av utbildning är en god barometer på möjligheten att lyckas i det moderna samhället. Man finner att anstaltsvården tenderar att isolera lagöverträdaren från samhället både fysiskt och psykiskt genom att den avskiljer den intagne från familj, arbete och utbildning och får honom stämplad som förbrytare. Kriminalvård i frihet bör därför ha större möjligheter att anpassa den dömde i samhället. Kommissionen redogör för hur den

 

amerikanska frivården gestaltar sig i form av probation och parole. Övervakningsorganisationer saknas i stor utsträckning i USA. Av 250 undersökta counties saknade 1/3 helt en frivårdsorganisation. I många fall är frivården helt nominell, övervakningen sker genom att polisen håller ett öga på den dömde och rapporterar till domstolen eller anstaltsnämnden. Kommissionen förordar en ökad utbyggnad av kriminalvården i frihet och vidgad användning av icke yrkesmässiga övervakare.
    I dag är mer än 25 fängelser i USA över 100 år. Härigenom har både en föråldrad arkitektur och föråldrade behandlingsmetoder kommit att bevaras. Framtidens normalanstalt bör vara relativt liten och belägen nära centralorten inom upptagningsområdet. Anstalten bör till sin utformning överensstämma så mycket som möjligt med den gängse byggnadsstilen i trakten. Normalanstalten bör ha dörrar i stället för galler, de intagna skall äta vid småbord under fria förhållanden. Anstalten bör innehålla klassrum, fritidslokaler, dagrum, bibliotek och en servicebutik. Arbetsdriften, undervisningen och övriga aktiviteter bör bedrivas i så nära samarbete med de lokala myndigheterna som möjligt för att återgången till samhället för den intagne skall kunna ske på ett smidigt sätt. Ökad betydelse bör läggas vid differentieringen av de intagna och uppläggningen av ett individuellt behandlingsprogram för varje intagen. Arbetsdriften vid fängelserna måste bli mer meningsfull och de intagna bör bibringas en bättre utbildning för att kunna klara sig i samhället.
    Kommissionen behandlar därefter kortfattat den organiserade brottsligheten och de amerikanska vapenlagarna och kommer in på den kriminologiska forskningen. Man finner en utbyggnad av forskningen över hela linjen angelägen och den federala regeringen bör stödja denna. Ett nationellt institut för forskning på området föreslås bli inrättat tillsammans med ett National Criminal Justice Statistics Center.
    Missbruket av alkohol och narkotika behandlas också i rapporten. Kommissionen förklarar sig inte kunna mer ingående studera hela detta problemkomplex. Man konstaterar att 2 miljoner polisingripanden sker årligen på grund av fylleriförseelser. Alkoholmissbruket bör enligt kommissionen avkriminaliseras och behandlas av alkoholkliniker. Beträffande narkotikamissbruket fastslår kommissionen att missbruket växer. Kommissionen föreslår förstärkning av både de kontrollerande och de vårdande organen (Bureaus of Customs and Narcotics resp. National Institute of Mental Health, delstatliga och lokala vårdorgan).
    I rapporten skisseras en nationell strategi för att komma tillrätta med brottsligheten. Över 200 detaljerade förslag lämnas angående bekämpande åtgärder och det föreslås att i varje stat och i varje stad en eller flera tjänstemän skall vara ansvariga för kampanjens genomförande. Kommissionen framhåller att ett av de viktigaste målen för de rättsvårdande myndigheterna måste vara att göra samhället säkrare genom att förhindra återfall i brott. Kommissionen säger sig bland allmänheten ha funnit en ökad förståelse för en kriminalpolitik som har rehabilitering av lagöverträdaren som målsättning. Kostnaden för reformprogrammet blir betydande. Men kostnaden för passivitet blir ofantligt mycket högre: för nästa generation ett växande antal bortkastade och förstörda liv, materiell förödelse och allmän osäkerhet.
    Rapporten torde vara den mest omfattande undersökning i sitt slag som utförts. Huruvida kommissionens arbete kommer att medföra en renässans inom rättsväsendet och kriminalvården i USA får framtiden utvisa.

B. L-k