Kan inskrivningsdomarens arbete utgöra skyddsarbete enligt 17 § statstjänstemannalagen?
Av häradshövdingen BERTIL ADÈLL
Statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (STL), vilken trädde i kraft den 1 januari 1966, innebär att statstjänstemännens anställnings- och arbetsvillkor i princip skall regleras genom kollektivavtal och enskilda tjänsteavtal. Det avtalsbara området har emellertid begränsats starkt genom att 3 § STL gör förbehåll för offentligrättslig reglering av bl. a. frågor om antagande och entledigande samt åligganden i tjänsten. Statstjänsten har därigenom uppdelats i en civilrättslig och en offentligrättslig del.1 Medan tidigare förhållandet mellan staten- arbetsgivaren och de statsanställda med ämbetsansvar kan karakteriseras — i varje fall formellt — som patriarkaliskt, har man nu i den offentliga förvaltningen fått en fri förhandlingsordning mellan mera jämställda parter. Att konsekvenserna av denna omvälvande ändring icke kunde förutses i alla detaljer är helt naturligt. Detta visade sig under lärarkonflikten hösten 1966, vilken konflikt kom att beröra de statsanställda juristerna genom den av SACO beordrade generalstrejken den 24—26 oktober 1966. Av domarna i första instans var endast häradshövdingar och borgmästare undantagna från generalstrejken. Åtskilliga problem uppstod, bl. a. frågan om nämnda chefsdomare skulle vara inskrivningsdomare på inskrivningsdagen den 26 oktober 1966. I JO:s ämbetsberättelse för år 1968 s. 379—437 har bl. a. den frågan behandlats. JO avslutar sin redogörelse med ett förslag att Kungl. Maj:t vid en framtida konflikt författningsvägen skall angiva om och i vilken utsträckning en samhällsverksamhet temporärt får upphöra i anledning av strejk. Då olika uppfattningar framförts om hur de till inskrivningsdagen den 26 oktober 1966 inlämnade ärendena rätteligen skulle ha handlagts — JO har t. ex. i mångt och mycket en annan bedömning än vad chefen för justitiedepartementet hade — anser jag det lämpligt att upptaga frågan till diskussion.
Först några ord om 1932 års lag med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden samt 1932 års kungörelse ang. inskrivningsdomare och inskrivningsdagar. Vid det övervägande antalet underrätter hålles inskrivningsdag klockan 10—12 varje onsdag eller — om helgdag då inträffar — nästa helgfria dag. Inskrivningsdag skall hållas en gång i veckan, om icke förhållandena föranleder annat. Ansökan i inskrivningsärende skall enligt 6 § 1932 års lag ej anses vara gjord innan den upptages på inskrivningsdag. Ärendena skall upptagas och behandlas av inskrivningsdomaren. Inskrivningsdomare är på landet »domaren eller den som därtill är särskilt förordnad». I stad med rådhusrätt är inskrivningsdomare den av rättens lagfarna ledamöter, som är satt därtill. De största dom-
sagorna har särskild inskrivningsdomare. I de mellanstora är tingsdomaren eller tingssekreteraren som regel inskrivningsdomare. I de minsta domsagorna är häradshövdingen inskrivningsdomare. Tingsnotarie tjänstgör i den utsträckning häradshövdingen förordnar som inskrivningsdomare.
I rättsfallet NJA 1959 s. 326 förklarade HD, att lagstiftningen om aktsystem i inskrivningsärenden måste anses innebära, att fastighetsboken har sådant vitsord rörande vad som förekommit på inskrivningsdag att en till inskrivningsdomaren inkommen ansökan i inskrivningsärende icke kan betraktas som upptagen på inskrivningsdag, om icke inskrivning skett i fastighetsboken i anledning av ansökningen. HD hänvisade vidare till bestämmelsen i 6 § 1932 års lag. Ett inskrivningsärende, som ingivits till inskrivningsdagen den 26 oktober 1966 men på grund av generalstrejken kommit att handläggas först den följande inskrivningsdagen, den 2 november, skulle därför enligt rättsfallet i allo vara jämställt med ett ärende, som ingivits till inskrivningsdagen den 2 november och handlagts då. Anmärkas bör, att aktsystem i inskrivningsärenden numera tillämpas vid alla underrätter.
Generalstrejken omfattade tre vardagar, måndag, tisdag och onsdag. Chefen för justitiedepartementet lät den 17 oktober 1966 under hand muntligen meddela hovrätterna, att de från SACO-strejken undantagna chefsdomarna förväntades komma att fungera som inskrivningsdomare den 26 oktober, om tjänsteman, som eljest skulle ha handlagt inskrivningsdagen, var förhindrad av strejken därtill.2 I det muntliga meddelandet angavs att statsrådet icke ansåg sig behörig att giva chefsdomarna anvisningar. Han ville endast uttrycka sin personliga mening och framhöll att domarämbetet i princip var odelat.3 Hovrätterna i sin tur vidarebefordrade statsrådets meddelande till chefsdomarna antingen telefonledes eller skriftligen. Hovrättspresidenten Karl Sidenbladh upprättade därjämte en promemoria, som tillställdes underrätterna under hovrätten för Övre Norrland. I denna promemoria, som uttryckligen angavs återge Sidenbladhs egna synpunkter, jämställdes inskrivningsåtgärd med skyddsarbete enligt 17 § andra stycket sista punkten STL, när det var fråga om t. ex. ogulden köpeskilling och tre- eller sexmånadersfristen höll på att löpa ut. För sådana fall rekommenderades en handläggning på inskrivningsdagen den 26 oktober. För övriga ärenden föreslogs ett förordnande i efterhand liksom när en inskrivningsdomare på grund av långvarig sjukdom eller dylikt blir ur ståndsatt att justera ärenden på sin inskrivningsdag. Enligt uppgifter, som JO inhämtat från hovrätterna,4 tycks följande tillvägagångssätt ha förekommit vid inskrivningsavdelningarna: antingen att inskrivningsdagen den 26 oktober handlades i vanlig ordning av chefsdomaren eller av oorganiserad juridisk befattningshavare som ej var chefsdomare eller att endast sådana ärenden handlades den 26 oktober där en preklusionsfrist kunde utlöpa, medan övriga ärenden upptogs den följande inskrivningsdagen, eller slutligen att någon befattningshavare efter generalstrejkens slut förordnades att i efterhand justera inskrivningsdagen den 26 oktober. Ett annat tillvägagångssätt skulle vara att samtliga ärenden utan undantag hänsköts till den följande inskrivningsdagen oberoende av om någon preklusionsfrist höll på att utlöpa eller icke. Skälen för detta handläggningsalternativ, vilket jag anser
vara det mest konsekventa, kommer jag att utveckla senare. Ett femte förslag till dilemmats lösning framföres av häradshövding Erik Thomasson,5 när han frågar, varför Kungl. Maj:t underlät att flytta inskrivningsdagen den 26 oktober till den 27 oktober, då ju generalstrejken icke längre rådde.
Innan de olika handläggningsalternativen närmare undersökes måste ett par grundläggande begrepp i tjänstemännens nuvarande rättsställning diskuteras, nämligen neutralitetsrätten och skyldigheten att utföra skyddsarbete, vilka regleras i 17 § STL. Denna paragraf har följande lydelse:
Tjänsteman är icke skyldig att utföra arbete som är föremål för lockout eller för tillåten strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd eller för lovlig blockad vid konflikt om anställnings- eller arbetsvillkor vilket må bestämmas genom avtal. Den som står utanför arbetskonflikt skall dock fullgöra sina vanliga tjänsteåligganden. Han är även skyldig att utföra skyddsarbete.
Till skyddsarbete hänföres arbete som fordras för avveckling av verksamheten på ett tekniskt försvarligt sätt eller till förebyggande av fara för människor eller skada på egendom. Lika med skyddsarbete anses arbete som någon är skyldig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag.
Först bör fastslås att generalstrejken den 24—26 oktober var en tillåten strejk. Huvudregeln för kvarvarande tjänstemans tjänsteplikt under en arbetskonflikt, som berör hans arbetsplats, är att han äger intaga en neutral hållning till en facklig aktion, vare sig den utgår från tjänstemän eller från arbetare.6 Enligt 17 § STL skall tjänstemannen dock fullgöra sina vanliga tjänsteåligganden och utföra skyddsarbete, varmed jämställes arbete, som han är skyldig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag.
Ingår uppgiften att vara inskrivningsdomare i en chefsdomares vanliga tjänsteåligganden? Jämför föreskriften i 2 § 1932 års lag att »domare eller den, som därtill är särskilt förordnad», skall vara inskrivningsdomare i domsaga. JO anser, att i domsaga, där sådant särskilt förordnande meddelats, häradshövdingen måste anses generellt befriad från att svara för inskrivningsdomaruppgiften.7 I domsaga, beträffande vilken något sådant särskilt förordnande icke meddelats annan domare — så är fallet i domsaga som saknar särskild inskrivningsdomare, tingsdomare eller tingssekreterare — vilar enligt JO principiellt ansvaret för inskrivningsdomaruppgiften på chefsdomaren. Såsom JO påpekar innehåller icke 1932 års lag någon föreskrift om att borgmästare skall vara inskrivningsdomare. Beaktas bör att det nog åligger en verkschef generellt att i nödfall upprätthålla en myndighets funktion, så långt det låter sig göra med egna arbetsinsatser. Utgör detta ett vanligt tjänsteåliggande för verkschefen? Som JO framhåller bär det rent språkligt emot att anse sådana extraordinära uppgifter ingå i en verkschefs vanliga tjänsteåligganden. Man bör vidare taga hänsyn till vissa grundsatser för arbetsrätten. Någon frikrets eller — adekvatare uttryckt — någon förbudskrets8 har icke genom lagen tillskapats för chefs-
tjänstemännen, därför att man ansett att dessa icke skall intaga någon särställning i förhandlingsrättsligt hänseende utan ha rätt att tillhöra fackförening och utnyttja sitt medlemskap i fackförening i samma utsträckning som underordnade tjänstemän. Regeln om skyldighet för tjänsteman att utföra skyddsarbete utgör f. ö. ytterligare ett skäl som talar mot att det i chefsuppgiften ingående åliggandet att undantagsvis påtaga sig underordnades arbetsuppgifter skulle vara att betrakta som vanligt tjänsteåliggande. I likhet med JO anser jag därför, att av chefsdomarna endast häradshövding i domsaga utan särskild inskrivningsdomare, tingsdomare eller tingssekreterare hade som vanligt tjänsteåliggande att handlägga inskrivningsdagen den 26 oktober, om annan kompetent befattningshavare icke fanns att tillgå hos rätten för denna uppgift. Jag instämmer också i JO:såsikt att ett ursprungligt förordnande för en strejkande tingsnotarie att vara inskrivningsdomare den 26 oktober icke kan förläna handläggningen av den inskrivningsdagen på ordinarie tid karaktären av oneutralt arbete, om det är en häradshövding i en liten domsaga som övertager handläggningen. Ett förordnande för en tingsnotarie att vara inskrivningsdomare är ju icke knutet till notariens tjänst utan utgör ett individuellt delegationsbeslut, som häradshövdingen äger återkalla. Däremot anser jag i motsats till JO att en icke strejkande tingsnotarie borde under åberopande av neutralitetsrätten ha kunnat vägra övertaga ett dylikt förordnande under strejken.9
Kan inskrivningsdomarens arbete utgöra skyddsarbete eller därmed jämförligt arbete enligt 17 § STL? JO besvarar frågan så att handläggningen av inskrivningsdagen den 26 oktober svårligen synes kunna hänföras till skyddsarbete i vidare mån än en handläggning var påkallad till förhindrande av att preklusionstid överskreds.10 Som tidigare antytts bör emellertid enligt min mening frågan besvaras med ett oreserverat nej. En närmare utveckling av skälen för och emot de två ståndpunkterna fordras.
Vilka preklusionsfrister kan överskridas och vilka rättsförluster kan drabba en rättsägare, om ett inskrivningsärende icke handlägges på rätt dag? Som exempel kan nämnas 3- eller 6-månadersfristen för inteckning till säkerhet för ogulden köpeskilling (11 kap. 2 § jordabalken) och 6-månadersfristen för frihet från stämpelavgift vid transportköp (15 § 1964 års stämpelskatteförordning). Vidare kan rättsförlust uppstå genom att inteckningsansökan avslås eller inteckning blir utan verkan därför att fastighetsägaren under tiden mellan de båda inskrivningsdagarna försatts i konkurs (15 § inteckningsförordningen) eller genom att inteckning icke kan beviljas därför att lagfart den senare inskrivningsdagen sökes på den pantförskrivna fastigheten (14 § inteckningsförordningen).
Definitionen i 17 § andra stycket första punkten STL kan språkligt sett icke passa för inskrivningsärenden. Begreppet skyddsarbete i STL har utformats i huvudsak efter mönster av hithörande bestämmelser i det s. k. Saltsjöbadsavtalet mellan Svenska arbetsgivareföreningen och LO.11 Departementschefen (dåvarande chefen för civildepartementet Sigurd Lindholm) framhöll att begreppet skyddsarbete var avsett att tolkas restriktivt och att hit kunde räknas endast arbete som oundgängligen måste utföras för att vid konflikt verksamheten skulle kunna avvecklas på ett tekniskt
försvarligt sätt eller för att förebygga fara för människor eller skada på egendom. Som exempel anförde han åtgärder till förebyggande av skada på husdjur och lättförstörbart varulager. Han framhöll vidare som en uppenbar fördel om man kunde röra sig med samma definition på skyddsarbete på den privata och den offentliga arbetsmarknaden. Uttrycket i 17 § andra stycket andra punkten STL »arbete som någon är pliktig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag» avser enligt departementschefen icke allt arbete som enligt lag åvilar en befattningshavare utan allenast sådant arbete som omfattas av en särskilt föreskriven tjänsteplikt, exempelvis arbetsskyldighet enligt allmänna tjänstepliktslagen.
Mot bakgrunden av det nu upptagna är följande synpunkter av intresse. I juridiken sysslar vi i stor utsträckning med funktionsbegrepp och inte med substansbegrepp.12 Uttrycket i 17 § andra stycket första punkten STL »till förebyggande av fara för människor eller skada på egendom» syftar, såsom ordalagen och de av departementschefen anförda — ovan återgivna— exemplen visar, på risk för skada på sådana substantiella ting som t. ex. människor, djur eller varulager. Om däremot på grund av en tillåten strejk en domstols verksamhet förlamas så att risk föreligger för att exempelvis en häktningsförhandling icke kan hållas inom den i 24 kap. 13 § RB angivna tiden, anser jag spörsmålet om häktningsförhandling utgör skyddsarbete böra bedömas efter följande tankegångar. Föreligger någon risk för den anhållnes liv eller hälsa om anhållningstiden förlänges, kan häktningsförhandling utgöra skyddsarbete. Men blir svaret — som det i regel blir — att någon sådan risk icke föreligger, kan häktningsförhandling ej vara skyddsarbete. Frågeställningen skall däremot ej vara, huruvida den anhållnes rätt till frihet frånsett den lagliga anhållningstiden håller på att skadas eller utsläckas genom att häktningsförhandlingen blir försenad på grund av tillåten stridsåtgärd. Motsvarande resonemang bör föras när det gäller domstols prövning av verkställt beslag och en lovlig arbetskonflikt förlänger den tid, som i 27 kap. 6 § RB föreskrives för förhandling. Föreligger risk för att varulagret försämras eller förstöres på grund av förlängning av beslagstiden kan en förhandling för prövning av beslaget utgöra skyddsarbete. Men om varulagrets kvalitet är oberoende av beslagstiden utgör en sådan förhandling icke skyddsarbete, även om en förlängning kan åsamka lagerägaren förluster genom att omöjliggöra vinstbringande affärer. Jag kan icke inse, att bestämmelserna om skyddsarbete, som uppenbarligen avseratt skydda substantiella ting, skall kunna användas till skydd för sådana funktionsbegrepp som äganderätt och panträtt etc.13
Tredje man riskerar alltid att lida visst obehag av en arbetskonflikt. Frågan inställer sig då om man med min ståndpunkt skall anse att den rättssökande allmänheten får finna sig i de förluster som det i normala fall kan innebära att ett ingivet inskrivningsärende icke behandlas på rätt inskrivningsdag. Jag menar, att den rätta lösningen av detta dilemma får sökas efter ett resonemangssätt, där man helt drager ut konsekvenserna avatt vi fått en fri förhandlingsordning med rätt till stridsåtgärder inom den offentliga förvaltningen. Såväl 1932 års lag som 1959 års HD-rättsfall vilar på den då självklara men numera nästan antediluvianska ståndpunkten att en statlig myndighet alltid skall fungera och att samhällets funktioner icke skall störas genom fackliga stridsåtgärder. Från och med 1966 är den ståndpunkten övergiven. Vissa garantier mot samhällsfarliga konflikter har —såsom tidigare omnämnts — på den privata arbetsmarknaden skapats genom Saltsjöbadsavtalet. En motsvarande anordning har på den offentliga arbetsmarknaden tillskapats genom ett den 29 december 1965 dagtecknat huvudavtal av kollektivavtals natur mellan staten och tjänstemännens huvudorganisationer om förhandlingsordning m. m., det s. k. Slottsbacksavtalet.14 Om vid en konflikt på den offentliga arbetsmarknaden part menar, att konflikten kan otillbörligt störa samhällsviktiga funktioner, skall på hans begäran förhandling äga rum mellan parterna i syfte att undvika, begränsa eller häva konflikten. Kan parterna ej komma överens vid förhandlingen, äger part begära att konflikten hänskjutes till statstjänstenämnden för prövning om konflikten är samhällsfarlig. Sedan frågan hänskjutits till nämnden, har parterna fredsplikt i två, eventuellt tre veckor. Visserligen finns det inga garantier för att nämnden fattar beslut och icke heller för att parterna följer nämndens rekommendationer, men Slottsbacksavtalets förhandlingsordning anses ändå innebära avsevärda garantier mot samhällsfarliga konflikter. Som departementschefen påpekade har vidare ingen ifrågasatt Kungl. Maj:ts och riksdagens rätt att tillgripa tvångslagstiftning för att skydda viktiga samhällsintressen.15 Av naturliga skäl söker parterna undvika sådana långt gående stridsåtgärder, vilka kan ge konflikten en samhällsfarlig karaktär. Det har icke heller gjorts gällande att den av SACO beordrade generalstrejken var samhällsfarlig. Av detta drager jag följande slutsatser. Om en rättssökande i rätt tid ingivit ett inskrivningsärende för handläggning på inskrivningsdagen den 26 oktober 1966, men detta ärende icke handlades den inskrivningsdagen på grund av generalstrejken, så måste laga förfall föreligga för den rättssökande, eftersom det ej berott på honom utan på generalstrejken att ärendet icke blev handlagt på rätt inskrivningsdag. Detta innebär att om t. ex. 3- eller 6-månadersfristen utlöpte med inskrivningsdagen den 26 oktober och vederbörande inskrivningsärende handlades först den följande inskrivningsdagen, den rättssökande har den rätt som en handläggning den 26 oktober 1966 skulle ha medfört. Resonemanget i 1959 års HD-rättsfall kan icke vara vägledande längre, när inskrivningsdag inställes på grund av arbetskonflikt. Rätteligen borde man därför på expeditionen för sådana inskrivningsärenden liksom i anmärkningskolumnen på vederbörande fastighetsbokupplägg
ha antecknat att ansökan ingivits i rätt tid för handläggning den 26 oktober 1966 och att på grund av generalstrejken handläggning kom till stånd först den följande inskrivningsdagen. Exempelvis frågan huruvida förmånsrätt som för ogulden köpeskilling tillkommer en inteckning prövasju slutgiltigt först vid vederbörande fastighets exekutiva försäljning ellervid fastighetsägarens konkurs, vilka händelser kan inträffa lång tid efterinteckningens meddelande.16
En närmare utveckling torde erfordras av den rättsliga grunden till att en inskrivningsåtgärd, som på grund av generalstejken kommit att äga rum senare än eljest skulle ha skett, ändå skall ha samma civilrättsliga verkningar som om den faktiskt hade företagits vid en tidigare tidpunkt. Förutsättningen för de lagstadgade preklusionsfristerna på inskrivningsväsendets område är enligt min uppfattning, att det allmänna upprätthåller ett inskrivningsväsende, som året om står till allmänhetens förfogande. När nu denna förutsättning brister och inskrivningsväsendet tillfälligt icke fungerar på grund av exempelvis en generalstrejk, måste man bedöma verkningarna för den rättssökande allmänheten efter vad som är rimligt. Man får anlägga common-sense-synpunkter. Är det rimligt att en rättssökande, som i rätt tid ingivit ett komplett inskrivningsärende, exempelvis en inteckningsansökan, till inskrivningsdagen den 26 oktober 1966, skall få sin rättsställning försämrad därför att en tillåten generalstrejk hindrade rättsordningens garant, statsverket, att fungera som inskrivningsmyndighet på den angivna inskrivningsdagen? Svaret blir nej. Visserligen går en facklig stridsåtgärd ut på att öva påtryckning genom det ohägn stridsåtgärden förorsakar, och som sådant ohägn skulle i och för sig en sådan rättsförlust för allmänheten kunna betraktas, eftersom rättsförlusten torde förorsaka oro hos allmänheten och indirekt kan medverka till att statsverket går med på vissa i arbetskonflikten av dess motpart framställda krav för att få i gång inskrivningsväsendet. Men det gäller att begränsa skadeverkningarna av fackliga stridsåtgärder på det statliga området till måttliga proportioner och därvidlag söka vägledning av praxis på den privata arbetsmarknaden. Genom generalstrejken blev inskrivningsärendet faktiskt behandlat en vecka senare än om det upptagits på inskrivningsdagen den 26 oktober. Förseningen måste i sin tur ha medfört att den rättssökande icke kunde utnyttja inteckningen exempelvis som säkerhet för banklån lika snabbt som om inteckningen beviljats redan den 26 oktober. Detta utgör ett ohägn för den rättssökande och är fullt tillräckligt för att väcka olust hos den som drabbas därav. Med den begränsade verkan jag här föreslår kommer skadeverkningarna för allmänheten av generalstrejken att motsvara vad en stridsåtgärd på den privata arbetsmarknaden kan medföra. Eftersom lagstiftning och rättspraxis före år 1966 icke förutsatt möjligheten att inskrivningsväsendet kunde upphöra att fungera på grund av tillåten facklig stridsåtgärd, anser jag att man vid common-sense-resonemanget bör bedöma situationen med generalstrejken på samma sätt som rättspraxis gör för de delar av vårt rättsområde, där skriven lag saknas. Föreningsrätten t. ex. är ju när det gäller ideella föreningar till stor del oskriven. Medan domstolarna icke prövar den materiella sidan hos ett beslut av en rent ideell förening — såsom religiös förening, välgörenhetsförening eller sällskapsförening — att utesluta en medlem (se NJA 1931 s. 604), så kan en ur fackförening ute-
sluten medlem få den materiella sidan av uteslutningsbeslutet prövad av domstolarna (se NJA 1936 s. 672, 1945 s. 290 och 1946 s. 83). En fackförening har ju till ändamål att tillvarataga medlemmarnas ekonomiska intressen, och domstolarna har betraktat föreningens stadgar som ett avtal mellan medlemmarna om villkoren för samverkan dem emellan. Här synes kontraktsrättsliga synpunkter ha betonats, men i rättsfallet NJA 1948 s. 513 kom andra synpunkter mer renodlat fram. Där var det fråga om en norsk murare, som hade vägrats inträde i murareförbundet och dess stockholmsavdelning och därför stämde avdelningen med krav på att antagas som medlem. Hans talan upptogs till prövning och bifölls. Enligt HD:s motivering medförde arten och omfattningen av murareförbundetsverksamhet, att arbetare inom murareyrket var väsentligen beroende av att tillhöra förbundet för att kunna erhålla arbetsanställning och få sitt uppehälle.17 Såsom det sista rättsfallet visar har domstolarna, när det gäller ekonomiska skadeverkningar, ansett sig kunna utan stöd av lag ingripa till förmån för en skadelidande och pröva uteslutningsåtgärder som kan lända den enskilde medborgaren till skada. Domstolarna har vid en sådan prövning anlagt allmänna rimlighetssynpunkter.
Det av Sidenbladh rekommenderade tillvägagångssättet att i efterhand förordna en tingsnotarie att handlägga ifrågavarande inskrivningsdagsärenden har tydligen tillämpats på en del håll. I likhet med JO anser jag, att ett sådant förordnande ej borde ha förekommit.18 Enligt min mening strider ett förordnande i efterhand helt mot det rättsläge, som inträtt på den offentliga arbetsmarknaden i och med att STL medgivit förhandlingsrätt och rätt till stridsåtgärd.
Thomassons tanke att Kungl. Maj:t skulle ha flyttat inskrivningsdagenden 26 oktober till den 27 oktober, då generalstrejken var slut, förtjänar en del kommentarer. Inom den privata arbetsmarknaden finnes en praxis om hur stridsåtgärder bör begagnas. Inom LO-området skulle man mycket väl kunna tänka sig fall där exempelvis en fabrik med 1 000 anställda skulle få driften förlamad genom att 10 arbetare med för fabriksdriften livsviktiga uppgifter strejkade. De återstående 990 arbetarna skulle då kunna komma till arbetsplatsen och erbjuda sig att arbeta med förlustbringande löneutgifter för fabriksägaren. LO tillämpar i regel icke ett sådant tillvägagångssätt — kanske beroende på att arbetsgivaren i princip har möjlighet att lockouta hela arbetsstyrkan. Skall LO-folk vid en fabrikstrejka, så skall strejken omfatta alla LO-arbetarna. Den av SACO beordrade generalstrejken lamslog inskrivningsarbetet eller skulle — vid ett riktigt arbetsrättsligt uppträdande från arbetsgivare och arbetstagare vid underdomstolarna — rätteligen ha lamslagit inskrivningsarbetet vid ett stort antal underrätter. Emellertid föreligger en tveksam punkt i frågan om generalstrejken överensstämmer med den praxis — kanske man kan använda uttrycket hederskodex19 — som bör råda mellan den offentliga arbetsmarknadens parter. Generalstrejken varade endast tre dagar, me-
dan man på en inskrivningsdag behandlar samtliga ärenden som inkommit till inskrivningsavdelningen under en hel vecka, nämligen från klockan 12 den föregående inskrivningsdagen fram till klockan 12 på inskrivningsdagen i fråga. Med hänsyn till att generalstrejken var en engångsföreteelse, som genom sin kortvarighet medförde problem ur arbetssynpunkt icke bara för statsverket utan också för de strejkande, anser jag denna strejkvara godtagbar som stridsåtgärd enligt den kodex som bör råda på SACO:s område av den offentliga arbetsmarknaden.
Enligt 5 § i 1932 års lag bestämmer Kungl. Maj:t för varje domsaga och stad, på vilka dagar och tider inskrivningsdag skall hållas. I 4 § 1932 års kungörelse om inskrivningsdomare och inskrivningsdagar finns föreskriften om att inskrivningsdag skall hållas på onsdagar. I och för sig skulle nog någon befogad anmärkning icke ha kunnat riktas mot ett beslut av Kungl. Maj:t att flytta inskrivningsdagen den 26 oktober 1966 till torsdagen den 27 oktober 1966 på grund av generalstrejken. En sådan förflyttning skulle ju ej ha lagt de strejkandes tjänsteåligganden på andra personer och strejkdeltagarna torde efter återgång till sitt arbete icke ha fått merarbete i oacceptabel utsträckning, allt dock under förutsättning att — vid behov — en viss förskjutning i den lagstadgade 14-dagars-expeditionstiden för den flyttade inskrivningsdagen godtoges. Nu flyttades icke inskrivningsdagen. Skulle emellertid — för att taga ett ytterlighetsexempel — SACO taga sig det orådet före att beordra strejk ett antal inskrivningsdagar men icke mellanliggande dagar, anser jag en sådan åtgärd vara så stridande mot gällande hederskodex för facklig strid, att Kungl. Maj:t borde flytta inskrivningsdagen till annan veckodag än onsdag, så länge konflikten varade.
Till sist återstår att säga några ord om det av chefen för justitiedepartementet rekommenderade handläggningssättet, nämligen att alla chefsdomare skulle vara skyldiga att vara inskrivningsdomare om annan kompetent domare icke fanns till hands. Vanskligheten i resonemanget om en sådan generell skyldighet har klarlagts i det föregående. Såsom JO påpekar, ger stadgandet om neutralitetsrätt i 17 § STL en chefsdomare, som — på grund av att han är oorganiserad eller av sin fackorganisation undantagits från strejken — tjänstgör under denna, rätt att vägra fullgöra andra arbetsuppgifter än sina vanliga tjänsteåligganden och skyddsarbete.20 Om han av någon anledning väljer att fullgöra arbetsuppgifter, som han på grund av neutralitetsrätten icke är skyldig att utföra, bryter han icke mot någon tjänsteplikt. Varken JO eller justitiekanslern har att pröva ett sådant handlingssätt. Det blir i stället fackorganisationen, som får taga upp saken till bedömning enligt organisationens lojalitets- och sanktionsbestämmelser. Om en vägran att fullgöra en arbetsuppgift icke har stöd i neutralitetsrätten, föreligger brott mot tjänsteplikt. Den som ej är skyldig att utföra viss arbetsuppgift får icke heller beordras därtill. »Utfärdar en överordnad myndighet eller förman en tjänsteföreskrift om att en chefsdomare under arbetsinställelse i domstolen skall fullgöra en arbetsuppgift, som inte ingår i hans vanliga tjänsteåligganden och heller inte kan hänföras till skyddsarbete, gör de för föreskriften ansvariga befattningshavarna sig sålunda i princip skyldiga till tjänstefel.» Så långt JO.
JO:s förslag att Kungl. Maj:t vid en framtida konflikt genom en in-
casu-lagstiftning skulle angiva om och i vilken utsträckning en samhällsverksamhet temporärt får upphöra i anledning av strejk, har mött kritik.21 Detta förslag synes mig avvika från den förståelsefulla inställning till den nya förhandlingsrättens problematik som JO:s yttrande i årets ämbetsberättelse dock i övrigt innehåller. De garantier, som Slottsbacksavtalet och möjligheten till tvångslagstiftning erbjuder för säkrandet av viktiga samhälleliga funktioner, är fullt tillräckliga. Att ge staten-arbetsgivaren ytterligare sådant instrument skulle helt förrycka den balans mellan parternas tillgång på stridsåtgärder vilken utgör grundvalen för den nya förhandlingsordningen på den offentliga arbetsmarknaden. Man får vara innerligt tacksam för att Kungl. Maj:t icke under 1966 års konflikt tillgrep en sådan in-casu-lagstiftning. Viktiga erfarenheter har vunnits genom lärarkonflikten och generalstrejken. En diskussion om konsekvenserna av den nya förhandlingsrätten är nödvändig för att öka kunskaperna om denna besvärliga problematik. Ökas kunskapsstoffet blir det helt onödigt med sådana eljest ej förekommande åtgärder som muntliga underhandsmeddelanden från departementschefs sida.
Sammanfattning. Enligt min ståndpunkt kan inskrivningsdomarens arbete aldrig utgöra skyddsarbete. Icke heller ingår uppgiften att vara inskrivningsdomare i en chefsdomares vanliga tjänsteåligganden utom i domsagor, som saknar särskild inskrivningsdomare, tingsdomare eller tingssekreterare. I alla övriga domsagor och vid alla rådhusrätter borde därför rätteligen alla till inskrivningsdagen den 26 oktober 1966 inkomna inskrivningsärenden ha handlagts först på den följande inskrivningsdagen, den 2 november 1966. På expeditionen för varje sådant inskrivningsärende liksom i anmärkningskolumnen på vederbörande fastighetsbokupplägg skulle då ha antecknats att inskrivningsärendet ingivits i rätt tid för handläggning på inskrivningsdagen den 26 oktober 1966 men att denna handläggning uppskjutits till den 2 november 1966 på grund av generalstrejken. Härigenom skulle det ha varit sörjt för att någon preklusionsfrist, som utlöpte den 26 oktober 1966, icke skulle anses försutten på grund av generalstrejken.22