CARL AUGUST FLEISCHER. Grunnlovens grenser for lovregulert fastsetting av erstatning ved ekspropriasjon, særlig ved verdistigning som ikke skyldes grunneierens innsats. Oslo 1968. Universitetsforlaget. 290 s. Inb. Nkr. 35,00.

 

    Universitetslektor Carl August Fleischer blev i maj 1967 anmodad av Andelslaget Norske Boligbyggelags Landsforbund att uttala sig om den fråga som rubriken anger och resultatet blev en hel bok. Det är i själva verket ett klassiskt ämne inom norsk offentlig rätt som här tages upp, spörsmålet om det skydd som grunnloven §§ 97 och 105 ger ägare vid expropriation. Att de båda paragraferna har nära samband med varandra understrykes av förf. I § 105 stadgas: »Fordrer Statens Tarv, at Nogen maa afgive sin rørlige eller urørlige Eiendom til offentlig Brug, saa bør han have fuld Erstatning af Statskassen». Och § 97 deklarerar: »Ingen Lov maa gives tilbagevirkende Kraft».
    Förf. går grundligt till väga och diskuterar tolkningsproblemen generellt. Han utreder betydelsen av att grundlagen har ställning som överordnad norm i förhållande till övriga lagar, han tar upp frågan om prejudikaten och sedvanan kan ha samma ställning i detta hänseende som grundlagen och han diskuterar utförligt spörsmålet om vilken vikt som kan och får läggas vid grundlagens förarbeten och syften, vid den juridiska doktrinen, vid praxis i lagstiftning och rättskipning och vid den roll i sammanhanget som hänsyn till samhälleliga realiteter spelar. Först mot slutet av framställningen kommer han in på själva den ställda frågan, grunnlovens gränser för stortingets lagstiftningskompetens efter gällande norsk rätt.
    Förf. är ute i krigarens lovliga avsikt och framställningen är följaktligen ej sällan polemisk. Äldre norsk doktrin, framför allt Morgenstierne, kritiseras starkt. Även juridiska fakulteten i Oslo och förhållandena där ställs i skottgluggen. Det betonas att i grundlagstolkning måste hänsyn tagas till de samhälleliga realiteterna och att grundlagstolkningen följaktligen varierar allteftersom dessa realiteter ändras. Som svar på den ställda frågan framhålles bl. a. att grunnloven inte förhindrar »en rimelig regulering av interessekollisjoner og inntektsfordeling fra Stortingets side» och att domstolarnas uppgift är att se till att lagstiftningen inte får »tilfeldige og urimelige utslag i enkelt tilfelle» (s. 211).  I orden »fuld Erstatning» inlägger förf. ett krav på att ägaren inte skall få det sämre »fordi nettopp han blir utsatt for enekspropriasjon» (s. 234).
    Att här ta upp en diskussion av förf:ns argument och ståndpunkter är inte möjligt. För en svensk läsekrets är boken intressant inte minst från den synpunkten att den visar den situation som uppstår när en gammal grundlag konfronteras med moderna förhållanden. Den visar vidare hur denna situation ytterligare kompliceras av att den norska grunnloven innehåller materiella bestämmelser om lagstiftningens innehåll.
    Förf. har haft till uppgift att besvara frågan vad som är gällande norsk rätt. Det finns emellertid även en annan sida av problemkomplexet, vilken förf. inte står främmande för. Vid stiftande och vid tillämpning av lagar om expropriation är det alltid i mycket hög grad fråga om en avvägning mellan olika intressen. Dessa intressens relativa styrka förändras under tidernas lopp. Man kan då fråga: Vilken roll har grundlagsbestämmelserna och den juridiska argumentationen spelat för denna avvägning och styrkeförändring? Att få fram instrument med vilka man kan ange och mäta denna roll är en angelägen uppgift.

N. S.