Några synpunkter på allmänprevention och dess utformning

 

Av f. d. presidenten HARRY GULDBERG

 

I inledningen till en straffrättslig uppsats i årgång 1946 av denna tidskrift står att läsa att en gäst från annan planet skulle ställa sig frågande inför vårt sätt att reagera mot brott; särskilt skulle han förvånas över metoden att stänga in brottslingar i fängelse under längre eller kortare tid.
    Denna allmänna reflexion kring frihetsberövandet och dess repressiva karaktär väckte då löje men kan upprepas än i dag; invändningarna mot frihetsstraffet har blivit flera och mer uppmärksammade.
    Emellertid bör genast sägas att frihetsstraffet, liksom andra reaktionsåtgärder, tillämpas för att förhindra brott. En påtaglig verkan är att den intagne avhålles från brott under anstaltsvistelsen. Vid kortare straff är denna verkan dock av underordnad betydelse, och med avseende å framtida förhållningssätt blir den individualpreventiva effekten sannolikt svag, generellt sett. Den allmänpreventiva effekten, som anses vara den viktigare, har ifrågasatts på sätt som skall omtalas i det följande. Annorlunda förhåller det sig med den inspärrning som under lång tid följer på lagföring för grövre brott. Sålunda innebär en internering att lagöverträdaren oskadliggöres till skydd för andra medborgare, och frihetsberövandet antages vid längre strafftider verka allmänpreventivt i högre grad än annars. Det skall ej heller förbises att anstaltsvistelsen ibland för den fysiskt och psykiskt hårt nedgångna människan helt enkelt medför viss rekreation och ett uppehåll i asocial tillvaro.
    För den som undergår frihetsstraff är dock de negativa verkningarna i allmänhet övervägande. Det av frihetsberövandet orsakade lidandet ingår i mönstret och måste accepteras, men utöver denna beklagliga verklighet blir anstaltsvistelsen oftast själsligt destruktiv genom olycklig miljöpåverkan och tillvänjning till brott. Och att flytta en människa ur arbetslivet är i regel ekonomiskt ofördelaktigt, inte bara för de enskilt berörda utan för samhället i det hela. Vidare följer särskilda besvär med återanpassningen för den frigivne. Frihetsstraffets negativa sidor har framträtt mycket tydligt mot bakgrunden av reaktioner av annat slag: vård, där sådan varit påkallad, och individuellt tillrättaförande åtgärder så långt dessa ansetts ändamålsenliga.
    Ingen kan önska annat än att brottsligheten kunde bemästras, i

 

53—693005. Svensk Juristtidning 1969

 

första hand genom radikalt förebyggande åtgärder och i andra hand med allt bättre individualpreventiva metoder. Ökade förhoppningar har på sistone knutits till landvinningar på det medicinska området. Ärftlighetsforskningen har öppnat de vidaste utsikterna; man tror sig kunna styra arvsanlagen så att samhället består av goda och laglydiga medborgare. Optimismen bör emellertid inte överdrivas. Det rör sig i varje fall om en avlägsen tid, och visionen är från andra synpunkter skrämmande. Mera realistiskt är att lita till vidareutveckling av den förebyggande verksamheten, vilken i längden ger de mest betydande resultaten. I fråga om konstaterad brottslighet fortgår arbetet på förbättring av individuellt fostrande och tillrättaförande metoder. Den kriminologiska forskningen, som fått allt större omfattning och når över vidsträckta områden av liv och beteende, lämnar genom statistiskt material och resultat av fältstudier värdefullt stöd åt kriminalrätt och kriminalvård.
    Att avsevärt förstärka de personliga kontakterna är säkerligen en av de mest angelägna uppgifterna. Vad angår den fria vården och eftervården skulle mycket kunna vinnas, om samhällets medlemmar i gemen ville aktivt deltaga i sådana stödjande och övervakande uppgifter som nu i övervägande grad är överlåtna åt ett otillräckligt antal befattningshavare inom kriminal- och socialvård. Hittills har dockförhoppningar i denna riktning långt ifrån uppfyllts. Att väcka medborgarna i det äkta broderskapets tecken förblir troligen fruktlöst i ett läge, där den enskilde anser att han med skattemedel och insamlingspengar överflyttat ansvaret på institutioner.
    Man får emellertid lita till en utveckling enligt de angivna riktlinjerna, och det är inte förvånande att kritiken skärps mot frihetsberövandet såsom reaktionsform. Betänkligheterna mot frihetsstraffet såsom samhällsskydd sammanhänger ej blott med den växande tilltron till de individualpreventiva åtgärderna utan även med en fortlevande reaktion mot det allmänpreventiva tänkesätt som förr i hög grad var bestämmande för brottspåföljderna. Därtill kommer att man alltmer uppmärksammat frihetsstraffets skadliga biverkningar. Dessa är nog den huvudsakliga anledningen till att vissa kritiker yrkat på avskaffande av frihetsstraffet under påstående att det överhuvud taget inte fyller någon uppgift. Och i argumentationen ställs krav på säkra bevis till försvar för frihetsstraffets fortsatta användning.
    Frågan om bevisskyldigheten och dess konsekvenser kan med ens avgöras. Att forska djupt i straffrättens skiftande historia är inte nödvändigt; det räcker att erinra om att frihetsstraff med dess inbyggda repression sedan lång tid och överallt i världen använts i brottsbe-

 

kämpande syfte. Härmed föreligger presumtion för fortsatt tillämpning, och denna presumtion faller inte för bestridande. Bättre än att strida om bevisbördans fördelning är att fördomsfritt ompröva frihetsstraffets uppgift från synpunkter, som samhällsutvecklingen ställt i förgrunden. Och det har inte ens i dessa kortfattade anteckningar varit möjligt utan erinran om ett och annat som är sagt och känt om brott och straff.
    En sådan omprövning väcker frågor, som hittills inte blivit nöjaktigt besvarade. Inte minst på detta område har forskningen en stor uppgift genom att bringa ljus i outredda spörsmål av väsentligen djup psykologisk art. Att klarlägga orsakerna till brott ingår i grundforskningen. Av ännu större praktiskt intresse är dock att få mera kunskap om verkningarna av olika brottspåföljder.
    Forskningens vedermödor skiftar. Under det att den individualpreventiva effekten kan mätas vid jämförande studier av grupper bland lagöverträdare, har frågan om allmänpreventionens reella innebörd och verkningssätt inte blivit föremål för mera ingående undersökningar, beroende på de uppenbara svårigheterna. Några prov av vetenskaplig karaktär har knappast gjorts, och nya bevis har således inte framkommit. Genom förfinad teknik kan väl forskningen väntas nå fram till vissa resultat. Men med stöd av allmän uppfattning inom vårt land och långvarig rättstillämpning gäller i varje fall fortfarande att reaktionssystemet bör vara ägnat att bibringa medborgarna i gemen respekt för lagen och verka avhållande från brott. Även inom doktrinen förekommer i stort sett denna karakteristik av allmänpreventionen.
    Emellertid råder växande osäkerhet om den utformning som skall ges åt reaktionssystemet för att detta skall ha allmänpreventiv verkan i tillräcklig grad. Individualpreventivt upplagda påföljder har mer eller mindre sådan verkan, och det är inte någon naturlag som säger att därutöver skall anordnas underlag för avskräckning och att frihetsstraffet är den enda grunden för ytterligare effekt. Den allmänna rättssäkerheten har dock hittills ansetts kräva att frihetsberövandet ingår i påföljdssystemet såsom möjlighet att säkra den brottsavhållande effekten.
    Vikten av att den allmänna laglydnaden upprätthålles har inskrivits i lag, och det är inte stor utsikt att frihetsstraffet inom överskådlig tid skall finnas obehövligt för sådant ändamål. Men frågan om tillämpningen och utformningen är långtifrån avgjord.

 

    Kritiken mot frihetsstraffet har i första hand vänts mot det korta fängelsestraffet. Man har framhävt faran för olycklig miljöpåverkan

 

och tillvänjning till brottsligt beteende, och den allmänpreventiva funktionen har ställts i starkt tvivelsmål. Betänkligheterna har beaktats i såväl lagstiftning som rättstillämpning. I ökad utsträckning har fängelsestraff undvikits till förmån för annan reaktion av vårdande, fostrande eller eljest tillrättaförande art. Om anstaltsvistelse funnits nödvändig, har den gjorts så litet fängelseliknande som möjligt. Enligt hittills vunnen erfarenhet finns dock en gräns för denna utveckling. I ett läge, där individualpreventiva metoder använts och befunnits verkningslösa, återstår frihetsstraffet såsom en oundviklig möjlighet. Å andra sidan står klart att det numera endast är en skyddsåtgärd; såväl tanken på vedergällning som bakomliggande hämndkänslor har inte längre utrymme.
    Av kriminalpolitiskt intresse är i detta sammanhang en tendens till minskat samhällsingripande överhuvud taget. Det talas allt oftare om ökad tolerans mot brottsligt förfarande. Sådant beteende har, sägs det, sin grund i medfödd konstitution, och varje människa bör beredas en livsföring som svarar mot hans natur. Det finns fog för att i olika situationer inom samhällslivet visa större hänsyn till personer med avvikande levnadssätt. En sådan orientering kan innebära minskad kriminalisering och föranleda att handlingar, som ansetts lagstridiga, lämnas utan påföljd. Emot vad i förstone kan antagas, är denna utveckling gynnsam såtillvida att reaktionssystemet får ökad auktoritet: de kvarstående reglerna omfattas med större respekt och verkar i högre grad brottsförebyggande. Å andra sidan måste en gräns sättas för handlingar, som allvarligt skadar andra människor och viktiga samhällsintressen. Stundom tycks emellertid motståndet mot samhällets ingripande gå ut på att även sådana handlingar undgår offentlig reaktion och att i själva verket åt den enskilde överlåtes att på egen hand skydda liv och egendom så gott han kan — en konsekvens som ibland förbises även i allvarlig diskussion.
    För övrigt blir det säkerligen svårt att helt utmönstra ens det korta frihetsstraffet. Detta har alltid tjänat såsom förvandlingsstraff vid oguldna böter, och såsom komplement till det oundgängliga bötesstraffet får man nog under överskådlig tid behålla fängelsestraff eller mycket näraliggande motsvarighet.
    Sammanfattningsvis kan försvaret för det korta fängelsestraffet uttryckas så att det kvarstår väsentligen såsom stöd åt erforderlig allmänprevention och att frihetsförlusten uppbär denna funktion. Om gränsdragningen för kort straff kan råda olika meningar. Förslagsvis har här räknats med fängelse å sex månader eller mindre.
    De affliktiva inslag, som i äldre tid förstärkte verkställigheten, har

 

på goda grunder utgått ur reaktionssystemet; redan under förra hälften av adertonhundratalet anförde en lagkommitté övertygande skäl för denna inställning. I jämförelse med tidigare rättstillämpning har emellertid repressiviteten onekligen försvagats av den humanisering som straffverkställigheten undergått. Visserligen kan ingen på allvar yrka på återinförande av inhumana metoder, men sakläget bör hållas i minne, när det gäller att bedöma reaktionerna i det hela. Därtill kommer att den diffamerande karaktär, som sedan länge vidlåder straffet och fortfarande i någon mån är, såsom övergående belastning, förenlig med dess funktion, också mildrats; såsom exempel kan nämnas att en månads fängelse för rattfylleri av mången uppfattas såsom ett olycksfall i arbetet och obetydligt avbrott i den vanliga livsföringen.
    Emellertid är det obehövligt att närmare än som skett belysa fängelsestraffets åsyftade effekt och skadliga biverkningar för att motivera ett ökat intresse för de former, under vilka åtminstone det korta frihetsstraffet skulle kunna ytterligare inskränkas, utan fara för reaktionssystemets samlade effekt.
    Med eftertryck framträder ånyo frihetsberövandets problematiska karaktär, och för en tillfredsställande lösning efterlyses närmare besked i frågor av stor vikt. Fängelsestraffet med åtföljande repression har ju ansetts ofrånkomligt för den allmänpreventiva effektens skull. Om fängelsestraffet inskränkes, försvagas grunden för denna effekt. Kan ökningen av de eljest tillämpade reaktionerna och deras innehåll erbjuda garanti för påföljdssystemets fortsatta effektivitet? Eller måste andra reaktioner, möjligen med repressiva inslag, införas för att bevara den brottsavhållande effekten?
    Frågorna är inte nya, men man har undvikit att lämna klarläggande besked. Och det är inte svårt att förstå, om man tar i betraktande de svårigheter som möter för att göra säkra beräkningar och värderingar. Sålunda anfördes mot brottsbalksförslaget i allmänna ordalag att behandlingssynpunkter i alltför hög grad tillgodosetts på bekostnad av allmänpreventionens krav, och departementschefen förordade endast någon jämkning till uppehållande försvar för det korta fängelsestraffet, i uttalad avsikt att stärka den allmänt brottsavhållande effekten hos reaktionssystemet.
    När det gäller att bedöma i vilken mån nuvarande lagtillämpning garanterar upprätthållande av samhällsskydd, skall inskjutas att allmänpreventionen får viss hjälp av förhållanden utanför det egentliga reaktionssystemet. Sluten vård ingår ofta i behandlingen av dem som råkat i konflikt med lagen utan att vara ansvariga för sina handlingar, och det är säkerligen så att detta frihetsberövande irrationellt

 

uppfattas såsom påföljd av brott och därför i preventionshänseende har verkan som frihetsstraff.
    Vad åter angår fortsatt reformarbete kan antagas att lagstiftaren har fått och får större möjlighet att beräkna effekten av olika reaktionsåtgärder och säkrare prövar hur dessa skall samordnas och förbättras.
    I bakgrunden ligger det stora och sannolikt olösliga problemet om den reaktion av repressiv karaktär som överhuvud taget kunde finnas påkallad för brottslighetens bekämpande och om den för ändamålet bästa sammansättningen av tänkbara reaktionsformer. För ögonblicket är dock endast avsikten att något behandla frågan om de förutsättningar, under vilka fängelsestraffet kan i förhållandevis minskad omfattning tillämpas med åtminstone bibehållen effekt av påföljderna i det hela.
    För att bemästra problemet måste lagstiftaren börja med att granska beskaffenheten och verkningarna av sådana brottspåföljder som med ökad frekvens sätts i stället för frihetsstraff. I fråga om möjliga insatser för att stödja reaktionernas preventiva effekt är då av intresse att göra jämförelser med vissa utomlands förekommande, för ungdomliga lagöverträdare avsedda reaktionsformer, i vilka inlagts behandling av mera repressiv karaktär än som i första hand anlitas i tillrättaförande syfte. Det talas om "kort, skarp chock", insatt i såväl uppfostrande som avskräckande syfte. Från denna utgångspunkt har metoden fått något skiftande utformning, som här skall återges i mycket kort sammanfattning.
    Den i Västtyskland tillämpade ungdomsarresten (Jugendarrest) innebär omhändertagande under jämförelsevis stränga villkor, med tvång till studier och arbete, allt för att väcka den unge lagöverträdarens hederskänsla och få honom att akta sig för brottslig verksamhet. Meningen med den korta, skarpa chocken har dock kommit till starkare uttryck i England, där unga brottslingar placeras i särskilda Detention Centres, avpassade för olika åldrar. Till det yttre påminner situationen om en fängelsevistelse, men i behandlingen är skiljaktigheterna framträdande. Disciplinen är i varje fall mycket sträng; stor vikt läggs på fysisk uppryckning i en militärt betonad rutin.
    Även i den närmare utformningen finns olikheter mellan de båda systemen. Det tyska grundas på enrumsbehandling, och anstaltsvistelsen är kortare än enligt det engelska systemet, som kännetecknas av utsträckt gemensamhetsbehandling. I Tyskland har övervakning och individuella kontakter en mera personlig prägel.
    Motsvarighet till sådana ändringar i reaktionssystemet finns i and-

 

ra länder. I Norge har en ny behandlingsform, ungdomsarrest, beslutats men ännu inte genomförts. Den är bildad efter utländskt mönster, dock mer efter det engelska systemet än efter det tyska. I förarbetena har betonats att ungdomsarresten skall tjäna såväl individualpreventivt som allmänpreventivt syfte, och detta dubbla syfte har angivits i lagtexten.
    Beträffande nyttan av reformerna, vilka uppenbarligen alla går ut på att förbättra brottspåföljderna med undvikande av fängelsestraff, är erfarenheterna inte tillräckliga för att tillåta bestämda slutsatser, och omdömena skiftar från positiva uttalanden till tvivel om goda resultat. Sålunda lär en framstående ämbetsman i engelska fångvårdsstyrelsen ha sagt att av den skarpa chocken knappast finns annat kvar än just det faktum att den är kort. Sant är att svårigheter alltid möter, när något nytt skall förverkligas. Huvudvikten ligger på en uppfostrande verksamhet, och att väga kärleksfull omvårdnad mot nödig fasthet har i alla tider varit vanskligt. Till de negativa sidorna hör att förekommande anstaltsvistelse onekligen erinrar om frihetsberövandet i fängelse. Allt göres dock för att undvika sådana jämförelser, och de skadliga verkningarna av frihetsförlusten är i varje fall tidsbegränsade.
    Att det skärpande inslaget i behandlingen kan individuellt få gynnsam verkan lär inte bestridas, och säkrare besked borde kunna lämnas efter sådana test som numera är möjliga. Den allmänpreventiva effekten låter sig, såsom förut påpekats, inte bedöma på liknande sätt, men att den åtminstone i någon mån föreligger får rimligen antagas tills påvisbara omständigheter talar i annan riktning. Redan möjligheten att stegring av brottsligheten hålles tillbaka torde vara tillräcklig anledning att fortsätta påbörjat reformarbete.
    Hos oss finns som bekant ingen motsvarighet till sådana behandlingsformer som nyss nämnts utöver de tillrättaförande åtgärder som mest från ordningssynpunkt förekommer i anstalter för ungdomligt klientel. Lagstiftaren har litat till att de beslutade påföljderna i tillräcklig grad tjänar allmänpreventionen. Men den försiktiga hållningen är förmodligen också betingad av farhågor för att skärpt reaktion skulle råka i motsättning till det humanitära synsätt som dess bättre är rådande. Det är inte förvånande att vår tids människor ännu står under kvardröjande intryck från den äldre straffverkställigheten, och vetskapen om auktoritära företeelser i andra stater har säkerligen medverkat. I och med att repressivitet inte kan undvaras, måste emellertid accepteras att något mått av lidande eller obehag upplevs av lagöverträdaren och för alla framstår såsom något som bör undvikas. Och frihetsberövandet i fängelsestraffet torde i allmän-

 

het inte vara att föredraga framför sådana inslag, varom här talas. Oro för återfall i omänsklighet bör därför inte hindra åtgärder, som visserligen kan karakteriseras såsom stränga och hårda men inte behöver anses inhumana eller förnedrande på sätt som var fallet vid tillämpningen av affliktiva metoder. Att underlåta vad som i förstone och skenbart ter sig inhumant mot individen kan i grund och botten vara bristande humanitet mot andra. Emellertid skall inte döljas att det blir en ömtålig avvägning, som inte sker med alldeles fasta mått utan fordrar noggrann prövning av en mångfald omständigheter. Reaktionära och av brutalitet styrda krafter måste självfallet ständigt bevakas. Här liksom eljest får överlämnas åt lagstiftande och rättstillämpande myndigheter att handla med ansvarskänsla och efter bästa förstånd.
    Såsom utvecklingen gestaltat sig inom straffrätt och kriminalvård kan knappast förnekas att hos oss, liksom i andra länder, föreligger skäl att ytterligare överväga begränsade reformer av den art som i det föregående berörts; skälen har förstärkts av den omfattande brottsligheten. Risken för misslyckande borde inte hindra försöksverksamhet, med tillbörlig hänsyn till unga människors fysiska och psykiska egenart. Att direkt följa utländskt mönster behövs inte, eventuell lagstiftning i ämnet bör genomföras med beaktande av våra egna förhållanden. Att erfarenheter gjorts på andra håll underlättar dock åtgärder, inte minst den nödiga anpassningen till påföljderna i övrigt. För åtskilliga år sedan prövades en behandlingsform som kallades »operation vildmark». Beteckningen anger vad behandlingen gick utpå: frilufts- och arbetsliv under hårda villkor, som medförde verkligt avbrott i tillvaron för ungdomar i behov av omställning; sådana uppslag skulle kunna fullföljas. Med omsorg måste emellertid övervägas hur åtgärder med bibehållen individualpreventiv verkan skall kunna vara allmänt brottsavhållande. Viss administration skulle tillkomma men borde inte vara hindrande. Uppnås effekt, blir kostnader inbesparade på andra håll inom kriminalvården.
    Åter kan forskningen, med belägg i så brett material som möjligt, bistå med prognoser och med resultat av utförda fältprov. Och oaktat forskningsarbetet försvåras av att de individuella skiljaktigheterna inom undersökningsklientelet är utomordentligt stora beträffande såväl psyke som beteende, måste de genomsnittliga forskningsresultaten tillmätas värde för praktiska beslut.
    För den händelse lagstiftning finge gynnsam effekt, skulle behovet att använda konventionellt fängelsestraff i motsvarande mån minska. Om vid tillämpningen skulle visa sig att åsyftade verkningar inte inträder, återstår att söka andra lösningar.

 

    Eftersom ungdomen lever under bättre ekonomiska förhållanden än förr, skulle i varje fall ekonomiska sanktioner, främst kännbara böter, kunna i större utsträckning ingå i reaktionen å brott och därmed bidraga till att undantränga tillämpningen av fängelsestraff.

 

    Med anledning av kritiken mot frihetsstraffet kan härefter frågas huruvida önskvärd begränsning i tillämpningen skulle kunna ernås även utanför det klientel som består av unga lagöverträdare.
    En mindre reform har skett utomlands. I Västtyskland och Belgien har man låtit straffet verkställas över en följd av veckoslut i stället för kontinuerligt. Därmed menar man sig ha undvikit vissa för den dömde olyckliga påföljder; han behöver inte avbryta normal verksamhet och kan undgå ekonomisk förlust. Man har också strävat efter att på en gång behålla repressivitet och göra anstaltvistelsen meningsfull. I Belgien får den intagne en halvtimmes gymnastik på söndagens morgon, medan återstoden av tiden skall tillbringas i sträng avskildhet, med tillgång till läsning som dock inte får väljas. Motsvarande stringenta behandling förekommer inte i Västtyskland, där man — åtminstone till en början — sökte få den intagne att besinna sitt brott vid samtal av allvarlig och undervisande karaktär.
    Det är för tidigt att veta något bestämt om resultatet av dessa ändringar i straffverkställigheten. Visserligen minskar sådana skadliga verkningar som är förenade med den kontinuerliga verkställigheten, men den preventiva effekten är oviss. Helst borde verkställigheten mildra de olyckliga verkningarna samtidigt som den avskräckande effekten stegrades, men allt efter personlig läggning såväl bland lagöverträdarna själva som hos den stora allmänheten uppfattas den nya ordningen av somliga såsom en skärpning och av andra såsom en lättnad. Förmodligen skulle resultatet bli bättre, om det allvarsmättade inslaget i någon mån förstärktes.
    Reformarbete försiggår emellertid på ett speciellt rättsområde. Trafikbrotten har ökat så kraftigt och haft så samhällsvådliga följder att frågan om lämpligare reaktioner blivit särskilt brännande. I de fall då böter inte är tillräcklig påföljd torde fängelsestraffet alltjämt förbli nödig reaktion, sedan individualpreventiva påföljder inte funnits användbara. Men man går på olika håll in för att förbinda de konventionella straffen, böter eller frihetsstraff, med särskilda reaktionsåtgärder, vilka beräknas ha preventiv effekt på lagöverträdaren själv och trafikanter i allmänhet. Förbud mot bilkörning har hos oss sedan länge kommit till användning. Och eftersom denna åtgärd har stor genomslagskraft, blir den säkerligen bibehållen i förstärkt och varierad form; härvid fordras dock stor urskillning i tillämpningen,

 

eftersom förbudet träffar mycket olika alltefter lagöverträdarnas yrke och ekonomiska villkor. I ett flertal andra länder har såsom särskild reaktion införts obligatorisk undervisning i körsätt och trafiksäkerhet. Och meningen har varit att gestalta en sådan påföljd så att den påverkar lagöverträdaren samtidigt som den utåt skapar större respekt för efterlevnad av trafikreglerna. Det kan förutses att höga böter i förening med någon av de sålunda diskuterade påföljderna eller båda skall i många fall bli tillräcklig reaktion i stället för det korta fängelsestraff som nu tillämpas.
    Även andra reaktioner har prövats, särskilt i U.S.A. (Kalifornien). En vårdslös bilförare döms att åskåda skräckfilm om en svår landsvägsolycka. En annan tvingas att biträda vid uppröjning efter en olycka. En samling brottslingar har att marschera många mil för att hämta sina beslagtagna bilar. En kvinna, som kastat en Cocacolaflaska ur bilfönstret, åläggs att under fyra dagar samla upp allehanda skräp efter vägkanten. Dessa exempel — bland vilka denna senare näpst onekligen är ganska tilltalande — avlägsnar sig från de förutomtalade och klarlägger hur svårt det är att finna former, som är på en gång ändamålsenliga och godtagbara.
    De till trafikbrotten anslutna reaktionerna kan påstås vara på ett naturligt sätt motiverade av särskilda förhållanden inom trafiken. Annan samhällsverksamhet är endast undantagsvis så särpräglad att speciella reaktionsåtgärder kan med fördel anbringas på motsvarande sätt; inom det breddade rättsområdet måste nya åtgärder eller inslagfå mer allmänt hållen struktur. Problemets vidd framgår såväl av brist på exempel, verkliga eller fiktiva, som av utvecklingen i andra länder. Sålunda har i England en expertgrupp haft till uppgift att framlägga alternativ till kort frihetsstraff (alternatives to short terms of imprisonment), och resultatet har i stort sett endast blivit förslag angående vissa förbättringar av befintliga reaktionsåtgärder jämte rekommendation att i ökad utsträckning döma till kännbara böter ifall, där betalningsförmåga finns. I det föregående har bötesstraff berörts i fråga om ungdomliga lagöverträdare, och denna strafform skulle säkerligen utan vidare kunna få utsträckt tillämpning även hos oss.
    Emellertid står utvecklingen aldrig stilla, och med fantasi, fördomsfrihet och samtidigt beaktande av humanitetens krav blir det kanske möjligt att tillföra hela reaktionssystemet förbättrade individualpreventiva metoder med inslag av sådant mått av repressivitet, som är ägnat att vara till nytta såväl för den direkt berörda lagöverträdaren som för andra i behov av påminnelse om laglydnad. Något av den metodik, som tillämpas för ungdomsbrotten, får kanske — utan att

 

vara ett upplagt mönster — bättre ange utvecklingslinjen än de anförda exemplen på reaktioner vid trafikbrott.
    Det skall tilläggas att påföljdssystemet kunde bli förstärkt även genom allvarsmättade föreskrifter, som finge bindas vid villkorlig dom i en differentierad utformning.
    Några betydande resultat kan väl inte förväntas av sådana lagändringar som sist upptagits till diskussion beträffande vuxna lagöverträdare. Varje minskning av fängelsestraffets frekvens är dock beaktansvärd. Och i fråga om påföljdssystemet i det hela får samhället fördel, så snart en utveckling till det sämre hejdas eller fördröjs.

 

    Vad angår de långa fängelsestraffen är förutsättningarna för att åstadkomma inskränkning eller förändringar mycket ogynnsamma. Detta är så mycket mera beklagligt som de skadliga verkningarna starkt ökar med tidslängden. När individuella korrektionsmetoder inte kan användas, återstår endast fängelsestraffet. Emellertid är det angeläget att fortsatt reformarbete får avse även det långa fängelsestraffet. Att det i första hand bör ske genom brottsförebyggande åtgärder har redan framhållits. Inom överskådlig tid är det emellertid inte möjligt att — såsom i viss omfattning är tänkbart beträffande det korta fängelsestraffet — finna andra reaktioner, som utgör lämplig motsvarighet, utan förändringar får begränsas till verkställighetens utformning. I detta syfte har betydande modifikationer redan vidtagits, men mer återstår att göra, med utgångspunkt ifrån att frihetsförlusten i och för sig är tillräcklig repression. Vissa avbrott torde kunna inläggas, åtminstone i den mycket långa verkställigheten, utan att den allmänpreventiva effekten äventyras. Straffets syfte torde ej heller skadas, om det lyckas att göra tiden meningsfull för den intagne. Skulle det å andra sidan av tvingande skäl finnas påkallat att behandlingen temporärt medför obehag eller besvär för den intagne, bör åtgärder tålas inom den gräns som bestäms av allmänmänskliga hänsyn. Vad slutligen beträffar den viktiga återanpassningen till normalt samhällsliv skulle den underlättas, om bättre hjälpmedel funnes till förfogande.
    Med större differentiering av verkställigheten ställs kriminalvården inför ökade krav. Och under hänvisning till rättssäkerheten kommer invändningar att göras. Emellertid kan dessa bemötas, om besluten anförtros åt myndighetspersoner med insikt och ansvarskänsla.

 

    Förut har anmärkts att lagstiftaren träffat viktiga kriminalpoli-

 

tiska avgöranden med bräckligt underlag för att beräkna följderna. Denna osäkerhet kring fattade beslut är inte betingad av lättsinne utan av lagstiftarens drift och plikt att även under oklara förutsättningar handla i förhoppning att främja samhällsnyttan. Oaktat andra inte är på motsvarande sätt bundna av yttre omständigheter utan står betydligt friare inför problemen, blir debatten ej sällan stel och onyanserad. I samband med att frihetsstraffet hårt kritiserats med hänvisning till dess negativa sidor, har frågan om att bortfall kan leda till minskad preventiv effekt inte närmare diskuterats. Medan lagstiftaren visat sig vara medveten om problemet och sökt att motverka reaktionssystemets sviktande effektivitet, tycks man i den kriminalpolitiska debatten antingen utgå ifrån att den allmänpreventiva funktionen hos reaktionssystemet inte rubbas av att alltfler lagöverträdare slipper frihetsberövande påföljd eller anse att försvagning av denna funktion får vara en naturlig följd av reaktionssystemets utbyggnad i individualpreventivt syfte. Åt utpräglat  individualpreventiva påföljder har man ägnat så stort intresse att det inte räckt för att översiktligt pröva reaktionssystemets syften och verkningar. Motsvarande allmänna inställning kan man finna utomlands. Från litteraturen i senare tid må dock citeras ett uttalande om att »serious cultural weakness» hindrar oss från att finna den rätta lösningen. Orden kan tolkas på olika sätt. I dem kan ändå inläggas varning för överdriven återhållsamhet inför nya grepp i reformarbetet.
    Det är överflödigt att ytterligare understryka att så gott som varje förändring inom reaktionssystemet fordrar avvägning av skilda och ofta stridiga syften och hänsyn. Emellertid bör åter erinras om att vi ingalunda är ensamma om de kriminalpolitiska problemen. De föreligger överallt i världen. Vad svenska förhållanden angår kan i rättvisans namn inte sägas annat än att vårt land står sig väl i jämförelse med andra länder. Och det förhåller sig för närvarande så att även frihetsstraffet och dess funktion kommer i blickpunkten under pågående utredningar inom straffrätt och kriminalvård. Hur stora svårigheterna än må vara, lär de knappast föranleda misströstan och uppgivelse.