GÖSTA ÅQVIST. Frieden und Eidschwur. Studien zum mittelalterlichen germanischen Recht. Skrifter utg. av Institutet för rättshistorisk forskning ser. Ibd 14. Sthm 1968. XII + 398 s. Nordiska bokh. Kr. 35,00.
Det är ett för hela historieforskningen i hart när alla dess grenar utomordentligt intressant och centralt ämne, författaren till denna avhandling tagit upp till behandling, men det är samtidigt ett enormt stort problemkomplex, som är ytterst svårforcerat och svårlöst och därför ställer stora krav på den forskare, som ger sig i kast med detsamma.
Författaren anger icke klart sin målsättning med avhandlingen, men i kap. 1 (s. 4) förklarar författaren sig ämna behandla frids- och edsöreslagstiftningen såväl formellt som materiellt, dock med den inskränkningen, att han i materiellt hänseende skall inskränka sig till att endast ta upp lagar rörande hemfrid, emedan en behandling av alla de övriga friderna skulle föra alltför långt.
Sitt sålunda angivna forskningsprogram genomför författaren på så sätt, att han efter en redogörelse för forskningsläget i Sverige och utlandet tar upp ämnet ur formell synpunkt för att därmed söka lösa frågan om vad som man rätteligen bör förstå med begreppet edsöre. Därefter övergår han till en ingående undersökning av hemfridslagstiftningen utom och inom Nordens gränser (kap. 4—12).
I den första delen av sin undersökning (kap. 2) förklarar författaren, att fridsbegreppet under medeltiden blev aktuellt i olika länder i Europa, men att det överallt hade samma innehåll och att friderna överallt tjänade samma ändamål, vilket enligt författaren kan uttryckas med den tyske straffrättshistorikern His' ord, att landsfriden är ett genom världslig lag eller genom ett fördrag åstadkommet fastställande av utomordentliga normer för bekämpandet av eller inskränkning av riddarfejder och undertryckande av röveri och andra förbrytelser, som stör den allmänna säkerheten. Landsfridernas förverkligande förutsatte emellertid en stark kyrko- eller statsmakt,varpå exempel ges både på kontinenten och i England under medeltiden.
När författaren så skall bestämma, vad som menas med begreppen landsfrid och edsöre, tar han den tyske rättshistorikern Joachim Gernhubers år 1952 utgivna arbete Die Landfriedensbewegung in Deutschland bis zum Mainzer Reichslandfrieden von 1235 som utgångspunkt för sin utläggning. Åqvist visar i detta avsnitt liksom i många andra av sin avhandling prov på god analytisk begåvning, då han angriper enskilda problem och behandlar frågan med berömvärd energi. På ett helt övertygande sätt tillbakavisar han Gernhubers åsikt, att en fridslag icke kunde tillkomma genom en överenskommelse. Med framdragande av ett flertal exempel visar Åqvist, att fridslagar kanske oftast tillkom just genom fördrag, dvs. fördrag slutet genom ed av landets stormän.
I den andra stora huvudavdelningen av sin avhandling, i vilken författaren enligt sitt forskningsprogram skall behandla sitt avhandlingsämne ur
materiell synpunkt och vilken avdelning ägnas hemfridslagstiftningen, undersöker författaren i ett första kapitel (kap. 4) de lagbestämmelser rörande hemfridsbrott som förekommer i den romerska rätten, i vulgarrätterna och de rätter, vilka tillämpades i det gamla romarrikets gränsområden i väster och norr samt i de karolingiska lagarna. I många fall kan man här spåra en tydlig utvecklingslinje från dessa äldsta lagar rörande hemfridsbrott till de karolingiska lagarna.
I fortsättningen (kap. 5—6) granskar författaren lika noggrant den högmedeltida fridslagstiftningen på kontinenten och i England. Det är gudsfrids- och landsfridslagstiftningen på kontinenten samt den kungliga lagstiftningen i England, som här sättes i blickpunkten.
De sista 200 sidorna av avhandlingen ägnas så huvudsakligast åt den nordiska, framför allt den svenska lagstiftningen angående hemfrid och hemfridsbrott samt de straffpåföljder ett dylikt brott kunde medföra. Helt naturligt kommer författaren härvid in på frågan om de svenska edsöreslagarnas tillkomsthistoria och deras utformning och innehåll. Författaren är härvidlag mån om att framhålla, att ehuru fridslagarna tillkom under Birger Jarls tid, var det dock först med Magnus Ladulås, som vi fick edsöreslagar i Sverige.
Avhandlingen upptar så en detaljerad framställning av alla förekommande former av hemfridsbrott samt straffpåföljderna fredlöshet, biltoghet och 40-marksbot. Vid redogörelsen för straffpåföljderna anför författaren en mängd parallellbestämmelser till de svenska föreskrifterna från övriga nordiska länder samt England.
Om författarens sätt att angripa sitt ämne, dvs. själva konceptionen av ämnet, kan sägas, att författaren genom sitt försök att i polemik mot Gernhuber definiera begreppen edsöre och landsfrid samt genom sin utförliga undersökning av lagstiftningen rörande hemfrid och hemfridsbrott visserligen belyser viktiga delproblem av det stora problemkomplexet rörande frids- och edsöreslagstiftningen, men problemkomplexet i sin helhet förmår han icke lösa med de instrument, han använder sig av. På grund härav motsvarar icke avhandlingens innehåll dess något vittfamnande titel.
Jag tror, att det skulle ha varit mera fruktbärande, om författaren angripit ämnet på ett annat sätt. Om man sålunda först undersökte, vad som rymmes inom begreppen frider, fridslagar och fridslagstiftning under medeltiden i olika länder kyrkligt och världsligt, och så vad som rymmes inom begreppet edsöreslagstiftning, så skulle man komma fram till att de båda begreppsområdena icke täcker varandra samt att innehållet i de båda begreppsområdena skiftar från tid till annan och från ort till annan. Samtidigt skulle man kunna se vissa utmärkande drag för de skilda lagstiftningsområdena och lagarna. Härvid skulle frågorna uppstå, varför vissa fridslagar ingår i edsöreslagstiftningen och icke andra, samt varför edsöreslagarna omfattar även sådana lagar, som icke är fridslagar i traditionell betydelse (se härom bl. a. C. J. Schlyter, Juridiska afhandlingar, 1891, s. 70 f), likaså frågan, varför innehållet skiftar i olika tider och på olika orter i detta begreppsområde. Svaret torde man helt naturligt få söka i sociala, religiösa och politiska förhållanden i samhället. — På detta sätt skulle man kunna få fram vissa mönster utomlands och i Sverige och så kunna jämföra utvecklingen och mönstren och upptäcka likheter och olikheter och eventuellt finna tydliga påverkningar. En dylik undersökning skulle icke omfatta detal
jerade redogörelser för alla straffbestämmelser och dylikt utan ta sikte på det typiska.
Det förefaller mig sannolikt, att man genom en sådan undersökning, som jag här skisserat, skulle kunna tränga djupt ned i och förmodligen även kunna lösa många av de problem, som är förknippade med denna avhandlings ämne, och man skulle känna den dynamik, som utan tvekan finns förborgad i detta ämne, men samtidigt är jag fullt medveten om att en sådan undersökning skulle ställa oerhörda krav på forskaren, kanske alltför stora för att en enda man skulle kunna gå i land med uppgiften.
Som avhandlingen nu föreligger belyser den vissa mycket viktiga och väsentliga delproblem av det stora problemkomplexet men, som sagt, ickekomplexet i dess helhet.
Dispositionen i avhandlingen är icke alltid helt klar och stringent. Vissa partier faller utanför ramen, t. ex. s. 63—69, där ett avsnitt om hämnderätten ganska löst fogas till en etymologisk undersökning av fridsuttrycken i Norden och England. Samma sak gäller s. 280—293, som är en religionshistorisk utläggning om varulvar, vilken knytes an till begreppet biltog. Andra partier skulle ha vunnit på att sammanföras och utarbetas till en större helhet, t. ex. alla småstycken, där författaren gör ett litet tankehopp till Sverige och svensk utveckling under skildringen av den utländska lagstiftningen (ex. s. 104 f, 108 f, 116 ff, 141). Av alla dessa småpartier borde ha gjorts ett centralt placerat kapitel, vari författaren borde ha utförligt behandlat frågan om den utifrån kommande påverkan på svenskt tänkande och svensk rättsuppfattning under medeltiden.
Bristen på stringens gör sig understundom gällande även i vissa resonemang, t. ex. när författaren i allmänhet talar om samhällsutvecklingen under medeltiden och därvid icke klart håller isär utvecklingen utomlands och i Sverige (ex. s. 39 om feodalismen).
Avhandlingens stora värde ligger utan tvekan i de kapitel, vari författaren behandlar den utländska hemfridslagstiftningen. Här för författaren fram en mängd utländskt källmaterial, som på ett helt nytt sätt belyser den svenska edsöreslagstiftningen och institutet hemfrid och hemfridsbrott. Visserligen har, som författaren själv påpekat, K. G. Westman tidigare hänvisat till de utländska parallellföreteelserna till den svenska edsöreslagstiftningen, men i viss mån är detta första gången någon på allvar söker komma åt edsöreslagstiftningen genom att analysera den utifrån utländskt material. Författaren har här gått nya vägar och röjt nya fält, som visat sig mycket fruktbara. En fin och välkommen insats i svensk rättshistoria.
Författaren lägger i dagen stor förtrogenhet med och beläsenhet i utländska lagar och genom detta material vidgar han perspektiven på ett synnerligen inspirerat och inspirerande sätt.
Helt naturligt sätter man vissa frågetecken i kanten, där författarens resonemang eller uttryckssätt kan ge anledning till diskussion, ex.vis om olika gruppers beroendeförhållanden och uttrycket »germansk stamrätt» samt innebörden i begreppen kanonisk rätt och exkommunikation, sambandet mellan isländsk och gotländsk asylrätt m. m., men som helhet är detta avsnitt av avhandlingen mycket värdefullt och givande.
Mellan den första delen av avhandlingen rörande frids- och edsöreslagstiftningen ur formell synpunkt och den andra delen rörande hemfridslagstiftningen, har författaren skjutit in en etymologisk undersökning av orden
grid-frid-mund-saet-trygd samt ordsammansättningar, där dessa termer ingå. Idéen som sådan är god, men en dylik fristående etymologisk undersökning, som huvudsakligen grundar sig på upplysningar i ordböcker, ger ett magert resultat.
När det gäller undersökningen av institutet hemfrid i Norden och framför allt i de svenska lagarna torde kunna sägas att detta avsnitt är väl genomarbetat men icke ger lika mycket utbyte som det internationella. Med frejdighet angriper författaren kända auktoriteter och är beredd att omvärdera deras verk och åsikter. Författaren lägger härvid i dagen en tilltalande idérikedom. På ett mycket förtjänstfullt sätt har författaren utsatt framför allt Västgötalagarna för en kritisk källgranskning, som visar att det lönar sig att forcera Schlyters klassiska lagutgåva och söka sig fram till de enskilda laghandskrifterna.
Är jag alltså benägen att berömma författaren för denna hans kritiska granskning av källorna, ställer jag mig tvekande inför hans källkritik och tolkning rörande begreppen edsöre och edsöreslagstiftning i Sverige. Författaren säger (s. 168 ff), att konungs edsöre icke funnits i Sverige förrän i slutet av 1200-talet och att edsöreslagarna tillkommit först med Magnus Ladulås. Birger Jarls fridslagar godtar icke författaren som edsöreslagar. Däremot framhåller författaren, att begreppet edsöreslagar genomgick betydelsefulla förändringar under tidernas lopp. Tidigast förstod man därmed lagar tillkomna genom ed av kung och stormän. Sedermera blev edsöresbrott beteckning för svåra brott över huvud. Genom att bestämt hävda, att edsöreslagstiftningen endast skedde genom att konung och stormän gemensamt svuro en ed, avvisar författaren helt P. O. von Törnes (Vad var edsöret?, uppsats i Hist. tidskrift för Finland, 1940) och K. G. Westmans (Det svenska rådets historia till år 1306, 1904, s. 201 ff) åsikt, att edsöreslag och edsöre kunde uppstå även därigenom, att kungen ensam svor en ed gällande viss eller vissa lagar. Emedan själva uttrycket edsöreslag icke förekommer i det källmaterial, som ligger före Magnus Ladulås' tid, anser författaren, att det av Westman och von Törne åberopade materialet icke bevisar något. Här synes det mig, som om författaren avvisar en mycket sannolik historisk företeelse genom att hålla alltför hårt på ett terminologiskt uttryckssätt. Författaren synes härvidlag även ha bortsett från den helighet och kraft, som man under medeltiden utan tvekan förband med konungens person och ord och vilken var konstituerande för lagens helgd. Det sakrala kungadömets betydelse och den av kyrkans män smorde konungens plats och uppgift i samhället torde ha spelat lika stor roll i detta sammanhang som i fråga om Karl den store, vilket senare faktum uppmärksammats och kommenterats av författaren (s. 15 ff, 20, 102). Personligen ansluter jag mig till Westmans och von Törnes ståndpunkt i denna fråga.
Diskutabel synes mig också författarens åsikt vara rörande begreppet fredlös (s. 231 f). Författaren anser, att den som begått ett edsöresbrott kunde bli fredlös ipso facto, vilken åsikt författaren bl. a. grundar på VgL I,M 1 pr och VgL II, D 1, där det talas om hur en dråpare skall sända män till tinget för att bedja om fred. Bevisningen kan synas fullt bindande, men fråga är om det icke i detta fall gäller en relikt från ett äldre rättsskede. Som R. Hemmer påpekat finns det ingen lagföreskrift i landskapslagarna där det positivt uttrycks att dråparen ipso facto blir fredlös (Art. Fredløshed, Kult.-hist. lex. f. nord. medeltid).
När författaren kommer in på frågan om 40-marksboten, tar han även upp problemet om denna bots ursprung. Liksom tidigare H. Nilsson Yrwing (Gotland under äldre medeltid. Studier i baltisk-hanseatisk historia, 1940,s. 202 ff) men uppenbart helt ovetande om och helt oberoende av denne framför Åqvist den åsikten, att 40-marksboten har en kyrklig bakgrund. Tanken kan synas frapperande och idéen verka djärv och frisk, men tyvärr är bevisningen icke bindande. Framför allt i de kyrkliga botföreskrifterna finner man få bevis för omräkningen från den vanligt förekommande tidsberäkningen i 40-tal till penningsummor i 40-tal. Detta är förhållandet icke blott i det kontinentala utan även i det svenska kyrkliga källmaterialet, vilket senare författaren beklagligtvis icke undersökt.
I sin sammanfattning summerar författaren sina forskningsresultat, varvid han får anledning att peka på de likheter, som finns å ena sidan mellan kontinental och svensk rätt och å andra sidan mellan anglosaxisk och svensk rätt. Författaren tycker sig om möjligt finna en starkare påverkan från England än från kontinenten. Detta något magra forskningsresultat synes mig just bevisa, att man icke kan komma åt det stora problemkomplexet om frider och edsöre genom en undersökning av endast ett enda fridsinstitut. Man kan få fram viktiga och väsentliga delresultat, men inga säkra och bindande slutsatser. Ett enda fridsinstitut är ett alltför smalt instrument.
Genom de viktiga delresultat författaren kommit fram till och genom sina grundliga forskningar rörande hemfridslagstiftningen samt genom sin uppgörelse med Gernhuber om fridslagstiftningsbegreppet har författaren till denna avhandling, trots ovan framförda kritiska anmärkningar, emellertid åstadkommit ett mycket beaktansvärt inlägg i den stora diskussionen utomlands och i Sverige om det enorma problemkomplex, som rättsligt avspeglar sig i frids- och edsöresinstituten.
Göran Inger