Nordiskt institut för jämförande rättsvetenskap. Samarbetande danska, finska, isländska, norska och svenska sakkunniga har avlämnat ett gemensamt betänkande med förslag till upprättande av ett nordiskt institut för jämförande rättsvetenskap (NU 1970: 17).
    Institutet föreslås få den dubbla funktionen att dels öka kännedomen i Norden om främmande rättssystem och dels utom Norden sprida kunskap om den nordiska rättsutvecklingen. För att institutet skall kunna fylla dessa funktioner fordras först och främst att institutet förfogar över en väl utbyggd dokumentation. Uppbyggnad och skötsel av ett tillfredsställande bibliotek blir följaktligen en väsentlig uppgift för institutet. En annan viktig verksamhetsform blir att stimulera och samordna den rättsjämförande verksamheten i Norden. Institutet bör även främja vetenskaplig forskning och föreslås för detta ändamål få viss fast anställd forskarpersonal och ett antal forskningsstipendier öppna för forskare från hela Norden. En annan betydande uppgift för institutet blir meddelande av undervisning för forskare och för praktiker som söker fortbildning. Undervisningen bör bedrivas dels vid institutet dels på olika platser i Norden genom seminarier och kortare kurser. Vidare bör institutet utöva viss publikationsverksamhet.
    Av hänsyn till institutets tilltänkta personella resurser har det inte ansetts möjligt att ålägga institutet att tillhandagå beställare med utredningar om utländsk rätts innebörd i konkreta fall, s. k. responsa.
    Institutet bör enligt de sakkunnigas mening förläggas till Sverige och där placeras antingen i Stockholm eller i Uppsala.

 

 

Utredning om åtalsreglerna. Chefen för justitiedepartementet har tillkallat sakkunniga för att utreda frågor om underlåtande av åtal m. m. (SvJT 1971 s. 240).

 

    I direktiven för utredningen framhålls att både kriminalpolitiska och processekonomiska skäl talar för en vidgning av möjligheterna att underlåta åtal. Principen att samhället genom utredning, lagföring och straff eller andra tvångsåtgärder skall ingripa mot varje känd lagöverträdelse har enligt justitieministern passerats av tiden och det saknas praktiska möjligheter att upprätthålla den fullt ut. Samhällets strävanden bör i ökande utsträckning inriktas på att med andra medel än lagföring beivra lagöverträdelser samtidigt som rättsväsendets resurser koncentreras på den grövre brottsligheten och andra från samhällssynpunkt särskilt angelägna uppgifter såsom övervakning av trafiken, allmän ordning och säkerhet.
    Bland fall där det finns anledning att överväga vidgade möjligheter att underlåta åtal nämns i direktiven brott som har begåtts av unga personer, brott som med fog kan antas vara en engångsföreteelse, där prognosen för lagöverträdaren är god, och brott begångna av psykiskt sjuka och därmed jämställda samt alkohol- och narkotikamissbrukare. Utredningen bör överväga om reglerna om åtalsunderlåtelse liksom f. n. bör hänföras till vissa typfall av undantagskaraktär eller utformas mera allmänt. Utredningsarbetet kan sålunda komma att leda till att principen om absolut åtalsplikt överges och helt eller delvis ersätts med principen om relativ åtalsplikt.
    Bland frågor som aktualiseras vid en allmän översyn av åtalsbestämmelserna i RB nämns målsägandens ställning i brottmålsprocessen, domstolarnas möjligheter att efterge påföljd och att överlämna lagöverträdare för sociala åtgärder samt handläggningen av åtalsärenden och de krav på bevisning som bör vara uppfyllda för att beslut om åtalsunderlåtelse skall få meddelas. Även bestämmelserna om förundersökning bör ses över i sammanhanget. Utredningen skall överväga i vilken mån man bör kunna underlåta förundersökning eller lägga ned en påbörjad förundersökning. Det kan också bli anledning att ompröva kompetensfördelningen mellan åklagare och polismyndighet.

A. K.