Ihering — ett hundraårsminne
För i år jämnt hundra år sedan, 1872, utkom en av de mest berömda av alla juridiska skrifter, den tyske professorn Rudolf von Iherings Der Kampf um's Recht.
Den lilla boken, på ett hundratal små sidor, tilldrog sig redan från början stor uppmärksamhet. Den har blivit översatt till många språk. Intill 1890 har man räknat ett tjugotal översättningar. Till svenska har skriften översatts av presidenten Ivar Afzelius 1879 och av rådman Andreas Cervin 1941.
Att framgången blev så stor kan i någon mån förvåna den som nu läser skriften. Låt vara att framställningssättet är livligt, medryckande, åskådligt, det måste dock vara innehållet som fängslat, och innehållet är sådant att en nutida läsare inte omedelbart förstår att det är märkligt. Åtskilligt eggar till motsägelse.
Ihering manar var och en att stå på sin rätt. Det är enligt honom vars och ens plikt mot sig själv och mot samhället att göra detta. Frågan om man skall gå till process för att tillvarataga sin rätt är, säger han, inte en fråga blott om processföremålets materiella värde utan en karaktärssak: den gäller om människan skall hävda eller prisge sin personlighet. Och för samhället och för rätten själv är det ett livsvillkor, att medborgarna är besjälade av en levande rättskänsla och att de för dess skull underkastar sig mödor och uppoffringar.
Detta kan ju lätt uppfattas som uppmuntran av rättshaveri och processlystnad. Mot beskyllningar härför söker Ihering försvara sig med att han blott menar att man inte av feghet eller bekvämlighet skall uppge sin rätt och att det, åtminstone framför allt, är medvetna rättskränkningar som man skall motsätta sig.
Lästa med vederbörliga förbehåll är hans maningar säkert väl förtjänta att behjärtas. De hade en uppgift på hans tid och har det alltjämt. Skriften
innehåller maningar som är av värde för alla tider.
Men däri ligger inte hela förklaringen till skriftens framgång. Denna berodde säkerligen också på att skriften, när den framkom, ansågs innehålla något nytt och att detta stod i samklang med idéer som rörde sig i tiden.
Skriftens titel för tanken till Darwin, vars term struggle for life brukade översättas till Kampf um's Dasein. Darwins bok om arternas uppkomst hade utkommit 1859. Ehuru Darwins namn inte nämnes i Iherings skrift, är det tydligt, att Ihering, när han betonade kampens betydelse för rätten, hämtat inspiration från den utvecklingslära som i kampen för tillvaron såg utvecklingens drivande kraft. För många i hans samtid måste det ha varit en lockande tanke, att det skulle kunna spåras en analogi med den biologiska utvecklingen sådan denna tedde sig enligt vetenskapens senaste rön.
I skriften är analogien inte utförd. Där går Ihering inte närmare in på hur rättsutvecklingen sker. Han nöjer sig med att framhålla, att den sker under kamp mellan stridiga intressen, en kamp som han beskriver såsom medveten.
Att rätten undergår en utveckling var inte förborgat för dåtiden. Den i början av århundradet segrande s. k. historiska skolan betonade, att rätten växt och växer fram, och tog avstånd från upplysningstidens föreställningar om en över tid och rum höjd idealrätt. Men den historiska skolan hävdade, att utvecklingen sker eller bör ske långsamt och halvt omedvetet, ungefär som språket utvecklas. I Tyskland, där den romerska rätten, låt vara med modifikationer, av gammalt var gällande rätt, hade rättsvetenskapen därtill alltmer övergått till att utbilda vad man har kallat en rättsvetenskaplig positivism. På den romerska rättens grund uppbyggdes ett system av begrepp. I och för sig var detta ett imponerande arbete, men perspektivet blev begränsat genom de förutsättningar från vilka man utgick. Rätten som social företeelse, dess utveckling såsom en del av den sociala verkligheten och dess beroende av denna, beaktades inte eller inte tillräckligt. Iherings inflytelserike samtida Windscheid uttalade: "Etiska, politiska eller socialekonomiska överväganden ankommer inte på juristen som sådan."
Iherings tanke om rätten såsom resultatet av medveten kamp mellan motsatta intressen svarade därför mot ett behov av förnyelse inom rättsvetenskapen. Han sökte senare i sitt stora verk Der Zweck im Recht utföra tanken närmare. Boken, som bär mottot "Der Zweck ist der Schöpfer des ganzen Rechts", kan kanske karakteriseras som ett försök både att förklara rätten såsom orsakad av den samhälleliga verkligheten och att motivera den som ett ändamål för den enskilde och för samhället. Klar är boken ingalunda. Men den har jämte sin föregångare, den lilla skrift som i år är hundra år gammal, verksamt bidragit till den uppfattning om de rättsliga företeelserna som nu är gängse.
Den lilla skriftens inflytande har mindre berott på argumenteringen, som är långtifrån invändningsfri, än på. att den ger uttryck åt tankar som outtalade låg i tiden. Men är inte detsamma förhållandet med andra skrifter som fått stor framgång: Rousseaus Du contrat social, 1762, Beccarias Dei delitti e delle pene, 1764, Savignys Über den Beruf unserer Zeit für Gesetzgebung und Rechtswissenschaft, 1814. Att en teori, på rättslärans område, svarar mot tidsförhållandena tycks vara tillräckligt för att övertyga.
Ivar Strahl