Internationell brottslighet i Sverige

 

Av byråchefen ESBJÖRN ESBJÖRNSON

 

 

 

 

 

 

Självfallet har under alla tider funnits ett internationellt inslag i brottsligheten. Förbrytare har rört sig över de nationella gränserna och begått brott i andra länder än det egna landet. Det har dock tidigare — med vissa undantag — rört sig om "spontan" internationell brottslighet. Slumpen har avgjort om brottet begåtts i det egna landet eller utomlands. Denna typ av internationell brottslighet existerar naturligtvis fortfarande. Lika litet som andra länder har Sverige klarat sig undan denna vagabonderande brottslighet, och vi har själva naturligtvis lämnat bidrag till den. Under de senaste årtiondena har emellertid den internationella brottsligheten ändrat karaktär.
    Undan för undan har det blivit lättare att resa från ett land till ett annat. Viseringstvånget har avskaffats i stora delar av världen. Passfrihet råder i praktiken inom vissa delar av Europa. Motorfordon kan föras över gränserna med ett minimum av formaliteter. Valutatransaktioner kan genomföras utan alltför nyfikna frågor från myndigheternas sida. Genom passagerarflygets utveckling har själva resandet blivit snabbt, enkelt och billigt. Förenklingar av den internationella trafiken har medfört att miljoner människor varje år rör sig över gränserna bara inom Europa. Och resandeströmmens omfattning har i sin tur medfört att de kontrollmöjligheter, som trots allt finns kvar, i praktiken blivit tomma ord i lagtexter och instruktioner.
    De förenklade möjligheterna till internationella resor är i och för sig naturligtvis en positiv utveckling. Emellertid har mera sofistikerade brottslingar insett att liberaliseringen kan utnyttjas för brottsliga ändamål. De friare internationella kommunikationerna har skapat en ny typ av internationell kriminalitet. För att internationella brottslingar skall kunna dra verklig nytta av de friare förhållandena, har två drag så småningom kommit att karakterisera den "nya" internationella brottsligheten: organisering och kommersialisering.
    Om man vill utnyttja de förbättrade kommunikationerna för att operera över större geografiska områden krävs först och främst samordning. En internationell operation av någon omfattning fordrar folk för planläggning, rekognoscering, sambandstjänst, genomförande, transport och avsättning. Åtskilliga led i operationen måste utföras

 

6—723005. Svensk Juristtidning 1972

 

samtidigt eller med hjälp av specialister eller — för att försvåra upptäckt — av olika personer i olika led. Behovet av samordning har därför fått brottsligheten att organisera sig. De organisationer (gäng, ligor, syndikat eller vad man nu vill kalla dem), som vuxit fram, är relativt fasta, även om en viss omsättning av medlemmar sker tillföljd av "naturliga" avgångar.
    Det andra typiska draget hos den "nya" internationella brottsligheten är kommersialisering. Man skaffar åtråvärda varor i länder där varorna är billiga eller lättöverkomliga och säljer dem i länder där varorna ger största förtjänsten. Några typexempel kan nämnas.
    Pornografi kan köpas fritt och billigt i Sverige och Danmark. På den europeiska kontinenten — framförallt i de katolska länderna —är försäljning och innehav av pornografi straffbelagt, men eftersom det är en eftertraktad vara i dessa länder är priserna höga. I vissa länder är det relativt lätt att köpa större kvantiteter vapen. I andra länder — framförallt i sådana med stor inrepolitisk oro — betalas skyhöga priser för vapen.
    Narkotika kan lätt och billigt och ibland t. o. m. helt legalt skaffas i en del länder. I exempelvis Turkiet och Libanon är det inga svårigheter att köpa cannabis och opium i stora kvantiteter till ett relativt lågt pris. I vissa andra länder i Asien är det inte bara billigt; det är även praktiskt taget legalt. Och för cannabis och opium betalas goda priser i exempelvis Västeuropa. Den italienska lagstiftningen jämställer centralstimulerande medel (amfetamin, fenmetralin etc.) på sin höjd med banala former av läkemedel. Kilopriset för dessa medel är där cirka 100 svenska kronor. I Sverige, där dessa medel klassas som narkotika och är föremål för ett omfattande missbruk, kostar samma kilo "på gatan" från 100 000 kronor och uppåt.
    I Indien betalas av någon anledning överpriser för guld på den svarta marknaden. Därför flyter en stadig ström av stulet guld från olika delar av världen till Indien. Samma land är — tillsammans med bland andra Italien och Holland — illa utsatt för stölder av konstföremål på museer. Orsaken till detta är att det på vissa håll i världen uppstått en illegal konstmarknad vars yttersta orsak är penningstarka och samvetslösa konstsamlare som är beredda att till höga priser köpa stulna konstverk.
    Den "nya" internationella kriminaliteten är alltså i stor utsträckning en organiserad export/importverksamhet. Det är emellertid inte bara de ekonomiska vinstutsikterna som bestämmer verksamhetens inriktning och geografiska lokalisering. Bestämmande är även andra faktorer, såsom utformningen av kriminallagstiftningen i de inblandade länderna, risken för upptäckt och gripande, möjligheter att ge

 

mutor, straffmätningspraxis, fängelsernas beskaffenhet och kriminalpolitikens allmänna karaktär. Kort sagt kan man säga att den "nya" internationella brottsligheten — som all annan affärsverksamhet — styrs av vinstutsikterna vägda mot risktagandet. I den ena vågskålen lägger man den uppskattade vinsten. I den andra skålen läggs en mängd frågor som man försöker besvara för att klara ut eventuella"avbränningar": Är den planerade operationen legal i något led och således till någon del riskfri? Hur effektiva är tull, polis och andra kontrollorgan? Om man blir gripen, kan man då muta sig fri och vad kostar det i så fall? Om man inte kan räkna med att muta sig loss, hur strängt kan då straffet tänkas bli? Blir straffet så långt och fängelseförhållandena så obekväma att man måste betala "skadestånd" till den dömde och "underhåll" till hans familj? Kan man räkna med villkorlig dom eller villkorlig frigivning inom så rimlig tid att det är lönt att ta risken? När man besvarat dessa frågor gäller det att avgöra vilken vågskål som väger tyngst — vinstskålen eller riskskålen.
    Den nu skisserade utvecklingen har vuxit fram jämsides med de förbättrade internationella kommunikationerna under 1950- och 60-talen. Fram till slutet av 1960-talet torde Sverige ha varit förskonat från att i större utsträckning dras in i denna organiserade och kommersialiserade brottslighet. I dag är läget ett helt annat. Internationella ligor har insett att Sverige av många skäl är en lukrativ marknad för organiserad brottslighet. Även om mätningar självfallet är omöjliga att göra, kan man utan tvekan våga påståendet att Sverige idag är föremål för en — i förhållande till landets storlek — omfattande "ny" internationell kriminalitet. (I ärlighetens namn måste väl erkännas att våra egna professionella brottslingar svarar för enviss reciprocitet gentemot utlandet.)
    Orsaken till utvecklingen i Sverige under senare år är mångskiftande. Dels hänger den självfallet samman med de rent allmänt förbättrade resemöjligheterna över hela världen. Dels beror utvecklingen på mera specifika svenska förhållanden. Narkotikamissbrukets utveckling och omfattning samt de — även internationellt sett — höga priser som betalas för narkotika här i landet är säkerligen en av de främsta drivfjädrarna. Centralstimulantians prisstegring på vägen från Italien till Sverige är ett belysande exempel. Priset på cannabis i Sverige har länge legat högt i jämförelse med övriga länder — f. n. är priset dubbelt så högt i Stockholm som i exempelvis Köpenhamn, London och Paris. Till detta kommer att den illegala narkotikahandeln har en förmåga att ge upphov till annan organiserad kriminalitet; vinsterna på narkotikahandeln satsas ofta i andra lönsamma kriminella företag.

 

Det riktiga eller oriktiga ryktet om den svenska godtrogenheten kan ha spelat in liksom vetskapen om att Sverige tidigare varit förskonat från mera utstuderade former av internationell kriminalitet. Levnadsstandarden i Sverige är antagligen en annan faktor. Avsaknaden av passkontroll inom Norden har troligen bidragit. Den hittillsvarande låga skyddsnivån i banker och andra penninginrättningar kan vara en orsak. Det är vidare allmänt känt i mera sofistikerade förbrytarkretsar utomlands att den svenska straffmätningen i många fall är låg i förhållande till vad som tillämpas på kontinenten. Dessutom vet man att påföljdssystemet är så utformat att man har goda utsikter att undgå ovillkorliga frihetsstraff. Och till yttermera visso vet man mycket väl att — om man skulle drabbas av ett ovillkorligt frihetsstraff — man har goda möjligheter att klara sig undan med att avtjäna endast en begränsad del av straffet. Det är klart verifierat att bl. a. tyska brottslingar är väl insatta i permissionssystemet i svenska fängelser och noga underrättade om möjligheterna att på ett tidigt stadium bli placerad på öppen anstalt i Sverige. Det görs i förbrytarkretsar gällande att sistnämnda förhållanden medvetet läggs i vågskålen vid riskbedömningen då det gäller att planera brott som skall utföras i Sverige.
    Av olika orsaker har vi alltså här i landet numera en omfattande organiserad och kommersialiserad brottslighet av utländskt ursprung."Exporten" till Sverige domineras av narkotikan, framförallt de centralstimulerande medlen. Den illegala handeln med dessa ämnen är typexemplet på dagens internationella brottslighet. Därför bör dess arbetsmetoder kanske beskrivas någorlunda detaljerat.
    Ursprungligen — under 1950-talet och förra hälften av 1960-talet — sköttes den smuggling, som då förekom, av rena "amatörer". De smugglade mängderna var relativt små, smugglingsmetoderna outvecklade och organisationen obefintlig. "Amatörerna" lyckades emellertid så småningom att upparbeta en marknad här i landet. Det uppstod ett omfattande behov och för att stilla detta behov var missbrukarna beredda att betala höga priser. Då var tiden mogen för de professionella att ta över handeln. Idag är "amatörerna" ur leken — bortskrämda eller utkonkurrerade.
    "Exporten" till Sverige av centralstimulerande medel domineras numera av tre storgrossister på den europeiska kontinenten: KP som pendlar mellan Västtyskland och Holland, KF som är skeppshandlare i Hamburg och HD som är köpman i Düsseldorftrakten. (Utöver dessa finns förmodligen ytterligare några av mindre format.)
    Deras arbetssätt är i stort sett likartat. Alla tre har goda förbindelser i Sverige. KP och HD talar svenska, vilket de lärt sig under

 

vistelser här i landet. De köper upp stora mängder centralstimulantia i ren form i Sydeuropa — framförallt i Italien. Inköpen sker helt riskfritt eftersom medlen där inte är underkastade några egentliga restriktioner. Härefter förs partierna — det kan röra sig om 50-talet kilo åt gången — upp till Holland eller Nordtyskland. Dessa länder är väl valda; framställning av och handel med ämnena är visserligen underkastad viss reglering men innehav är fritt. I fallet KF kommer frihamnen i Hamburg med i bilden som en underlättande faktor.
    På varornas bestämmelseort tas partierna om hand av medhjälpare till grossisterna och med användning av speciella maskiner fylls substanserna på gelatinkapslar; (i fallet KP har den svenska polisen konstaterat ett inköp av 1 miljon kapslar vid ett enda tillfälle från en firma i Belgien). Ett kilo substans ger cirka 3 000 kapslar. Grossisterna är "hederliga"; någon utblandning av varan sker inte. Man är mån om att ha nöjda — och helst även levande — kunder i slutet av leveranskedjan.
    När ett parti narkotika fyllts på kapslar, sätter sig grossisterna i förbindelse med köpare i Sverige. Varje grossist har sitt permanenta nät av köpare. Med köpare menas i detta sammanhang personer somman skulle kunna beteckna som ligachefer i Sverige. Dessa kan vara antingen svenskar eller utlänningar. KP och HD tar alltid själva direktkontakt. KF går oftast genom bulvaner. Ligacheferna placerar sina beställningar hos grossisterna. En normalbeställning är på 15—25 000 kapslar, d. v. s. 5—8 kilo ren substans. KP har för vana att ta emot större beställningar. 50 000 kapslar är i hans fall ingen ovanlighet. Tidigare skedde betalningen först vid leverans, men sedan den svenska tullen och polisen lagt beslag på några större partier innan betalning erlagts, ändrades systemet. Förskottsbetalning krävs numera.
    När betalning erlagts gäller det att skaffa kurirer. Tidigare var det vanligt att ligacheferna i Sverige skickade ner kurirer från Sverige. Av någon anledning har man nu gått ifrån det systemet. Huvudregeln är numera — även om undantag förekommer — att grossisterna skaffar kurirer. Det verkar som om varje grossist har sitt "stall" av kurirer. Varje kurir används sedan i ett sträck så länge han är brukbar — d. v. s. tills han tas av den svenska tullen eller polisen. Tyskar, holländare och — av någon anledning — ungrare är, tillsammans med svenskar, de nationaliteter som förekommer. Kurirerna får en engångssumma för varje resa.
    Smugglingssätten är otaliga. Färdmedlen är personbil, lastbil, båt, tåg, passagerarflyg eller privatflyg. Även fraktgods i olika former

 

förekommer. Huvudregeln är att ett och samma smugglingssätt och färdmedel används tills det blir upptäckt. Då skiftar man till ett nytt. Framförallt KP är mästare på att skifta metoder.
    Under början av 1969 skickade han sina kurirer med passagerarflyg. Narkotikan var flärdfritt packad i en väska som kuriren bar med sig. När detta sätt avslöjades under 1969, gick han över till att använda tåg. Partierna var gömda på toaletterna i sovvagnar medan kuriren uppehöll sig i en annan vagn. Eller också var partiet packat i en väska av ett visst utseeende som låg på bagagehyllan i en vagn, medan kuriren satt i en annan. Ett stycke in i Sverige steg mottagarens ombud ombord på tåget med en likadan väska, gick till vagnen med kurirväskan, bytte ut väskorna och steg sedan av tåget på nästa station. När polisen kom på "tågmetoden" gick KP på våren 1970 över till att använda privatflyg. Narkotikan packades i specialtillverkade dunkar av svetsad järnplåt, som — omlindade med skumgummi —kastades ned på förutbestämda platser i norra Skåne från flygplan som kom från kontinenten. Även detta tillvägagångssätt upptäckte den svenska polisen. Då började han under hösten 1970 använda"laddade" personbilar. Narkotikan gömdes bakom flyglarna, i ramar och säten, i bensintanken etc. Denna metod avslöjades — ironiskt nog — då två kurirer var på väg ut ur landet över Helsingborg efter att ha levererat en laddning i Stockholmstrakten; i bensintanken låg det kvar 3 000 bensinskadade fenmetralinkapslar som kurirerna inte kunnat sälja. (Dessa kurirer var för övrigt de interner som så när lyckades fly från Kumlafängelset under uppseendeväckande former 1971. Deras anknytning till KP var ganska uppenbar. De hade varit vittnen vid bröllopet mellan KP:s svenska väninna och en holländsk kassaskåpssprängare. De gifte sig för att väninnan skulle få holländskt medborgarskap och undgå utlämning till Sverige. Avsikten hade därefter varit att hon skulle skilja sig från kassaskåpssprängaren och gifta sig med KP för att denne lättare skulle bli holländsk medborgare. Oturligt nog för KP blev hon kär i kassaskåpssprängaren och har — såvitt man vet — ännu inte skilt sig från honom.)
    Köpare här i landet är som sagt ligachefer. De tar emellertid ingen personlig kontakt med narkotikan. De beställer varan, ser till att pengar överlämnas till grossisten och tar sedan emot betalning efter försäljningen i Sverige. Ovanför ligacheferna skymtar ibland ännu större figurer. Deras roll är oklar, men förmodligen tar de så småningom hand om en del av vinsten. Dessa centralfigurer är näst intill omöjliga att komma åt, då de omger sig med åtskilliga skyddande ringar av medhjälpare. Namnen på en del av dessa toppfigurer är kända och man vet att de även är inblandade i spelhålor, prostitution,

 

sexklubbar, bil- och fastighetsaffärer, ockerutlåning etc.
    Mottagare av leveranserna är ligachefens "sous-chefer". Var och en av dessa sköter sin del av ligan. När ett parti om exempelvis 8—10 kilo tagits emot, delas det snabbt upp av "sous-cheferna" på flera händer i partier om något eller några kilo. Det är nu den egentliga distributionen börjar. Underleverantörerna delar upp varje mottaget delparti i mindre delar (100—1000 kapslar). Varje sådant parti göms i en förvaringsbox i tunnelbanan eller centralstationen i Stockholm (som är huvudorten för leveranser även till övriga delar av landet). Härefter börjar man sälja nycklarna. Nycklarna kan vandra 4—5 led innan kapslarna når missbrukarna. För varje transaktion stiger nyckelns pris med 2—5 kronor per kapsel. Ju mindre partiet är, desto mer stiger nyckeln i värde för varje led. Det bör påpekas att de personer, som är inblandade i nyckeltransaktionerna, ytterst sällan är narkomaner. Slutet blir att den enskilde narkomanen, som bara köper något tiotal kapslar åt gången av den siste nyckelinnehavaren, får betala efter ett kilopris av åtminstone 100 000 kronor. I Italien kostade varan — som tidigare nämnts — ungefär 100 kronor per kilo.
    Det är omöjligt att säga hur mycket pengar som omsätts i samband med den illegala handeln med centralstimulantia. Ett är dock säkert — stora summor är i omlopp. Som exempel kan nämnas att KP under sex månader 1969 fick sig tillsänt från en enda ligachef i Sverige (KP hade samtidigt kontakt med andra) ungefär 950 000kronor. Denna summa var nettoförtjänsten för KP inom Sverige från en enda försäljningsorganisation. Från denna summa skall dras omkostnaderna för KP på den europeiska kontinenten. Dessa kostnader kan dock inte ha varit alltför stora, eftersom operationen i den del den varit lokaliserad till kontinenten inte inneburit några egentliga risker för KP och hans medhjälpare.
    Handeln med centralstimulantia exemplifierar på ett utmärkt sätt hur den organiserade brottsligheten väger vinstutsikter mot risker. På kontinenten kan man operera relativt riskfritt till följd av lagstiftningens utformning. Först inom Skandinavien uppstår en viss risk, men den nedbringas till ett minimum genom ett professionellt uppträdande och systemet med förskottsbetalningar. Och skulle kurirerna bli fast har man gott hopp om att få ut dem i frihet på ett tidigt stadium. Kommer de inte ut via permission eller öppen anstalt, försöker man hjälpa dem att fly. Kumlaförsöket är inte det enda som KP varit inblandad i.
    Den andra stora delen av narkotikaexporten till Sverige är smuggling av och handel med cannabis, framförallt haschisch. Den handeln låg fram till ungefär 1970 helt i händerna på "amatörer". Ungdomar

 

slog sig samman, samlade till en summa pengar och skickade sedan någon eller några ur gänget utomlands för att köpa hasch. Många gånger sträckte sig resorna till Afghanistan, Pakistan eller t. o. m. Nepal. Man köpte några kilo cannabis, som sedan såldes efter återkomsten till Sverige. Även om man använde en del av partiet för eget bruk, täckte förtjänsten väl utgifterna. Denna "idylliska" tid tycks nu vara förbi. Visserligen är åtskilliga "amatörer" verksamma fortfarande, men på samma sätt som skedde med centralstimulantian på 1960-talet håller nu cannabishandeln på att glida över på det professionella planet. Om handeln med centralstimulantia sköts av utlänningar i samarbete med svenskar, verkar det som om storhandeln med cannabis — även inom Sverige — styrs helt av utlänningar. Under 1971 har den svenska polisen slagit sönder tre försäljningsorganisationer i Sverige. Den ena bestod av pakistaner, den andra av turkar och den tredje var "blandad" (libaneser, jordanier och nordafrikaner). Några svenska organisationer i egentlig mening har man överhuvudtaget inte träffat på. Visserligen deltar svenskar i försäljningen här i landet, men det sker bara i de yttersta försäljningsleden.
    Samtidigt som cannabishandeln börjar bli mera organiserad, stabiliseras smugglingsrutterna. Tidigare — på det rena "amatörstadiet" — rann många små men strida rännilar in i landet. Nu tycks emellertid en enda huvudväg ha utvecklats, även om det vid sidan av denna också finns andra mera tillfälliga rutter.
    Större delen av den cannabis vi får in i landet tycks komma från Turkiet och Libanon via Tyskland och Danmark. Medborgare från Medelhavsländerna, främst Turkiet, som uppehåller sig i Tyskland köper där begagnade bilar, som förs till Turkiet. Där utrustas bilarna— antagligen i särskilda verkstäder — med specialgjorda gömställen, som sedan fylls med cannabis. Det kan röra sig om 100-tals kilo i varje bil. (Den tyska polisen har vid ett tillfälle beslagtagit en lastbil med ungefär 1 ton cannabis.) Därefter förs bilarna från Turkiet via Balkan och Österrike till Tyskland, framförallt München- och Frankfurtområdena. Här lagras partierna av storgrossister. Enligt den tyska polisen är dessa så gott som uteslutande turkar. Från dessa storlager sprids sedan mindre partier — cirka 40—50 kilo åt gången — dels till övriga delar av Tyskland, dels till Nordeuropa.
    Om det är separata ligor eller ombud för storgrossisterna som smugglar på Sverige, har den svenska polisen inte kunnat klarlägga. Under alla förhållanden är det svårt för oss att nå storgrossisterna på kontinenten, men vi samarbetar självfallet med den tyska polisen.
    Smugglingen till Sverige sker förmodligen huvudsakligen med bil.

 

Antingen är narkotikan helt enkelt packad i resväskor eller också använder man sig av specialpreparerade bilar. Flygresor är heller inte uteslutna. Hur distributionen sker i Sverige har inte kunnat helt klarläggas. Antagligen deltar svenskar bara i de allra yttersta leden. Orsaken till att den svenska polisen har en ganska vag bild av smugglingen är tvåfaldig: dels är den organiserade smugglingen av cannabis en relativt ny företeelse, dels är det av naturliga skäl svårt för polisen att närma sig de ligor som styr smugglingen.
    Även om narkotikan dominerar "exporten" till Sverige, finns andra markanta inslag i den illegala handeln på Sverige. Sprit och cigarretter är stora artiklar. Både tull och polis har en känsla av att smugglingen av dessa varor ökat på senare tid. Man kan givetvis spekulera i vad som är orsaken till detta. En trolig förklaring är det stora antal hel- eller halvillegala klubbar av olika slag som vuxit upp här i landet — framförallt i Stockholm och Göteborg — under senare år. Tyvärr verkar det som om man på många håll underskattar faran med dessa klubbar. Man pekar på att klubbarna bara tillhandahåller "varor" som en stor del av allmänheten vill ha, spel, sex etc. Det är vars och ens ensak — sägs det — om man vill utnyttja klubbarnas tjänster. På sin höjd tycks de betraktas som ordningsstörande företeelser. I och för sig är detta kanske riktigt men faran ligger på ett annat plan. Dels är klubbarna investeringsobjekt för illegalt åtkomna pengar, dels "genererar" de brottslighet av de mest skiftande slag, från smuggling till utpressning och ocker.
    Sprit- och cigarrettsmugglingen sker utan tvekan i affärsmässig skala och torde vara rena "beställningsjobb". De smugglade partierna är så omfattande att man kan utgå från att avsättningen här i landet inte sker i form av "detaljhandel". Som köpare av varorna skymtar innehavare av spel- och sexklubbar. De torde köpa upp hela partier, som sedan antingen säljs till dyra priser i klubbarna eller skänks bort för att stimulera till fortsatt spel eller den aktivitet det nu kan vara fråga om. Som organisatörer av smugglingen tycks fungera storsmugglare på kontinenten, som i ägarna till den svenska klubbverksamheten funnit lönsamma handelspartners. Den tidigare nämnde narkotikagrossisten HD från Düsseldorfområdet har konstaterats ligga bakom vissa stora partier sprit som smugglats in i Sverige. Hans kontakt i den andra änden av smugglingsrutten var en mycket centralt placerad person i något som utan överdrift kan betecknas som ett svenskt brottssyndikat. (Ordet syndikat missbrukas ofta men i detta fall är benämningen helt korrekt.) Den likaledes tidigare nämnde KF i Hamburg antas också syssla med sprit- och cigarrettsmuggling till Sverige. Frihamnen i Hamburg, där han är verksam, ger honom stora

 

möjligheter att skattefritt komma över varor för utförsel. Utöver de två nu nämnda personerna finns antagligen även andra, men tyvärr har tull och polis inte lyckats kartlägga den organiserade smugglingen på ett tillfredsställande sätt. Det ryktas om att även östtyska och polska Östersjöhamnar är utgångspunkter för smuggling i stor skala till Skandinavien. Även Finland har funnits med i bilden.
    Hur smugglingen går till är bara delvis känt. Båttransporter har självfallet förekommit men tull och polis i Sverige — liksom i andra länder — misstänker att vissa av de s. k. TIR-lastbilarna, som med plomberade laster rör sig över stora delar av Europa, är en väsentlig länk i smugglingskedjan. Utnyttjandet av sådana bilar är ytterligare ett exempel på hur den organiserade brottsligheten använder sig av de lättnader som under de senaste årtiondena genomförts i de internationella kommunikationerna. De plomberingar, som TIR-bilarnas laster är förseglade med, är enkla att bryta och förfalska.
    Förmodligen går operationerna till så att l sedan lasten förseglats av behörig myndighet — förseglingarna öppnas illegalt, några kollin med autentiskt gods byts ut och ersätts med kollin av samma yttre utseende som övriga i lasten men innehållande smuggelgods. När förseglingen förslutits på nytt — med förfalskade tänger eller med äkta, stulna tänger — kan färden genomföras utan större risk genom transitoländerna till destinationslandet. Man kan lätt inse svårigheterna för tullen där att genomsöka långtradarna. Hundratals lastbilar — var och en med stora mängder gods — kommer varje dag. När bilen passerat gränsen till destinationslandet stannar den på en lämplig plats där godset avhämtas av köparens ombud, varefter bilen fortsätter till sin legala destinationsort. Lastbilschaufförerna behöver inte nödvändigtvis vara medvetna om affärerna. Chaufförerna kör regelbundet samma rutter på bestämda tider. Manipulationerna med lasten kan mycket väl göras bakom chaufförernas rygg, då de tar mat- eller vilopaus vid något motell. Ofta utvecklar de bestämda vanor och stannar vid samma motell vid varje färd. Lastbilarna med kontraband, som stuvats i utan förarnas vetskap, skuggas sedan under färden och vid ett lämpligt tillfälle i mottagarlandet plockar "följebilens" folk ut smuggelgodset.
    Om "exporten" till Sverige domineras av ett fåtal varutyper, så är "exporten" från Sverige mera varierad. Ett markant inslag under senare tid har varit utförsel av bilar från Sverige. På kontinenten finns ligor som handlar med illegala bilar. Tyskland tycks vara centrum för denna handel. Ligorna skaffar bilar i andra länder, för dem till Tyskland och ändrar där bilarnas "identitet", varefter bilarna säljs i Tyskland eller något annat land, dock ej ursprungslandet. En

 

stor del av bilarna synes vidareexporteras till sydöstra Europa, ibland som betalning för narkotika. Ligorna visar stort intresse för Sverige som ett land där man kan skaffa illegala bilar. Antingen sänder man upp ligamedlemmar från kontinenten eller också använder man sig av svenskar för att få tag på lämpliga bilar. Vi vet att det från kontinenten kommit beställningar på anskaffning av bilar och det har i beställningarna exakt angivits vilket märke, årsmodell, färg och specialutrustning som beställarna önskat. Så gott som alltid rör det sig om dyra bilmärken, exempelvis Mercedes och Jaguar. De önskade bilarna har därefter stulits och på förfalskade papper förts ut ur landet eller också har man öppet hyrt lämpliga bilar hos uthyrningsfirmor, varefter man på lagliga papper fört ut bilarna ur landet.
    Andra svenska "exportartiklar" är pälsar och — förmodligen — museiföremål. De flesta av de pälsstölder som ägt rum under senare år har utan tvekan varit "beställningsjobb" och åtskilliga svenska pälsar har omsatts på en veritabel pälsmarknad för stulna plagg som i vart fall tidigare funnits i Tyskland. Då det gäller museistölder iSverige under senare år, kan man bara misstänka att det rör sig om beställningar utifrån. Föremålen har alltid valts med omsorg — kännare ligger uppenbarligen bakom — men man har svårt att tro att föremålen stulits för avsättning i Sverige. Föremålen är mycket lätt identifierbara (beskrivna i museikataloger etc.) och landet är för litet för att en hälare/samlare skall känna sig säker på att inte så småningom bli upptäckt. Det troligaste är att föremålen hamnat på den internationella illegala konstmarknaden.
    Till "exporten" från Sverige kan även räknas de pengar som åtkommits vid brott av utlänningar här i landet och som sedan förts ur landet. Ett markant inslag härvidlag är de förfalskar- och bedragarligor som opererat i Sverige under senare år. Det har även visat sig att svenska värdepapper är föremål för totalförfalskningar utomlands, något som tidigare inte varit känt.
    Som ett exempel på förfalskar- och bedragargenren och den attraktion Sverige utövar på denna kan den s. k. Alberto-ligan nämnas. (Här och i fortsättningen används enbart de inblandades förnamn.) Utöver Alberto, som är argentinare, ingick i ligan Alessandro, Antonio, Aurelio och Salvatore, som är italienska medborgare. Dessa fem personer — tidigare internationellt kända storförbrytare — var medlemmar i en internationell bedragarliga med falska checkar och bankutbetalningsorder som specialitet. Ligan opererade till en början på de europeiska och amerikanska kontinenterna och lyckades tillskansa sig miljonbelopp. På försommaren 1969 flyttade de över sin verksamhet till Sverige men greps efter en förnämlig spaningsinsats

 

av kriminalpolisen i Stockholm i juli 1969. Efter ett omfattande utredningsarbete i samarbete med polisen i ett stort antal länder dömdes de i Stockholm i oktober 1969. Alberto fick 4 1/2 års fängelse, de övriga 3 år. Alessandro rymde under permission i juni 1970, Alberto i augusti och Salvatore i november 1970 — även de under permission. I december 1970 rymde Antonio och Aurelio tillsammans från en öppen anstalt. Antonio är sedan dess spårlöst försvunnen och Alberto greps sex veckor efter rymningen från Sverige i Madrid där han var i färd med att förbereda nya brott. Alessandro, Aurelio och Salvatore hade emellertid inte avskräckts av sina svenska erfarenheter utan återvände så småningom hit. I maj 1971 greps Aurelio och Salvatore i Göteborg tillsammans med tre andra utländska medborgare, sedan de anlänt från utlandet med falska postremissväxlar till ett nominellt värde av 1,5 miljoner kronor. Dessförinnan men efter rymningen från Sverige hade de hunnit med att bli efterlysta av den italienska polisen för grova bedrägerier. Alessandro å sin sida anhölls i maj 1971 i sin frånvaro av åklagarmyndigheten i Malmö som misstänkt för försök till utprångling av samma slags växlar som Aurelio och Salvatore hade med sig till Göteborg. Därefter greps han i juli 1971 i Italien för utprångling av falska resecheckar. Han innehade ett flertal häften med falska checkar vid gripandet. Strax dessförinnan hade checkar av samma typ utprånglats i Stockholm.
    Vidare har en del av de bank- och postrån som begåtts i Sverige under senare år förövats av utländska medborgare som uppenbarligen kommit hit enbart för att begå denna typ av brott. Ett exempel på detta är ett bankrån som 30.7.1971 förövades i Järna, strax söder om Södertälje. Banken rånades av fyra maskerade män, av vilka tre var beväpnade. Rånarna kom över 79 000 kronor. De flydde från platsen i en stulen bil men greps dagen efter rånet. Det visade sig att rånarna var tyska medborgare, som strax före rånet kommit till Sverige. Det konstaterades vidare dels att en av dem varit inblandad i ett bankrån i Säffle för några år sedan dels att några av dem i Tyskland varit tillsammans med två svenska kassaskåpssprängare, som rymt från svenska fängelser. Ett annat fall bör även nämnas. 1968 förövade en tysk medborgare R två rån mot varuhus resp. bank här i Sverige. Han dömdes för brotten, avtjänade straffet samt förvisades till Tyskland. I april 1971 förövades ett bankrån i Göteborg. Förövaren kom över 27 900 kronor. En dryg månad senare begicks ytterligare ett rån mot samma bank. Bytet blev denna gång 107 000 kronor. Spaningarna pekade mot R som gärningsman. Han häktades i sin frånvaro, efterlystes samt greps i Danmark, varefter han utlämnades till Sverige.

 

    En annan "exportvara" från Sverige är pornografi. Försäljning och innehav av pornografi är numera i praktiken fri i Sverige men till följd av lagstiftningen i de flesta andra länder visar utländska brottslingar stort intresse för pornografi som handelsvara. Handeln med pornografi är typexemplet på den internationella brottslighetens vägande av vinster contra risktagande — i synnerhet om denna handel, vilket förekommer, sammankopplas med narkotikahandel. Som exempel kan nämnas följande. Ett parti centralstimulantia inköps helt öppet och lagligt samt till ett billigt pris i exempelvis Italien. Med ett visst val av transitoländer kan man sedan helt riskfritt — tack vare lagstiftningen på den europeiska kontinenten — föra partiet till den svenska gränsen. Först där uppstår en viss risk. I Sverige säljs sedan partiet med mycket stor förtjänst. För pengarna köper man i Sverige helt lagligt och således riskfritt — till ett internationellt sett lågt pris — ett lager pornografi som förs till Italien, där priserna på pornografi är goda. Den ursprungliga summan, som användes vid inköpet av narkotika i Italien, har på det viset givit en ytterst god avkastning, medan riskerna — genom utnyttjande av olikheter i lagstiftningen — kunnat hållas på en relativt låg nivå och i huvudsak begränsas till avyttringstillfällena för de aktuella varorna.
    Den organiserade brottsligheten med utländsk bakgrund är alltså omfattande här i landet. Och tyvärr måste man räkna med att omfattningen ökar undan för undan. Med tanke på de tecken till en utbredning av organiserad brottslighet som kan iakttas i Sverige kan det löna sig att undersöka hur utvecklingen varit utomlands i länder med en samhällelig struktur liknande den svenska. Deras erfarenheter kan kanske ge en fingervisning om den kommande utvecklingen i Sverige.
    Det verkar som om den organiserade brottsligheten trivs bäst i två slags länder: dels i korrumperade diktaturer, dels i högt utvecklade demokratier med inbyggda säkerhetsmekanismer i kriminal- och processlagstiftning som ger medborgarna långtgående garantier för rättssäkerhet. I korrumperade diktaturer kan den organiserade brottsligheten köpa regimens medverkan, i demokratierna kan den räkna med att utnyttja lagstiftningen till sin fördel. Nationer som socialt och juridiskt befinner sig mitt emellan — antingen är "hederliga" diktaturer eller, utan att vara diktaturer i egentlig mening, upprätthåller lagen med fasthet och ibland godtycklighet — erbjuder ingen god miljö för organiserad brottslighet.
    Exempel på korrumperade diktaturer med högt utvecklad organiserad brottslighet är Kuba före Castro och Haiti. Dessa regimer har inbjudit organisatörer av hasardspel och givit dem särskilda fördelar

 

i utbyte mot del i vinsterna.
    Bland demokratierna är det framförallt Förenta Staterna som har en utpräglad organiserad brottslighet inom sina gränser. Den organiserade brottsligheten frodas till följd av den, ur dess synvinkel, behagliga lagstiftningen i USA — rätten att inte fängslas godtyckligt, tillämpningen av femte tillägget i konstitutionen, möjlighet till frigivning mot borgen, möjlighet till ändlösa överklaganden etc. Medlemmarna av den organiserade brottsligheten vet att de inte löper några större risker medan de är under arrest i USA eller något annat land med anglosaxisk rättstradition. Följaktligen har den organiserade brottsligheten spritt sig från USA till bl. a. England, Kanada och Australien. Det är inte bara typen av organiserad brottslighet i dessa länder som är densamma som den i USA; klara kontakter mellan brottssyndikat i USA och de andra tre länderna har konstaterats.
    Engelsmännen är redan oroade över att organiserad brottslighet av amerikanskt snitt fått fotfäste i landet. De har funnit att vad som började som skenbart oskyldiga spelklubbar har lett till organiserade rån och bilöverfall, narkotikalangning i stor skala etc. Framförallt finner de att deras traditionella rättssystem med alla dess skyddsmekanismer för den misstänkte utnyttjas av organiserade brottslingar från andra länder.
    Kanada har fått en egen, väl organiserad undre värld. Polisen i Montreal kan spåra organiserad brottslighet bakom mordbränder, försäljning av smuggelsprit, "beskydd', konkursbedrägerier, hasardspel och infiltration av legala affärsföretag. Den organiserade brottsligheten med förbindelser i USA ligger bakom en stark ökning av välplanerade rån. 1967 skedde 80 sådana bankrån i Montreal (en stad av ungefär Stockholms storlek). Överfall på penningtransporter gav samma år den organiserade brottsligheten en inkomst på över 900 000 dollar. För några år sedan exploderade en våg av gangstermord i Montreal; 41 sådana mord begicks under 1968 och början av 1969. Morden var en följd av ett försök av italienska och judiska gangster från USA att överta de lokala lånehajrörelserna från fransk-kanadensiska brottslingar. Liksom i England är de kanadensiska myndigheterna oroade över att lagstiftningen är ineffektiv då det gäller att komma till rätta med den organiserade brottsligheten.
    Trots att Australien kan tyckas vara ganska avskuret från den övriga världen, har landet inte undgått att få känning av organiserad brottslighet. För några år sedan ledde ett plötsligt utbrott av mord inom Melbournes grönsaksmarknad till en utredning som visade att Australiens tomatskörd monopoliserats av ett brottssyndikat. Tomatodlare, som vägrade följa de uppgjorda priserna, hotades och några

 

mördades. Bakgrunden var att Australien efter andra världskriget lättade på sina immigrationsbestämmelser och ett stort antal bönder utvandrade från Italien och skapade en omfattande grönsaksindustri i Australien. Det var dessa bönder som utnyttjades av landsmän med kontakter med den organiserade brottsligheten i USA.
    De anglosaxiska erfarenheterna är alltså inte uppmuntrande. Tecken som tyder på att Sverige är på väg åt samma håll saknas inte. Ett oroande tecken i den riktningen är den skottlossning som ägde rum i en spelklubb i Stockholm i juli 1971. Skjutningen tycks ha variten intern uppgörelse i traditionell gangsterstil mellan medlemmar av ett engelskt spelsyndikat, som på ett eller annat sätt övertagit klubben från tidigare svenska ägare. Tydligen börjar utländska intressen arbeta sig in på detta område som hittills helt kontrollerats av svenska medborgare. Ännu mera oroande blir omständigheterna kring skottlossningen när man vet att den engelska spelverksamheten i stor utsträckning är kontrollerad av amerikanska intressen. Det är kanske symptomatiskt att spelverksamheten är det område där — såvitt man vet — utländska intressen först etablerat sig på ett mera permanent sätt på svenskt territorium. Illegalt spel fungerar som en påtaglig "brottsgenerator" — det ger möjlighet att utvidga brottslig verksamhet till andra områden på ett naturligt och osökt sätt. Man gör nog klokt i att se pessimistiskt på den framtida utvecklingen i Sverige. Vi kan räkna med ett ökat inslag av organiserad brottslighet med utländsk bakgrund här i landet, och att döma av de anglosaxiska erfarenheterna kan man vänta sig att den organiserade brottsligheten inte längre nöjer sig med att använda Sverige enbart som operationsområde. Även baserna för verksamheten kan komma att flyttas innanför landets gränser för att man på ort och ställe skall kunna lägga under sig delar av den tidigare inhemska svenska brottsmarknaden. Frågan är bara vad man skall göra för att hindra en sådan utveckling.