Svensk rättspraxis
Jorddelningsmål 1966—19711

 

Av f. d. häradshövdingen Å. BRAUNSTEIN

 

 

Jorddelningslagen

 

2 kap. 8 §. Enligt lagrummet skall där föreskriven ed avläggas av god man, innan han inträder i tjänstgöring. Bestämmelsen såsom sådan gäller endast tjänstgöring, varå JDL äger tillämpning. Jfr det nedan under Lagen om enskilda vägar 20 § anmärkta rättsfallet NJA 1971 s. 380.
    7 kap. 3 §. 1. Vid tvist i anledning av en åren 1958—1961 verkställd förrättning för bestämmande av gränserna kring ett område mellan två stadsägor gjorde staden gällande, att dess gräns mot ett skifteslag, såvitt den berörde en vik av Bottenhavet, blivit i laga ordning fastställd att gå i rät linje mellan två på ömse sidor om viken uppsatta råstenar, medan skifteslaget hävdade, att gränsen skulle dragas enligt 12 kap. 4 § JB. Vid tvistens slutliga avgörande har varken ordalydelsen i en år 1752 träffad förening angående omfattningen av stadens mark eller vad som förekommit vid en år 1753 i anslutning till föreningen skedd rörläggning — varvid inga märken, som utvisade att en rågång skulle sträckas över vattnet mellan de båda stenarna, inhuggits i eller utsatts vid dessa, men å kartan gräns utmärkts i rak sträckning mellan stenarna — ansetts ge säker ledning för hur gränsen avsetts skola gå. Sådan ledning har däremot funnits kunna hämtas från karta och handlingar till en åren 1788—1789 företagen avmätning av vissa staden tillhöriga skogstrakter; kartan — som år 1814 blivit genom beslut av HR:n "gillad" — utvisade samma gränslinje mellan stenarna som rörläggningskartan, och den i handlingarna ingående beskrivningen över gränsens sträckning hade formulerats på ett sätt som gav vid handen, att gränsen skulle gå rak mellan stenarna. Genom HR:ns nämnda beslut har den vid avmätningen företagna gränsdragningen ansetts vara fastställd på sätt stadgades i 1783 års lantmäteriförordning; och eftersom den bestämning av gränsen, som den föreliggande tvisten avsåg, överensstämde med den vid avmätningen skedda, och i övrigt ej förekommit något av beskaffenhet att medföra, att gränsbestämningen saknade laga verkan, har densamma fastställts. (NJA 1970 s. 157.) — 2. Rättsfallet NJA 1971 s. 91 har avseende å en åren 1955—1964 företagen förrättning för bestämning av gränserna omkring vissa på kronomark inom Västerbottens läns lappmark belägna ströängar, vilka med stöd av 5 § andra stycket lagen d. 22 juni 1921 om ströängars indragande till kronan undantagits vid verkställd ströängsindragning inom den by, som enligt tidigare skedd avvittring bibehållits vid ströängarna. Den omständigheten, att ströängarnas rågångar icke blivit utstakade vid ett år 1900 fastställt laga skifte å byn, har ej funnits böra medföra, att en under skiftet träffad, av ströängarnas uppmätning och kartläggning före-

 

1 Redogörelsen utgör fortsättning på åtta tidigare i SvJT införda redogörelser. Den sista av dessa återfinns i årg. 1967 å s. 189. De sju föregående har förtecknats därstädes.

Jorddelningsmål 1966—1971 27gången förening rörande rågångarna skulle betraktas som ogiltig. Skifteskartans redovisning har därför ansetts i princip böra vara avgörande för bestämningen av ifrågavarande gränser.
    8 §. Bestämning av gräns mot allmänt vattenområde skall ske med hänsyn till den faktiska strandlinjen och den faktiska tremetersdjupkurvan, oavsett om de uppkommit genom naturens inverkan eller — helt eller delvis — genom mänskliga åtgöranden (NJA 1971 s. 602).
    8 kap. 1 §. Vid förrättning för ägoutbyte mellan fastigheterna A och B lades en ägofigur från A till B. Sedan förrättningen fastställts upplystes, att A före förrättningen blivit såld. Då förre ägaren av A ensam representerat denna fastighet vid förrättningen, har av nye ägaren anförda besvär över domvilla bifallits. (NJA 1971 s. 528.)
    14 kap. 10 §. Enligt lagrummet kan under laga skifte beslut fattas om anstånd med bestämmande av ståndskogslikvid till dess skiftet i övrigt blivit fastställt genom laga kraftägande beslut. Hinder har icke ansetts möta att, sedan anstånd beslutats, i vederbörlig ordning påbörja likvidförrättning redan innan beslutet om skiftets fastställande tagit åt sig laga kraft samt därvid verkställa den besiktning och uppskattning, som erfordras för senare bestämmande av likviden. (NJA 1966 s. 179.)
    19 kap. 2 §. 1—2. Spörsmål, huruvida avstyckning för bostadsändamål kunde tillåtas ur lämplighetssynpunkt, har vid ett par tillfällen varit under bedömande. Det ifrågasatta avstyckningshindret utgjordes i rättsfallet NJA 1967 s. 482 — som avsåg mark i närheten av flygplats — av överflygningsbuller och i rättsfallet NJA 1969 s. 225 — som rörde till väg gränsande mark — av buller från vägtrafiken.2 — 3—4. Beträffande spörsmål, om hinder mot avstyckning kunde anses föreligga av skäl att nybildad fastighet skulle bli alltför stor för att varaktigt lämpa sig för fritidsändamål, har av HD i rättsfallen NJA 1969 s. 502 och 1970 s. 200 framhållits dels att det mellan vad som minst bör fordras och vad som mest kan tillåtas i fråga om arealens storlek måste finnas ett spelrum, som alltefter omständigheterna — närmast förhållandena inom landsdelen, på orten och på platsen — är större eller mindre, dels att hänsyn till kravet på lämplig arrondering av styckningslott och restfastighet understundom kan medföra, att till styckningslotten måste få läggas också mark, som kan antagas få endast en mera uttunnad användning för avsett ändamål.
    13 §. 1—7. Fråga, om jämlikt paragrafens andra moment hinder förelåg mot avstyckning inom strandskyddsområde, har varit föremål för prövning i rättsfallen NJA 1968 s. 400, 1969 s. 123, 1970 s. 200 och 1971 s. 421. I det första och det tredje av dessa rättsfall har även fråga rörande förekomsten av avstyckningshinder jämlikt 3 mom. första stycket av paragrafen — eller således fråga, huruvida avstyckning kunde föranleda olämplig tätbebyggelse eller motverka lämplig planläggning — förelegat till bedömande. Samma fråga har prövats jämväl i rättsfallen NJA 1966 s. 526 samt 1967 s. 101 och 472.3
    15 §. Sedan talan fullföljts mot förrättning, varigenom avstyckning på grund av köpehandling verkställts, träffade säljaren och köparen överens-

 

2 Ett utförligare omnämnande av rättsfallet NJA 1967 s. 482 förekommer i den av Grönfors utarbetade översikten av svensk rättspraxis i transporträtt 1966—1970 (SvJT 1972 s. 294).
3 Om den utveckling rättspraxis efterhand undergått vid tillämpningen av 3 mom. första stycket, se prop. 1969: 128 s. B137.

28 Å. Braunsteinkommelse om vissa ändringar i fråga om styckningsdelarnas omfattning och rättigheter. Ändringarna har ansetts kunna komma under bedömande i målet och föranleda återförvisning av förrättningen. (NJA 1971 s. 113.)
    21 kap. 15 §. Dom av allmän domstol i äganderättstvist, som yppats utan sammanhang med jorddelningsförrättning, erhåller ej verkan mot fastighet,som icke ansetts berörd av tvisten och vars ägare därför ej fört talan i denna (SvJT 1966 rf s. 24).4

 

Övriga författningar

 

Sammanläggningslagen. 1 §. Stadgandet i paragrafens första stycke, enligt vilket för sammanläggning fordras att fastigheterna är i en ägares hand, utgör icke hinder mot att sammanlägga fastigheter, vilka var för sig har mer än en ägare. En förutsättning härför är dock att samäganderätt föreligger sålunda, att varje ägare har samma andel i envar av fastigheterna.5Om tillämpning av denna förutsättning har varit fråga i rättsfallet NJA 1966 s. 347.15 §. Ägodelningsdomare har ansetts behörig att avskriva sammanläggningsärende i anledning av gjord återkallelse. Efter sådan avskrivning har återtagande av återkallelsen funnits icke kunna ske. (SvJT 1969 rf s. 16.)
    Ensittarlagen. I §. Sedan lösningsrätt till visst område år 1947 tillerkänts A, yrkade B såsom ägare till ett hus inom området lösningsrätt till ett mindre område närmast omkring huset. Enär emellertid huset åren 1935—1944 ägts av A och förutsättningar redan då förelegat för 1947 års inlösen, har frågan om lösningsrätt för B ansetts böra bedömas som om huset och det mindre området däromkring under nämnda tid varit i samme ägares hand. Lösningsrätt har därför ej medgivits B. (NJA 1971 s. 290.)
    12 kap. 4 § jordabalken. Se ovan under Jorddelningslagen 7 kap. 3 § 1.
    Lagen om allmänna vägar. 18 §. Vägrätt innebär befogenhet att med nyttjanderätt taga i anspråk mark för vägändamål. När annat ej överenskommits, innefattar vägrätten icke rätt för väghållaren att tillgodogöra sig grus, som uttages vid schaktning för byggande av vägen. (NJA 1968 s. 94.) 65 §. Ansökan om återställande av försutten tid för överklagande av beslut av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen angående fastställande av arbetsplan för anläggning av allmän väg m. m. har ansetts tillhöra HD:s upptagande (NJA 1967 s. 214).
    Lagen om enskilda vägar. 20 §. Då den ene av två gode män, vilka vid förrättning biträtt förrättningsmannen, varit vald till god man vid lantmäteriförrättningar, har den omständigheten, att han ännu ej avlagt sådan ed som avses i 2 kap. 8 § JDL, ansetts icke ha medfört obehörighet för honom att som god man biträda vid förrättningen (NJA 1971 s. 380).37 §. I fråga om rättsfallet NJA 1967 s. 51, vilket rör spörsmål om nödvändig processgemenskap vid besvär över förrättning, hänvisas till SvJT 1969 s. 926 f, där rättsfallet ingående kommenteras av Welamson i dennes översikt av svensk rättspraxis i processrätt 1963—1967.
    Äldre jorddelningsförfattningar. 1—2. Se ovan under Jorddelningslagen 7 kap. 3 § 1—2. — 3. Vid laga skifte å fäbodskog år 1853 utlades, jämte

 

4 Rättsfallet behandlas något utförligare i Welamsons översikt av svensk processrättslig praxis 1963—1967 (SvJT 1969 s. 965).
5 Se Rodhe, Om fastighetsindelningen och dess betydelse (1941) s. 81 not 8, Henkow och von Schultz, Avstyckning och sammanläggning beträffande fastigheter å landet (1948) s. 200 samt prop. 1969: 128 s. B718.

Jorddelningsmål 1966—1971 29skogslotter för delägarna i skifteslaget, en vallsamfällighet kring fäboden, avsedd att tillgodose dennas behov av ved, stängselvirke o. dyl. Under 1890-talet försåldes vid två olika tillfällen till ett skogsbolag vissa andelar i fäbodskogen. Ehuru särskilt de ordalag, som kommit till användning i den tidigare av de båda fångeshandlingarna, kunde anses ge stöd för antagande, att andelar i samfälligheten inbegripits i förvärven, har dock med hänsyn till andra föreliggande omständigheter — bl. a. vad av skifteshandlingarna framgick rörande ändamålet med samfälligheten samt vad i övrigt upplysts angående förhållandena under senare delen av 1800-talet vid fäbodbruk på orten ävensom förebragt utredning om hur samfälligheten därefter hävdats — åt förvärven givits den tolkningen, att vallandelar icke ingått i desamma. (NJA 1970 s. 42.) — 4. Vid ett år 1856 fastställt laga skifte å bl. a. utmarken till ett hemman upptogs i delningsbeskrivningen under samfällighetsrubrik ett flygsandsområde. Oaktat denna redovisning av området har med hänsyn till särskilda omständigheter — bland dem hävdeförhållandena såväl vid tiden för skiftet som sedermera intill modern tid — området ansetts ha ingått i delningen och såsom impediment tillfallit de intillliggande, i utmarken utlagda skifteslotterna. (NJA 1968 s. 30.)6

 

6 Se Ljungman och Stjernquist, Den rättsliga kontrollen över mark och vatten I (5 uppl. 1970) s. 71 not. 6 a.