Utredning rörande överprövning av hyresnämnds avgöranden
Statsrådet Lidbom har tillkallat sakkunniga för översyn av gällande bestämmelser om överprövning av hyresnämnds beslut. I direktiven ges inledningsvis en redogörelse för hithörande bestämmelser. Dessa innebär i korthet att beslut i s. k. bruksvärdesmål enligt hyreslagen — mål om prövning av förstagångshyra och om villkor för förlängning av hyresavtal — får klandras hos fastighetsdomstol men inte föras vidare därifrån, att beslut i besittningsskyddsmål får efter klander hos fastighetsdomstol föras till hovrätt såsom sista instans, därvid hovrätten i vissa fall får anledning av fastställa villkor för förlängning av hyresavtal, att beslut i ärenden enligt hyresregleringslagen om fastställande eller ändring av bashyra prövas i andra och sista instans av statens hyresråd samt att hyresnämndsbeslut i frågor om tvångsförvaltning av bostadsfastighet kan

via fastighetsdomstol och hovrätt föras upp till högsta domstolen. Enligt det förslag till bostadssaneringslag som nyligen remitterats till lagrådet skall, såsom ett provisorium, den ordningen gälla att beslut av hyresnämnd i vissa frågor enligt lagen skall föras till Svea hovrätt och att hovrättens avgöranden skall få överklagas hos högsta domstolen. Enligt direktiven har erfarenheterna av hyresnämndsförfarandet i mål enligt hyreslagen överlag varit goda; inte minst i bruksvärdesmålen har förfarandet, med dess medverkan av företrädare för hyresmarknadens organisationer, varit ändamålsenligt. Däremot har gällande regler för överprövning av hyresnämndsbeslut i sådana mål inte givit lika positiva erfarenheter. Tanken bakom nuvarande ordning var att prövningen skulle ha sin tyngdpunkt hos hyresnämnderna och att dessa skulle snabbt utveckla en enhetlig praxis, som skulle göra vägledande avgöranden från en överinstans överflödiga. Utvecklingen har emellertid inte motsvarat dessa avsikter. Den diskussion som har förts om överprövningsreglerna har i stället visat, att nuvarande ordning inte tillräckligt väl tillgodoser behovet av enhetlig praxis. Därför bör undersökas på vad sätt en förbättring kan uppnås genom att möjlighet skapas till vägledande avgöranden av en auktoritativ sista instans. Med hänsyn till att bruksvärdesmålen — och detsamma gäller saneringsmålen enligt förslaget till bostadssaneringslag — får sägas kräva mer av hyrespolitisk överblick än av rättsliga bedömningar och till att partsorganisationerna på hyresmarknaden bör beredas möjlighet att medverka vid prövning av målen även i högre instans, anvisas de sakkunniga att överväga en ordning, som innebär att hyresnämnds beslut i bruksvärdes- och saneringsmål får överklagas inte till allmän domstol utan till hyresrådet. Detta bör då ombildas och byggas ut till en överinstans för sådana mål. De sakkunniga skall pröva om även andra kategorier av mål, i första hand mål om tvångsförvaltning av bostadsfastighet, bör kunna föras dit. I vad gäller besittningsskyddstvister, vilka i allmänhet innehåller mer av rättsfrågor än t. ex. bruksvärdesmålen och vilka inte ställer samma krav som dessa på teknisk sakkunskap, bör emellertid enligt direktiven överprövningen även i fortsättningen ske inom de allmänna domstolarnas ram. En sådan lösning torde medföra att det blir nödvändigt att vid överprövningen av hyresnämndsbeslut helt skilja hyressättnings- och besittningsskyddstvister åt. En sådan ändring borde enligt direktiven dock kunna genomföras utan större svårigheter. Denna fråga skall närmare övervägas av de sakkunniga.
 

O. B.