Huvudlinjerna i den nya lagen och några synpunkter med anledningav Bomans kritik
Undertecknad, som hör till dem som inom justitiedepartementet sysslat med arbete på det förenklade rättegångsförfarandet, har lämnats tillfälle att ta del av och kommentera professor Bomans reflexioner. Innan jag tar upp dem till skärskådan bör jag kanske lämna en något närmare orientering om hur lagstiftningsärendet har bedrivits och om vad förslaget innebär.

    Rättegångsordningen enligt RB bygger på principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Allmän enighet torde råda om att de medfört en i väsentliga avseenden bättre process än den som erbjöds tidigare. Emellertid har reglerna under senare år blivit föremål för kritik. Framför allt har kritiken gått ut på att rättegångskostnaderna blir alltför höga, särskilt i tvistemål om mindre värden. Kostnaderna anses ha nått en sådan nivå att rättegång om sådana värden i regel inte är en realistisk möjlighet.
    Frågan hur detta problem skall kunna bemästras togs under våren 1971 upp inom justitiedepartementet. Arbetet ledde till en diskussionspromemoria angående förenklat rättegångsförfarande i konsumenttvister m. m. (Ju 1971: 9). Vid sammanträden i juni samma år diskuterades innehållet i promemorian med företrädare för ett stort antal myndigheter och organisationer. Mot denna bakgrund upprättades i början av 1972 en ny promemoria angående rättegången i mindre tvistemål med förslag till lagstiftning (Ds Ju 1972: 6). För ett utförligt referat av förslaget kan hänvisas till SvJT 1972 s. 394 ff.
    Promemorieförslaget har remissbehandlats. Därefter har förslag till lag om rättegången i tvistemål om mindre värden och till vissa ändringar i bl. a. rättshjälpslagen remitterats till lagrådet. Lagrådet har godtagit de principer på vilka förslagen vilar. Efter vissa jämkningar som föranletts av lagrådsgranskningen har Kungl. Maj:t den 23 mars 1973 genom proposition föreslagit riksdagen att anta lagförslagen (prop. 1973:87). Ärendet väntas komma upp till behandling först vid höstriksdagen. Ikraftträdandet är satt till den 1 januari 1974 men torde komma att uppskjutas till den 1 juli 1974.
    I promemorian anges som en grundläggande målsättning för ett förenklat rättegångsförfarande att sådana förenklingar måste åstadkommas att kostnaderna blir betydligt lägre utan att befogade rättssäkerhetskrav eftersätts. Med hänvisning till att behovet av biträde i särskilt hög grad leder till höga rättegångskostnader bör förfarandet utformas så att parterna kan föra sin talan utan biträdeshjälp. Mot denna bakgrund föreslogs i promemorian i huvudsak följande allmänna riktlinjer.
    Förfarandet är i princip tillämpligt i alla dispositiva tvistemål som rör ett mindre värde. Som värdegräns gäller ett halvt basbelopp enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Målen skall i tingsrätt handläggas av ensamdomare. Rätten åläggs en betydligt utökad skyldighet att biträda och vägleda parterna. En särskild tjänsteman vid varje tingsrätt skall tillhandagå de rättssökande med råd och upplysningar. Ökade möjligheter till skriftlig handläggning införs. Beträffande rättegångskostnaderna skall gälla att biträdesersättning inte blir er-

sättningsgill. Möjligheterna till kvittning av kostnaderna vidgas. Rätten att fullfölja talan till hovrätt begränsas i viss utsträckning.
    Promemorians riktlinjer för ett förenklat förfarande har föranlett starkt delade meningar under remissbehandlingen. Många remissinstanser — däribland KO, fackliga organisationer och företrädare för näringslivet — har ansett att promemorian ger uttryck för en realistisk syn på civilprocessen. De angivna riktlinjerna anses av dessa remissinstanser göra det möjligt och rimligt från ekonomisk synpunktför den enskilde att hävda sin rätt även om det gäller mindre värden och att en reform efter dessa riktlinjer ger ett stort antal människor väsentligt ökad rättssäkerhet.
    Andra remissinstanser — däribland praktiskt taget alla hörda hovrätter, tingsrätter och rättshjälpsanstalter samt organisationer som företräder domare och advokater — har emellertid intagit en starkt kritisk hållning till de angivna riktlinjerna för ett förenklat förfarande. Som skäl för denna ståndpunkt har i allmänhet åberopats att advokaternas insatser i processen inte på det sätt som föreslagits kan ersättas av bistånd och vägledning från domstolens sida utan allvarliga faror för rättssäkerheten.
    I propositionen kritiseras nuvarande ordning främst från kostnadssynpunkt. Det erinras bl. a. om att gjorda undersökningar visar att rättegångskostnaderna enbart i underrätt i dispositiva tvistemål om värden under 3 000 kr. genomsnittligt uppgår till nära nog samma belopp som det tvisten gäller. I nästan en tredjedel av fallen är det t. o. m. så, framhålls det, att kostnaderna överstiger värdet av tvisteföremålet. Huvuddelen av kostnaderna avser arvode åt juridiskt biträde.
    Det höga kostnadsläget utgör enligt departementschefen ett allvarligt rättssäkerhetsproblem när det gäller tvister om mindre värden. Ett särskilt problem är att det är utomordentligt svårt för den enskilde att förutse hur höga kostnaderna kan komma att bli i det enskilda fallet. Detta sammanhänger bl. a. med möjligheterna till fullföljd. Det måste antas att den enskilde med hänsyn främst till kostnadsrisken drar sig för att föra en tvist om ett mindre värde till domstol även i många fall när hans anspråk framstår som berättigade. Han är istället hänvisad till att försöka komma fram till en uppgörelse utom rätta. Förutsättningarna för en rimlig uppgörelse är emellertid osäkra eftersom en rättegång i många fall inte är ett realistiskt alternativ. Härigenom uppstår en risk att de konfliktlösningar som har bestämts genom civilrättslig lagstiftning inte tränger igenom på ett effektivt sätt.
    I propositionen konstateras vidare att den rättssökandes kostnads-

risk visserligen begränsas i hög grad genom den nyligen antagna rättshjälpsreformen. Det framhålls emellertid också att reglerna om kostnadsbidrag gör att den relativa kostnadsrisken blir alltför hög när det gäller tvister om mindre värden. Vidare sägs att det, oavsett vem som står för kostnaderna, är angeläget att rättegångsförfarandet utformas så att kostnaderna står i rimlig proportion till tvisteföremålets värde.
    Med hänvisning bl. a. till dessa synpunkter uttalas att det föreligger ett starkt behov av att inrätta ett lättillgängligt förfarande för att lösa tvister om mindre värden och att detta förfarande bör förläggas till de allmänna domstolarna. Målsättningen bör vara att åstadkomma ett mindre kostnadskrävande förfarande utan att rimliga krav på rättssäkerhet eftersätts. Beträffande kostnaderna understryks också önskemålet att de bör vara i görligaste mån möjliga att överblicka på förhand.
    Mot bakgrund av dessa allmänna överväganden läggs i propositionen fram lagförslag som i huvudsak bygger på promemorians förslag. I vissa betydelsefulla avseenden har dock jämkningar skett. Bl. a. har tillämpningsområdet begränsats så att särskilt betydelsefulla tvister förts över till ordinär process. Vidare har vissa begränsningar och preciseringar gjorts i fråga om domstolarnas bistånd och vägledning åt parterna.
    I propositionen understryks särskilt att det inte är avsett att domstolarna skall överta allmänna reklamationsnämndens arbetsuppgifter. Nämnden och domstolarna bör i stället fungera som komplement åt varandra.
    I fråga om tillämpningsområdet gäller att det omfattar dispositiva tvistemål under en viss värdegräns. Denna har bestämts till hälften av basbeloppet för oktober näst föregående år, d. v. s. f. n. 3 650 kr. Undantag görs för det fallet att part yrkar ordinär process och därvid gör sannolikt att målets utgång är av synnerlig betydelse för andra föreliggande rättsförhållanden. Vidare undantas bl. a. mål som av tingsrätt skall handläggas i särskild sammansättning, t. ex. mål om arrende eller hyra.
    Även om värdet är högre än ett halvt basbelopp kan tvister under vissa betingelser tas upp enligt den nya lagen. Detta är fallet om tvisten huvudsakligen rör fråga varöver utlåtande har avgetts av allmänna reklamationsnämnden eller om parterna är ense om att lagen skall tillämpas och rätten finner det lämpligt.
    Skiljeklausul får inte göras gällande i konsumenttvister, om tvisteföremålets värde inte är högre än ett halvt basbelopp. De utgör alltså inte rättegångshinder i sådana tvister.

    I fråga om förfarandets formella gestaltning har man lämnat RB:s uppdelning på förberedelse och huvudförhandling. Domstolarna ges i stället frihet att utforma förfarandet efter vad som i det enskilda fallet framstår som lämpligast. Muntlighet är visserligen huvudregel men enbart skriftlig handläggning är också möjlig. Vidare är olika kombinationer av muntlighet och skriftlighet tänkbara. Förfarandet inleds genom att käranden ansöker om stämning. I samband med att svaranden delges stämningen föreläggs han att yttra sig. Yttrandet får göras skriftligen eller muntligen. Normalt skall parterna därefter kallas till sammanträde. Avsikten är att målet skall kunna avgöras efter ett enda sammanträde.
    En grundtanke enligt den nya ordningen är att parterna i regel inte behöver anlita juridiskt biträde. Rätten tilldelas därför en betydligt mer aktiv roll än f. n. Rätten skall i större utsträckning än vad som nu sker bistå parterna på olika sätt. Det förutsätts att bistånd skall lämnas såväl innan tvisten har framskridit så långt att rättegång är aktuell som därefter. I det tidigare skedet skall domstolarna lämna allmän information angående vart den rättssökande kan vända sig i olika situationer. Är fråga om konsumenttvist skall den rättssökande kunna få t. ex. närmare upplysningar angående förutsättningarna för prövning hos allmänna reklamationsnämnden. I ett senare skede kan den som vill väcka talan behöva anvisningar för att fylla i formulär till stämningsansökan. Vidare kan han behöva närmare upplysningarom hur handläggningen av ett mål normalt gestaltar sig, vilka beviskrav som gäller och om innebörden av gällande regler om rättegångskostnader. Svaranden kan också ha ett motsvarande behov av bistånd. Även i nu berörda situationer skall domstolarna hjälpa de rättssökande.
    En eller flera befattningshavare vid varje tingsrätt får till uppgift att tillgodose det nu berörda hjälpbehovet. Detta förutsätts ske vid telefonmottagning eller vid personliga besök av de rättssökande vid domstolen. Rätten skall på begäran tillhandahålla skriftlig information om hur de bör förfara i olika typsituationer. Blanketter för ansökningar om prövning hos t. ex. domstolarna och reklamationsorganen skall också finnas tillgängliga.
    En viktig nyhet är att rättens materiella processledning skall vara betydligt mer aktiv än vad som normalt är fallet enligt nuvarande ordning. Domaren skall kunna gå längre än till att försöka avhjälpa ofullständighet eller otydlighet. Genom frågor till parterna skall han kunna efterforska om det finns någon omständighet som inte har berörts i målet. Skulle så vara fallet skall han kunna direkt påpeka detta för parten. En sådan efterforskning måste dock enligt motiven ske

med försiktighet så att den inte leder till att förfarandet blir tungrott och vidlyftigt. Beträffande bevisningen skall domaren kunna framhålla för part att viss omständighet måste bevisas eller i uppenbara fall, att den åberopade bevisningen förefaller vara otillräcklig. Han skall vidare kunna fråga parterna om det finns någon som kan uttala sig om ett tvistigt och för målets utgång relevant sakförhållande. Framkommer det då — eller i övrigt under handläggningen — att någon lämpligen bör höras som vittne skall domaren vara oförhindrad att påpeka detta för parterna.
    Även rättens förlikningsverksamhet får en mer framträdande roll.Det föreskrivs sålunda att rätten skall söka förlika parterna om inte särskilda skäl föranleder annat.
    Målen föreslås bli handlagda av ensamdomare.
    I fråga om rättegångskostnaderna präglas den nya ordningen av en strävan att i görligaste mån få ned parternas utgifter. RB:s regler i 18 kap. om fördelning av rättegångskostnaderna skall visserligen gälla. Emellertid görs vissa begränsningar beträffande vilka kostnadsposter som skall vara ersättningsgilla. Den viktigaste ändringen i förhållande till nuvarande ordning är att biträdesersättning ersätts endast i den mån den motsvarar rådgivning enligt rättshjälpslagen. Anknytningen till rättshjälpslagen innebär att ersättningsrätten är maximerad till f. n. 50 kr. I övrigt begränsas ersättningsrätten till avgift för stämningsansökan och kostnad för inställelse, vittnesbevisning, översättning av handling och inkassoåtgärd. Kostnad för sakkunnig som har utsetts av rätten utgår av allmänna medel och stannar på statsverket.
    Möjligheterna att fullfölja talan från tingsrätt till hovrätt har underkastats vissa begränsningar. Det har nämligen ansetts att obegränsade möjligheter till fullföljd skulle kunna allvarligt motverka syftet med den nya ordningen, att åstadkomma ett snabbt och kostnadsmässigt rimligt förfarande. För fullföljd till hovrätt krävs sålunda prövningstillstånd. Dispensgrunderna har i huvudsak utformats med reglerna i 54 kap. 10 § RB för fullföljd till HD som förebild. Utrymmet för dispens är dock något större. Dispensfrågor avgörs av två ledamöter av hovrätten.
    Lagen gäller i princip även i hovrätt. Förfarandet där skall emellertid i regel vara skriftligt. För HD:s del gäller de nya kostnadsreglerna fullt ut. Beträffande förfarandet i HD innebär däremot de nya reglerna i stort sett inga ändringar i förhållande till vad som gäller nu.
    Rättshjälpslagen är i princip tillämplig inom tillämpningsområdet för det förenklade förfarandet. Såväl rådgivning som allmän rättshjälp skall alltså kunna komma i fråga. Vid allmän rättshjälp skall

dock biträdesförordnande normalt inte meddelas. Förfarandet anses vara utformat på ett sådant sätt att part normalt skall kunna föra sin talan utan biträde. I vissa situationer anses dock biträdesförordnande motiverat. Detta kan enligt motiven vara fallet när part har särskilda svårigheter att tillvarata sina intressen, t. ex. på grund av sjukdom, språksvårigheter, hög ålder eller liknande personliga förhållanden.
    I propositionen betonas de nya krav på domarpersonalen som reformen kommer att ställa. Det ställs i utsikt att den närmast berörda domarpersonalen genom kurser eller på annat sätt får information och utbildning innan den nya ordningen träder i kraft.
    Och nu till Bomans reflexioner. Inledningsvis berörs några av de svagheter i nuvarande ordning som har lett till att den nya lagen har ansetts nödvändig. Boman fäster uppmärksamheten på några viktiga nyheter i lagen, de nya kostnadsreglerna, rättens nya uppgifter i fråga om hjälp åt parterna och fullföljdsbegränsningarna, och konstaterar att dessa lösningar är utmärkta eller åtminstone bra. Till vad som anförs i den delen finns ingenting att tillägga i detta sammanhang.
    I fortsättningen är reflexionerna mer kritiska. Först ägnas ett förhållandevis stort utrymme åt frågan om hur värdegränsen om ett halvt basbelopp påverkas av reglerna om ändring av talan och kumulation. Boman kommer visserligen fram till att den ordning som förordas i motiven är rimlig men han är inte nöjd med vare sig lagtexten eller motiveringen.
    För att göra diskussionen begriplig för dem som inte har tillgång till propositionen bör kanske något sägas om vad som står i lagtext och motiv. Enligt 1 § första stycket skall lagen tillämpas om värdet av vad som yrkas ej överstiger hälften av basbeloppet. I paragrafens tredje stycke anges att med värde enligt första stycket avses det värde som vid tiden för talans väckande kan antas gälla. I motiven (s.175 f) berörs först det fallet att käranden samtidigt väcker flera käromål mot samma svarande. Det erinras om att käromålen i detta fall enligt 14 kap. 1 § RB skall handläggas i en rättegång om de stöder sig på väsentligen samma grund. Som exempel nämns att käranden i ett skadeståndsmål yrkar ersättning såväl för förlorad arbetsersättning och sjukvårdskostnad som för sveda och värk. I sådana situationer bör, sägs det, tvisteföremålets värde bestämmas genom en sammanräkning av de olika yrkandena. Några rader längre ned tar man upp några fall där värdet under handläggningens gång förändras så att värdegränsen kommer att underskridas eller överskridas. För det förra fallet, t. ex. när talan återkallas delvis, anges att övergång från ordinärt till förenklat förfarande inte är tillåten. Detta anses följa av 1 § tredje stycket. För det senare fallet, att värdegränsen överskrids，

anges att samma hinder inte möter att överföra ett mål från det förenklade förfarandet till ordinär process. Som exempel nämns olika fall av ändring av talan och kumulation. Sammanfattningsvis anförs om dessa fall att det sagda innebär att värderingen av tvisteföremålet anknyts till tidpunkten när den senare talan väcks, d. v. s. i stämningsfallen då stämningsansökan inkom och i ändringsfallen då talan muntligen eller skriftligen framställdes inför rätten.
    Mot denna bakgrund torde till en början kunna konstateras att den som läser motiven knappast kan missförstå lagstiftarens avsikter. Men inte heller den som utan tillgång till motiven betraktar 1 § torde rimligen kunna komma till annat resultat. Redan Bomans funderingar om alternativa tolkningsmöjligheter synes ge belägg för detta. I och för sig hade man givetvis kunnat ge en särskild föreskrift för ändrings- och kumulationsfallen. Att tynga lagtexten med regler med tanke på de tämligen marginella situationer Boman berör ansågs dock inte påkallat.
    Vidare uttalar Boman tveksamhet inför de möjligheter som ges att kalla part vid äventyr av antingen tredskodom eller målets avgörandei sak utan hinder av partens utevaro. Som skäl för tveksamheten anförs bl. a. att den tillstädeskomne parten kan komma att begära fullständig materiell prövning i okunnighet om att han därmed kan förlora ett mål som han skulle ha vunnit om han begärt tredskodom. Det anses tveksamt om man bör ha en sådan ordning när parterna beräknas processa utan ombud. Med anledning av det sagda kan till en början framhållas att bestämmelsen tillkommit främst för att skydda den tillstädeskomne parten mot obstruktion i form av utevaro åtföljd av ansökan om återvinning. Vidare kan erinras om att lagrummet —som det också framhålls i motiven — är avsett att tillämpas restriktivt. Dessutom bygger regeln på den förutsättningen att rätten alltid klargör för parten vad det rent tekniskt innebär att den ena eller den andra påföljden tillämpas. Mot denna bakgrund förefaller det svårt att dela Bomans tveksamhet.
    Övriga reflexioner berör några mer grundläggande frågor. I ett särskilt avsnitt riktas häftig kritik mot att man i den nya lagen frångått den formella uppdelningen av handläggningen i förberedelse och huvudförhandling och att man saknar bestämmelse om att bevisning som tagits upp vid ett sammanträde måste tas upp på nytt om avsevärd tid förflutit innan bevisningen skall värderas. Lagens ståndpunkt anses utgöra en svår felbedömning.
    Vad först beträffar slopandet av den formella uppdelningen av handläggningen återkommer Boman gång efter annan till att någon har han tvärtom uttalat att han är övertygad om att tillämpningen

form av förberedelse är erforderlig. I annat fall, säger han, riskerar man uppskov eller att målet avgörs på ofullständig utredning. Till detta är bara att säga att man enligt den nya ordningen givetvis inte skall avstå från att förbereda målen. Tvärtom innehåller propositionen på åtskilliga ställen anvisningar om att målen skall förberedas. Det kan kanske vara tillräckligt att citera några rader. På s. 188 står bl. a. följande: "När en godtagbar ansökan om stämning föreligger, skall målet enligt gällande ordning förberedas med sikte på huvudförhandling. I det förenklade förfarandet skall någon huvudförhandling inte äga rum. Däremot skall som framgår av 15 § sammanträde i regel hållas. I regel bör därför handläggningen inriktas på att målet blir så förberett att det kan avgöras vid sammanträdet." På s. 164 anvisas möjligheten att genom förberedande kontakter med parterna få klarhet i vilken bevisning som behövs och se till att den finns tillgänglig vid sammanträdet. Även på s. 189 finns uttalanden av intresse. Det sägs där bl. a. att det ofta, om någon av parterna åberopat muntlig bevisning, torde vara motiverat att genom ytterligare kontakt med parterna, antingen skriftligen eller per telefon, söka skapa klarhet i om bevisningen verkligen är nödvändig. Oron på den här punkten förefaller mot denna bakgrund betydligt överdriven.
    Det förefaller som om Boman utgår från att RB:s uppdelning av handläggningen i förberedelse och huvudförhandling är nödvändig för att garantera den s. k. bevisomedelbarheten. Givetvis ligger det inte till på det sättet. Ingenting skulle i och för sig ha hindrat att man i den nya lagen infört en formell garanti för bevisomedelbarhet enbart genom en särskild bestämmelse av innebörd att muntlig bevisning måste tas upp på nytt om viss tid förflutit från den första bevisupptagningen. När man nu har avstått från en sådan bestämmelse beror detta givetvis inte på att man velat överge principen om bevisomedelbarhet. Tanken har i stället varit att ge domaren en något större frihet än vad RB medger att avgöra vad principen kräver i det enskilda fallet.
    Därmed är jag inne på det som Boman anser vara den andra svåra felbedömningen i lagförslaget, nämligen att man i stor utsträckning slopat RB:s formföreskrifter för förfarandet. Tanken bakom förslaget i den delen har givetvis varit att man genom att förenkla förfarandet skall göra det lättare för parterna att klara av det och att nedbringa processkostnaderna. Boman anser tydligen att man här har valt fel väg. Hans ståndpunkt tycks väsentligen grunda sig på misstro både mot parterna och mot domarkåren. Till detta är bara att säga att justitieministern inte delar hans uppfattning. Angående domarkåren av den nya ordningen kommer att ske med omdöme och ansvar

(prop. s. 145).
    Beträffande vad Boman anför i fråga om formföreskrifter för vad svaromål skall innehålla kan tilläggas att det i propositionen uttalas (s. 188) att svaromålet i huvudsak bör innehålla de uppgifter som sägs i 42 kap. 7 § RB och att det i föreläggandet till svaranden bör tydligt anges vilka krav som ställs på yttrandet. Det har förutsatts att domstolarna för svaromålen skall använda särskilda blanketter med lättillgängliga anvisningar.
    I anledning av Bomans reflexioner bör slutligen nämnas att justitieministern ingalunda är främmande för att den föreslagna ordningen så småningom kan behöva ses över. Han uttalar i propositionen bl. a. att han inom kort kommer att ta upp frågan om en utredning för en allmän översyn av civilprocessen. Därvid bör, säger han, de lösningar som nu föreslås kunna ses över och eventuellt modifieras mot bakgrund av gjorda erfarenheter. En reform beträffande mål om mindre värden kan enligt hans mening i viss mån ses som en försöksverksamhet, som får följas med uppmärksamhet och utvärderas.
 

Sigvard Holstad