RÄTTSSOCIOLOGI. En antologi redigerad av Stig Edling och Göran Elwin. Sthlm 1973. Wahlström & Widstrand. 236 s. Kr. 32,50.

 

Rättssociologin har alltjämt en undanskymd plats i Sverige även om en ändring håller på att ske. Det konstateras i förordet till denna bok. Förhållandet har nog inte enbart att göra med rättsvetenskaplig tröghet. Den allmänna sociologin i Sverige har knappast varit särskilt vital och expansiv internationellt sett. Idémässig försiktighet och en ortodox metodinställning har varit till hinder för undersökningar av originell och verkligt intresseväckande karaktär. Går man till Norge, finner man ett sociologiskt forskningsklimat som på ett helt annat sätt varit livgivande för olika grenar av samhällsforskning.
    Det är därför en vällovlig insats när jur. kand. Stig Edling och docent Göran Elwin, själva straffrättsspecialister och kriminologer, gett ut en samling rättssociologiska uppsatser. Betecknande nog är de flesta bidragen utländska, och av de tolv författarna är inte mindre än åtta norrmän. Inte alla medverkande är professionella sociologer. Det ger anledning att betona något. Det är givetvis bra om juristerna, teoretiker såväl som praktiker, får viss sociologisk metodskolning. Mycket skulle emellertid vara vunnet enbart om en mer sociologisk attityd till problemen fick större utbredning och genomslag.
    Arbetet inleds av osloprofessorn Thomas Mathiesen med en tankeväckande översikt över de samhällsvetenskapliga huvudriktningarna och deras rättssociologiska varianter. Den rättssociologi som ligger närmast juridiken lägger huvudvikten vid de rättsliga normerna, deras tillkomst och funktion. För en annan strömning är ett individcentrerat perspektiv på rättsordningen det intressantaste. En tredje riktning ser rätten som en återspegling av mångahanda maktförhållanden bland vilka samhällelig och annan normgivning ingår som delfaktorer, möjligen inte de viktigaste. För Mathiesen och många yngre rättssociologer med honom är detta perspektiv det grundläggande.
    Inte helt korresponderande mot denna indelning har materialet grup-

perats i tre avsnitt, försedda med en sammanfattning.
    Det första avsnittet behandlar lagstiftningens styrande och kontrollerande funktioner. Amerikanen Chambliss belyser hur lagstiftning, t. ex. lösdriverilagar, kunnat utnyttjas för att främja ekonomiska elitgruppers intressen. Nyligen har en grundlig svensk analys på samma tema, "Rätten i klasskampen — en studie i rättens funktioner", lagts fram av Per Eklund i Landsorganisationens jubileumsskrift "Tvärsnitt". Vidare diskuterar Per Stjernquist på vilka vägar lagstiftningen kan tänkas förändra de sociala beteendena, ett ämne som lämnat fritt fram för allsköns tyckande och som fortfarande gör det även om forskningsläget i dag inte är lika dystert som när artikeln först publicerades 1962.
    Det största avsnittet har ägnats metoderna för konfliktlösning, främst via myndigheter. Vilhelm Aubert skriver om "lösning av konflikter i par och trekant". Torstein Eckhoff och Knut Dahl Jacobsen analyserar "ansvar och rationalitet i politiskt och juridiskt beslutsfattande". Tove Stang Dahl ställer de olika nämnderna i social- och kriminalvården, "de okontrollerbara nämnderna", i kritisk belysning. Till sist behandlas lagtolkningens funktioner av Stig Strömholm.
    Låt mig dröja något vid Auberts uppsats, som dock har beröringspunkter med Eckhoff-Jacobsens och Strömholms bidrag. Aubert skiljer mellan intressekonflikter och värdekonflikter. En intressekonflikt hänför sig till själva motsättningen mellan två parter rörande ett objekt som det råder knapphet på. Vid en värdekonflikt gäller oenigheten objektets normativa status. En intressekonflikt kan emellertid övergå till en värdekonflikt, som då den överlämnas till behandling av en tredje man, t. ex. en domstol. När parterna söker lösa tvisten på egen hand, kan de inom vida gränser fritt söka den lösning som de finner fördelaktigast för sig, de kan agera "kausalt" eller "funktionellt" som Aubert uttrycker det. När det kommit till rättegång åter, är både parter och domstol bundna av generella normer som kraftigt begränsar valet av lösningar och som vanligtvis leder till ett antingen-eller i förhållande till partsståndpunkterna. Detta kommer Aubert att avslutningsvis ställa frågan varför inte alla konflikter löses genom förhandlingar mellan parterna när så kan ske. Han besvarar den inte men har delvis närmat sig den i andra sammanhang.
    Det är givetvis ytterst betydelsefullt att söka klargöra vad som principiellt karakteriserar olika konfliktlösningsmetoder, deras styrka och svagheter. Men samtidigt får man ju vara medveten om att beslutsprocessen kan variera åtskilligt vid en och samma metod. Förhandlingar kan präglas både av funktionellt och av normativt tänkande, medlare och skiljemän kan ha olika uppfattning om hur de i princip bör agera. I vart fall är det långtifrån givet att det skall gå till på det eller det sättet. Undertecknad har länge pläderat för att domstolarnas prövningsmetod i förmögenhetsrättsliga tvister borde närmas de handlingsmönster som är typiska för ett väl fungerande förhandlande. Åtminstone borde en sådan omstrukturering kunna ske i vissa typer av tvistefrågor eller när parterna själva påkallar en rättsprövning efter friare kriterier. Man kan gå mer eller mindre långt i denna riktning men problemet bör gå att lösa — med en sociologisk approach! Enligt min mening borde också straffrättsprocessen ges mer av verklig förhandlingskaraktär; den tilltalades egen uppfattning om lämplig påföljd borde tillmätas större betydelse.

    Den sista delen av antologin är betitlad "rätten och allmänheten". Individens ställning visavi lagar, myndigheter och organisationer belyses. Henrik Tham beskriver vissa av låginkomstutredningens resultat. Han uppehåller sig vid de "politiskt fattigas" svårigheter att hävda sig inför myndigheterna; rättshjälpslagen har dock betytt ett stöd. Ståle Eskeland och Just Finne berättar om den rättshjälpsundersökning som genomfördes i Oslo vintern 1971 och som utvisade att ytterst få människor i socialt nedgångna miljöer är i stånd att av eget initiativ söka rättshjälp även när sådan erbjuds. Gunnar de Capua slutligen redogör för hur det uppsökande arbetet med den s. k. Jussbussen i Oslo gick till och vilka erfarenheter som vanns.

                                                                                                                                 Sten Edlund