Avveckling av små aktiebolag
Av professor KNUT RODHE
1973 års vårriksdag har beslutat höja den undre gränsen för aktiekapital från 5 000 kr. till 50 000 kr. Höjningen har såvitt angår nybildade aktiebolag trätt i kraft den 6 juni 1973.1
Frågan om den nya lagstiftningens tillämpning på äldre bolag ansågs emellertid inte mogen för avgörande under vårriksdagen utan uppsköts till hösten 1973.
Höstriksdagen har sedermera fattat beslut i denna fråga. De nya bestämmelserna har formen av ändringar i övergångsbestämmelserna till vårens lagändring.2 Jag skall i det följande redogöra för denna övergångsreglering och diskutera vissa i samband med denna uppkommande frågor.
Huvudregeln är att aktiebolag, vilkas aktiekapital understiger 50 000 kr., under en övergångstid fram till utgången av år 1978 har att välja mellan att öka sitt aktiekapital till 50 000 kr. och att träda i likvidation.
Beträffande ökning av aktiekapital har några särskilda bestämmelser inte givits. Ökning kan alltså ske i vanlig ordning genom nyemission eller fondemission.
Ett alternativ för nyemission kan i många fall tänkas bli att emissionen genomföres genom kvittning med ett av aktieägaren till bolaget lämnat lån. Ett annat tänkbart alternativ är att bolagets kreditgivare medger att aktieägare, som personligen ställt säkerhet för bolagets lån, får själv överta krediten och använda kreditbeloppet såsom tillskott vid nyemission.
Vid riksdagsbehandlingen påyrkades i en motion att statsmakterna skulle underlätta nyemissioner genom statlig garanti för lån till aktieägare. Utskottet menade emellertid, att man inte borde med konstlade medel stödja företag, som kanske i och för sig inte hade ekonomiska förutsättningar för att fortsätta att verka som aktiebolag, och motionen avslogs i enlighet härmed.
Enligt gällande bestämmelser kan fondemission ske med användande av vinst enligt fastställd balansräkning för det senast förflutna räkenskapsåret. Reservfond och skuldregleringsfond kan alltså inte användas för detta ändamål. Aktiebolagsutredningen har emellertid
föreslagit att reservfonden skall kunna användas för fondemission.3 Eftersom såväl enligt förslaget som enligt gällande rätt medel fritt kan föras från skuldregleringsfond till reservfond, blir följden att, om förslaget genomföres, hela det i balansräkningen vid sidan av aktiekapitalet visade egna kapitalet kan användas till fondemission. Det påyrkades nu i en motion att denna möjlighet skulle införas omedelbart. Yrkandet bifölls inte, men det kan väl tänkas att en ny aktiebolagslag kommer att öppna den angivna möjligheten innan övergångstiden gått till ända.
I en annan motion påyrkades, att bolagen skulle ges möjlighet att skattefritt framtaga dolda reserver, att användas för fondemission upp till den nya minimigränsen, med villkor att motsvarande belopp skulle återföras till beskattning under förslagsvis tio år. Ej heller detta yrkande bifölls.
Ett bolag, som inte kan eller vill öka sitt aktiekapital till den nyaminimigränsen inom övergångsperioden, kan i stället träda i likvidation i vanlig ordning. Hittills gällande regler om likvidation gäller oförändrade. Det har därutöver införts en ny grund för tvångslikvidation, till vilken jag återkommer i det följande.
I propositionen anföres en beräkning som leder till ett visserligen ganska osäkert antagande att det finns ungefär 100 000 aktiebolag vilkas aktiekapital understiger 50 000 kr. Av dessa antages ungefär 45 000 bedriva rörelse med anställda, medan de återstående 55 000 bolagen antingen driver rörelse utan anställda, har upphört att driva verksamhet (vilande bolag), aldrig har påbörjat någon verksamhet (skrivbordsbolag) eller är namnskyddsbolag.4
Lagstiftaren har räknat med att det i praktiken kommer att vara omöjligt att under kort tid genomföra det sedvanliga ganska vidlyftiga likvidationsförfarandet beträffande de sannolikt flera tiotusental bolag, som inte kommer att öka sitt aktiekapital till 50 000 kr. Det har därför ansetts nödvändigt att införa ett förenklat likvidationsförfarande. Att därvid ge olika regler för rörelsedrivande bolag och andra bolag har ansetts ogörligt, utan man har valt att skära alla bolag över en kam.
Egentligen är det missvisande att tala om ett förenklat likvidationsförfarande. Bolag, vars registrerade aktiekapital inte uppgår till 50 000 kr. vid utgången av år 1978 och som då inte trätt i likvidation eller försatts i konkurs, skall avföras ur aktiebolagsregistret "och är därmed upplöst".
Denna något burdusa regel ger upphov till åtskilliga frågetecken.
Om vi för en jämförelse ser på det vanliga likvidationsförfarandet, så heter det i ABL 166 §: "Då likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag och å bolagsstämman framlagt slutredovisning för sin förvaltning, anses bolaget upplöst; och skall anmälan därom ofördröjligen göras för registrering." Denna "upplösning" av bolaget har emellertid en mycket formell karaktär. Enligt ABL 168 § skall likvidationen utan vidare fortsätta om det finns behov av ytterligare åtgärder, exempelvis därför att det efter nämnda tidpunkt "yppas . . . tillgång för bolaget". Upplösningen har intet att göra med överföringen av resterande tillgångar till aktieägarna. Denna sker genom skifte enligt 163 och 164 §§ (om inte tillgångarna är så obetydliga att de genom rättens beslut enligt 167 § överlämnas till allmänna arvsfonden). Något ansvar för bolagets skulder uppkommer inte för aktieägarna, endast en skyldighet att eventuellt återbära uppburen skifteslott.
Den formella upplösningen enligt ABL 166 § innebär sålunda i grund och botten endast ett konstaterande av att likvidatorerna nedlägger sin verksamhet. Den har inga konsekvenser vare sig beträffande äganderätten till bolagets tillgångar eller beträffande ansvaret för dess skulder.5
Enligt ABL 173 a §, införd år 1951, skall ett bolag under vissa förutsättningar utan likvidation "anses upplöst" eller "förklaras upplöst" och avföras ur registret. Det rör här bolag rörande vilka det under de sista tio åren icke inkommit vare sig någon anmälan till registret eller någon redovisningshandling eller revisionsberättelse. Om det föreligger anledning till antagande att ett sådant bolag upphört med sin verksamhet, kan bolaget efter kungörelse avföras ur registret. Om det föreligger tillförlitliga upplysningar att bolaget upphört med sin verksamhet och inte ämnar återupptaga denna, kan bolaget avföras utan kungörelse. Den "upplösning", varom här är fråga, synes ha samma formella karaktär som den nyss behandlade upplösningen enligt 166 §; om behov av likvidationsåtgärd uppkommer, skall rätten på ansökan förordna likvidatorer och likvidation förrättas i sedvanlig ordning.
Upplösning av aktiebolag enligt 1973 års övergångsreglering har givetvis en helt annan innebörd än upplösning enligt ABL 166 och 173 a §§.
Övergångsbestämmelserna punkt 4 andra stycket stadgar härom följande:
"När bolaget avförts ur registret, svarar aktieägarna samt styrelseledamöter och verkställande direktör solidariskt för bolagets förpliktelser. Aktieägarna inträder i bolagets ställe som part i de avtal bolaget slutit med tredje man. I den mån bolaget enligt lag eller annan författning varit skyldigt att vidtaga åtgärd eller lämna uppgift skall detta i stället fullgöras av styrelsen."
I dessa bestämmelser letar man förgäves efter något uttalande om vilka konsekvenser upplösningen har beträffande bolagets tillgångar. Jo, ett slags tillgångar behandlas, nämligen bolagets rättigheter enligt avtal med tredje man. Dessa förklaras skola övergå på aktieägarna. Men alla övriga tillgångar? Om dem har lagen intet att säga. Så småningom hittar man emellertid i motiven6 ett uttalande om det speciella fallet att det avregistrerade bolaget äger fast egendom. Det säges att denna "övertas ... av aktieägarna som därmed får anses ha gjort ett lagfartspliktigt fång". När lagfart söks kan enligt föredragande statsrådets mening som fångeshandling åberopas registreringsmyndighetens bevis om aktiebolagets upplösning jämte utredning om vilka som är aktieägare.
Låt oss mot denna bakgrund antaga, att domstolarna trots frånvaron av en lagbestämmelse kommer att antaga att alla det avregistrerade bolagets tillgångar automatiskt övergår på aktieägarna.
Fråga är emellertid om alla det upplösta bolaget tillkommande rättigheter övergår oskadda till aktieägarna. Det finns åtskilliga avtal, vilka är så knutna till endera eller båda parternas personliga egenskaper, att en part inte anses skyldig att finna sig i ett partsbyte på andra sidan, även om detta tar formen av en universalsuccession. I utländsk rätt talar man ibland om avtal slutna "intuitu personae". En partssuccession kan i dylika fall tänkas medföra, att den nytillträdande parten visserligen inträder i föregångarens rättigheter och skyldigheter men dock måste tåla, att motparten uppsäger eller frånträder avtalet.7 Ett exempel härpå är att handelsbolag enligt HBL 28 § in dubio skall träda i likvidation, om en bolagsman dör.
Man kan tänka sig att upplösning av ett aktiebolag kan ge upphov till problem av detta slag, om bolaget är exempelvis delägare i handelsbolag eller enkelt bolag eller är arbetsgivare, uppdragsgivareeller licenstagare. Problemen är emellertid inte specifika just för den nu diskuterade formen av upplösning, utan de uppkommer i lika mån vid likvidation i vanlig ordning, liksom även vid fusion. Det specifika i situationen är här att ett bolag som saknar resurser för kapitalökning mot sin vilja tvingas in i ett läge av detta slag.
Någon rättsregel för behandlingen av problem av nu angivet slag finns inte utbildad i svensk rätt, men det synes rimligt att antaga att domstolarna skall känna sig fria att efter en bedömning av omständigheterna i det särskilda fallet avgöra om motparten har tillräckliga skäl att gå ifrån avtalet eller ej.8 Kanske kan man förmoda, att den juridiskt sett svårhanterliga gemenskap mellan aktieägare, som bildas när ett aktiebolag upplöses enligt den nu diskuterade lagstiftningen, skall få svårare att övertyga domaren om att successionen är oskadlig för motparten än ett övertagande aktiebolag vid fusion skulle ha under i övrigt lika omständigheter.
Här kan emellertid också utländsk rätt komma in i bilden, t. ex. vid ett licensavtal som i förhållandet mellan parterna inte regleras av svensk rätt.
Beträffande borgen ställd till säkerhet för det upplösta aktiebolagets förpliktelser kan ett liknande problem uppstå. Likaväl som enborgensförbindelse inte påverkas av att huvudgäldenären dör och hans betalningsförpliktelse övergår på arvingarna, så bör en borgensförbindelse för ett aktiebolags gäld inte påverkas av om aktiebolaget upphör att existera och dess gäld överföres på aktieägarna.9 Men i den mån borgen är sådan, att dess omfattning beträffande framtidagäld skulle kunna begränsas genom en uppsägning, kan det tänkas att aktiebolagets upplösning och därmed följande förändring beträffande borgensmannens regressrätt skulle kunna ge denne en sådan uppsägningsrätt. Också här kan utländsk rätt komma in i bilden.
Om nu aktieägarna är flera än en, uppkommer fråga om deras inbördes relationer beträffande egendom som de övertagit från det upplösta bolaget. Föredragande statsrådet har i motiven10 ställt frågan "vad ett avregistrerat aktiebolag egentligen har för juridisk karaktär". Det säges vara sannolikt att bolaget i och med avregistreringen får karaktären av ett slags samfällighet, som dock inte är juridisk person. "Denna fråga är emellertid huvudsakligen teoretisk och jag ser inte någon anledning att närmare fördjupa mig i den."
Detta uttalande är förvånande. Den uppställda frågan är i självaverket utomordentligt viktig ur praktisk synpunkt. Den gäller nämligen dels i vilka former beslut skall kunna fattas om förvaltning av egendomen, dels vem som är behörig att överlåta egendomen.
Statsrådet hänvisar till den diskussion som förts om förhållandena vid bildande av aktiebolag under tiden före bolagets registrering.11
Här rör det sig dock endast om ett kort övergångsstadium utan praktisk betydelse; en på konstituerande stämman vald styrelse övertar snabbt ansvaret. I vårt fall däremot rör det sig om en helt annan situation: man har lämnat aktiebolagets förvaltningsformer bakom sig och står inför tvånget att fatta beslut och vidtaga dispositioner för framtiden.
Såvitt angår äganderätten till det upplösta bolagets egendom synes man kunna tänka sig två alternativ. Antingen kan det föreligga vad som brukar kallas en egendomsgemenskap mellan de förutvarande aktieägarna — de äger alltså egendomen samfällt utan att vara ägare till var sin lott i denna.12 Så länge en dylik gemenskap består kan delägaren inte separat överlåta sin del i egendomen. Eller också kandet föreligga en samäganderätt, innebärande att de förutvarande aktieägarna har individuell äganderätt till en mot sitt aktieinnehav svarande kvotdel i varje föremål, med möjlighet att separat överlåta sin andel i detta. Detta alternativ passar emellertid inte särskilt bra när det gäller en förmögenhetsmassa.13
Vare sig man väljer det ena eller andra alternativet måste man vidare bestämma sig för vad som skall gälla ifråga om formerna förförvaltning av egendomen. Om det föreligger egendomsgemenskap i nyss angiven mening synes det inte finnas någon annan möjlighet än att falla tillbaka på reglerna om enkla bolag. Antar man åter att det föreligger samäganderätt med individuella kvotdelar, kan man tänka sig antingen att samäganderättslagens förvaltningsregler är tillämpliga eller också att reglerna om enkla bolag bör tillämpas. Samäganderättslagens förvaltningsregler passar emellertid illa när det gäller förvaltningen av en förmögenhetsmassa och de är knappast skrivna med tanke på ett sådant objekt.
Den hanterligaste lösningen synes vara, att det upplösta bolagets tillgångar behandlas såsom en egendomsgemenskap, utan individuell äganderätt till kvotdelar, vilken förvaltas och eventuellt likvideras enligt reglerna om enkla bolag. Från detta konstaterande till ett påstående att domstolarna, i brist på vägledning från lagstiftarens sida, kommer att stanna för denna lösning, är ett långt steg. Man kan emellertid peka på att tankar i denna riktning tidigare har gjorts gällande beträffande behandlingen av egendom som tillhört upplösta ryska bolag.14
Något auktoritativt besked från Högsta domstolen i dessa frågor
lär inte kunna påräknas förrän det efter 1978 års utgång seglat upp en tvist och denna tidigast under år 1980, kanske senare, nått upp till den högsta instansen. Förhoppningen om att man så småningom får ett prejudikat är emellertid en klen tröst för alla dem, som under år 1979 nödgas taga ställning till hur de skall hantera frågor av detta slag.
Äganderättsfrågan kommer väl i första hand att sättas på sin spets när, i enlighet med motivens anvisning, lagfart sökes på en fastighet, som tillhört ett upplöst aktiebolag, med åberopande av registreringsmyndighetens bevis om bolagets upplösning jämte utredningom vilka som senast varit aktieägare. Inskrivningsmyndigheten måste då bestämma sig för om lagfart skall meddelas för dessa personer "gemensamt" eller för var och en av dem med angivande av viss kvotdel.
Oavsett vilket av de nu nämnda alternativen som kommer att anses gälla beträffande äganderätten och förvaltningen synes man kunna utgå från att delägarna skall kunna genom enhälligt beslut bilda ett handelsbolag och tillskjuta egendomen ifråga till detta. I motiven framhålles, att ett sådant bolagsavtal torde kunna slutas genom konkludenta handlingar. "Om rörelsen fortsätter i oförändrad form, torde man kunna anse att ett bolagsavtal därigenom uppkommer med de förutvarande aktieägarna som bolagsmän."15 Emot detta uttalande är säkerligen föga att invända. Den omständigheten att rörelsen drives under oförändrad firma inverkar knappast på bolagsavtalets giltighet, ehuru delägarna för att kunna fullgöra sin skyldighet att registrera bolaget måste antaga en ny firma, som är av beskaffenhet att kunna registreras för ett handelsbolag.
Att ett aktiebolag avregistreras måste emellertid få den konsekvensen, att delägarna mister det vidsträckta firmaskydd, som en registrering i aktiebolagsregistret ger, och tills vidare får nöja sig med det mera begränsade skydd som ges för inarbetat kännetecken.
Beträffande ansvaret för det upplösta aktiebolagets skulder har lagen, som redan anförts, givit en klar regel: aktieägarna samt styrelseledamöter och verkställande direktör svarar solidariskt för bolagets förpliktelser.
Enligt ABL 80 § (jfr också 1971 års förslag 49 och 51 §§) skall vad i "denna lag" stadgas om styrelseledamot och verkställande direktör i tillämpliga delar gälla beträffande suppleant och vice verkställande direktör. Man frågar sig om det nu diskuterade ansvaret skall träffa även dessa personer, oavsett om de varit i tjänst (vad nu detta skall innebära) den 31 december 1978.
En obesvarad fråga är också vad som skall gälla om den slutliga bördan av skuldansvaret i det inbördes förhållandet mellan aktieägare, styrelseledamöter och verkställande direktör. Skall man antaga att aktieägarna, som övertar tillgångarna, också i sista hand skall bära bördan av skulderna i proportion till sitt aktieinnehav? Eller skall man, med tillämpning av något slags skuldprincip, lägga en större börda på dem som i realiteten skött aktiebolagets förvaltning och underlåtit att tillse att skulderna betalades före 1978 års utgång? Emot det senare alternativet kan man anföra, att tvångsupplösningen ur lagstiftarens synpunkt inte alls är tänkt såsom ett medel att förmå bolagen att likvidera i vanlig ordning utan tvärtom såsom ett medel att bespara dem omaket att göra detta. Med detta syfte är en skuldprincip av nyss angiven innebörd svår att förena.
Regeln om ansvar för det upplösta bolagets skulder är, såsom redan påpekats i dagspressen,16 utomordentligt farlig för de aktieägare och styrelseledamöter, som inte är juridiskt kunniga och vaksamma. För den som ägt en halvt bortglömd aktie i ett rörelsedrivande bolag kan det komma såsom en mycket obehaglig överraskning att bli utsatt t. ex. för ett stort eftersläpande skattekrav.
Föredragande statsrådet har i motiven17 förklarat, att det genom registreringsmyndighetens försorg bör till samtliga aktiebolag med aktiekapital understigande 50 000 kr. utgå underrättelse om den nya lagstiftningens innebörd. "Bolagen bör därvid anmanas att svara för att deras aktieägare och borgenärer får erforderlig information. "Det må vara tillåtet att betvivla, att man på detta sätt verkligen skall kunna nå alla ifrågavarande aktiebolag och än mera att den information som når bolagen verkligen skall komma vidare till alla aktieägare och borgenärer.
Statsrådet tycks för övrigt främst ha tänkt på risken att bolagen"av slarv eller okunnighet" underlåter att höja sitt aktiekapital till 50 000 kr. och därför "drabbas av upplösning". Väl så viktigt synes vara att aktieägare och styrelseledamöter effektivt informeras om att de måste påkalla likvidation senast den 31 mars 1978 (jfr nedan), om de vill undgå risken att drabbas av personligt ansvar för bolagets skulder.
Regeln om gäldsansvar gör inte något undantag för omyndig aktieägare. Man kan härmed jämföra regeln i ÄB 21:16, enligt vilken omyndig aldrig ådrar sig ansvar för dödsbos gäld. Frågan kan också ställas om det är en skadeståndsgrundande försummelse om förmyndaren underlåter att genom att påkalla likvidation i vanlig ordning
rädda den omyndige från det ansvar, som lagstiftaren ansett riktigt att ålägga varje aktieägare.
Den sist angivna frågan kan för övrigt ställas i en annan mera generell variant. Om aktieägaren är en juridisk person, t. ex. ettdödsbo eller ett annat aktiebolag, är det då en skadeståndsgrundande försummelse om den juridiska personens organ låter denna ådraga sig det nu diskuterade gäldsansvaret?
När det gäller att fastställa vilka personer som var aktieägare vid 1978 års utgång skall enligt motiven aktieboken äga vitsord, såvitt inte annat visas. Denna regel kan lätt leda till att någon som upphört att vara aktieägare träffas av ansvaret, eftersom aktieboken i småföretag ofta är ofullständigt förd och bevisning om en överlåtelse ofta nog endast kan föras genom att det på aktiebrevet tecknade endossementet företes, något som den påstådde förvärvaren av naturliga skäl måste vara ovillig att medverka till.
Vem som är styrelseledamot säges i motiven skola avgöras med ledning av uppgifterna från den sista bolagsstämman före 1978 års utgång, såvitt ej annat visas. Enligt ABL 77 § 4 st. kan emellertid styrelseledamot som ej är verkställande direktör avgå i förtid genom anmälan "hos styrelsen". Har sådan anmälan gjorts före 1978 års utgång, kan den avgångne styrelseledamoten tydligen inte ådraga sig gäldsansvar. Men vad händer om hela styrelsen i slutet av december 1978 grips av fruktan för det ansvar som inträder vid årsskiftet och vill avgå dessförinnan? Kan det, i analogi med regeln i ABL 96 § om förfarandet då styrelsen vill stämma bolaget, ske genom att anmälan göres på bolagsstämma (eller ev. till samtliga aktieägare)?
Verkställande direktör kan genom att hos styrelsen säga upp sin anställning till omedelbart upphörande avgå från sin befattning i vilket ögonblick som helst, låt vara att han eventuellt därigenom gör sig skyldig till skadeståndsgrundande kontraktsbrott.18 Är han samtidigt styrelseledamot, kan han avgå ur styrelsen tidigast då han upphör att vara verkställande direktör.
Risken för aktieägare m. fl. att ådraga sig personligt ansvar förbolagets skulder vid dess upplösning har ansetts motivera, att dessa personer skall ha en ovillkorlig rätt att begära, att bolaget skall likvidera i vanlig ordning. Det har alltså införts en rätt för dessa personer att hos rätten ansöka om tvångslikvidation med åberopande endast av att bolagets aktiekapital understiger 50 000 kr. Det har befunnits lämpligt att tvångslikvidation av denna anledning skall kunna påkallas först mot slutet av övergångsperioden, dock i så godtid före dennas utgång att rätten kan antagas hinna fatta beslut dess-
förinnan. För att tillgodose dessa önskemål har det fastställts att den angivna likvidationsgrunden kan åberopas endast under perioden 1o ktober 1977—31 mars 1978.
Också borgenär och "annan vars rätt kan vara därav beroende" har givits en motsvarande rätt att påkalla regelrätt tvångslikvidation, om han inte är nöjd med det läge som uppstår genom att bolaget upplöses utan likvidation.
För den aktieägare, som efter den 31 mars 1978 upptäcker, att han försuttit rätten att påkalla tvångslikvidation, återstår möjligheten att åstadkomma ett bolagsstämmobeslut om likvidation före årets utgång. Han måste då förmå styrelsen att för detta ändamål sammankalla en bolagsstämma. Om på denna samtliga aktieägare förenar sig om ett likvidationsbeslut är detta giltigt. Om åter samma beslutfattas utan att det biträdes av samtliga aktieägare, måste beslutet konfirmeras, med biträde av minst två tredjedelar av de röstande, på en ny stämma som, därest ingen av stämmorna är ordinarie, inte får hållas förrän två månader förflutit från den första stämman (ABL 140 § och 123 §).
Den som förvärvar en aktie efter den 31 mars 1978 kan endast på nu angivet sätt rädda sig undan ansvaret för bolagets skulder. Den som är kunnig och förtänksam kan emellertid undvika att förvärva aktie genom köp, byte eller gåva. När det gäller förvärv genom arv, kan måhända arvinge, som ej tillträtt sin del av kvarlåtenskapen, avstå från en i denna ingående aktie, med påföljd att den tillfaller den näst honom till arv berättigade. Om alla arvingar skyndar sig att avstå i tid, kanske aktien till sist hamnar hos allmänna arvsfonden. Men kan denna ådraga sig det nu stadgade gäldsansvaret? Jfr också här ÄB 21: 16, som stadgar att allmänna arvsfonden aldrig i sin egenskap av dödsbodelägare ådrar sig ansvar för dödsboets gäld.
I motiven förekommer vissa uttalanden om den situation som uppstår då ett aktiebolag, som upplöses med övergångsperiodens utgång, har ställt säkerhet till förmån för en kreditgivare.
Säkerhet i form av pant bereder knappast några problem; kreditgivaren har sin säkerhet även om panten övergår till ny ägare. Mera bekymmersam är situationen vid säkerhet i form av företagsinteckning. I motiven sägs19 att sådan säkerhet inte rubbas av att bolaget har avregistrerats. "Ändring av företagsform i förevarande fall är inte att anse som överlåtelse av verksamhet och bestämmelserna ibl. a. 10 och 15 §§ lagen (1966:454) om företagsinteckning är därför inte tillämpliga." Det sist sagda må vara riktigt, men däravföljer inte att säkerheten består orubbad. Företagsinteckningens
objekt bestämmes nämligen av det intecknade företagets juridiska identitet och ger förmånsrätt i all egendom av viss beskaffenhet som tillhör detta företag, däremot inte (bortsett från det nyss nämnda undantagsfallet) i någon egendom som tillhör annan. Det synes alltså ofrånkomligt att avregistreringen av ett aktiebolag medför att företagsinteckningen förlorar sin verkan.
Lagstiftaren har observerat, att vissa förvaltningsfunktioner, t. ex.uppgörande av bokslut och av deklaration, kan behöva fullgöras för ett upplöst bolag. Eftersom likvidatorer inte förordnas har man lagt dessa uppgifter på den senast fungerande styrelsen. I den mån bolaget enligt lag eller annan författning varit skyldigt att vidtaga åtgärd eller lämna uppgift skall detta alltså i stället fullgöras av styrelsen. Hur man skall förfara om ingen styrelse finnes, t. ex. därför att ende styrelseledamoten avlidit, framgår inte. Ej heller får man svar på frågan om styrelseledamöternas uppdrag i och med bolagets upplösning blivit permanent eller om styrelseledamot även efter 1978 års utgång kan utöva den honom dittills tillkommande rätten att närsom helst avgå.
Avslutningsvis stadgas att, om det uppkommer behov av likvidationsåtgärd sedan bolaget avförts ur registret, ABL 173 a § tredjestycket skall äga motsvarande tillämpning, vilket innebär att den vars rätt därav beröres kan begära att rätten skall förordna likvidator. Syftet med denna föreskrift är oklart. Eftersom bolagets egendom övergått till aktieägarna finnes ingen egendom kvar, med vilken skulder kan betalas och vars överskott skall fördelas bland aktieägarna. Upplösningen har ju här en helt annan innebörd än den har enligt 173 a §. Motiven talar om att det kan uppstå svårigheter att utreda vilka personer som är ansvariga för bolagets förbindelser.Detta är dock inte en likvidationsåtgärd i vanlig mening. Kanske blir den enda praktiska betydelsen av bestämmelsen att en likvidator vid behov kan förordnas för att fullgöra den skyldighet att vidtaga åtgärder och lämna uppgifter, som enligt det nyss sagda i första hand åvilar det upplösta bolagets styrelse.
Det torde ha framgått, att den nu diskuterade lagstiftningen, som inte varit föremål för remissgranskning och inte heller granskats av lagrådet, på många viktiga punkter är oklar och att den dessutom ifråga om gäldsansvaret kan ha mycket allvarliga konsekvenser för de inblandade personerna, om de låter övergångsperioden gå ut utan att bolaget i vanlig ordning försatts i likvidation. Man har därför anledning att starkt rekommendera, att en regelrätt likvidation anordnas i alla de fall då det inte framstår såsom fullkomligt säkert att inga oväntade skulder, t. ex. skatteskulder, kan dyka upp.
Å andra sidan synes kostnaden för en likvidation utan olägenhet kunna inbesparas, om bolaget har endast en aktieägare och denne är ensam styrelseledamot (utan suppleant) samt är beredd att taga på sig bolagets kända och okända skulder.
Man kan till sist fråga, om det kunde finnas någon enkel utväg att genom en lagändring, som inte rubbar övergångsregleringens principer, begränsa det vidsträckta skuldansvar, som nu ålägges aktieägare, styrelseledamöter och verkställande direktör.
En utväg kunde vara att även efter övergångstidens utgång tillåta en reträtt in i det ordinära likvidationsförfarandet i sådana fall —säkerligen ganska få — då någon vars rätt är därav beroende påkallar det.
Redan nu finns en rätt att påkalla likvidation efter övergångstidens utgång, men det kan, såsom ovan framhållits, med lagens nuvarande utformning inte bli fråga om en regelrätt likvidation, eftersom bolagets egendom definitivt gått över till aktieägarna. För att en regelrätt likvidation skall kunna ske, måste det finnas en form för återföring av bolagets egendom till ett likvidationsbo.
ABL 163 § 2 st. kan här ge uppslag till en lösning. Här stadgas, att om skifte sker innan all veterlig gäld blivit betald, så är i händelse av bolagets oförmåga att fullgöra sina förbindelser den, som uppburit något vid skiftet, skyldig att återbära vad han bekommit.
Övergångsregleringen innebär i själva verket inte något annat än att bolagets egendom automatiskt skiftas oberoende av om all veterlig gäld blivit betald. Om man ersätter aktieägarnas obegränsade skuldansvar med en återbäringsskyldighet av nyss angivet slag, kompletterad med en skyldighet att om egendomen inte finnes i behåll utgiva dess värde, har man öppnat vägen till ett regelrätt likvidationsförfarande och givit borgenärerna den rätt de skulle ha haft om bolaget trätt i likvidation före övergångstidens utgång.
För styrelseledamöter och verkställande direktör kunde man, ävenledes i analogi med ABL 163 § 2 st., stadga en skyldighet att fylla brist som kan uppkomma vid återbäringen, efter de för skadeståndsskyldighet gällande grunderna. Härmed skulle man skapa ett motiv för bolagsledningen att se till att alla skulder betalas innan bolagetsegendom skingras.
En lösning efter dessa linjer skulle osökt kunna infogas i aktiebolagslagens nuvarande system och göra det möjligt att taga bort det obegränsade skuldansvaret utan att borgenärernas rätt uppoffrades.