ANDERS VICTORIN. Lönenormering genom kollektivavtal. Akad. avh. Sthlm 1973. Allmänna förlaget. 309 s. Kr. 60,00.
I Anders Victorins avhandling för juris doktorsexamen skildras, kort sagt, hur lönen sätts och regleras för arbetare och tjänstemän i privat svensk industri. På de undersökta områdena är de personliga avtalen långtifrån utan betydelse för lönesättningen, men i allmänhet är denna bestämd eller styrd efter olika mönster genom kollektiva överenskommelser på högre eller lägre nivåer inom organisationshierarkin, och de normer som behandlas i avhandlingen är främst olika typer av kollektivavtalsregleringar jämte anknytande rättsregler. Stor uppmärksamhet ägnas de metoder eller tekniker som arbetsmarknadsparterna nyttjar då de styr lönesättningen.
I ett inledningskapitel ges en kortfattad historik över lönesystemens utveckling samt redovisas åtskillig arbetsmarknadsteknisk materia, bl. a. gängse principer för lönedifferentiering, vilka kan ses som en sorts regler för lönesättningen ehuru det mestadels är fråga om normer som inte kan underkastas domstolsprövning.
I kap. 2 behandlas den lönereglering som sker vid avtalsrörelser och som avser i princip kollektiv ändring av utgående löner. Sådan reglering brukar kännetecknas av att normeringen genomföres successivt på olika plan, varvid avtal på högre plan mer eller mindre ingående styr avtal på lägre plan. Överenskommelser mellan topporganisationer uttrycker sålunda normalt endast principer för löneändringar på tjänsteavtalsplanet, och preciseringar sker sedan stegvis genom överenskommelser på mellanliggande plan (förbundsplan, företagsplan). I kapitlet redogöres för tekniken med s. k. ramar och potter vid avtalsuppgörelser.1 Vidare skildras de centrala överenskommelserna mellan SAF och LO och hur det går till när dessa omsättes till avtal på lägre nivåer. Här märkes bl. a. en på tidigare inte tillgängligt material grundad redogörelse för den tvistelösande verksamhet som utövas av de s. k. små delegationerna. Också motsvarande system på industritjänstemannaområdet redovisas utförligt, och de betydande olikheterna mellan de båda avtalssystemen framträder klart.
De två återstående kapitlen ägnas den lönereglering som fortlöpande sker under avtalstiden sedan de vid avtalsrörelsen överenskomna löneändringarna genomförts. Under avtalstiden tyglas lönesättningen kollektivavtalsvis främst genom tariffer, t. ex. minimilönebestämmelser för olika arbetstagarkategorier, och s. k. prisstyrningsklausuler, t. ex. bestämmelser som begränsar arbetsgivarens handlingsfrihet vid erbjudanden om ackord. I kap. 3 behandlas lönebestämmelserna i två särskilda kollektivavtal, verkstadsavtalet och byggnadsavtalet, och detta är ett lämpligt grepp, eftersom regleringen inom varje avtalsområde vuxit fram ur givna historiska förutsättningar och fungerar som ett sammanhängande helt. I avsnittet om verkstadsavtalet åskådliggöres bl. a. hur lönesättningen kan ha anmärkningsvärt starka individualiserande inslag, ehuru kollektivavtalet inrymmer flera prisstyrningssystem. Mest givande i avsnittet om byggnadsavtalet är de historiska partierna. Metoderna för lönereglering inom byggnadsfacket är sedan några år i snabb omvandling, och förf. har inte helt hunnit notera t. ex.den omfattande övergången under senaste tid från prislisteackord till olika
former av fria ackord. Kap. 4 behandlar arbetsdomstolens praxis rörande en rad olika typer av lönetariffer och prisstyrningsklausuler.
Genom Victorins avhandling får man för första gången en helhetsbild av arbetsmarknadens viktigaste löneregleringssystem i deras rättsliga sammanhang. Det undersökta arbetsmarknadstekniska materialet är omfattande och komplicerat, och det har delvis varit svårtillgängligt och har måst insamlas bl. a. genom intervjuer med företrädare för organisationerna. Normsystemen är skildrade med berömvärd realism och nyansrikedom. Den rättsliga analysen, som inte sällan är sinnrik, visar självständighet och förmåga att ställa nya problem. Stockholmsfakulteten har belönat förf. med docentkompetens i civilrätt.
På avhandlingens minuskonto måste antecknas vissa tekniska brister. Citat och källhänvisningar är felaktiga i större utsträckning än som varit vanligt i doktorsavhandlingar.2 En hel del framställningstekniska brister gör onödigtvis boken ganska svårläst, åtminstone för den som inte är hemmastadd i sakförhållandena. Läsaren inriktas sålunda inte alltid genast och otvetydigt på vilket problem som kommer att behandlas, och framställningen är stundom anmärkningsvärt kompakt. Vad som försvårar tillägnelsen är också en del oklarheter i terminologi och begreppsbildning.
Utan att ha givit annat än en preliminär och vag definition använder förf. termen normallöneavtal i kap. 2 bl. a. på tal om de centrala överenskommelserna mellan SAF och LO (t. ex. s. 66). Eftersom de kollektivavtal av olika slag, som på arbetsmarknaden brukar kallas normallöneavtal, regelmässigt medför ordinär kollektivavtalsrättslig bundenhet för avtalsparternas medlemmar, kan en läsare här av denna terminologi bibringas den oriktiga föreställningen att även överenskommelserna mellan SAF och LO innefattar dylik bundenhet för avtalskontrahenternas förbund. Då fråga är om ramar för löneökningar vid avtalsuppgörelser synes också i övrigt normallöneterminologin mer förvilla än förtydliga.
Först i slutet av avhandlingen ges en närmare bestämning av termen normallön (s. 234 ff). Det är en sorts deskriptiv definition, och det avgörande anges vara att arbetsgivarorganisationen är oförhindrad att verka för att tarifferna inte överskrids. Innehållet i normallönebegreppet synes dock inte vara enhetligt på hela arbetsmarknaden (jfr t. ex. Schmidt, Tjänsteavtalet, 1959, s. 309), och lämpligen borde stipulativa definitioner på olika typer av normallön ha givits redan inledningsvis. En särskild term — t. ex. fixlöner — kunde ha myntats för normallöner av det slag där varje överenskommelse om avvikelse, utan kollektivavtalsparternas godkännande, äro tillåten och ogiltig.
En missledande term är "lönesänkningsgaranti" (s. 239 ff). Vad som avses är nämligen garanti mot lönesänkningar, och här hade termen lönesänkningsspärr, som nyttjats i tidigare litteratur, varit att föredraga.
Vid bearbetningen av de rättsliga problemen har förf., som nämnts, visat självständighet vid ställandet av frågorna. Originellt och förtjänstfullt har han bl. a. belyst rättsverkningarna av kollektiva löneändringsavtal, som vid sidan av ändringar av tarifferna innefattar regler om justeringar av utgående löner (s. 240 ff). Han har här uppställt en hypotes om att ett allmänt skydd för den genomsnittliga lönenivån under avtalsperioden skulle, i
relationen mellan arbetstagarorganisation och arbetsgivare, kunna följa av dylika löneändringsavtal, och han har dragit fram inte oväsentliga argument till stöd för hypotesen.
I kap. 4 kommer förf:s förtrogenhet med den lönetekniska materian till god nytta då han sammanställer och analyserar AD-avgöranden som innefattar tolkning av olika typer av kollektivavtalsklausuler rörande tariffer och prisstyrning. Det är fråga om ett omfångsrikt rättsfallsmaterial hämtat från en lång rad avtalsområden. Man kan säga att förf. här sökt fastställa en sorts generella regler som anknyter till de olika typerna av klausuler; man skulle kunna tala om schablontolkningar eller in dubio-tolkningar av klausultyperna. En anmärkning av principiell art som måste riktas mot framställningen i dessa delar är att det inte klarlägges hur förf. ser på frågan hur tolkningsavgöranden, som gäller skilda avtal med olika bakgrund, bildar baser för konstruktion av regler med generell räckvidd.3 Det måste nog också sägas att förf. ibland visar en överdriven benägenhet att inläsa samma innehåll i likartade klausuler från olika kollektivavtal. Ett exempel finns å s. 254 där framställningen gäller frågan huruvida klausuler, som innebär garanti mot sänkning av individuellt utgående löner, har verkan gentemot arbetsgivareföretag som under avtalstiden inträder i den kollektivavtalsslutande organisationen. Under hänvisning till bl. a. AD 1932 nr 14 och 1935 nr 35, där bundenhet för inträdande företag befanns föreligga i den förra men ej i den senare domen, uttalar förf. att praxis är "motstridig". Formuleringen ger intryck av att det skulle föreligga bristande konsekvens i dömandet, men som Conradi påpekat i ett — av förf. ej uppmärksammat — uttalande i SvJT 1958 s. 383 förelåg beaktansvärda olikheter i tolkningsdata i de båda avgörandena.
En följd av att förf. ambitiöst tagit på sig uppgiften att behandla ett mycket stort antal problem är att bearbetningen av rättsfrågorna inte alltid är så djupgående. Summarisk är t. ex. framställningen av de små delegationernas kompetens (s. 78 ff). Resultaten av den undersökningen måste av flera skäl bli osäkra, men rättsläget borde på en central punkt ha belysts bättre, nämligen vad beträffar grunden för de små delegationernas eventuella ställning som skiljenämnd i tvister mellan förbundsparterna. Utan diskussion gör förf. gällande (s. 80) att en viss, i förbundsavtal förekommande typ av klausul, som hänvisar till central överenskommelse mellan SAF och LO, kan innefatta skyldighet att låta de små delegationerna avgöra uppkommande tvister rörande kollektivavtal för senare avtalsår i en flerårsuppgörelse. Här borde rimligen ha inventerats vilka grundläggande krav som ställs på ett skiljeavtal enligt den allmänna skiljemannarätten och enligt AD:s praxis. Vad som krävs lärer vara bl. a. att av avtalet otvetydigt framgår, att parternas mening varit att överlämna frågan till tredjemans avgörande (se t. ex. Hassler, Skiljeförfarande, s. 33 med hänv.), och det förefaller högst diskutabelt om de diffusa formuleringarna i ifrågava-
rande klausuler kan fylla kravet på otvetydighet. LO:s uppfattning i frågan, som uppges vara att förbundsparterna måste träffa skiljeöverenskommelse i det enskilda fallet, synes sålunda ha goda skäl för sig.
Nyhetsvärde har behandlingen av problemet, om på tjänstemannaområdet s. k. lokal lönerevisionsöverenskommelse, som sluts mellan arbetsgivare och tjänstemannaklubb, har karaktär av kollektivavtal eller ej (s. 101 ff). Förf. ansluter sig till åsikten att sådan överenskommelse, som normalt endast rör fastställande av individuella löner, med hänsyn till sitt innehåll inte kan utgöra kollektivavtal, eftersom AD inte skulle såsom kollektivavtal godtaga uppgörelser som enbart avser personliga förmåner. Huruvida AD:s praxis verkligen ger stöd för angivna ståndpunkt synes dock vara diskutabelt. I domen AD 1962 nr 28 behandlades sålunda som kollektivavtal ett avtal som gick ut på att lönerna skulle höjas med vissa procenttal för två namngivna arbetstagare (jfr Lind i SvJT 1968 s. 102). I sammanhanget må också påpekas att förarbetena till lagen om anställningsskydd synes innebära, att arbetsgivare och arbetstagarorganisation kan för det enskilda fallet genom kollektivavtal reglera vilka individuella arbetstagare som vid driftsinskränkning skall sägas upp.4 Rättskällorna ger visserligen inte stöd för annat än att kollektivavtal innehållsmässigt måste avse en fråga av en i någon mening kollektiv karaktär, men kravet i detta hänseende tycks sättas lågt, och en lönerevisionsöverenskommelse, som avser fördelningen av kollektiva lönepotter på medlemmarna av tjänstemannagruppen vid ett företag, borde därför kunna anses fylla kravet i och för sig.
Avhandlingen berör även andra vetenskapsgrenar än juridiken, såsom socialpsykologi och företagsekonomi, och därför är det måhända obilligt att påpeka att perspektiven i gengäld är snäva såtillvida att utblickarna över andra rättsområden än arbetsrätten är sällsynta. Det må dock sägas att framställningen av de speciella lönerättsliga problemen, särskilt på tjänsteavtalsplanet, i vissa fall hade vunnit på att förbindelselinjerna med den allmänna avtalsrätten hade hållits öppna mer konsekvent. Ett exempel må nämnas. På s. 228 behandlas det fall då ett ackordspris blivit för lågt till följd av att tjänsteavtalsparterna vid tillämpning av en ackordsformel av misstag räknat med lägre penningfaktor än som anges i en kollektivavtalsklausul vars rättsverkningar stannar på organisationsplanet. Enligt förf. bör ackordsöverenskommelsen i sådant fall kunna bli ogiltig, och det sägs， beträffande allmänna avtalsrättsliga regler, att ogiltigheten kan "härledas ur allmänna ogiltighetsgrunder såsom svek, bristande förutsättningar m.m.". En grundligare inventering av avtalsrättsliga principer skulle här ha ådagalagt, att man i vissa situationer enklast torde kunna komma tillrätta med dylika misstagsfall genom att vid avtalstolkning tillerkänna positiv relevans åt den förutsättning som rimligen normalt måste vara gemensam för tjänsteavtalsparterna, nämligen att penningfaktorn skall vara beräknad i enlighet med kollektivavtalet. Den personliga ackordsöverenskommelsen torde sålunda inte sällan kunna omtolkas i överensstämmelse med denna gemensamma förutsättning.5
Victorins avhandling ger, såsom framgått, mycken ny och nyttig kunskap på ett praktiskt betydelsefullt område, och den utgör ett värdefullt bidrag till den arbetsrättsliga litteraturen.
Tore Sigeman