Fackliga sympatiåtgärder till stöd för part i utländsk arbetskonflikt
I fråga om tredje parts medverkan i facklig konflikt på arbetsmarknaden (sympatiåtgärder) har i den svenska lagstiftningen endast ställts upp vissa förbud i lagen om kollektivavtal (KAL). Enligt bestämmelsen i 4 § 1 st. 4 denna lag får arbetsgivare eller arbetare som är bunden av kollektivavtal under avtalstiden inte vidta arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd för att stödja annan, om denne ej själv äger vidta stridsåtgärd.
Det är således inte olovligt att tillgripa stridsåtgärder på svensk arbetsmarknad med anledning av en lovlig konflikt som pågår mellan andra parter på arbetsmarknaden. Lagen talar emellertid inte om vilken arbetsmarknad primärkonflikten skall beröra för att även sekundärkonflikten skall kunna anses lovlig.
Att fackliga sympatiåtgärder till stöd för en i arbetskonflikt på utländsk arbetsmarknad indragen facklig organisation — under vissa förutsättningar — är tillåtliga, har emellertid blivit erkänt sedan KAL tillkommit. Rättsläget har i viss mån klarlagts i arbetsdomstolens (AD:s) dom 1961 nr 30, som gällde sympatiåtgärder i Sverige till förmån för arbetstagarpart i en dansk arbetskonflikt. Innan dess hade rättsläget varit oklart. Visserligen hade även tidigare förekommit ett antal sympatiåtgärder till stöd för part i utländsk konflikt mot vilka arbetsgivarna opponerat sig. Men åtgärderna hade inte dragits inför AD.
I en motion till 1929 års riksdag av Svenska Arbetsgivareföreningens dåvarande direktör, Hjalmar von Sydow, yrkades på ett förbud i lag mot sympatiåtgärder till stöd för part i utländsk konflikt. Motionen avslogs emellertid av riksdagen, sedan andra lagutskottet avstyrkt förslaget. Det bärande skälet — vilket även kom att bli avgörande för AD:s senare ställningstagande — var, att ett generellt förbud skulle komma att drabba sådana sympatiåtgärder som vidtas till stöd för lovliga utländska stridsåtgärder. Det ansågs inte ha varit lagstiftarens avsikt att undanta stridsåtgärder till stöd förpart i utländsk lovlig konflikt från sympatiåtgärder som enligt 4 § 1 st. 4 KAL stod till arbetsmarknadsparternas förfogande.1
Redan före AD:s avgörande hade en viss praxis utbildats i Norge och Danmark. Medan man i Norge intog en fast ståndpunkt, var praxis i Danmark i viss mån vacklande. Hjalmar V. Elmquist redogör för läget i våra grannländer i sin uppsats Fredspligten ifølge den kollektive Arbejdsoverenskomst med særligt Hensyn til Sympatiaktioner.2
Beträffande Norge hänvisar Elmquist till domen nr 10/1925 av den norska arbeidsretten och återger följande citat: "Efter norsk rett har så vel arbeidsgivere som arbeidere fri adgang til å iverksette arbeidsstans, hvis ikke annet følger av gjeldende rettsregler eller avtale. Sporsmålet er derfor ikke om de innstevnte kan påvise nogen hjemmel for sympatistreik til fordel for utenlandske konflikter, men om de ingåtte tariffavtaler medfører at de innstevnte ikke har adgang til å erklære sådan sympatistreik i tariffperioden."
Vad Danmark angår konstaterar Elmquist att "Den faste Voldgiftsrets
kendelser om sympatiaktioner til støtte for udenlandske konflikter ikke /viser/ nogen lige og ubrudt linie". I domen nr 462 (1921) förklarades en varslad sympatiblockad olovlig, inte därför att sympatiåtgärder till förmån för part i utländsk konflikt i och för sig ansågs vara olovliga utan därför att fackföreningen i fråga hade lämnat sin huvudorganisation och inte hade vunnit aktionsrätt, vilken ansågs förbehållen dess tidigare huvudorganisation. "Der foreligger ganske vist intet om, at sympatiaktioner ikke lovligt skulde kunne iværksættes til fordel for udenlandske arbejdere eller arbejdsgivere", heter det i domen. I domen nr 1181 (1928) ansågs den omständigheten att en fackförening hade lämnat sin huvudorganisation däremot inte medföra att ett av fackföreningen utfärdat varsel om blockad var olovligt. Den faste Voldgiftsret kom nämligen till slutsatsen att "en i alt fald stiltiende bemyndigelse til at fremsende de heromhandlede blokadvarslerdirekte til Arbejdsgiverforeningen" förelegat. Men när huvudfrågan sedan kom till ett avgörande i domen nr 1188 (1928) förklarades arbetstagarsidans blockadvarsel olovligt. Som betydelsefullt framhöll domstolen att de danska arbetsgivarna inte hade någon möjlighet att inverka på den utländska konflikten (det gällde här en konflikt som berörde samtliga finska hamnar) och att den varslade blockaden skulle inverka menligt på den danska ekonomin ("... medens de tab, en sympatiblokade her i landet vil medføre, i første række vil ramme dansk erhvervsliv"). I sin dom nr 1493 (1931) frångick emellertid den faste Voldgiftsret sin tidigare inställning och yttrade: "Efter de forelagte Oplysninger maa Retten gaa ud fra, at der i Norge for Tiden verserer en lovlig Arbejdsstandsning, og at det paagældende Trykkeriarbejde kun skulde udføres i Danmark paa Grund afden norske Arbejdskonflikt. Under disse Forhold maa Retten finde det lovligt, at danske Arbejdere vægrer sig ved at udføre saadant Arbejde ..." Huruvida detta avgörande skall tolkas såsom avseende endast "strejkearbejde", vilket hävdas av vissa författare, skall inte här diskuteras. Emellertid ansågs den danska sympatiåtgärden i föreliggande fall inte lovlig, enär fackföreningen inte varslat om åtgärder i enlighet med "Septemberforligets" regler.
Den nyare danska doktrinen befattar sig ingående med frågan om lovligheten av sympatiåtgärder till stöd för part i utländsk arbetskonflikt. Knud Illum anser sådana åtgärder principiellt olovliga,3 medan däremot C. Ove Christensen intar en rakt motsatt inställning och kommer till uppfattningen att "... dansk retspraksis ... i det store og hele må antages at følge samme retningslinier som teori og praksis i Sverige og Norge."4
Per Jacobsen återigen menar, att primärkonflikten bör vara lovlig både enligt dansk rätt och enligt rätten i det land där den pågår för att sympatiåtgärder i Danmark till stöd för part i utländsk primärkonflikt bör kunna anses lovliga.5
Christensen diskuterar ingående den faste Voldgiftsrets dom nr 1188 (1928) och menar att man borde vara försiktig med att tillägga domen prejudicerande betydelse. "Kendelsen har afgjort en konkret sag, hvor der
muligvis har foreligget særegne omstændigheder." Övriga domstolsutslag av den faste Voldgiftsret, i synnerhet domen nr 1493 (1931), torde stödja uppfattningen att en sekundärkonflikt i princip bör anses lovlig, om den utländska primärkonflikten är lovlig.
Knud Illum stöder sin uppfattning om sympatiåtgärders olovlighet på nationella och ekonomiska överväganden. Han hänvisar till den isolationism som kännetecknar den ekonomiska politiken i många stater. Arbetsmarknadspolitiken bör betraktas som nationellt begränsad och tål därför inte utländsk inblandning, menar han. Därav följer att utländska arbetsmarknadsorganisationer inte bör intervenera i främmande länders arbetskonflikter.
Enligt mitt förmenande torde en sådan åsikt inte längre kunna upprätthållas, sedan ländernas och deras regeringars strävanden tydligt har en motsatt tendens. En sådan åsikt torde också motsägas av Danmarks anslutning till de Europeiska Gemenskaperna, vars mål ju är att skapa en enhetlig ekonomisk marknad och även en europeisk arbetsmarknad.6
Vad norsk doktrin beträffar har t. ex. Paal Berg med hänvisning till domnr 10/1925 av den norska arbeidsretten fastslagit att sympatiåtgärds lovlighet inte är beroende av att arbetskonflikten tilldrar sig i Norge.7
Det svenska rättsläget grundas, som redan nämnts, på AD:s dom 1961 nr 30. AD yttrade här bl. a. följande:
"I fråga om tillåtligheten av sympatiåtgärder till förmån för utländsk arbetstagarorganisation ge kollektivavtalslagens förarbeten däremot icke någon säker vägledning. Sympatiåtgärder till stöd för utländska konflikter synas överhuvud taget icke ha närmare diskuterats, och lagen torde ha erhållit sin slutgiltiga avfattning utan att avseende fästs vid sådana åtgärder. Vid sådant förhållande är arbetsdomstolen hänvisad till att falla tillbaka på huvudregeln om sympatiåtgärders tillåtlighet. Domstolen anser sig följaktligen kunna konstatera, att sådan åtgärd i princip måste anses tillåten enligt svensk rätt även till stöd för utländsk konflikt ... Det skulle sålunda icke vara förenligt med det syfte som uppbär ifrågavarande lagstiftning över huvud taget, nämligen intresset att skapa arbetsfred på grundval av slutna kollektivavtal, om sympatiåtgärder här vore obetingat tillåtliga så snart det rörde sig om stöd för en utländsk primärkonflikt och sålunda även om denna stred mot arbetsrättens regler i vederbörande land eller den utländska partens avtalsenliga förpliktelser. Punkt 4 i dess slutliga lydelse (d. v.s. punkt 4 i 4 § 1 st. KAL; förf.:s anm.) låter sig efter ordalagen utan svårighet tillämpa på sympatiåtgärder till stöd för utländsk primärkonflikt. Arbetsdomstolen anser därför att en motsvarande begränsning i rätten att företaga sympatiåtgärder till förmån för utländsk part får anses gälla som den begränsning vilken råder om huvudkonflikten äger rum här i landet ...".
Vi kan således konstatera att AD i princip jämställer utländska konflikter med konflikter på svensk arbetsmarknad i fråga om tillåtligheten av sympatiåtgärder.8
När det gäller konflikter på svensk arbetsmarknad kan sympatiåtgärders lovlighet fastslås av AD med stöd av svensk lag. Om primärkonflikten är lovlig enligt svensk lag är också sekundärkonflikten i princip lovlig. Svårig-
heter uppkommer däremot när det gäller att fastställa lovligheten av en utländsk primärkonflikt.
AD fann, som vi nyss sett, med KAL:s syfte oförenligt att generellt godkänna en svensk sympatiåtgärd som lovlig oavsett om primärkonflikten stred mot vederbörande främmande lands rättsregler eller kollektivavtal. Å andra sidan skulle inte heller de utländska rättsreglerna eller kollektivavtalen vara ovillkorligt utslagsgivande. I AD:s dom heter det nämligen vidare: "Att generellt fastställa vad som skall anses vara en lovlig primärkonflikt i utlandet, vilken berättigar till sympatiåtgärder här, låter sig näppeligen göra. Härvidlag får en bedömning ske i det enskilda fallet."
Den faste Voldgiftsret hade på sin tid konstaterat — domen nr 1188 (1928) — "at retten ikke kan bedømme lovligheden av strejken i Finland". Vi bör hålla detta uttalande i minnet vid vår vidare granskning av problemet. AD intar här motsatt ståndpunkt när den fortsättningsvis säger:"För de nordiska ländernas del torde dock frågan knappast erbjuda några större problem. Med hänsyn till den överensstämmelse i stort som där råder på arbetsrättens område, torde den i vederbörande land rådande uppfattningen om primärkonfliktens lovlighet direkt återverka på frågan om den i Sverige vidtagna eller varslade sympatiåtgärdens lovlighet."
Vi har alltså som regel att utgå ifrån att arbetskonflikter som är lovliga i ett nordiskt land också får stödjas av en svensk organisation utan att sådan sympatiåtgärd kan påtalas som olovlig stridsåtgärd.
Här uppstår emellertid omedelbart följande fråga — och den gäller givetvis också andra utländska konflikter än sådana som pågår i Norden: På vad sätt skall det fastslås huruvida den utländska konflikten är lovlig?
Innan vi övergår till att söka besvara denna fråga skall vi erinra om att den faste Voldgiftsret också diskuterat frågan om vem som äger bli part i en sympatikonflikt. Voldgiftsretten yttrade vid ett tillfälle — i den tidigare citerade domen nr 462 (1921) — att en fackförening som lämnat sin huvudorganisation inte ägde vidta sympatiaktioner som enligt "Septemberforliget" var förbehållna huvudorganisationen. I en senare dom — nr 1181 (1928) — höll domstolen inte längre strikt fast vid denna uppfattning. Den faste Voldgiftsret fann nämligen att ett stillatigande medgivande från huvudorganisationens sida förelegat.
Enligt svensk arbetsrätt är rätten att vidta kollektiva stridsåtgärder inte förbehållen vissa organisationer. På arbetsgivarsidan kan stridsåtgärd vidtas av en enda arbetsgivare. Visserligen äger på arbetstagarsidan inte en enstaka arbetstagare sådan rätt, men å andra sidan fordras det inte att en organisation av arbetstagare finns. AD har i flera domar berört denna fråga. Det har då ofta gällt frågan "huruvida arbetarnas arbetsnedläggelse är att betrakta som en kollektiv åtgärd" (AD 1950 nr 1). AD menar att en "tyst eller uttrycklig överenskommelse" (AD 1949 nr 2) mellan några arbetstagare på en arbetsplats måste anses tillfyllest för att en av arbetstagarna vidtagen åtgärd skall kunna anses som en kollektiv åtgärd. Och AD har vidare yttrat (AD 1954 nr 26): "För att ett förfarande å arbetarsidan skall kunna anses innebära en olovlig stridsåtgärd kräves emellertid att det haft såväl ett fackligt syfte som en kollektiv bakgrund ... Ej heller kan anses styrkt att frånvaron vid R:s bygge skulle utgöra ett led i en samlad aktion från byggnadsarbetarnas sida ... Att något samråd mellan arbetarna på de olika arbetsplatserna ägt rum har dock icke visats." Och i en tidigare dom
(AD 1944 nr 34) konstaterade AD att ifrågavarande arbetsvägran "tillkommit efter ett visst mått av samråd mellan arbetarna på de berörda arbetsplatserna".9
AD kräver således inte att åtgärden för att anses som kollektiv stridsåtgärd skall vara vidtagen av den fackliga organisation som representerar arbetstagarna på arbetsplatsen, utan en tyst eller uttrycklig överenskommelse, t. o. m. ett samråd mellan arbetstagare i fråga om åtgärden, är tillräckligt för att göra den till en kollektiv åtgärd.
I fråga om hur man skall fastställa primärkonfliktens lovlighet måste skiljas mellan följande fall:
(1) Den utländska primärkonflikten har dragits inför utländsk arbetsdomstol eller annat rättsorgan som äger döma eller skilja i arbetsrättsligatvister.
(2) Konflikten har inte dragits inför sådant forum, men
(a) den utländske arbetsgivaren (det är ju i allmänhet arbetstagarsidan som vidtar stridsåtgärd i konfliktens inledningsskede) har tillkännagivit att han anser primärkonflikten vara olovlig, eller
(b) primärkonflikten pågår utan att dess lovlighet diskuteras.
De lege lata har vi således att utgå från följande: Den svenska sekundärkonfliktens lovlighet är beroende av primärkonfliktens lovlighet. AD har förbehållit sig rätten att pröva den utländska primärkonfliktens lovlighet. Detta gäller också i fråga om nordiska primärkonflikter, även om "för de nordiska ländernas del ... frågan knappast /torde/ erbjuda några större problem".
Vad fall (1) beträffar, torde det inte råda någon tvekan om att den utländska primärkonfliktens lovlighet — fastställd av utländsk domstol och prövad av AD — även gör den svenska sekundärkonflikten lovlig. Men hur förhåller det sig om primärkonflikten förklaras olovlig av den utländska domstolen? Vilken uppfattning skall i så fall läggas till grund för bedömningen av sekundärkonfliktens lovlighet? Skall primärkonflikten med avseende på sekundärkonfliktens lovlighet bedömas i enlighet med utländska arbetsrättsliga regler eller enligt svenska? Frågan tillspetsas än mer, närsom i fallen (2) primärkonfliktens lovlighet inte alls dragits inför utländsktforum.
Redan den faste Voldgiftsret — nr 1188 (1928) — hade vid ett tillfälle framhållit omöjligheten att bedöma primärkonfliktens lovlighet, vilket torde kunna tydas sålunda: med utgångspunkt från utländsk rättsuppfattning. Även de faktiska omständigheterna i den utländska konflikten kan vara svåra att bedöma. AD tycks vara på samma linje, när den säger att primärkonfliktens lovlighet måste avgöras från fall till fall. Men AD tar inte ställning till frågan, vilket lands rättsregler som skall komma till användning, med ett undantag, nämligen i fråga om nordiska primärkonflikter. AD uttalade ju, vilket jag redan hänvisat till: "Med hänsyn till den överensstämmelse i stort som där råder på arbetsrättens område, torde den i vederbörande land rådande uppfattningen om primärkonfliktens lovlighet direkt återverka på frågan om den i Sverige vidtagna eller varslade sympatiåtgärdens lovlighet."
Men enligt mitt förmenande bör lovligheten av en utländsk primärkon-
flikt — även när det gäller nordiska konflikter, fastän dessa inte erbjuder några "större problem" — i varje enskilt fall bedömas i enlighet med svensk rättsuppfattning. För denna åsikt kan flera skäl anföras.
(1) För den svenska arbetsdomstolen gäller det att pröva ett svenskt rättsförhållande som i huvudsak berör svensk arbetsmarknad. Parterna i sekundärkonflikten är svenska och underkastade svensk lag. Här är det ju inte fråga om att såsom i en familjerättslig eller arvsrättslig tvist fastställa parts förhållande till en främmande rättsordning.
(2) Utgående från att sekundärkonflikten i huvudsak berör svensk arbetsmarknad bör AD söka skipa rätt efter en enhetlig linje och inte bedöma primärkonfliktens och således sekundärkonfliktens lovlighet på olika sätt beroende på i vilket land primärkonflikten ägt rum. Sekundärkonfliktens lovlighet — det gäller ju att fastställa den — bör således inte tillåtas bli beroende av utländsk rättsuppfattning som kan variera från land till land.
(3) Sympatiåtgärder till stöd för part i utländsk arbetskonflikt är i många fall mer än många andra arbetstvister politiska stridsåtgärder. Svensk lag stadgar inget förbud mot politiska stridsåtgärder. Inom doktrinen har deras lovlighet diskuterats. Så vill t. ex. Folke Schmidt erkänna sådana stridsåtgärder som lovliga under viss förutsättning, nämligen att de är av begränsad omfattning och att de har begränsad varaktighet.10
Sympatiåtgärder till stöd för utländska konflikter tillgrips i huvudsak av arbetstagarna för att i enlighet med svensk demokratisk uppfattning visa solidaritet med de ekonomiskt svaga. Att bedöma en utländsk arbetsmarknadskonflikt såsom olovlig på grundval av en viss rättsordnings inställning till sådana konflikter, skulle innebära en nedvärdering av den svenska rättsuppfattningen. Om man skulle undandra organisationer på den svenska arbetsmarknaden rätten att vidta en politisk stridsåtgärd, som i och för sig bör bedömas som lovlig enligt svensk rättsuppfattning, skulle detta även kunna leda till oro på den svenska arbetsmarknaden. Lovligheten av en stridsåtgärd bör därför endast vara beroende av rättsregler som överensstämmer med svensk rättsuppfattning.
Detta resonemang innebär att bedömningen av en utländsk primärkonflikt måste grundas på ordre public i enlighet med svensk rättsuppfattning. Nu är det visserligen inte här fråga om att lovligheten av en utländsk primärkonflikt skall fastställas med rättsverkan för de av konflikten berörda parterna. Men eftersom lovligheten av en sådan konflikt inverkar på svenskt rättsförhållande bör en fiktion vara tillåten. Lovligheten av den utländska primärkonflikten bedömes då som också in concreto relevant. Därmed uppkommer frågan om den svenska ordre publics tillämpning.
Rättsbegreppet ordre public kommer bl. a. till användning på den internationella privaträttens område. Inom arbetsrätten har begreppet knappast
fått någon användning.11 Dess innebörd är inte entydig och inte heller till fullo utredd. Innebörden av svensk ordre public framgår bl. a. av stadgandet i 1 kap. 12 § lagen den 5 mars 1937 om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo: "Bestämmelse i utländsk lag som är uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket må ej här vinna tillämpning."
Phillips Hult har utvecklat en teori som går tillbaka till fransmannen A. Pillet.12 Det talas där om les lois de garantie sociale ou d'ordre public, för vilka, såsom Hult uttrycker det, "lagstiftaren måste kräva obetingad och obegränsad giltighet på sitt territorium". Denna princip måste emellertid ha sin begränsning, den får inte hävdas ad infinitum. En avvägning måste ske. Endast skyddet av ett berättigat intresse bör eftersträvas, varvid ömsesidighetens princip bör beaktas. Den senare principen medför att inte alltid de nationella intressen som ju begreppet ordre public ger uttryck för kan hävdas. Dessa måste vid somliga tillfällen stå tillbaka för utländska intressen.
I fråga om primärkonflikts lovlighet borde därför undersökas om de utländska intressena är så oförenliga med de svenska, att de förras tillvaratagande skulle såra svenskt rättsmedvetande. I många fall torde bedömningen av en primärkonflikts lovlighet, vilken inte grundar sig på en rättsordning som står i överensstämmelse med den rättsuppfattning som är rådande på den svenska arbetsmarknaden, avvika från de grundsatser som bär upp svenskt rättstänkande. I sådana fall torde en avvägning av svenska och utländska intressen knappast leda till de senares prioritering.
AD bör således pröva — när sympatikonfliktens lovlighet ifrågasätts — både om utländsk domstols utslag i en primärkonflikt står i överensstämmelse med svenska rättsregler och när någon dom inte föreligger, om primärkonflikten skulle kunna bedömas som lovlig, ifall den hänskjutits till AD:s bedömning.
Också en av utländsk domstol — någon åtskillnad mellan skandinavisk och icke-skandinavisk bör härvidlag inte göras — lovligförklarad primärkonflikt bör av AD tas upp till förnyad prövning, om sekundärkonfliktens lovlighet ifrågasätts. Ty det gäller ju alltid att klarlägga ett rättsläge som berör svensk arbetsmarknad.
Joachim Nelhans