Till frågan om påföljd för brott
Till en början en snabbskiss över två rättsliga avgöranden i ett och samma mål. Två män, J, f. 1950, och B, f. 1945, åtalades för bl. a. mord och grovt rån, vilka brott riktats mot en äldre man i hans bostad. J hade tidigare dömts till skyddstillsyn en gång men påföljden hade upphört. B hade dömts åtta gånger, varvid olika påföljder prövats, först ungdomsfängelse, därefter fängelse och slutligen vid ett par tillfällen skyddstillsyn. Om J fann en psykiater, som avgav ett läkarintyg enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål, att han inte visade några tecken på psykos eller allvarlig sinnessjukdom och att skäl för rättspsykiatrisk undersökning inte förelåg. Rörande B förelåg sedan tidigare handlingar som inte föranledde tingsrätten till vidare undersökning av de personliga förhållandena. Tingsrätten fann båda skyldiga och bestämde påföljden till fängelse på livstid.
    J och B överklagade. Beträffande B förordnade hovrätten först om införskaffande av 7 §-intyg och därefter om rättspsykiatrisk undersökning. För J:s vidkommande fastställdes tingsrättens dom och domen vann laga kraft mot honom. När hovrättens dom angående B sedermera meddelades, förelåg ett utlåtande över den rättspsykiatriska undersökningen och ett yttrande från socialstyrelsen över denna. I hovrättens domskäl redogjordes för att utlåtandet avgivits av läkaren och en kurator och anfördes vidare (namnen här uteslutna): "I detta anför de avslutningsvis, att B:s tillstånd måste anses i hög grad uppfylla de gängse kriterierna för jämställdhet med sinnessjukdom i brottsbalkens mening, då han är ur stånd att fylla en plats i samhälls- och arbetslivet, och då han mer eller mindre ständigt balanserar på gränsen till psykos. Utlåtandet utmynnar i det uttalandet att B begått gär-

 

ningen under inflytande av psykisk abnormitet av så djupgående natur att den bör jämställas med sinnessjukdom samt att han oundgängligen är i behov av sluten psykiatrisk vård." Socialstyrelsen anslöt sig till läkarens uppfattning och tillade, att B kunde beredas vård med stöd av 1 § b), c) och e) lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall samt att vården borde beredas honom på sjukhus eller avdelning avsedd för särskilt vårdkrävande klientel. Hovrätten, som lika med tingsrätten fann B förvunnen till mord och övriga av åtalet omfattade gärningar, anslöt sig till socialstyrelsens bedömning, och påföljden bestämdes till sluten psykiatrisk vård.
    Åklagaren ansåg, att talan borde fullföljas i Högsta domstolen, och hemställde härom hos RÅ men fick inte bifall, varför hovrättens dom vann laga kraft.
    Både J och B hade problem med rusgivande medel, den äldre B sedan längre tid än J, vilket avspeglade sig bl. a. i hans tidigare mer omfattande brottslighet.
    Inom psykiatrin synes två ganska vitt skilda åskådningar göra sig gällande. Enligt den ena skall psykiatrisk vård vara det eftersträvade, då ett förhållandevis långvarigt fängelsestraff utgör alternativet. Enligt den andra —och företrädarna för denna synes främst finnas inom mentalsjukhusen —skall endast i verklig mening sinnessjuka omhändertagas på mentalsjukhus medan de övriga intagna, efter eventuellt behövlig avgiftning, snarast möjligt skall utskrivas, enär de inte hör hemma på mentalsjukhus och inte är vårdbehövande eller motiverade för vård. Detta för enligt min erfarenhet med sig, att tilltalade och deras försvarare, då allvarlig brottslighet förekommit, yrkar på att rättspsykiatrisk undersökning skall verkställas.
    I det nu relaterade fallet har alltså den yngre, mindre brottsbelastade mannen att se fram mot en väsentlig del av sitt liv i fängelse medan den äldre och mer belastade kan hysa ganska goda förhoppningar om att en föredömlig anpassning på sjukhuset skall leda till en förhållandevis snar frigivning.
    Från läkarhåll kan sannolikt invändas att vid utskrivning från mentalsjukhus utskrivningsnämnden skall deltaga och att detta bör vara en garanti för riktiga avgöranden, men som domare kan man inte blunda för de fall, då till sluten psykiatrisk vård överlämnade personer kort tid efter domen påträffas försöksutskrivna eller slutligt utskrivna, ertappade med nya brott, det må vara förmögenhetsbrott eller våldsbrott.
    I 33 kap. 2 § brottsbalken talas om brott som någon begått under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Det skall villigt medges, att psykiatrin är en svår vetenskap, men jämställdheten förefaller att taxeras mycket olika av olika läkare och dessvärre även vid olika domstolar eftersom påföljden oftast blir den av läkaren förordade. Man frågar sig vart detta kommer att leda. Att det går över huvudet på den vanlige medborgaren är helt naturligt men hur skall han kunna lita på psykiatern och domstolen om inte lika fall bedöms någorlunda lika. Problemet med jämställdhet är ingalunda nytt men det förtjänar nog att tas fram och granskas då och då, så att inte tillfälliga modeströmningar ges för stort inflytande. Man måste hålla i minnet, att psykiatern är en av rätten anlitad sakkunnig men att det är rätten som bestämmer påföljden och därigenom — i sin mån — påverkar rättsutvecklingen.

G. Ingvar Ågren