Massmediegrundlag; betänkande av massmedieutredningen (MMU). Massmedieutredningen (ordf. f. d. justitierådet S. Romanus) avlämnade i juli 1975 sitt huvudbetänkande — Massmediegrundlag (SOU 1975: 49) — vari framlades förslag till en ny grundlag med regler om yttrandefriheten i tryckta samt stencilerade och på därmed jämställt sätt mångfaldigade skrifter, radio, television och film. I grundlagen har också intagits ett kapitel om allmänna handlingars offentlighet. Detta kapitel har utarbetats av Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén (OSK) som i april 1975 avlämnade sitt slutbetänkande — Lag om allmänna handlingar (SOU 1975: 22).
Den föreslagna grundlagen omfattar yttrandefriheten i vissa angivna medier: tryckta skrifter, stencilerade och därmed jämförliga skrifter, radio-TV och film. Sådana medier som teater, utställningar och demonstrationer omfattas alltså inte av grundlagen. För dessa gäller de allmänna regler om yttrandefriheten som nu finns i regeringsformen och i allmän lag. Avgörande för grundlagens tillämpningsområde anser MMU vara i vilken mån de grundläggande principerna i tryckfrihetsförordningen (TF) kan göras tillämpliga på de olika medierna så att en enhetlig reglering kan ske. Censurförbud, etableringsfrihet, särskild formell ansvarighet, uttömmande uppräkning av yttrandefrihetsbrotten, skydd för meddelare och rätt till anonymitet samt en särskild rättegångsordning ligger till grund för MMU:s bedömning. Särregler behövs då endast på enstaka punkter. Så har beträffande film fått göras undantag från det eljest gällande censurförbudet och för programverksamhet i radio skall fordras koncession av regeringen.
Genom den av MMU föreslagna utvidgningen av begreppet tryckt skrift blir grundlagen i princip tillämplig på en mycket omfattande kategori skrifter. Detta anser MMU i vissa fall vara mindre lämpligt och föreslår därför att en valmöjlighet skall finnas. För att en stencilerad eller därmed jämförlig skrift skall falla under grundlagen fordras att den innehåller tydlig uppgift om vem som mångfaldigat den och om den ort och det år detta skett.
Massmediegrundlagen innehåller en brottskatalog, d. v. s. en uppräkning av yttrandefrihetsbrotten. MMU har icke gjort någon allmän revidering av de nuvarande tryckfrihetsbrotten. Däremot har MMU i enlighet med ett nyligen framlagt förslag utmönstrat brotten samhällsfarlig ryktesspridning och beljugande av myndighet. MMU har också tagit hänsyn till andra framlagda ändringsförslag.
Enligt såväl TF som radioansvarighetslagen är ansvaret för brott i tryck och radio exklusivt på så sätt att endast en person, bestämd enligt särskilda kriterier, skall vara ansvarig. Om den sålunda utpekade personen inte kan göras ansvarig, går ansvaret över på annan person enligt en särskild ansvarighetskedja. MMU har byggt vidare på detta system och i grundlagsförslaget i allt väsentligt upptagit ansvarighetsreglerna i TF och radioansvarighetslagen samt de bestämmelser som för filmens del föreslagits av filmcensurutredningen i betänkandet Filmen — censur och ansvar (SOU 1969: 14).
De fall då en meddelare skall kunna åtalas och straffas för en uppgift som han lämnat för publicering överensstämmer i huvudsak med vad nu gäller. Dock har borttagits den nuvarande bestämmelsen att den som lämnat en äre-
kränkande uppgift för publicering kan straffas om uppgiften inte blir publicerad. Kretsen av dem som skall åtnjuta meddelarskydd och rätt till anonymitet har i förslaget angetts så att det tydligare än i gällande rätt framgår att rättigheterna i princip skall tillkomma alla andra än den som enligt grundlagen är formalansvarig för en publicerad framställning. Anonymitetsrätten förstärks på viktiga punkter. Den allmänna regeln om förbud att röja författares eller annan medverkandes identitet har formulerats så att det tydligare än nu framgår att förbudet gäller alla som är verksamma inom massmedierna. Vidare ges i grundlagen en uttrycklig bestämmelse om förbud för myndighet eller annat allmänt organ att efterforska källa; denna regel är nu inte fastslagen i TF utan anses gälla enligt praxis. Om en meddelare kan komma att röjas till följd av vittnesförhör vid vanlig domstol, skall förhöret enligt förslaget få tillåtas endast om uppgiften är av synnerlig vikt av hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse, vilket innebär en utvidgning av anonymitetsrätten i förhållande till gällande rätt.
MMU föreslår vidare en omläggning av rättegångssystemet. Enligt nuvarande ordning handläggs mål om tryckfrihetsbrott vid allmänna domstolar och frågan om skriftens brottslighet prövas i första hand av en jury, om inte parterna avstår därifrån. Enligt förslaget skall alla mål om yttrandefrihetsbrott enligt grundlagen koncentreras till yttrandefrihetsdomstolen, gemensam för hela landet och knuten till tingsrätten i Stockholm. Domstolen skall bestå av nio ledamöter: två ordinarie domare och sju av riksdagen utsedda lekmän. Av lekmännen bör enligt förslaget tre ha publicistisk erfarenhet. Alla ledamöterna skall ha individuell rösträtt och skall på vanligt sätt motivera sin mening. Ett synnerligen viktigt skäl för det föreslagna rättegångssystemet är att man därmed kan komma till rätta med vissa processuella olägenheter, som är förenade med det nuvarande systemet och som kom fram i den s. k. IB-affären. Enligt MMU:s förslag skall yttrandefrihetsdomstolen behandla inte bara mål om yttrandefrihetsbrott, d. v. s. mål om ansvar för vad som publicerats, utan också mål mot meddelare i de undantagsfall åtal mot meddelare över huvud skall vara tillåtet. Härigenom undviks den nuvarande nackdelen att olika rättegångsförfaranden kommer till användning för en och samma uppgift, en rättegång — eventuellt med jury — mot den som enligt ansvarighetskedjorna är ansvarig för publiceringen och en rättegång vid allmän domstol mot den som lämnat uppgiften för publicering. Yttrandefrihetsdomstolen skall också enligt förslaget pröva frågor om grundlagens tillämpning i övrigt,t. ex. om en journalist skall kunna höras som vittne vid allmän domstol i fråga om vem som lämnat uppgifter till honom. Enligt TF gäller att frikännande utslag av en jury inte kan överklagas. Överklagande av yttrandefrihetsdomstolens friande dom får endast ske då det gäller de grövsta brotten mot rikets säkerhet.
MMU föreslår en bestämmelse om kommersiell reklam som innebär att man i lag skall få föreskriva förbud mot kommersiell annons som är oriktig eller missvisande eller annars till sitt innehåll eller sin utformning strider mot i lagen meddelade föreskrifter eller som saknar i lagen föreskriven information rörande varan. Totalförbud mot annons för viss vara får bara meddelas när synnerliga skäl föreligger. Förslaget tillåter också att lagbestämmelser ges om skyldighet att rätta kommersiell annons som är oriktig eller missvisande. MMU:s förslag innebär att reklamen alltjämt skall vara skyddad mot censur. Det medger inte heller totalförbud mot reklam i visst medium som omfattas
av grundlagen. I fråga om radio skall dock förbud mot reklam eller andra begränsningar kunna föreskrivas i de särskilda avtal som skall träffas mellan regeringen och programföretagen.
MMU avvisar i betänkandet tanken på grundlagsregler om beriktigande och genmäle. MMU hänvisar bl. a. till de utomrättsliga, pressetiska reglerna för press och radio-TV samt prövningen genom Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd.
Den nuvarande skyldigheten att lämna granskningsexemplar av tryckta skrifter föreslås upphävd. Granskning genom justitieministern och särskilda tryckfrihetsombud skall inte heller ske. Högsta tillsynsmyndighet blir JK som också skall vara åklagare i mål vid yttrandefrihetsdomstolen. I lag skall kunna uppställas krav på regeringens godkännande för åtal i fråga om vissa slags brott.
P. S.