Några nyheter i skadeståndslagstiftningen¹

 

Av professor BERTIL BENGTSSON

 

 

 

1. Skadeståndslagen (SkL) av 1972 innebar som bekant betydelsefulla reformer på skadeståndsrättens område. Den lämnade emellertid de traditionella huvudprinciperna på området i stort sett oberörda. De viktigaste lagändringarna innebar snarast att den svenska rätten närmade sig rättsordningen i våra nordiska grannländer och åtskilliga andra västeuropeiska länder; det gällde t. ex. principalansvaret för arbetsgivare (3: 1) och det allmännas ansvar för fel vid myndighetsutövning (3: 2). Vissa mera originella inslag förekom, framför allt regeln i 4: 1 om arbetstagarens inskränkta ansvar, mende hade rätt liten betydelse från praktisk synpunkt.
    År 1975 har SkL återigen ändrats, med verkningar också för de nya reglerna om trafikskadeersättning i den samma år antagna trafikskadelagen. Till grund för reformen låg två betänkanden av skadeståndskommittén: Skadestånd III (SOU 1971: 83) och Skadestånd V (SOU 1973: 51). Den berör bara en begränsad del av SkL, främst bestämmelserna om personskada och om jämkning vid medvållande; dessutom införs en allmän regel om jämkning av oskäligt betungande skadestånd. Denna lagstiftning gör på ett annat sätt än 1972 års reform ingrepp i de hävdvunna skadeståndsrättsliga grundsatserna. Delvis beror väl detta på det betraktelsesätt som departementschefen utvecklade i sin välkända principdiskussion i inledningen till 1972 års proposition med förslag till SkL: sociala hänsyn och riskfördelningssynpunkter har motiverat avsteg från regler som man sedan gammalt ansett naturliga, och lagstiftningen tar numera på ett helt annat sätt än tidigare hänsyn till försäkringar och försäkringsmöjligheter. Helt och hållet har dock inte 1972 års reformplaner blivit förverkligade genom den nya lagstiftningen. — Ännu ett steg mot en ny skadeståndsrätt skulle man ta, om det nyligen framlagda slutbetänkandet av skadeståndskommittén, Skadestånd VI (SOU 1975: 103), läggs till grund för lagstiftning; genom detta förslag, som bl. a. rör försäkringsgivares regressrätt och försäkringsmöj-

 

¹ Artikeln återger huvudpunkterna av en föreläsning, hållen vid Stockholms juridiska fakultet i mars 1976 som ett led i en föreläsningsserie över skadeståndsrätten.

 

38—Svensk Juristtidning 1976

 

ligheternas inverkan på ansvaret för sakskada, skulle tankegångarnai 1972 års diskussion slå igenom också på sakskadeområdet.
    Det är väl känt att dessa genomgripande reformer inte i första hand beror på någon helt ny syn på skadeståndsrättens funktion, knappast heller på några mera markerade politiska ställningstaganden. Betydligt viktigare är den faktiska utvecklingen inom försäkringsväsendet under de senaste decennierna. Det räcker att nämnade utvidgade förmånerna inom socialförsäkringen och de nya kollektiva försäkringarna mot personskada — trygghetsförsäkring mot olycksfall i arbete, avtalsgruppsjukförsäkring (AGS) och patientförsäkring mot skada genom sjukvård. Till denna utveckling ansluter trafikskadelagen och för övrigt även produktansvarskommitténs nyss framlagda förslag till försäkring mot läkemedelsskador (SOU 1976: 23); i dessa fall utgör dock inte lagstiftningsarbetet någon bakgrund till skadeståndsreformerna, utan de nya försäkringssystemen bygger snarare delvis på ändringarna i SkL. — Dessutom får naturligtvis framhållas den ökade utbredningen av ansvarsförsäkringen för både företagare och privatpersoner och det utvidgade skydd som denna försäkringsform ger idag jämfört med tidigare.
    Allt detta medför, att särskilt på personskadeområdet försäkringen kan sägas ha i stor utsträckning trätt i skadeståndsrättens ställe. De allra flesta personskador ersätts numera helt eller till större delen genom en försäkring, som ofta gäller direkt till förmån för den skadelidande. Skadeståndets återstående uppgift blir då att täcka den rest av personskadorna som alltjämt faller utanför detta försäkringsskydd — framför allt sådana skador utanför arbetslivets, trafikens och sjukvårdens område, som blott ofullständigt betalas av den allmänna försäkringen. Det är mot bakgrunden av dessa förhållanden som föredragande statsrådet i 1975 års proposition gjort det principiella uttalandet, att "skadeståndet bör ses som en del i ett större system, där även socialförsäkringen och andra försäkringsanordningar ingår och som har till syfte att ge den skadelidande full gottgörelse för alla uppkommande skadeföljder".² Åtskilliga av de nya reglerna på området kan bara förstås från denna utgångspunkt.
    Enligt vad lagrådet framhöll i sitt yttrande över 1975 års förslag, torde allmänt sett regleringen bli svårare att tillämpa än dåvarande ordning och därmed ställa större krav på skadereglerare och domstolar; de riktlinjer förslaget följde gav ett vidsträckt spelrum för olika lösningar i skilda hänseenden.³ Inte minst avstegen från traditio-

 

 

² Prop. 1975: 12 s. 100.

³ Prop. 1975: 12 s. 209.

 

nella skadeståndsprinciper kan väntas medföra komplikationer i den praktiska tillämpningen. Motiven till de nya reglerna är delvis ganska kortfattade; i all synnerhet gäller detta när propositionens och riksdagens lösningar avviker från skadeståndskommitténs förslag.
    I fortsättningen skall jag särskilt ta upp några frågor av denna typ. Avsikten är ingalunda att kritisera avvikelserna från kommittéförslaget, vilka vanligen ter sig välmotiverade i varje fall från rättspolitisk synpunkt; i en del fall har de emellertid medfört rättstekniska problem som förtjänar en närmare diskussion.

 

    2. Den praktiskt viktigaste nyheten i 1975 års lagstiftning är utan tvivel de nya reglerna i 5 kap. SkL om ersättningens bestämmande vid personskada. Bl. a. har man gått ifrån det medicinska invaliditetsbegrepp som tidigare spelat en sådan väsentlig roll och ersatt detta med ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp av samma slag som användes i den allmänna försäkringen. En ny ersättningspost, "olägenheter till följd av skadan", införs; härigenom förskjuts i viss mån gränsen mellan ekonomiskt och ideellt skadestånd. Försäkringsförmåner och vissa andra förmåner avräknas i högre grad än tidigare från skadeståndet. Engångsersättning blir en normal ersättningsform vid invaliditet. En rätt till omprövning av personskadeersättning införs, vare sig ersättningen bestämts av domstol ellergenom avtal. Och vidare — enligt den nya medvållanderegeln i 6: 1 SkL — har risken för den skadelidande att få sin ersättning nedsatt på grund av oaktsam medverkan till skadan i praktiken nära nog eliminerats.
    En ledande tanke bakom denna reglering är att skadeståndet vid personskada skall ge den skadelidande full kompensation för hans ekonomiska förlust — inte mer, men heller inte mindre.⁴ Denna väsentliga tanke i skadeståndskommitténs förslag har till stor del fasthållits i de definitiva reglerna, fast först propositionen och sedan riksdagen på enskilda punkter avvikit från huvudprincipen.
    Vad den ekonomiska invaliditétsbedömningen närmare innebär, skall jag inte gå närmare in på här.⁵ Ett speciellt drag hos den nya regeln skall emellertid påpekas 5: 1, 2 och 3 st. lyder nu:
    Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han icke hade skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas komma att uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med

 

⁴ Jfr SOU 1973: 51 bl. a. s. 148 f, 206, 238 f, Prop. 1975: 12 s. 100.

⁵ Se härom — utom förarbetena — Strömbäck i Nordenson—Bengtsson—Strömbäck, Skadestånd (2 uppl. 1976) s. 177 ff. 

hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter.
    Med inkomstförlust likställes intrång i näringsverksamhet. Med inkomst likställes värdet av hushållsarbete i hemmet.

 

    Bestämmelsen hänvisar alltså till en jämförelse mellan det verkliga händelseförloppet och ett tänkt, hypotetiskt förlopp som skulle ha utvecklat sig om inte skadan skulle ha inträffat: det är den s. k. differensmetoden vid skadeståndsberäkning som skall användas.⁶ Metoden innebär emellertid stora svårigheter just vid ersättning för framtida inkomstförlust, både när det gäller att slå fast det hypotetiska händelseförloppet med tillräcklig säkerhet och när man skall förutsäga hur det verkliga händelseförloppet skall utveckla sig.
    I sammanhanget får man beakta att 1975 års lagstiftning ger större möjligheter än tidigare att komma fram till en smidig ersättningsform, som passar in i det enskilda fallet. Skadestånd för invaliditet skall kunna bestämmas i form av engångsbelopp, utom när ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning; då skall livränta utgå, om inte särskilda skäl föreligger (se närmare 5: 4). Bakgrunden är de ökade förmånerna särskilt från socialförsäkring vid personskada: den försörjningsgaranti som livränta utgör behövs inte i samma utsträckning som tidigare. Ofta kan den skadelidande behöva ett engångsbelopp för en omställning i anledning av skadan, t. ex. för kompletterande utbildning eller lämpligare bostad. Ett viktigt skäl att välja engångsbelopp är också att skadeståndsfrågan då är avklarad — något som ofta kan vara till fördel förden skadeståndsskyldige, särskilt om det är en enskild oförsäkrad person, men även kan vara till nytta för den skadelidande, som nu saknar anledning att fixera sig vid skadeståndsfrågan. Risken för s. k. ersättningsneuroser har ansetts minska om man använder sig av denna ersättningsform.⁷
    Beräkningen av ersättning för framtida inkomstförlust blir aktuell både för livräntornas och för engångsbeloppens del. Ett särskilt bekymmer är här att det framtida händelseförloppet kan tänkas helt avvika från det man förutser vid bedömningen av ersättningsfrågan. Den skadelidande kanske mot all beräkning får sluta sitt arbete, eller finner en annan försörjningsmöjlighet som rent av ger bättre inkomst än han hade före skadan. Syftet bakom de nya bestämmelserna

 

⁶ Metoden har i andra sammanhang kritiserats; se särskilt Hellner, Skadeståndsrätt 19. 1 m. hänvisn.

⁷ Ett problem är här beskattningen av engångsbelopp, som dock torde vara på väg att lösas; se livförsäkringsskattekommitténs betänkande DsFi 1975: 8. 

är ju att så noga som möjligt slå fast den ekonomiska verkan skadefallet har för den skadelidandes del. Hur skall osäkerheten i förutsägelserna påverka denna bedömning? En möjlighet är naturligtvis att försöka få fram så fullständig utredning som möjligt om den skadelidandes förhållanden, men det underlättar inte bedömningen av hur t. ex. kommande konjunkturer på arbetsmarknaden kan inverka på hans ekonomi. Man kan också vänta med den slutliga bedömningen tills situationen klarnat bättre, men det är inte tillfredsställande att låta parterna, särskilt den skadelidande, stanna så länge i ovisshet.⁸
    Skadeståndskommittén tänkte sig möjligheten, att ersättningen fick fastställas med viss felmarginal, så att den skadelidande i varjefall inte skulle riskera att bli underkompenserad. Denna utväg ansågs dock inte tillräcklig: man fick ge ett yttersta medel att rätta till en felaktig bedömning genom att tillåta omprövning av en livräntai undantagsfall, där det var uppenbart att väsentlig och bestående ändring inträtt i den skadelidandes förhållanden.⁹ En sådan omprövning vid medicinska förändringar skedde redan rätt ofta i försäkringsbolagens skaderegleringspraxis. I propositionen utvidgades omprövningsmöjligheten: när förhållanden som legat till grund för invaliditetsbedömningen väsentligt ändrats, kunde beloppen av livränta ändras både uppåt och nedåt, och dessutom skulle man i sådana fall också få höja (men inte sänka) engångsersättningar. Detta blev också den slutliga lösningen (se 5: 4).
    Det är här fråga om en nyhet i vårt skadeståndsrättsliga system. Traditionellt har domstolsbeslut om skadestånd ansetts ha rättskraft: de kunde ändras först efter resning eller besvär över domvilla. I övrigt kunde man bara om förbehåll intagits i domslutet återkomma med nya ersättningskrav. Vad angick uppgörelser om skadestånd utom rätta var troligen möjligheterna mycket små att angripa dem med regler om jämkning av avtal på grund av obillighet eller bristande förutsättningar. Omprövning av periodiska utbetalningar var däremot känd när det gällde familjerättsliga underhållsbidrag; parallellen åberopades i propositionen.¹⁰ Denna omprövningsrätt förekommer vid väsentligt ändrade förhållanden (11: 15 GB, 7: 8 FB). Här kan dock inte omprövning ske av underhåll som någon förpliktats eller åtagit sig att utge med visst belopp en gång för alla (med visst undantag för underhåll till barn, se 7: 7 FB). På denna punkt har man alltså gått längre i skadeståndsrätten.

 

⁸ Jfr SOU 1973: 51 s. 165.

⁹ SOU 1973: 51 s. 161 ff, 165.

¹⁰ Prop. 1975: 12 s. 118.

 

    Det kan ligga nära till hands att jämföra omprövningsregeln också med lagstiftningen om möjlighet att jämka avtal. Den nya regeln i 36 § avtalslagen ger möjlighet att jämka på grund av ändrade förhållanden, om avtalet numera framstår som "oskäligt". Något väsentlighetskrav uppställs inte, men mera bagatellartade ändringar lär knappast kunna uppfattas som oskäliga. Å andra sidan torde också skadeståndsregeln främst syfta till att rätta till resultat som ter sig obilliga; bl. a. skall den bara i sällsynta fall kunna användas till att sänka livräntebelopp. I sak torde alltså rekvisiten knappast skilja sig så mycket från varandra. Att märka är emellertid att trots oskälighetskravet i avtalslagens bestämmelse man inte tänkt sig att jämkning skall ske beträffande avtal om engångsprestationer; regeln tar, såvitt gäller ändrade förhållanden, främst sikte på mera långvariga avtal.¹¹
    Det finns också andra skäl att ställa sig tveksam till omprövning just av engångsbelopp. Som nämnt är en viktig funktion hos sådana skadestånd att få ersättningsfrågan ur världen. Får omprövningsmöjligheten någon betydelse, är saken inte avklarad för den skadeståndsskyldige — något som bör vara särskilt besvärande när han saknar ansvarsförsäkring — och den skadelidande har alltjämt skäl att sätta sitt hälsotillstånd i samband med ersättningsfrågan. Många torde också finna det mindre rimligt att den skadelidande skulle kunna återkomma och begära ytterligare ersättning av en oförsäkrad ansvarig, ifall t. ex. den rörelse där engångsbeloppet satsats har slagit fel. Att märka är dock att inte vilka förändringar som helst kan grunda omprövning av skadestånd för inkomst; de måste ha orsakssammanhang med skadan.¹²
    Visserligen är det känt att man redan omprövat engångsbelopp i viss utsträckning i trafik- och ansvarsförsäkringens praxis. Men det bör vara en viss skillnad mellan en omprövning ex gratia i speciella fall och en omprövning som varje skadelidande kan få rätt till. Och framför allt skiljer sig ju försäkringsbolagens och oförsäkrade enskilda personers läge i dessa situationer.
    Det ligger nära till hands att fråga, om man på något sätt kan ta hänsyn också till den skadeståndsskyldiges intressen vid en omprövning. Lagtexten talar bara om att "i detta kapitel avsedda förhållanden" skall ha ändrats, och formuleringen syftade just till att markera att ändringen skulle avse förhållanden på den skadelidandes sida.¹³ Den allmänna regeln i 6: 2 SkL om jämkning av oskäligt betung-

 

¹¹ SOU 1974: 83 s. 156 f, 195, Prop. 1975/76: 81 s. 127.

¹² Prop. 1975: 12 s. 170 f. Jfr nedan vid not 37.

¹³ Prop. 1975: 12 s. 216, 225.

 

ande skadestånd kan naturligtvis tänkas bli åberopad, när den ansvarige saknar försäkringsskydd, men den lär bara kunna tillgripas i undantagsfall (se nedan under 6). Av intresse är emellertid ett uttalande av lagrådet att när anledning till omprövning väl föreligger på grund av ändring i den skadelidandes förhållanden, hänsyn vid prövningen skall tas även till den skadeståndsskyldiges förhållanden. Uttalandet, som upprepades av lagutskottet, bör ge stöd för att behandla en oförsäkrad ansvarig med viss mildhet.¹⁴ Närmast synes regeln bli, att man först prövar om ändringarna på den skadelidandes sida är så pass omfattande att man över huvud taget kan sätta ifråga om prövning; men sedan skall man också ta hänsyn till om den skadeståndsskyldiges ekonomi tål en sådan belastning, och därvid lär det vara hans aktuella ekonomiska situation som skall beaktas — oavsett om hans förhållanden förbättrats eller försämrats sedan skadeståndet först fastställdes. Med hänsyn till de argument som allmänt talar mot omprövning av engångsbelopp verkar det vidare rimligt att begränsa omprövningen till situationer, där skadeståndsmöjligheten nu framstår som väsentlig för den skadelidandes försörjning; domstolen skulle alltså säga, att om utvecklingen hade kunnat förutses när skadeståndet först bestämdes skulle det ha förelegat en typisk livräntesituation.¹⁵
    Denna omprövningsmöjlighet bör man naturligtvis ta hänsyn till, när livränta eller engångsbelopp skall fastställas första gången. Vid bedömningen går det inte att utan vidare bygga på uttalandena av skadeståndskommittén, som utgick från att ersättningen i de allra flesta fall skulle bli definitiv. Propositionens ganska kortfattade uttalanden i frågan antyder, att man i osäkra fall — trots omprövningsregeln — bör lämna en viss säkerhetsmarginal för sådana framtida förändringar som inte kan anses väsentliga (eller, med lagutskottets uttryckssätt, sådana mindre förändringar som man alltid har att räkna med).¹⁶ Med reglernas nuvarande utformning finns det dock knappast skäl att lämna en större marginal än den välvilja man i allmänhet brukar visa en skadad person i tveksamma fall, både vid skadereglering och i domstol.¹⁷ Vid prognosen om hans framtida förhållanden skulle man inte lämna någon marginal för möjligheten att han blir arbetslös eller att hans rörelse går i konkurs, om han nu väsentligen försörjer sig själv, och inte heller för att helt nya komplikationer på grund av skadan visar sig. Däremot kanske man får

 

¹⁴ Se Prop. 1975: 12 s. 216, LU 1975: 16 s. 28.

¹⁵ Jfr Prop. 1975: 12 s. 118 f, som tyder på en restriktiv tillämpning.

¹⁶ Prop. 1975: 12 s. 119, LU 1975: 16 s. 29.

¹⁷ Jfr Strömbäck, a. a. s. 203 f.

 

räkna med att han i längden kan nödgas byta till ett mindre lönande arbete eller att en rörelse som aldrig gått så lysande så småningom bara ger en minimal bärgning, när han inte kan arbeta i den som förr.
    Då engångsbelopp skall bestämmas, bör man också beakta att felbedömningar till den skadelidandes nackdel kan rättas till, men inte felbedömningar till hans fördel. Det kunde tala för att man skulle vara ganska återhållsam med att bevilja sådan ersättning. Å andra sidan kan det som nämnt vara skäl att visa återhållsamhet också när det gäller omprövning av engångsbelopp; i konsekvens med detta ter det sig trots allt berättigat att visa generositet också när man första gången fastställer sådant skadestånd, särskilt när det är tydligt att den skadelidande genom att begära ersättning i denna form medvetet övertagit risken för vissa framtida förändringar i sin ekonomi.
    Dessa resonemang får emellertid förses med reservationen, att det är ganska oklart hur domstolarna om 5—10 år kommer att tillämpa regeln i 5: 5, mot bakgrunden av de ganska intetsägande motivuttalandena i frågan. Att bygga dagens skaderegleringar på en mera ingående analys av omprövningsregelns nyanser verkar knappast motiverat.
    En självklar konsekvens av omprövningsrätten är att man vid både domstolsavgöranden och utomrättsliga uppgörelser noga klargör vilka förhållanden som beräkningen av ersättningen bygger på. Det gäller bl. a. om engångsbeloppet delvis avser ideell skada (jfr nedan under 3).¹⁸

 

    3. Också en annan nyhet i 5: 1 SkL utgör en viss avvikelse från traditionella skadeståndsrättsliga principer. Bland de ersättningsgilla posterna vid personskada nämns, vid sidan av sveda och värk samt lyte och stadigvarande men, också "olägenheter i övrigt till följd av skadan". "Olägenhet" är ett uttryck som tidigare använts i en annan viktig skadeståndsregel, 30 § miljöskyddslagen, närmast som en något vidare term än skada; den torde enligt denna lag omfatta inte bara ekonomisk skada utan också bl. a. mera varaktiga obehag som inte går att värdera i pengar och möjligen inte är ersättningsgilla i andra sammanhang — t. ex. irritationer på grund av bullerstörningar som varken framträder i minskad arbetskapacitet eller i försämrad hälsa.¹⁹ I SkL är det emellertid tydligt att uttrycket avser enbart ett slag av ideell skada, som åtminstone delvis

 

¹⁸ Jfr Prop. 1975: 12 s. 110, 211.

¹⁹ Jfr Conradi i Nordisk försäkringstidskrift 1973 s. 123; se däremot Agelli samma tidskrift s. 115 f. 

ligger vid sidan av vad man vanligen avser med denna skadetyp. Skadeföljden intar en tveksam mellanställning.²⁰ Den utgör inte en beräknad inkomstförlust utan en del andra skadeverkningar som delvis kan få ekonomiska konsekvenser: allmänna besvär i arbetet, ökad uttröttning och krav på större anspänning för att klara arbetsuppgiften, obestämda risker för att den skadelidande inte skall orka prestera fullgott arbete och t. ex. gå miste om befordran i tjänsten. Vidare kan nämnas vissa särskilda kostnader för rekreation och förströelse, som kan ge fritiden mera innehåll trots skadan.
    Man kan naturligtvis säga att om den skadelidande ger efter för påfrestningarna och slår av på arbetstakten med inkomstförlust som följd, är det fråga om ekonomisk skada; detsamma gäller om han kostar på sig olika anordningar för att göra sin fritid mera omväxlande och stimulerande. Att märka är emellertid att dessa typer av ekonomisk skada inte är några nödvändiga följder av hans invaliditet. Han kan tänkas i stället skärpa sig i arbetet, så att hans fritid väsentligen går åt för att återhämta krafterna, och inte lägga ned pengar på att ge fritiden mera värde; och då är skadan av ideell typ. Hur man än klassificerar skadan kan det försvaras. Det kan nämnas att när den medicinska invaliditetsbedömningen tidigare dominerade, det i praxis ansågs rimligt att överkompensera den skadelidande med en s. k. besvärslivränta bl. a. med tanke på olägenheter och besvär av den typ jag nu berört; ibland fick dessa emellertid istället motivera en höjd menersättning, som bl. a. kunde användas för att täcka höjda levnadsomkostnader av mera obestämt slag.
    Skadeståndskommittén, och efter kommittén departementet, har föredragit att räkna dessa skadeföljder som ideella. I propositionen har detta ansetts som en naturlig och klarare gränsdragning; man synes t. o. m. förutsätta att olägenheterna i viss utsträckning ersätts efter schablonmässiga grunder, liknande dem som de medicinska invaliditetsgraderna representerade.²¹ Sannolikt har här också spelatin att den skadelidande undgår beskattning för denna ersättning, om den betraktas som ideellt skadestånd — något som kan innebära en väsentlig förmån för den skadelidande.
    Om man vid en skadereglering efter de nya reglerna står inför valet att antingen anta, att inkomsten minskar på grund av en skada, eller räkna med att den skadelidande behåller sin inkomst med stora ansträngningar, ligger det nära till hands att gå på den senare linjen: ingen ersättning skulle utgå för inkomstförlust, men väl tilltagen kompensation för olägenheter. En fråga blir hur man då skall

 

²⁰ Jfr Prop. 1975: 12 s. 211. 

²¹ Jfr Prop. 1975: 12 s. 111, 149.  

bedöma en talan om omprövning av skadeståndet, ifall den skadelidande säger sig inte ha lyckats hålla arbetstakten utan måst ta ett sämre avlönat arbete. Kan den ansvarige då invända, att risken för denna förlust redan beaktats, när ersättningen bestämts för olägenheter? Sannolikt är detta möjligt vid smärre försämringar av den skadelidandes ställning. Under alla omständigheter är det nödvändigt att vid ersättningsbeslutet noga precisera vad dessa olägenheter närmare bestått i.²²
    Det kan också diskuteras, vilka återverkningar det kan få på andra rättsområden att dessa skadeföljder räknas som ideella. Problemet uppkommer när en ersättningsregel medger gottgörelse bara för ekonomisk skada. Ett exempel ger förslaget till lag om arbetsskadeförsäkring, som innebär att försäkringen lika litet som nuvarande yrkesskadeförsäkring skall ge någon ideell ersättning; sådan skall istället utgå från den kompletterande trygghetsförsäkringen, som dock inte alltid skyddar anställda i små företag.²³ Systemet ger alltså något mindre kompensation för olägenheter, åtminstone om lagstiftaren vid förslagets fortsatta behandling håller strängt på skiljelinjen mellan olika ersättningstyper. Något liknande gäller, om man anser ideell skada inte kunna ersättas vid ansvar på kontraktsmässig grund — en ståndpunkt som i varje fall tidigare ansågs vara gällande rätt, fast på ganska tvivelaktiga grunder.²⁴ Troligen är den numera övergiven; ersättning för olägenhet utgår då också vid kontraktsansvar.

 

    4. Beträffande ersättning för förlust av försörjare (5: 2 SkL) är nyheterna inte så stora. Det kan nämnas att hänsyn inte längre skall tas till den skadeståndsskyldiges förhållanden, när ersättning förmistat underhåll bestämmes. Den allmänna jämkningsregeln i 6: 2 (se nedan under 7) har ansetts som tillräckligt skydd mot en alltför långtgående ersättningsskyldighet. Lagtextens formulering visar vidare att man numera har att utgå från full ersättning till den omkomnes efterlevande, inte bara ett skäligt skadestånd (jfr 5: 3 SkL i äldre lydelse). Över huvud taget är det klart att man numera skall vara något mera generös än vad som framgår av den äldre lagtexten. I praxis lär man dock sedan länge ha tillämpat bestämmelsen om skadestånd till efterlevande som om den föreskrev full skadeståndsskyldighet.
    I konsekvens med ståndpunkten i fråga om ersättning för invali-

 

²² Prop. 1975: 12 s. 110. 

²³ SOU 1975: 84 s. 78 f. 

²⁴ Jfr Bengtsson, Om ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden (1960) s. 268 ff m. hänvisn. och i SvJT 1971 s. 457, samt Karlgren, Produktansvaret s. 29.  

ditet infördes i propositionen också en möjlighet att ompröva dessa skadestånd — både livränta och engångsbelopp (5:5). Inte heller dessa engångsbelopp får sänkas vid omprövning.
    Ett annat principiellt viktigt avsteg görs från de tidigare reglerna, nämligen rörande kretsen av de ersättningsberättigade. Förut kunde bara sådana efterlevande kräva skadestånd som hade laglig rätt till underhåll av den omkomne. Nu skall ersättning utgå också till dem som "eljest var beroende" av den avlidne för sin försörjning, och detta även om inte underhåll utgick vid dödsfallet utan det bara kunnat antas "ha kommit att utgå inom en nära framtid därefter". Vad som främst föranlett denna ändring är naturligtvis de allt vanligare fallen av samboende mellan ogifta under äktenskapsliknande förhållanden. Det finns som bekant en tendens att alltmer söka likställa sådana par med äkta makar; den har emellertid framträtt huvudsakligen i social- och skatterätten, medan den på civilrättens område hittills kommit till uttryck bara i regler om rätten till bostaden när paret separerar (se 1973 års lag om ogifta samboendes gemensamma bostad). I SkL möter vi ett nytt fall där samboende får civilrättsliga konsekvenser. Men regeln i 5: 2 kan användas också i andra situationer, t. ex. när någon försörjt fosterbarn eller ålderstigna trotjänare. Att märka är att man skall jämställa med underhåll värdet av hushållsarbete i hemmet (jfr den liknande regeln i 5: 1, 3 st.). Också den som varit beroende av att en samboende skött huset och passat barn kan alltså kräva skadestånd enligt paragrafen.
    Den nya regeln kan föra med sig en del praktiska komplikationer. Det kan vara svårt att avgränsa de fall där den avsedda försörjningssituationen förelegat. De sedvanliga kriterierna för äktenskapsliknande samliv kan inte användas här.²⁵ I socialrätten har man t. ex. ofta likställt med äktenskap, att två samboende tidigare varit gifta eller har (eller har haft) barn ihop. Praxis vid yrkesskadeförsäkring,där livränta efter dödsfall utgår vid samlevnad "sedan avsevärd tid" (20 § yrkesskadeförsäkringslagen), lär fordra två års samboende.²⁶ I lagen om ogifta samboendes gemensamma bostad är huvudregeln att paret skall ha barn ihop för att situationen skall likställas med äktenskap (1 §). Hur länge samlevnaden skall ha varat är ovisst.
    I 5: 2 SkL är emellertid andra förhållanden avgörande. Att lagen kräver beroende av den avlidnes försörjning beror enligt motiven på att man velat utesluta vissa situationer, då skadestånd var omotive-

 

²⁵ Jfr härom Bengtsson, Äktenskapsliknande samlevnad (kompendium 1973) m. hänvisn. 

²⁶ SOU 1975: 84 s. 143.  

rat — bl. a. då underhållets enda syfte var att medföra skattelättnader eller när det utgick som ersättning för vissa tjänster. Samboende fallen torde inte ha särskilt avsetts. Vidare sägs att det skall vara fråga om en "varaktig försörjningssituation", men varaktigheten behöver inte ha legat tillbaka i tiden. Ett annat krav som förarbetena ställer upp är att parterna skall ha bidragit till varandras underhåll som gifta makar eller att i varje fall deras avsikt tydligen var att den avlidne skulle försörja familjen (t. ex. när den efterlevande kvinnan väntade barn) .²⁷
    Hur skall då skadeståndet beräknas i detta läge? Vid legal underhållsplikt kan domstolar och försäkringsbolag i huvudsak följa tidigare praxis. Den jämförelse jag tidigare berört — mellan ett tänkt och ett faktiskt händelseförlopp — blir här inte särskilt komplicerad. Men sådana jämförelser är betydligt svårare, när underhållet utgår bara på grund av en faktisk försörjarsituation, särskilt vid äktenskapsliknande samlevnad. Om man här skall konstruera ett tänkt händelseförlopp kan man ju egentligen bara bygga på en presumerad avsikt hos paret: de skulle ha ämnat hålla ihop i fortsättningen, varvid den avlidne alltjämt skulle ha varit villig att försörja sin partner. Sannolikheten behöver i själva verket inte ha varit så stor för en sådan utveckling — i varje fall inte när det gällt ett ungt par utan gemensamma barn. Egentligen borde man kräva en betydande stabilitet i förhållandet för att kunna räkna med att försörjningsförhållandet skulle ha fortsatt mer än ett par år framåt, om ens det.²⁸ Det är dock ganska naturligt om en domstol eller ett försäkringsbolag inte vill sätta i fråga den efterlevandes påstående, att paret tänkt leva ihop till döddagar.
    Också förutsägelser om det verkliga händelseförloppet kan bli svåra. Kan man vänta sig att den efterlevande inte blir försörjd av någon i fortsättningen? Skadeståndskommittén rekommenderade engångsersättning i denna situation,²⁹ medan i propositionen — där ju omprövningsmöjlighet infördes — en livränta ansågs tänkbar.³⁰ Inte minst av praktiska skäl torde emellertid ett engångsbelopp vara att föredra. Att försäkringsbolaget eller den ansvarige skulle behöva forska i den efterlevandes privatförhållanden för att konstatera, om han eller hon efter det att skadeståndet fastställts inlett ett mera stabilt samboende med någon annan, är inte något särskilt tilltalande perspektiv. — Vare sig en livränta eller ett engångs-

 

²⁷ Prop. 1975: 12 s. 120, 157 f. 

²⁸ Jfr SOU 1973: 51 s. 282 f. 

²⁹ SOU 1973: 51 s. 289 f. 

³⁰ Prop. 1975: 12 s. 169.  

belopp utdöms i dessa fall torde man inte böra närmare spekulera i den efterlevandes möjligheter att bli försörjd av andra; endast den egna förvärvsförmågan bör beaktas.
    Ett annat problem med den nya regeln är, hur den kommer att påverka de allmänna principerna om ersättning för tredjemansskador. Som bekant är det en huvudregel i svensk rätt, att bara den omedelbart skadelidande kan kräva ersättning för person- eller sakskada. Om t. ex. en arbetsgivare skadas och hans verksamhet därför måste upphöra, är det alldeles klart att inte en anställd kan fordra skadestånd av skadevållaren för utebliven inkomst; inte heller kan arbetsgivaren yrka ersättning för den förlust hans rörelse lider, om en arbetstagare i nyckelställning skulle bli arbetsoförmögen. Undantaget är framför allt just den situationen att en efterlevande begär skadestånd för förlust av försörjare. Visserligen finns det ett välkänt rättsfall (NJA 1966 s. 210) där HD vid egendomsskada dömde ut skadestånd också till den som hade konkreta och närliggande intressen knutna till den skadade egendomen, men det står ganska ensamt.³¹
    Den nya regeln i 5: 2 SkL avser visserligen en försörjarsituation, men denna kan i mycket likna förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Fosterbarnet kanske blir försörjt i hemmet just för att barnet hjälper till där. Försörjning av en trotjänare kan vara svår att skilja från en sorts pensionering. Kvinnan som sköter hushållet för en samboende kan vara en f. d. hushållerska, som nu bidrar tilldet gemensamma hushållet på detta vis. Man kan fråga, om det är rimligt att draga en gräns mellan å ena sidan dessa skadelidande och å andra sidan exempelvis den ende lantarbetaren på en gård eller en hushållerska som inte samlever under äkenskapsliknande former med sin arbetsgivare. Man kan också fråga, om fosterbarnet och hushållerskan bör få ersättning när försörjaren dör, men inte när han blir invalidiserad och därför inte kan klara försörjningen; detta är ett allmänt problem vid ersättning till efterlevande, men motsättningen blir särskilt påtaglig när det inte är fråga om legal underhållsplikt. Även om de nu berörda gränsfallen håller på att få allt mindre betydelse i praktiken bör man inte bortse från dem. Den nya regeln kan tänkas bli en inkörsport för en utvidgad ersättningsrätt för indirekta förluster i anledning av en personskada. Från social synpunkt finns det knappast anledning att invända mot en sådan utveckling, men den kan ge upphov till många besvärliga gränsdragningsfrågor.

 

³¹ Jfr Hellner, a. a. 19.3 m. hänvisn. Se även NJA 1972 s. 598, som dock rör egendomsskada (på höns).  

    Som nämnt har en om prövningsrätt införts också vid ersättning till efterlevande; i propositionen åberopade man till stöd härför främst den omprövning som är möjlig beträffande familjerättsligt underhåll.³² Regeln är knapphändigt motiverad och kan vålla en del svårigheter vid tillämpningen. När det gäller försörjare med legal underhållsplikt, synes man med propositionens betraktelsesätt kunna dra en parallell med ändringar av underhållsbidrag tillsamma person från den avlidne, om han hade levat. Det skulle i såfall medföra att bidrag till änkor kan höjas bara när det finns synnerliga skäl till detta (11: 15 GB). Enligt motiven bör man snarare vara mera restriktiv när det gäller sänkning av underhållet,³³ och alltså borde i varje fall fordras synnerliga skäl också i detta läge. En skillnad mot underhållsbidrag från levande personer är att man där kan fästa vikt vid förhållandena på den bidragsskyldiges sida, men en ändring i dennes ekonomiska situation torde knappast kunna medföra jämkning för skadeståndets del.³⁴ — Beträffande engångsbelopp kan som nämnt i regel inte underhållsbidrag omprövas,³⁵ och här skulle det finnas skäl att vara ytterligt restriktiv också vid skadestånd enligt 5: 2.
    En parallell med bedömningen vid underhållsbidrag ter sig onekligen ganska ofördelaktig från den skadelidandes synpunkt. Man kan fråga om den är motiverad. Bör den, som är ansvarig för en försörjares död, ha samma trygghet mot framtida ersättningskrav som försörjaren skulle haft om han skilt sig? Humanitära synpunkter kan naturligtvis tala för att gynna t. ex. änkor framför frånskilda. Å andra sidan brukar efterlevande ha rätt till försäkringsförmåner som i ringa mån avräknas från skadeståndet.³⁶ Dessutom bör framhållas att diskussionen inte rör läget vid dödsfallet utan en längre tid efteråt, när det finns mindre anledning att skilja mellan de båda kategorierna. I varje fall rättstekniska skäl kan tala för att tillämpa liknande omprövningsregler i skadeståndsrätten som i familjerätten. Hur domstolarna kommer att se på frågan är ovisst.
    Det är att märka att de faktorer som medför omprövning får bedömas på annat sätt, när det gäller ersättning enligt 5: 2 än när det var fråga om inkomstförlust. Vid omprövning av skadestånd som bestämts enligt 5: 1 kan man som nämnt bara åberopa förhållanden som står i orsakssammanhang med skadan; enligt motiven skulle det

 

³² Prop. 1975: 12 s. 123. 

³³ Prop. 1975: 12 s. 171. Jfr också 8: 7 ÄB, där situationen dock är speciell. 

³⁴ Ev. dock om skadeståndet jämkats enligt 6: 2 SkL. Jfr emellertid Prop. 1975: 12 s. 216 f. 

³⁵ Jfr dock 7: 7 FB. 

³⁶ Jfr härom Prop. 1975: 12 s. 159.  

t. ex. inte i och för sig grunda omprövningsrätt att den skadelidande uppsagts på grund av arbetsbrist, såvida inte han får gå arbetslös betydligt längre tid på grund av sin invaliditet.³⁷ Sådana omständigheter kan däremot medföra omprövning av ersättning för förlust av försörjare, och detsamma gäller andra förhållanden som sammanhänger med försörjningsbehovet, om bara de är tillräckligt väsentliga. Den skadeståndsskyldige ådrar sig ett långtgående ansvar för framtida förändringar, vilket kan verka särskilt strängt när han saknar ansvarsförsäkring. Detta kan vara ännu ett skäl att använda omprövningsregeln återhållsamt. Också här bör man kunna åberopa lagrådsuttalandet om att hänsyn skulle tas även till den skadeståndsskyldiges situation (se 2 ovan).
    Vad åter angår efterlevande utan legal rätt till underhåll, t. ex. samboende, stämmer det med det föregående resonemanget att anse möjligheten att höja underhållsbidrag ännu mindre i detta fall. Det aktualitetskrav som gäller i fråga om förutsättningar för skadestånd i detta läge kan tala emot att man alls skulle ådra sig ett ansvar för mera avlägsna och oberäkneliga ändringar i den efterlevandes situation. Att sänka livränta, när den någon gång utdöms till ogift samboende, kan däremot verka naturligt i varje fall när den efterlevande numera försörjs av någon annan och förhållandet verkar stabilt.³⁸

 

    5. Beträffande de nya reglerna i 5: 3 SkL om samordning mellan skadestånd och försäkringsförmån skall bara framhållas att också dessa avviker från traditionella skadeståndsrättsliga principer, bl. a. genom att ersättning från summaförsäkring (t. ex. avtalsgruppsjukförsäkring — AGS) får avräknas från skadeståndet i stor omfattning (se 5: 3, 3 p.). Avräkningen är ett uttryck för den huvudtanke bakom personskadereglerna som förut berörts: den skadelidande skall få full ersättning för sin förlust men ingen överkompensation. Denna tanke är dock knappast genomförd särskilt konsekvent i den definitiva lagtexten, som hindrar avräkning för sjuk- eller olycksfallsförsäkring som inte tecknats på grund av kollektivavtal.
    Både skadeståndskommittén och departementet hade här föreslagit en viss avräkningsmöjlighet för periodiska ersättningar, t. ex. från s. k. lång sjukförsäkring; riksdagen ansåg däremot inte detta befogat. En ledande synpunkt tycks ha varit att den skadeståndsskyldige inte skall vinna på den skadelidandes förtänksamhet att skydda sig genom individuell försäkring.³⁹ I stället, synes man ha menat,

 

³⁷ Prop. 1975: 12 s. 171. 

³⁸ Jfr Prop. 1975: 12 s. 169. 

³⁹ Jfr LU 1975: 16 s. 33, jfr Prop. 1975: 12 s. 126 f.  

skall en sådan skadelidande belönas genom överkompensation. Det är ett påtagligt avsteg från en huvudtanke i departementschefens reformprogram från 1972, vilket ju gick ut på att försäkring på skadelidarsidan i största utsträckning skulle ersätta skadestånd för personskada. Synpunkter av detta slag tycks inte ha någon verklig förankring hos politikerna — kanske inte heller inom juristkåren utanför en liten krets av specialister.

 

    Regeln i 5: 3 lär för övrigt inte erbjuda några större tolkningssvårigheter i sin definitiva utformning.

 

    6. En annan viktig nyhet i 1975 års lagstiftning gäller reglerna om verkan av medvållande i olika fall. Utgångsläget för reformen är välkänt. Traditionellt har skadestånd kunnat jämkas i alla lägen närden skadelidande av uppsåt eller oaktsamhet medverkat till skadan, varvid domstolen i stort sett bara tagit hänsyn till graden av skuld på båda sidor; dessutom har dock kunnat beaktas om verksamheten på någondera sidan varit att betrakta som särskilt farlig — något som är nödvändigt bl. a. när ansvaret är strikt. En viss hänsyn kan också tas till att orsaken till skadan kan anses till övervägande grad ligga på ena sidan: detta innebär dock i de flesta fall just att största skulden ligger på denna sida.
    De avvikelser som sker från detta system genom nya 6: 1 SkL har stort intresse både från principiell och från praktisk synpunkt. Tillen början skiljer lagen mellan personskada och andra skadetyper; vid personskada är jämkning i allmänhet möjlig bara vid uppsåt eller grov vårdslöshet hos den skadelidande själv, och skadestånd till efterlevande jämkas rentav bara när den omkomne medverkat uppsåtligen, m. a. o. i självmordsfall. När trafikskadelagen antogs avriksdagen i december 1975 gjorde man tillägget att skadeståndet kan jämkas också vid annan vårdslöshet än grov, om den skadelidande gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet. — Beträffande sakskada och ren förmögenhetsskada gäller den äldre principen, att man kan jämka också vid ringa vårdslöshet; men här får en annan nyhet särskild betydelse. Även andra omständigheter än tidigare, främst parternas ekonomiska förhållanden och eventuella försäkringar, kan påverka prövningen i vad mån skadeståndet skall jämkas.

 

    En viss oklarhet föreligger beträffande den mindre praktiska frågan, vilken jämkningsregel som är tillämplig vid sådant lidande som avses i 1: 3 SkL (t. ex. när någon oaktsamt medverkat till eget frihetsberövande). Skadeståndskommitténs ståndpunkt var att den nya regeln, som i princip fordrar

 

grovt medvållande för jämkning, bara skulle avse personskador i vanlig mening; den inställningen framträder dock inte så klart i kommittéförslaget.⁴⁰ I propositionen berörs inte frågan. Som lagen numera formulerats, särskilt efter riksdagens ingripande vid behandlingen av trafikskadelagen, är det emellertid svårt att komma ifrån att personskaderegler måste tillämpas också vid medvållande till lidande⁴¹ — vare sig detta varit statsmakternas avsikt eller inte.

 

    Vad först gäller personskaderegeln, har den påtagligt samband med huvudtankarna bakom reformen om personskadeersättning: den skadelidande skall också i medvållandefallen i allmänhet få ersättning som motsvarar hans skada. Sociala och humanitära skäl har ansetts tala för att man i stor utsträckning skulle slopa medvållandejämkningen i dessa fall. Enligt skadeståndskommitténs förslag skulle jämkning behållas, utom vid uppsåt eller grov vårdslöshet av den skadelidande själv, bara i vissa undantagsfall där "synnerliga skäl" talade för jämkning; förslaget till lagtext nämnde som exempel att skadan väsentligen framstått som självförvållad eller att den skadelidande medvetet och utan rimlig anledning utsatt sig för risk att skadas. Remissinstanserna accepterade nästan över lag kommitténsståndpunkt, och några — framför allt LO — ville inskränka jämkningsmöjligheten ytterligare. Propositionen följde denna linje och tog bort också möjligheten att jämka vid "synnerliga skäl", trots vissa invändningar i lagrådet. Motiveringen var att de exempelkommittén gett — de närmast självförvållade skadorna och fallen av medvetet risktagande — delvis utgjorde fall av uppsåtlig eller grovt vårdslös medverkan och att det i övrigt inte fanns några beaktansvärda skäl för jämkning.⁴²
    Reformen medför alltså en angelägen förbättring av den skadelidandes situation — låt vara att dess betydelse är begränsad med tanke på alla de ersättningsmöjligheter han har från försäkringar av olika slag. Det sätt som reformen genomförts på synes emellertid inte helt lämpligt. Den slutliga medvållanderegeln vid personskada är alltför stel och kan leda till praktiska komplikationer; den utgör ett påfallande avsteg från den allmänna tendensen i SkL att inte låsa domstolarna för hårt utan medge undantag från lagens huvudregler, när dessa i särskilda fall synes leda till obilliga eller orimliga resultat. Denna tendens försvarade lagutskottet i sitt yttrande över 1975

 

⁴⁰ Se dock SOU 1973: 51 s. 36 f, 258. 

⁴¹ I Nordenson—Bengtsson—Strömbäck, a. a. s. 211, har jag närmast hävdat motsatt mening; jag hade då inte hunnit beakta riksdagens omformulering av 6: 1 SkL. 

⁴² Prop. 1975: 12 s. 132 f, 225; jfr s. 219 ff, där två justitieråd betonade ungefär de svagheter hos regeln som här utvecklats, till synes påverkade av skadeståndskommitténs utläggningar (SOU 1973: 51 s. 244 ff). 

 

39—Svensk Juristtidning 1976  

års lagändringar bl. a. med att en ökad konkretisering av reglerna skulle leda till inte önskvärda resultat⁴³ — en anmärkning som väl passar in på bestämmelsen i 6: 1, 1 st.
    Svagheten hos personskaderegeln har redan visat sig i lagstiftningsarbetet, när lagutskottet vid trafikskadelagens tillkomst ville hindra att regeln gav alkoholpåverkade förare oberättigade fördelar. Som nämnt måste man då göra om den halvårsgamla paragrafen; följden blev en fullständig omredigering av 6: 1. Hade en möjlighet funnits att jämka skadeståndet även vid synnerliga skäl, skulle det ha räckt med ett motivuttalande att vårdslöshet i förening med alkoholpåverkan vid ratten skulle vara en jämkningsanledning. — Liknande problem kan uppkomma i andra sammanhang.⁴⁴
    De allvarligaste bekymren möter emellertid vid regelns tillämpning i praktiken, där det finns risk att den — tvärtemot vad man avsett vid dess tillkomst — verkar till den skadelidandes nackdel i vissa ganska praktiska fall. En situation som får särskild betydelse är när på den ansvariges sida föreligger ett riskabelt, ofta mera varaktigt förhållande, som sedan medför skada på grund av någon obetänksam och oväntad handling från den skadelidandes sida. Sådana situationer bedöms på växlande sätt av domstolarna. Ett par typiska exempel från HD:s praxis kan nämnas.

 

    NJA 1965 s. 80. En person omkom, när han dök på grunt vatten i ett friluftsbad som en stad inrättat. HD ogillade skadeståndstalan med den motiveringen, att förhållandena på den plats varifrån den skadelidande dök inte kunde anses så beskaffade att staden skäligen bort räkna med att någon badande kunde förledas tro, att han därifrån utan risk kunde dyka på huvudet. Det kunde därför inte läggas staden till last som ovarsamhet, att den inte ordnat med varningstavla eller annan varning. Ett skiljaktigt justitieråd ansåg staden vara vållande genom underlåtenhet att varna men jämkade skadeståndet till hälften på grund av medvållande.
    NJA 1973 s. 141. En man gav sig i mörker in på en illa avspärrad byggnadsplats för att kasta vatten och skadade sig genom att falla ned i ett oskyddat hisschakt. HD ansåg byggnadsbolaget trots den skadelidandes obehöriga intrång vara ansvarigt på grund av sina försummelser att dels spärra av byggnadsplatsen, dels kontrollera att schaktet täckts vid arbetets slut. Däremot fann HD den skadelidande medvållande genom att i mörkret gå in på arbetsplatsen och dömde ut ett till 2/3 jämkat skadestånd.
    I ett och annat äldre rättsfall finner vi ännu en variant av bedömningen:

 

⁴³ LU 1975: 16 s. 22. 

⁴⁴ Ett exempel utgör det pågående konventionsarbetet rörande produktansvar, där den stela svenska medvållanderegeln torde göra det nödvändigt med en särskild reservation beträffande förslagets regel om jämkning efter skälighet.  

    NJA 1945 s. 55. En tågbefälhavare gav avgångssignal trots att en kvinna stod kvar på fotsteget till en vagn. Hennes man hoppade upp på nedersta fotsteget, tydligen för att hjälpa henne med bagaget, men föll av och omkom när tåget ökade farten. Skadeståndstalan mot järnvägen ogillades på den grund att tågbefälhavaren — även om han brustit i uppmärksamhet — inte kunde anses vållande till olyckan. Tydligen ansågs felet inte stå i sådant orsakssammanhang med olyckan att skadeståndsansvar förelåg.

 

    Den skadades obetänksamma handlande kan alltså bedömas på flera olika sätt. Det kan framstå som så obetänksamt att den ansvarige inte rimligen bort räkna med det och därför inte är vållande (dykningen i friluftsbadet), det kan vara så svårförutsebart att det bryter den adekvata kausaliteten mellan den oaktsamma handlingen och skadan (fallet från fotsteget), och det kan betraktas som medvållande (mannen på byggnadsplatsen). I de förra fallen utgår alltjämt inte något skadestånd, i det sistnämnda skulle fullt skadestånd ha utgått enligt den nya regeln i 6: 1; det står klart att den skadelidandes oaktsamhet inte kunnat betecknas som grov i SkL:s mening.⁴⁵
    Uppenbarligen leder den nya regeln till att ganska likartade fall bedöms på diametralt motsatt sätt; den kompromissmöjlighet som medvållandejämkningen tidigare representerade finns knappast längre att tillgå. Man kan nu fråga, om domstolarna i fortsättningen kommer att utan vidare finna det rimligt att när huvudskulden påtagligt ligger på skadelidarsidan ändå döma ut fullt skadestånd, och detta även då den skadeståndsskyldige saknar försäkring — t. ex. ombyggnadsplatsen i 1973 års fall tillhört en oförsäkrad privatperson, som höll på att bygga en egen stuga på tomten. Det är fara värt att man i stället resonerar som i badplatsfallet, eller möjligen i tågfallet, och på ena eller andra grunden ogillar skadeståndstalan. — I varje fall är det tydligt att den nya medvållanderegeln kommer att göra culpa- och adekvansbedömningen viktigare i dessa situationer och möjligen påverka den på ett sätt som nu knappast kan förutses. Det är inte någon rättsteknisk vinst.
    Vad försäkringsbolagens skadereglering angår, har jag intrycket att man tidigare gärna tog vara på den möjlighet att dela skadan som jämkningsregeln innebar och betalade ut en reducerad ersättning i tveksamma fall. Det verkar inte så troligt att man med lika glatt mod utger full ersättning i fall där skadan närmast — men inte helt — framstår som självförvållad. I stället tar man en process, som ofta kan sluta med att skadeståndstalan ogillas.
    Problemet med de nära nog självförvållade skadorna blir aktuellt i

 

⁴⁵ I NJA 1973 s. 141 framhöll HD att bolagets sammantagna vårdslöshet var betydande; sannolikt torde dock bolaget ha svarat även vid lindrigare vållande.  

många andra sammanhang än jag här har nämnt. Särskilt påtagligt lär det bli vid strikt ansvar på svarandesidan. Antag att exempelvis ett rent strikt ansvar införes för felaktiga eller särskilt farliga produkter (i den mån inte ett sådant ansvar redan föreligger), och en person skadar sig genom en svårförutsebar och helt omdömeslös användning av produkten: skall han ändå i princip ha rätt till fullt skadestånd? Eller en person retar en hund och blir biten av den: skall den oförsäkrade hundägaren få ersätta hela skadan enligt 1943 års lag om tillsyn över hundar, utom i sådana undantagsfall där den skadelidande anses grovt vårdslös?
    Det kunde verka önskvärt att på något sätt bevara en kompromissmöjlighet i situationer av denna typ. Är skadeståndet oskäligt betungande med hänsyn till den ansvariges ekonomi, går det att utnyttja den allmänna jämkningsregeln i 6: 2; bara detta rekvisit uppfyllts, kan antagligen hänsyn tas också till ett sådant förhållande som att skadan huvudsakligen orsakats av den skadelidandes obetänksamma handlande. Men den regeln kan inte användas när ansvarsförsäkring föreligger, inte heller när t. ex. staten eller kommun är ansvarig (se närmare under 7 nedan). Och resonemanget får över huvud taget användas med försiktighet; som två ledamöter i lagrådet framhöll står det i strid med syftet bakom 6: 2 att tänja ut regeln för mycket i denna riktning.⁴⁶
    En annan möjlighet kunde vara att begreppet grov vårdslöshet utvidgades i detta läge. Här är motiven motsägande: dels skall uttrycket tolkas restriktivt, dels skall som nämnt bl. a. en del av de närmast självförvållade skadorna falla innanför detta område.⁴⁷ På detta sätt skulle försäkringsbolagen kunna motivera utbetalning av en viss, jämkad ersättning i tveksamma situationer. Mot en sådan lösning talar dock den huvudtanke som framträder i lagstiftningens förarbeten: den skadelidande skall ha fullt skadestånd utom i undantagsfall, och risken får i detta läge spridas genom ansvarsförsäkring. — Under inga förhållanden är medvållandelösningen möjlig när den skadade omkommit; då skall ju jämkning av skadeståndet till efterlevande bara ske vid uppsåtligt medvållande.
    Däremot är det nog svårt att med hjälp av adekvansresonemang komma fram till en jämkning av skadeståndet; i allmänhet måste då hela personskadan anses inadekvat på grund av den skadelidandes oberäkneliga handlande. Ett undantag torde dock vara att enredan föreliggande personskada förvärrats genom den skadelidandes förvållande — ett sår har t. ex. misskötts.

 

⁴⁶ Prop. 1975: 12 s. 220. 

⁴⁷ Se Prop. 1975: 12 s. 133.  

    Samma problem blir också aktuellt i en liknande situation. Som bekant har skadeståndsskyldigheten i vissa situationer ansetts kunna falla bort eller jämkas på den grund att den skadelidande handlat på egen risk. Ett exempel ger farliga lekar av olika slag. Bl. a. i ett känt HD-fall har skadeståndstalan ogillats på den grund att den skadelidande i en sådan situation ansetts ha tyst samtyckt till risken (NJA 1963 s. 39). Handlande på egen risk har i andra avgöranden medfört jämkning på grund av medvållande; det nämnda byggnadsplatsfallet (NJA 1973 s. 141) kan ses som ett exempel på detta. I litteraturen har man framhållit att en sådan jämkning också här skullevara en rimlig kompromisslösning; samtyckeskonstruktionen är i många fall tämligen verklighetsfrämmande.⁴⁸ Som nämnt hade också skadeståndskommittén nämnt som ett fall av synnerliga skäl för jämkning att den skadelidande medvetet och utan rimlig anledning utsatt sig för skaderisk. Nu saknas emellertid kompromissmöjligheten också i detta fall: domstolarna får falla tillbaka på de tidigare resonemangen om tyst samtycke till risk för personskada och liknande, när de anser fullt skadestånd inte vara rimligt på grund av risktagandet. Att tala om en sorts partiellt samtycke till skadan går inte. Det kommer att gå en viktig och svårdragen gränslinje exempelvis mellan godtagbara och otillåtet farliga lekar. I de förra fallen utgår inte skadestånd vid handlingar som faller inom den naturliga ramen för leken, i de senare blir skadevållaren ansvarig för hela skadan (om inte någon annan jämkningsregel, t. ex. 2: 1 eller 6: 2 SkL, blir tillämplig) ⁴⁹
    Också i dessa fall kunde man tänka sig — med något stöd av motiven⁵⁰ — att utnyttja begreppet grov vårdslöshet, om nu en kompromisslösning anses önskvärd. En skadelidande som medvetet godtagit vissa påtagliga risker skulle alltså anses vara grovt medvållande. Men även här är det tvivelaktigt, om lösningen är förenlig med de allmänna värderingar som ligger bakom 1975 års lagstiftning. Det skall inte längre finnas nämnvärt utrymme för något moraliserande resonemang om var den väsentliga skulden till en olycka ligger. Just i medvållandefallen blir motsättningen till det traditionella betraktelsesättet särskilt markerad.

 

    På en punkt har den slutliga avfattningen av personskaderegeln i 6: 1 blivit oklar. Jämkning av skadestånd "till efterlevande" skulle vara möjlig baravid uppsåt hos den avlidne. Med denna formulering framstår det i vart fall som tvivelaktigt, om ersättning för begravningskostnader och andra utgifter

 

⁴⁸ Ståndpunkten har utförligt utvecklats i Agell, Samtycke och risktagande (1962), och Bengtsson, Skadestånd vid sport, lek och sällskapsliv (1962). 

⁴⁹ Jfr Bengtsson, a. a. kap. IV. 

⁵⁰ Se ovan vid not 42.  

i anledning av dödsfallet (jfr 5: 2) skulle omfattas av regeln. Detta torde emellertid vara avsikten.⁵¹

 

    Som redan antytts förekommer alltjämt en viss skälighetsbedömning i medvållandefallen. När någon gång grov vårdslöshet konstateras hos en skadad person, får jämkningsgraden bedömas efter skälighet. Viktigare är emellertid att det vid sakskada och ren förmögenhetsskada alltjämt är fråga om en mera skönsmässig bedömning av skadeståndets storlek. I stort sett kan domstolarna här gå på samma linjer som förut; de äldre rättsfallen om medvållande har väsentligen kvar sitt prejudikatsvärde, och de tidigare principerna om passividentifikation vid egendomsskada är alltjämt giltiga.⁵²
    Om en privatperson eller en småföretagare lidit en omfattande skada till sin egendom eller förmögenhet, kan man dock inte alltid följa dessa riktlinjer. Också de ekonomiska förhållandena på båda sidor, bl. a. existensen av en försäkring på någondera sidan, kan då påverka bedömningen. Det blir här fråga om en sorts omvänd tilllämpning av den allmänna jämkningsregeln i 6: 2; framstår det som oskäligt betungande för den skadelidande att på grund av sitt medvållande gå miste om den väsentliga delen av ersättningen, skall man ta hänsyn till detta. Förutsättningen är emellertid att egendomen är oförsäkrad och att den har mycket stor betydelse för den skadelidande. Situationen torde inte så ofta bli aktuell i praktiken.⁵³

 

    7. Den allmänna jämkningsregeln i 6: 2 har flera gånger berörts i det föregående som ett medel att komma till rätta med alltför strängt skadeståndsansvar. Denna generella bestämmelse om möjlighet att jämka oskäligt betungande skadestånd är en nyhet i svensk rätt, och i övrigt finns veterligen motsvarigheter bara i schweizisk lag (art. 43 lagen om obligationsrätten) och i den finländska skadeståndslagen av 1974 (2 kap. 1 §). Den principiella betydelsen torde dock vara större än den praktiska. Liknande fast mera speciella regler finns redan i både svensk och jämförlig utländsk lagstiftning, t. ex. i Norge (se § 3—8 i lov om skadeerstatning, som bara rör personskada). Sedan 1972 har en motsvarande regel gällt om principalansvar enligt äldre lydelsen av 3: 6 SkL;⁵⁴ såvitt känt har den haft ringa praktisk betydelse, och sannolikt kommer inte den nya bestämmelsen i 6:2 att tillämpas så mycket oftare. I de flesta fall om skada genom oaktsamhet omfattas skadeståndsskyl-

 

⁵¹ Jfr Prop. 1975: 12 s. 8 (6: 1) och s. 134. 

⁵² Se härom Hellner, s. a. 13.3 m. hänvisn. 

⁵³ Jfr om bedömningen SOU 1971: 83 s. 68, Prop. 1975: 12 s. 173 f. 

⁵⁴ Se regeln i första punkten, som upphävts 1975.  

digheten av ansvarsförsäkring, och den anses då aldrig oskäligt betungande.
    Som exempel på ett avsteg från de traditionella skadeståndsrättsliga principerna har emellertid också regeln i 6: 2 sitt intresse. Den kan sammanställas med den nämnda generalklausulen i 36 § avtalslagen om jämkning av obilliga avtalsvillkor. Också 6: 2 SkL är en allmän bestämmelse, som kan tänkas bli aktuell i alla skadeståndssammanhang. I vissa situationer, bl. a. vid åtskilliga fall av skadeståndi kontraktsförhållanden, visar dock motiven att regeln normalt inte kan tillämpas.
Bestämmelsen lyder som bekant:

 

Är skyldighet att utge skadestånd oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt, varvid även den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter skall beaktas.

 

 

    Det framgår klart att det grundläggande rekvisitet för att regeln skall kunna åberopas är att skadeståndet verkligen är alltför stort för att den skadeståndsskyldiges ekonomi skall kunna klara av det. Först när det konstaterats kan man ta upp frågan, hur en jämkning skulle te sig från andra synpunkter — med hänsyn till den skadelidandes ekonomi, skulden på ömse sidor, huvudorsaken till skadan o. s. v. Det bör understrykas att regeln på detta vis inte kan användas för att åstadkomma ett tilltalande resultat i allehanda andra situationer, där inte grundrekvisitet är uppfyllt.
    Av avgörande betydelse är alltså, när skadeståndet kan anses oskäligt betungande. Här medför motiven dock knappast samma svårigheter som beträffande övriga här berörda frågor; regering och riksdag har i allt väsentligt godtagit skadeståndskommitténs utläggning av regelns innebörd, och man kan alltså hänvisa dit.⁵⁵ Bara några särskilda problem skall tas upp.
    Att märka är att regeln inte enbart, eller ens huvudsakligen, är avsedd att tillvarata de helt medellösa personernas intressen. Mot dem är det ofta inte lönt att processa, kanske inte ens att framställa krav, och dessutom skyddar bestämmelserna om beneficium i UL mot alltför hårdhänt exekution. Bestämmelsen i 6: 2 får betydelse främst för en ansvarig med måttliga inkomster eller med ganska begränsade tillgångar, som man unnar honom att få behålla på den skadelidandes bekostnad. Propositionen talar bl. a. om egna hem, om gårdar som den ansvarige länge brukat, om pensionärers lilla sparkapital och liknande.⁵⁶

 

⁵⁵ SOU 1971: 83, avsnitt 5—14. 

⁵⁶ Prop. 1975: 12 s. 176 f.  

    Med tanke på den allmänna inställningen bakom 1975 års skadeståndslagstiftning kan det verka överraskande att man tydligen i vissa fall skulle ta hänsyn till den enskilde skadevållarens äganderätt (t. o. m. när det gäller de annars föga uppskattade småhusen!) i stället för till den skadelidandes behov — och detta inte som någon eftergift för en traditionell rättsuppfattning, utan som en nyinförd princip. En sådan avvägning är inte så lätt att förena med lagstiftarens inställning till personskador, särskilt inte när den skadelidande får otillräcklig kompensation genom försäkringsförmåner av olika slag. I personskadefall bör därför jämkningsmöjligheten tillämpas med stor försiktighet, såvida inte privat summaförsäkring ersätter de förluster som inte skadeståndet täcker. Och vad sakskadorna angår, bör man sällan jämka när en privatperson har fått egendom av vital betydelse för honom skadad och saknar försäkringsskydd. — En synpunkt som kan tyckas stämma bättre med modern lagstiftning är att man inte bör tvinga ett företag att läggas ned med tanke på de anställda;⁵⁷ det kan vara ett skäl att jämka också ansvaret för småföretagare.
    Jämkningsregeln kan åberopas också vid allehanda typer av ansvar enligt speciallagstiftning, om inte skälen för denna lagstiftning klart talar mot varje slag av lindring i ansvaret. Den bör knappast kunna tillgripas vid ansvar enligt 1922 års luftfartskadelag, och avgjort inte mot t. ex. atomansvarighetslagen eller 1973 års oljeskadelag; däremot kan hundägares strikta ansvar enligt 1943 års lag mycket väl reduceras med stöd av bestämmelsen. En annan sträng skadeståndsregel, som kan bli aktuell också för privatpersoner, är 30 § miljöskyddslagen. Det strikta ansvaret enligt denna bestämmelse kan t. ex. drabba en villaägare som låter spränga på sin mark eller håller en oljecistern som råkar springa läck (jfr NJA 1970 s. 227). Här kan man tänka sig att 6: 2 kan få praktisk betydelse, i varje fall beträffande mera oberäkneliga skador. — Över huvud taget kan regeln bli till nytta, när lagstiftaren vill införa en sträng skadeståndsskyldighet som kan drabba också oförsäkrade skadeståndsskyldiga i viss utsträckning. Han kan då hänvisa till att ansvaret i varje fall inte behöver få oskäligt betungande konsekvenser, tack vare jämkningsmöjligheten i 6: 2.
    En situation, där även företag av viss storlek kan åberopa regeln, är när en katastrofskada uppkommit som inte omfattas av sedvanlig ansvarsförsäkring, antingen därför att skadan överstiger det normala försäkringsbeloppet eller därför att en undantagsbestämmelse i försäk-

 

⁵⁷ SOU 1971: 83 s. 46; exemplet har inte upprepats i Prop. 1975: 12.  

ringen är tillämplig. Också här kan ansvar enligt miljöskyddslagen nämnas.⁵⁸ Ännu ett exempel ger vissa omfattande produktskador, som orsakas av en och samma defekt hos en serie exemplar av produkten — alltså liknande skadetyp som vid neurosedynkatastrofen.⁵⁹ Jämkningsregeln lär dock knappast bli ett särskilt effektivt skydd vid serieskador som framträder undan för undan och på detta sätt får alltmer katastrofala dimensioner. Man får räkna med att jämkningsskälen visar sig först efter det de första skadorna reglerats eller avgjorts av domstol; är det rimligt att en skadelidande som kommer sent med kraven skall få finna sig i reduktion av ersättningen, medan de första skadade har fått full betalning? Dessa frågor bör nog regleras lagstiftningsvägen genom någon form av ansvarsbegränsning vid aktuella skadetyper, utan att man litar på jämkningsmöjligheterna.⁶⁰
    Också i kontraktsförhållanden är 6: 2 tillämplig, om inte annat följer av avtalet (jfr 1: 1 SkL). Räckvidden är emellertid något oklar; motiven vill som huvudregel utesluta användning av bestämmelsen när huvudförpliktelser enligt ett avtal har eftersatts, men denna gräns är svårdragen och gäller för övrigt inte alltid.⁶¹ Allmänt kan sägas att regeln i varje fall inte bör kunna åberopas i fråga om beräkneliga skador, som parterna mer eller mindre kalkylerar med vid avtalsslutet. Däremot är det inte uteslutet att jämka ansvaret för oväntade och mera betydande skador, kanske främst på medkontrahentens person — varvid man dock som nämnt får använda bestämmelsen med återhållsamhet. Särskild betydelse kan regeln få i privatlivets avtalsförhållanden, bl. a. vid benefika avtal. Ett exempel är det kända rättsfallet om ansvaret för utebliven travvinst, sedan en uppdragstagare försummat att spela på den häst hans uppdragsgivare angett (NJA 1964 s. 80). I sådana fall borde ett oskäligt betungande skadestånd kunna reduceras, trots att en huvudförpliktelse kan sägas vara eftersatt.
    När det gäller skador på grund av uppsåtligt handlande, t. ex. brottsliga gärningar som stöld eller skadegörelse, skall enligt motiven fordras starka skäl för jämkning; framför allt skall man beakta möjligheten till återanpassning för skadevållaren.⁶² Hur regeln närmare skall tillämpas lär till viss del bero på resultatet av den pågående utredningen om ersättning för brottsskador. Sannolikt kommer många

 

⁵⁸ Jfr om försäkringsskyddet Curvall i Nordisk försäkringstidskrift 1973 s. 125 ff. 

⁵⁹ Jfr SOU 1971: 83 s. 53. — Sådana skador har dock föreslagits falla under en särskild läkemedelsförsäkring, se SOU 1976: 23. 

⁶⁰ Jfr härom SOU 1976: 23 s. 69 ff. 

⁶¹ Jfr SOU 1971: 83 s. 52 f, Prop. 1975: 12 s. 141, 178. 

⁶² SOU 1971: 83 s. 41, Prop. 1975: 12 s. 139 f, 178.  

offentliga försvarare, i brist på andra juridiska frågor av intresseatt ta upp i brottmålet, att utveckla vikten av att jämkningsregeln tillämpas på framställda skadeståndskrav. Motiven tyder emellertid inte på att regeln schablonmässigt skulle tillämpas, så snart utgångsläget skulle vara något bättre för den tilltalade om hans skadeståndsbörda lättades. Man torde böra fordra att vid en realistisk bedömning en jämkning synes påtagligt öka möjligheterna för en resocialisering. Det torde knappast heller vara tänkbart att jämka, i den mån den ansvarige tillgodogjort sig medlen; avsikten är inte attt. ex. skydda en förskingrare mot återkrav av de anförtrodda medel som han förbrukat. Vid personskada kan det vidare te sig stötande att reducera skadeståndsskyldigheten, i den mån skadan kan anses vållad med uppsåt.
    På annat sätt bör man emellertid kunna se på situationen, när skadan blivit oturligt stor: vid en obetydlig misshandel under förmildrande omständigheter råkar den skadade ut för sådana komplikationer att han dör eller blir invalid, eller en till synes obetydlig skadegörelse råkar drabba dyrbar egendom. Då är det inte uteslutet att tillämpa jämkningsregeln.