Diskussionen om en författningsreform i Finland har tonats ned
Den debatt om en revision av grundlagarna som var mycket livlig för ett par år sedan har nu tonats ned, även om det i regeringsprogrammen brukar intas ett uttalande om att författningsreformen skall fortsättas.
Diskussionen började år 1969, då regeringsformen för Finland fyllde 50 år. Den kommission som förberedde jubiléet förordade en undersökning av författningsfrågan. På hösten 1970 tillsattes en kommitté, som inom ramen för ett vidsträckt uppdrag skulle överväga reformer. På våren 1974 avgav denna statsförfattningskommitté sitt mellanbetänkande (kommittébetänkande 1974: 27), och innan dess uppdrag upphörde publicerade den ett sammandrag (kommittébetänkande 1975: 88) av de utlåtanden som avgivits över dess förslag.
Centrala punkter inom arbetet har varit följande:— de politiska partierna och intresseorganisationerna,— valet av riksdagen och republikens president,— vissa nya former för medbestämmande och medinflytande,— lagstiftningen,— riksdagens upplösning, regeringsbildningen och handläggningen av deärenden som ankommer på regeringen,— domstolsväsendet,— medborgarnas grundläggande rättigheter,— tillsynen över att grundlagarna iakttas.
Trots ett intensivt arbete stannade kommitténs ståndpunktstaganden på det principiella planet. Vänsterns och högerns åskådningar gick skarpt isär, men med det stöd som gavs av vissa kommittémedlemmar som hörde till centern avgick vänsterns åsikt i de flesta frågor med segern. Det verkar vara uppenbart att betydande ändringar icke är praktiskt möjliga under detta decennium. Även republikens president Urho Kekkonen har uttrycktsitt misstroende mot större grundlagsreformer.
De som önskar reformer har likväl flera motiv för sina krav.
Representationsreformen av år 1906 var på sätt och vis den sista stora demokratiska reformen av politisk natur i Finland. I det med Ryssland förenade storfurstendömet genomfördes en enkammarlantdag samt allmän och lika rösträtt. Regeringsformen av år 1919 utarbetades i huvudsak under den ryska tiden, och ramarna för den grundlag som härvid tog form måste anpassas till autonomin och enväldet. Riksdagsordningen av år 1928 baserar sig på representationsreformen i seklets början. Regeringsformen, som angav de allmänna ramarna för det politiska systemet, stadfästes för en agrarstat som nyligen vunnit sin självständighet. Finland hade härjats av ett inbördeskrig och bristen på social jämlikhet var stor.
I Finland har icke framträtt någon strävan att i likhet med vad fallet varit i Sverige, Norge och Danmark ändra grundlagen genom tolkning. I dessa länder har t. ex. regenten under tidernas lopp förlorat sin makt genom en grundlagstolkning som gynnat parlamentarismen.
Särskilt många tvister vållas av lagstiftningsförfarandet, vilket i ett mångpartisystem kräver långa överläggningar. Riksdagen kan i allmänhet besluta om lagarna med enkel majoritet, om man frånser möjligheten av att 1/3 av riksdagens ledamöter kan rösta en lag vilande över nyval. Beträffande vissa lagar iakttas dessutom en kvalificerad ordning för deras stiftande. Skattelagar som skall tillämpas längre tid än ett år måste få stöd av 2/3 av de avgivna rösterna.
För stiftande av grundlag krävs att den först antagits av riksdagens majoritet, varefter lagen lämnas vilande. Efter nyval skall lagförslaget omfattas av minst 2/3 av de avgivna rösterna. En särskild brådskande ordning för grundlags stiftande kan även tillämpas. Lagen kan slutbehandlas vid sammariksdag, om lagförslaget av riksdagen förklarats brådskande genom beslut, som omfattats av 5/6 av de avgivna rösterna. Brådskande lagstiftningsordning tillgrips mycket ofta. I Finland tillämpas nämligen den egenartade praxis att även talrika vanliga lagar stiftas i den ordning som gäller för stiftande av grundlag om de på något sätt anses stå i strid med stadganden i grundlag. T. ex. många lagar om ekonomisk reglering godkänns i grundlagsordning, emedan de anses inskränka det egendomsskydd som tillförsäkrats i grundlag. Dylika lagar är i allmänhet av den art att de måste stiftas i brådskande ordning.
Eftersom 1/6 av riksdagen kan förhindra att ärendet förklaras brådskande, kräver dess behandling förhandlingar såväl inom regeringen som med den politiska oppositionen.
I synnerhet vänstern anser minoritetsskyddet vara alltför starkt. Högern betonar den stabilitet stadgandena skänker systemet. Det har å andra sidan påpekats att den viktigaste och mest primära grundlagsreformen skulle bestå i att lagstiftningsförfarandet görs smidigare.
Stor principiell meningsolikhet råder även om presidentens ställning. Denna fråga ansluter sig till maktfördelningen mellan dem som utövar den högsta statsmakten.
— Lagstiftningsmakten utövas av riksdagen tillsammans med republikens president.
— Den högsta verkställande makten har tilldelats presidenten. Han biträdes av en minist är, som i Finland kallas statsrådet. I praktiken handhar ministrarna givetvis självständigt eller under statsministerns ledning talrika uppgifter. Statsrådet skall i enlighet med parlamentarismens regler åtnjuta riksdagens förtroende, men därjämte även presidentens förtroende.
— Den dömande makten tillkommer oberoende domstolar.
I det övriga nordiska länderna och i allmänhet i Europa utövas den verkställande makten av statsministern och regeringen, vilka när som helst kan avskedas av parlamentet. Statschefens ställning har i Finland alltid varit central. Under den senaste tiden har hans makt tenderat att växa, vilket delvis berott på mångpartisystemet. Till styrkan i presidentens ställning bidrar särskilt hans fullmakter som ledare av utrikespolitiken. Presidenten har även en central uppgift i avseende på regeringsbildningen, suspensiv vetorätt i fråga om lagstiftningen samt uteslutande rätt att besluta om riksdagens upplösning och nyval.
Med hänsyn till presidentens maktbefogenheter kan Finlands politiska system i många avseenden jämföras med systemen i Frankrike och Förenta staterna.
I fråga om ändringar i presidentens ställning är högern och vänstern åter av olika mening. Högern anser att presidenten representerar kontinuiteten, och förändringar är därför obehövliga. Vänstern skulle önska en ökning av parlamentarismen. Presidentens beslut borde enligt vänsterns åsikt bindas vid den åsikt som företrädes av statsrådets majoritet. I fråga om regeringsbildningen och riksdagens upplösning borde makten förskjutas i riktning mot riksdagen. Statsministern skulle kunna väljas av riksdagen, vilken även skulle ha rätt att besluta om nyval.
Om en sak är partierna i princip mycket eniga. De i grundlag reglerade grundläggande politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna för medborgarna borde utvidgas. Som en reform önskar man införa s. k. närdemokrati på arbetsplatser, inom inrättningar och i skolor. Ett betydande antal nya grundläggande rättigheter kunde intas i grundlagen, t. ex.följande:
rätt till ett människovärdigt liv, rätt till en arbetsplats, rätt till utkomstskydd, rätt till bostad, rätt till hälso- och sjukvård, rätt till kultur och utbildning enligt anlag, rätt till vila och rekreation samt rätt till en så trivsam och ofördärvad livsmiljö som möjligt.
En del av reformerna skulle stå i strid med det mycket omdiskuterade egendomsskyddet. Majoriteten inom statsförfattningskommittén ville minska egendomsskyddet, men i den diskussion som utspann sig efter betänkandets publicering fälldes från många håll en sträng dom över denna tanke. Frågan om egendomsskyddet ansluter sig till grunderna för det ekonomiska systemet. För närvarande förefaller det likväl sannolikt att de partiella författningsreformer som i en framtid måhända vidtas kommer att börja med medborgarnas grundläggande rättigheter.
Antti Seppälä